Jag inleder dagen

med en dikt av Gunnar Mascoll-Silfverstolpe

Det är ju vinden blott...

Det är ju vinden blott- vår gamla hemmaton,
som barnet söker med sin blick från förstubron,

som vaggar det till sömns med mummel fjärranfrån
och väcker det så snart den upphör med sitt dån,

som över gårdens träd går mörk av höstligt hot
och får det borra ned, allt längre ned sin rot.

Vad skiljer dig, min vän, från buskar och från trän?
Du gror, du går i blom, och du ska vissna hän.

(från diktsamlingen "Hemland").