fredag 17 maj 2019

Rysk novellkonst

Sevastopols belägring (Krimkriget). Målat av Jules Rigo.

Konstantin Paustovskijs noveller kan jag inte få nog av och jag läser, läser om och upptäcker hela tiden nya detaljer. I ”The Breeze” ( jag har hittat en engelsk översättning) handlar det om kärlekens outgrundliga vägar och krigets obarmhärtighet. Platsen är Sevastopol på Krim, en stad som varit centrum för mycket blodspillan genom åren. I ” The Breeze” hamnar läsaren i 1940-talet och under ännu en belägring. En sårad soldat berättar och reflekterar över kärlek, liv och död. ” Love is like the breeze. In the day, it blows from the sea on to the shore, and at night, from the shore to the sea”——.
Paustovskij är en författare som målar både yttre och inre landskap och med utsökt palett. Jag läser att han nominerades till Nobelpriset i litteratur år 1965. Så synd att han inte fick den äran- då kanske hans böcker fått större spridning utanför hemlandet. Visst finns det svenska översättningar men större delen av dem är av äldre datum.


torsdag 16 maj 2019

Från mormors bokhylla


Jonas Lie (1833-1908) hör till de stora norska författarna och vid förra sekelskiftet fylldes bokhyllorna i många hem av hans alster. Nu har jag fått tag på Jonas Lies samlade verk - hela fjorton band - de kommer från min mormors bokhylla och har vandrat mellan olika hem under över ett hundra år. Min utgåva är från 1902 (Gyldendals förlag). Det känns riktigast att starta läsningen med band nummer ett som inleds med ”Billeder fra Nordland” (1870) , en roman som Bjørnstjerne Bjørnson överöste med beröm ” den vil lyse som en hvid måge i den grå vinterluft” - och boken blev en stor succé på sin tid.

Jag vill inte påstå att Jonas Lie är en bortglömd författare men nog förtjänar han mera uppmärksamhet.


Jonas Lie med hustrun Thomasine.

fredag 3 maj 2019

Saxat ur Lire


Majnumret av den franska litteraturtidskriften ”LIRE” innehåller som vanligt massor med bokrecensioner och diverse listor. Många sidor ägnas också åt filmen om Astrid Lindgrens liv.


En artikel med rubriken ”La fleur au fusil” ( Blomman i geväret) väckte mitt intresse. Det handlar om  Barlen Pyamootoos senaste roman ” Whitman” och läsaren hamnar mitt i det amerikanska inbördeskriget, år 1862, och strax efter det blodiga slaget vid Fredricksburg (Virginia). Walt Whitman ser sin brors namn bland listorna på de sårade och ger sig iväg till militärsjukhuset där han ( brodern George) vårdas. Det lidande som möter Walt Whitman rör honom djupt in i själen och det är här Pyamootoos berättelse startar.
Barlen Pyamootoo kommer från Mauritius men anser sig vara en världsmedborgare, med litteraturen som egentlig hemvist. Man kan kanske hoppas på en engelsk översättning så småningom.




René de Ceccatty skriver om sina tjugofem år i Japan dit han kom som ung år 1977. Längtan till det östliga öriket kom efter det att de Ceccatty läst och fördjupat sig i författare som Kawabata och Mishima.


Minsann, Thor Hansons bok (originalspråk engelska) finns i svensk översättning ( såväl som fransk). Ett speciellt omnämnande får den i Lire. Det är viktigt att ta hand om bin.



torsdag 2 maj 2019

Vinterbilder

Tavlan är målad av Boris Kustiodev

Inte tänka på vinter, snö och kyla, säger min inre röst men lika fullt ser jag vackra, snöiga bilder framför mig när jag läser Ivan Bunins Arsenjevs liv. Det går inte att värja sig.
”  —- jag minns trettondedagskölden som kunde leda tankarna till det forntida Ryssland, till de köldknäppar som fick ” jorden att spricka ner till en famns djup”: om nätterna på den korpsvarta himlen brann då Orions vita stjärnbild strängt över den snövita staden som låg drunknad i drivorna, och på morgonen lyste två matta solar spegelblankt, olycksbådande, och i den svidande luftens spända och klingande orörlighet fylldes hela staden långsamt av vild purpurfärgad rök från skorstenarna, och överallt knarrade det och gnisslade det av de gåendes steg och slädarnas medar....”

Översättningen är gjord av Per-Olof Andersson.

onsdag 1 maj 2019

Stackars karl

Just Juel (1664-1715)

Han hade det inte så lätt, Just Juel, som dansk ”gesandt” i Ryssland. Han fick bland annat prova på tsar Peters nyck att bestraffa med alkohol. Det gick inte att värja sig fast Juel gjorde tappra försök - en gång klättrade han upp i en fartygsmast för att gömma sig bland seglen men tsaren klättrade efter med fickorna fyllda med flaskor och mellan tänderna hade han ytterligare ett dryckeskärl ( med vodka). Upplevelserna i Ryssland tecknade Juel noga ner i en omfattande dagbok ” En Rejse til Rusland
under Tsar Peter” - ett verk som är fyllt av både spännande iakttagelser och intressanta illustrationer. Boken finns att läsa på ”nätet”men jag skulle inte ha något emot att pryda bokhyllan med en äldre utgåva.



Om ”Peters stad” och hur den skapades ( och mycket mer) kan man läsa i Jonathan Miles historiska krönika.

tisdag 30 april 2019

En resa bakåt i tiden

Aftonklockorna av Isaac Levitan

Jag läser Arsenjevs liv av Ivan Bunin och följer med författaren bakåt i tiden till barndom och ungdom. Bunin skriver mycket poetiskt och språket är utsökt vackert. Jag får ofta pausa för att hämta andan. Arsenjevs liv finns sedan 2014 i en ny och omarbetad utgåva ( Akvilon förlag). Samma förlag har också gett ut Mörka alléer ( novellsamling) av Bunin. ” Framtagen ur glömskan” skrev en del recensenter. Så sorgligt att en sådan författare hamnade i det stora mörkret.


måndag 29 april 2019

Aleksandr Kuprin


Aleksandr Kuprin med en sorgsen hund.

Jag hittade en novellantologi ”Ryska berättare” ,utgiven år 1961 på förlaget Prisma och redigerad av Karin Pontoppidan-Sjövall. Volymen innehåller tio noveller av sex ryska författare, bland dem Aleksandr Kuprin (1870-1938). Kuprin var en av de många ryssar som tvingades i landsflykt efter revolutionen och han slog sig ner i Paris där han fick en hård och tärande tillvaro. Inspirationen tröt, han längtade hem men när han väl lyckats utverka tillstånd att återvända (1937) var det för sent. Kuprin var en döende man.

En rik skatt av framför allt noveller lämnade han efter sig. Jag har nu läst de tre som finns i Pontoppidan-Sjövalls antologi : Bregett-klockan, Allez! och Mässlingen. Små mästerverk allihop och med den där alldeles speciella ryska svärtan. I Bregett-klockan tas man med till militärlivets tristess och en av dessa dödtidskvällar som fördrivs med spel och supande. Stämningen är hög och den dyrbara klockan förevisas- och så försvinner den. Räfst och rättarting, beskyllningar, allmänt kaos och så förklaringen, men allt slutar i tragedi. En historia om vad slumpen kan skörda och utsökt väl berättat. ”Allez” är en kort novell om ett tragiskt kvinnoöde mot bakgrund av cirkusmiljö och i ”Mässlingen” handlar det om en ung mans utsatthet.
Det finns ett antal svenska översättningar av Kuprins verk men de flesta av dem är av äldre datum.


I den här antologin från 2017 finns en novell av Kuprin.

söndag 28 april 2019

Omläsning


Den ryske författaren Ivan Bunin tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1933. Då levde han, som så många andra av sina landsmän, i exil i Frankrike. Novellsamlingen ( den finns översatt till svenska) ”Mörka alléer” tillhör en av de mest lästa i Ryssland. Novellerna skrevs mellan 1938 och 1944. Titeln är passande för det handlar om mörker- själens mörker med sorg och vemod på så gott som varje sida. ” Köttets lust och själens obotliga ensamhet” , för att citera Hjalmar Söderberg. Jag läste ” Mörka alléer” för några år sedan - det är dags för omläsning.
Ur hyllan har jag också plockat Vladimir Nabokovs självbiografi ”Tala, minne” och Konstantin Paustovskijs ”Rainy Dawn” - en novellsamling som troligen finns i svensk översättning.


Konstantin Paustovskij

lördag 27 april 2019

Att fånga universum

Skapelsens pelare i örnnebulosan.

Ett foto av en annan värld och en annan dimension. Skapelsens pelare består av joniserad, självlysande gas och bortom dem föds nya stjärnor i ett rymdens oändliga kretslopp. På mitt läsbord just nu har jag ”Capturing the Universe”, en bok om rymden och dess hemligheter - fylld med underbara - ibland skrämmande fotografier som har åstadkommits med modern teknik. Att betrakta alla dessa bilder föder tankar om vår mänskliga litenhet. Ett litet stoftkorn i universum är vad vi är och jorden är en mycket liten blå prick utkastad i ett stort mörker.


” Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara-
ty jag satt fånge här i Aniara.”

Harry Martinson

fredag 26 april 2019

Om den ryska aristokratin och lite till


Douglas Smith har skrivit om den ryska aristokratins öde efter revolutionen och det åtföljande inbördeskriget. Det är en sorglig historia och en berättelse om förföljelse, flykt och ond, bråd död. Smiths bok blev belönad med 2013 års Russian Book Prize- ett pris som delas ut av Pushkin House i London.

En titt på Pushkin House’s hemsida är riktigt inspirerande för den som är intresserad av rysk historia. Jag har fastnat för flera titlar och överst på listan finns en rejäl tegelsten ( till rejält pris...)


Rosalind Blakesley har fördjupat sig i rysk konst under 1700- och 1800-talet.


Betydligt mera lättåtkomlig är Catherine Merridales ”Kreml” som finns i pocketutgåva.

torsdag 25 april 2019

Jegors resa

Målning av Arkhip Kuindzhi

Den ryska stäppen är en ogripbar oändlighet som sträcker sig i ett långt bälte - i princip över hela detta stora land som är Ryssland. Anton Tjechov har fångat både människan och naturen i sin novell ”Stäppen” som handlar om en liten pojkes resa från en ensamhet till en annan. Jegor är nio år gammal, sin fattiga mors enda barn, och nu ska han lämna hemmet för att börja skolan långt bort. Det blir en lång resa på usla vägar genom ett oftast isolerat landskap. Jegors ledsagare är morbror Ivan, en präst och kusken Deniska men resesällskapet byts ut på vägen och lille Jegor kastas in i en annan verklighet med främmande människor. Så rullar vagnarna i stäppgräset mot en evig horisont.
”Stäppen” är en av dessa oförglömliga läsupplevelser, en berättelse som innehåller allt. Tjechov tecknar en liten pojkes utsatthet, han tecknar människans ensamhet och naturens evighet.
”—- daggen dunstade bort, vinden mojnade och den bedragna stäppen återtog sitt vemodiga juliutseende. Gräset lade sig ner, livet dog bort. Brända av solen låg kullarna där med sina brungröna, skugglikt lugna toner som längre bort övergick i violett, slätten smälte bort i ett fjärran dis och över det hela välvde sig himlen så skrämmande djup och genomskinlig som den bara kan vara på stäppen där det varken finns skog eller höga berg och åter präglades allt av ett oändligt, stelnat svårmod...”
(Den svenska översättningen är gjord av Ellen Rydelius).


Stäpplandskap. Arkhip Kuindzhi.

onsdag 24 april 2019

Till Taganrog

Alexanderpalatset i Taganrog

Taganrog - namnet låter som hämtat ur en saga och nog är det en plats med vibrationer som sträcker sig långt bakåt i historien. Hamnstad, fästningsstad och också ett kulturnav där många av Rysslands stora har lämnat sina spår.


Tsar Alexander I styrde Ryssland under Napoleonkrigen - en färgstark härskare. Han slutade sina dagar i Taganrog år 1825. 



Två av den ryska litteraturens giganter. Anton Tjechov (född och uppväxt i Taganrog) och Leo Tolstoy. Ingenting slår de ryska klassikerna och fram ur hyllorna hämtar jag en novellsamling av Tjechov och jag tänker börja med omläsning av den magiska ”Stäppen”.

fredag 19 april 2019

Porträtt av en konstnär

Gustave Caillebotte med hunden Bergère. Ett mästerligt porträtt taget av Caillebottes bror, Martial.

Han höll på att hamna i skymundan,konstnären Gustave Caillebotte, han dog redan vid 45 års ålder (1894) och eftersom han var välbärgad och inte behövde sälja sin konst för att klara livhanken spreds hans tavlor inte på samma sätt som de mera kända impressionisternas. Caillebotte ” återupptäcktes” dock så småningom. Tack och lov, säger jag som helt förtrollas av hans målningar. Det är något med Caillebottes motiv som rör mig till tårar och det finns ett outgrundligt djup och ljus i hans bilder.


Den här tavlan orsakade ett förskräckligt liv på sin tid. Skandalöst att måla av ” simpelt arbete” tyckte man.


Familjen Caillebottes damer församlade en sommardag. En bild som väcker nostalgi.

tisdag 16 april 2019

En rysk påsk

Den gammaltestamentliga treenigheten. Ikon målad av Andrej Rubljov ( 1420-talet).

Jag håller på att ”döstäda” och det tar sin tid. Pärmar och papper ska gås igenom, gammalt ”kluns” och diverse ”pöl” ska rensas ut. Pärmar tar extra lång tid att forcera och jag fastnade i en som innehöll en mängd gamla brev. I ett par av dessa brev hittade jag foton på ryska ikoner och så sattes tankarna igång. Jag kom plötsligt ihåg filmen jag såg i början av sjuttiotalet- Tarkovskijs ” Den yttersta domen” som handlade om munken och ikonmålaren Andrej Rubljov. En lång film, vill jag minnas, men mycket gripande. I bokhyllan hittade jag en novellsamling av Nikolai Leskov och i den finns berättelsen om ”Den förseglade ängeln” som jag tror kan vara lämplig påskläsning.


Novellen har ”raskol” som grund, den schism som uppkom mellan gammaltroende och de som ville förnya ritualerna i den ortodoxa kyrkan på 1600-talet. Målningen av Perov ovan visar en upphettad diskussion mellan representanter från de olika riktningarna.

Många av Leskovs noveller finns i svensk översättning men själv får jag nöja mig med en engelsk version.


måndag 15 april 2019

De blå bergen

Foto: Alan Findlay

The Cairngorms är en bergskedja i Skottland och nog ser den kyligt arktisk ut. Floderna Dee och Avon har sina källor här och under vintermånaderna flammar himlen upp av norrsken. Eld och is.
” Out of these mountains,
Out of the defiant torment of Plutonic rock,
Out of fire, terror, blackness and upheaval,
Leap the clear burns
—-
Så skriver Nan Shepherd i dikten ”The Hill Burns”. Nan Shepherd (1893-1981) växte upp i trakten av Aberdeen och hennes liv var alltid intimt sammanbundet med Skottlands karga natur. Hon skrev både romaner och poesi men mest känd är hon nog för naturskildringen ” The Living Mountain” som har blivit en klassiker ( ständigt upptryckt i nya utgåvor). Den boken har jag alltför länge haft stående oläst i hyllan. Nan Shepherd skrev sin hyllning till bergen redan under fyrtiotalet men det dröjde ända till 1977 innan den blev utgiven.



En helt ny utgåva- kommer inom kort. Jag ser fram emot att följa med på Nan Shepherds vandringar i ett magiskt, orört landskap.


lördag 13 april 2019

Ett konstnärsparadis

Ile de Bréhat utanför Bretagnes kust.

Hit flockades konstnärerna kring det förra seklets första dekader och dessförinnan gav de här öarna också inspiration åt många författare. Ett paradis, tyckte man, och än idag vallfärdar turisterna hit.


Landskapet är sagolikt vackert med holmar och öar utspridda i det turkosblå vattnet.



Den svenske konstnären Allan Österlind var en av de många som vistades på öarna.

Idag har Ile de Bréhat bara ett par hundra permanent bofasta men under turistsäsongen kan jag tänka mig att det finns ett rejält överskott på både folk och fä.


Mer om dessa öar finns att läsa i den här turistguiden.

fredag 12 april 2019

Kyssen i Ryssland


En klassisk bild och en otäck bild av en aspekt av den ryska kyssen ( dödskyssen kallad), Honecker och Brezjnev i förening. Jag har läst ut Per-Arne Bodins essäsamling ” Kyssen i Ryssland” som avslutas med just kapitlet som gett boken dess titel. För den som är intresserad av rysk kulturhistoria borde Per-Arne Bodins bok vara ett måste. Här avhandlas många vitt skilda ämnen och personer ( det mesta hämtat ur litteraturens värld).

Det där med kyssens betydelse i den ryska historien har djupa rötter ner till ikonmåleriet där kyssen främst har med kyssande par och barnafödande att göra men också Judas finns med på ett hörn i den förrädiska kyssen. Intressant är det också att läsa om den så kallade gemenskapskyssen som kan vara en hälsningskyss eller en så kallad fridskyss ( använd framför allt under påsken). Bodin skriver också om den ryska själens hetta och fördjupar sig i sex litterära verk (och ett musikaliskt).


Konstantin Somovs målning Skämtkyssen (1908).

Och- jag lånar tre rader från den dikt (Vintern) som Bodin citerar under rubriken ”Kyssen i kylan”:
—- Men nordanstormarna är inte skadliga för den ryska rosen.
Hur hett bränner inte kyssen i kylan!
Hur frisk är inte den ryska flickan i snöyran.

Det outgrundliga och gåtfulla Ryssland upphör aldrig att fascinera, konstaterar jag.

torsdag 11 april 2019

Porträttfynd


Sveriges släktforskarförbund har en omfattande samling porträtt som alla finns att beskåda i databasen ”Porträttfynd”, en veritabel guldgruva för den som är intresserad av fotograferingskonstens historia och dess pionjärer. Nu finns en sammanställning i bokform över ett antal svenska porträttfotografer (1860-1920) med biografiska anteckningar och bilder från respektive fotografs produktion. Fotografyrket fick ett verkligt uppsving kring det förra sekelskiftet och ateljéerna växte upp som svampar ur jorden. Jag kan inte se mig mätt på de gamla svart-vita bilderna från en tid då fotografering verkligen var just en konst och inte bara ett klick på någon digital apparat.


”Sädeskärvar hivas upp på skullen till den gamla ekonomibyggnaden , Uranienborgs kungsgård”        ( Ven). Fotografen var Borg Mesch (1869-1956) och han hade ateljéer i Gävle, Ockelbo, Landskrona och Osby. Mesch var också en av Sveriges första alpinister ( han besteg Kebenekaise år 1903) och Kiruna kommun ( han flyttade dit år 1899) har en stor samling av Meschs bilder. Porträtt var hans specialitet men som synes var han också en duktig utomhusfotograf. Fotot från en sensommardag för mycket länge sedan väcker en hel del nostalgi.


onsdag 10 april 2019

I filmens barndom


Jag fortsätter att saxa i den franska litteraturtidskriften Lire och hittar en artikel om Alfred  Machin             ( 1877-1929). Vem var nu han, undrade jag och så läste jag på. Något nytt måste man lära sig varje dag annars slammar hjärnan igen. Machin var en av filmhistoriens pionjärer, visar det sig och han vann extra stor uppmärksamhet med filmen ”Krigets förbannelse” (Maudite soit la guerre) som hade premiär i maj 1914. Med nästan kuslig exakthet skildrar Machin det kommande stora kriget och i filmen ligger tyngdpunkten på luftstriderna som spelades in i Belgien under år 1913. Produktionskostnaderna måste ha varit höga. Gamla stumfilmer har inte sällan försvunnit ner i glömskans mörker men ” Krigets förbannelse” har restaurerats och finns bevarad för eftervärlden.



Det finns en del att läsa om Alfred Machin. Förutom Francis Lacassins bok kan man också fördjupa sig i Maryline Desbiolles ”Machin” som nyligen kommit ut. Översättningar ska man nog inte hoppas på.


tisdag 9 april 2019

Janet Hobhouse

Foto: Ben Lesch

En övertäckt bro. Snöflingor som sakta dalar ner över ett vattendrag i West Cornwall, Connecticut. West Cornwall är vackert beläget och det passar säkert bra att Janet Hobhouse fått sin sista viloplats här. När Janet Hobhouse gick ur tiden år 1991, var hon bara lite över fyrtio år gammal och hon hade just skrivit klart sin självbiografiska bok ” The Furies” - hela med döden hack i häl. Begravningen och gravstenen stod Philip Roth för - Janet och han hade haft en intensiv och passionerad kärleksaffär på 1970-talet. Efter uppbrottet förblev de vänner.

Janet Hobhouse hann med ett par romaner och en biografi över Gertrude Stein under sitt korta liv men det är nog hennes sista verk som blivit mest läst och uppskattat. I ” The Furies” handlar det om familjehistoria och mycket om intensiva och komplicerade kvinnor. Jag sätter upp boken på min ” vill läsa lista” - tyvärr finns ingen svensk översättning så det får bli den engelska utgåvan ( det finns även en alldeles färsk fransk översättning.)


måndag 8 april 2019

De hundra mest tidlösa ”utlåningarna”


Fast statistik ska man som bekant ifrågasätta - men hur som helst och enligt en lista från OCLC          ( uppgifterna har samlats in från en stor mängd bibliotek) är Cervantes mästerverk Don Quijote den bok som har lånats ut mest och som god tvåa kommer Alice i underlandet av Lewis Carroll. Högt på listan finns även Krig och Fred av Tolstoy medan svenska författare är lika med den tomma mängden.   De bidragande biblioteken kommer främst från engelskspråkiga länder.
Säkert finns det statistik på utlåningen från svenska bibliotek också någonstans men den överlåter jag åt någon annan att leta upp.


söndag 7 april 2019

Ghachar Ghochar



Ibland vill inte läslusten infinna sig och håglöst bläddrande följs av mera håglöst bläddrande - men så hittade jag Vivek Shanbhags roman ”Ghachar Ghochar” och här gick det inte att släppa taget. Shanbhags sätt att skriva har jämförts med Tjechovs och det berömmet kan jag bara instämma i. ”Ghachar Ghochar” handlar om pengar, makt och moral - om hur rikedom kan korrumpera och om hur en hel familj långsamt går mot sin undergång trots att den utåt sett är välmående och bekymmersfri. Med små ” finter” och stor psykologisk finess guidas läsaren fram till det obehagliga slutet och där lämnas han/hon med egna funderingar och tankar. Vad har hänt?
Huvudpersonen, en ung man och sonen i familjen gör följande iakttagelse ” det är inte vi som kontrollerar pengarna, det är pengarna som kontrollerar oss.” Till slut blir det ghachar ghochar av alltihop.
”Ghachar Ghochar” är utgiven av Appell förlag och översättningen har gjorts av Peter Samuelsson.

söndag 24 mars 2019

Konsten att njuta av livet

Lin Yutang. Foto: Carl van Vechten (1939).

Jag har tagit fram boken från den undangömda platsen i hyllan tidigare - åtskilliga gånger. Inköpt 1941 och med min mors prydliga namnteckning på försättsbladet. Titeln ” Konsten att njuta av livet” har underligt nog haft en viss avskräckande verkan på mig. Den här gången tog jag mig mera tid och jag har beslutat mig för att läsa denna bästsäljare från tidigt 1940-tal. ( Nog kunde man behöva något upplyftande då). Lin Yutangs bok har kommit ut i nya upplagor och den finns säkert att låna på många bibliotek ( dock icke på ”mitt”).

Lin Yutang (1895-1976) föddes och växte upp i Kina men han lämnade hemlandet under det turbulenta 1930-talet och kom att tillbringa många år i USA.

Att försöka jämka samman västerländskt tankesätt med österländskt torde vara en näst intill omöjlig uppgift men jag har en känsla av att Lin Yutang är en god bit på väg.
”— den kinesiska kulturens högsta ideal har alltid varit en människa som känner sig upphöjd (takuan) över världen, därför att hon genomskådar världens gyckelspel. Med utgångspunkt från denna avskildhet växer den moraliska upphöjdheten ( kuanghuai) fram, en egenskap, som sätter människan i stånd att gå genom livet utan att låta sig frestas av ära och rikedomar eller hjältedåd och som följaktligen lär henne att ta dagen som den kommer.”

I början av boken finns också en sorts formel för nationalkaraktärer som måste speglas mot den tid i vilken boken skrevs - men det där med humorns betydelse i livet håller jag med författaren om. Fanatiker har alltid saknat minsta tillstymmelse till humor. Hur som helst, trots att ” Konsten att njuta av livet” är skriven under en annan tid har den ändå mycket tänkvärt att reflektera över.

lördag 23 mars 2019

Ett vackert kvinnoporträtt

Den svenske konstnären Georg Pauli har fångat koncentration och arbetsglädje på tavlan av spetsknypplerskan. Ljuset faller på dynan med trådarna och den här sysslan kräver mycket av utövaren. Knyppling är ingen snabb verksamhet - det måste få ta sin tid för att skapa de där skira och tunna spetsarna.

Georg Pauli var gift med Hanna- även hon konstnär ( och kanske mera känd än maken).

Hanna Pauli förevigad av Georg Pauli.

torsdag 21 mars 2019

Stockholm-Motala

Kalundborgs radiostation.

När jag var barn fanns ingen TV. Kvällsnöjet bestod oftast i att familjen samlades runt den tämligen gigantiska radioapparaten som stod på ett bord längst inne i ett hörn. På framsidan kunde man se en mängd spännande och exotiska namn som det gick att ” ratta sig” fram till medelst ett vred- Kalundborg, Hilversum, Berlin.... Jag minns program som ”Snurran” och så klart ”Barnens Brevlåda” med farbror Sven och klockan tre var det dags för Riksronden med diverse nyheter. Jodå, radion lever fortfarande om än med helt andra program. En nostalgitripp lär det vara att läsa Charlie Connellys bok ” Last Train to Hilversum” som tar läsaren med till den där tiden för länge sedan. ( Nedslagen görs förstås i den brittiska sfären av radiolyssnande men det är säkert nog så intressant ändå).