måndag 31 januari 2011

Ett litet biblioteksfynd

Jag brukar ögna igenom hyllorna med begagnade böcker som säljs till förmån för bibliotekets vänner. Den här lilla söta inbundna och vackert illustrerade "snuttigheten" kunde jag inte motstå. Patrick Süskinds "Berättelsen om herr Sommer".

"Högt uppe i en vajande trädkrona sitter en liten pojke som tror att han kan flyga. Han ser ut över sjön och de blånande bergen och byn där han bor."

Det handlar om en pojke och hans barndom. Jag tror att jag kommer att tycka om den här berättelsen....

(Utgiven av Forums förlag, 1991).

Victor Klemperers dagböcker


I Sture Packaléns bok "Tyska minnesgemenskaper- nazism, krig, förföljelse och folkmord i tyskspråkig litteratur efter 1945" (Carlssons förlag, 2010) finns flera författarporträtt- bland annat ett av Victor Klemperer. Lyckosamt nog fanns hans dagböcker från de svåra åren i Tyskland på "mitt"bibliotek. Victor Klemperer bodde i Dresden under hela kriget och han överlevde som genom ett under. År 1935 fick Klemperer lämna sin tjänst som professor i romanistik på grund av de nazistiska raslagarna. Hans fru var "arisk" och dessutom hade Klemperer anmält sig som frivillig under första världskriget- därför kunde han stanna kvar i Dresden. Han tvingades dock till hårt manuellt arbete (han var i 60-årsåldern). Dagboksanteckningarna gjorde han mycket tidigt på morgonen innan han gav sig iväg till sitt arbete.
-
Den upplaga jag läser just nu är från 1999 (Norstedts förlag). Den 22 mars 1933 (alltså strax efter Hitlers maktövertagande) skriver Klemperer :
-
" En ung man med hakkors kommer till skolan i något uppdrag. Genast börjar en klass med fjortonåringar sjunga Horst Wessel-sången. Att sjunga i korridoren är förbjudet. Fröken Wiechmann har vakten. " Ni måste förbjuda det där skrålet," ansätter kollegerna henne.- "Gör det ni! Om jag förbjuder det här skrålet heter det att jag har ingripit mot en patriotisk sång och sedan får jag sparken!" Flickorna fortsätter att skråla. - På apotek finns tandkräm med hakkors på. -En stämning av rädsla liknande den som måste ha rått i Frankrike under jakobinerna. Ännu fruktar man inte för sitt liv- men för bröd och frihet."
-
Dagböckerna har filmatiserats för tysk TV.

Nyfiken på.....Mary Butts

I väntan på att mitt nästa bokpaket ska landa i brevlådan (jag börjar bli otålig) får jag anlita bokhyllorna i huset. Där finns ju faktiskt en del som borde läsas... i morse hittade jag den här biografin med dagboksanteckningar som jag måste ha skaffat någon gång på 90-talet.
-
Mary Butts föddes i Dorset år 1890 och hon dog redan år 1937. Hon var mycket läst i sin krafts dagar och en mycket viktig person inom Brittisk 1900-tals-litteratur. Tre romaner och tre volymer med noveller- åtskilliga essäer, poesi... det är bara något av vad som kom från hennes penna. Mary Butts hölls mycket högt av författare som E.M. Forster, Ford Madox Ford, Virginia Woolf och F. Scott Fitzgerald för att bara nämna några.
-
Barndomen tillbringade hon i ett stort hus vid Dorsets kust- här fanns det gott om bokhyllor och speciellt William Blakes böcker kom att sätta sin prägel på Mary Butts. Under kriget (1914-18) engagerade sig Mary som aktiv pacifist- och under flera år var hon bosatt i Paris och umgicks där med Djuna Barnes och James Joyce blanda andra. Hon blev också fascinerad av
Alistair Crowley och hans "magic".
-
Dagboksanteckningarna påbörjades år 1916 och fortsatte ända fram till Marys död cirka tjugo år senare.
-
Utdrag från anteckningen den 13 januari 1933:
" Went to 'Chapel' Carn Brea. I can no more describe it than what it is to look into the face of a crystal. I saw-... the Atlantic: and the coast of England: and a map of very pure green fields. The behind us and away for ever, rising higher than our hill, a brown moor, sewn with stars. Houseless, pathless and the air was purer than imagination has words."

Min italienska utmaning fortsätter

Nästa författare blir Dacia Maraini som vann Stregapriset år 1999 för sin bok "Buoi". Några få av hennes romaner har översatts till svenska t ex "Olustens år" (1963) och "Den stumma hertiginnan" (de går bara att få tag på via bibliotek och/eller antikvariat).
-
Dacia Maraini föddes år 1936 och hon tillbringade en del av sin barndom i Japanskt koncentrationsläger för att hennes föräldrar vägrade att erkänna Mussolinis fascistiska styre. (Föräldrarna hade flytt till Japan). Maraini har varit en mycket produktiv författare- över 60 verk har hon producerat- både skådespel och romaner. Hennes senaste bok "Train to Budapest" har fått mycket god kritik och finns översatt till engelska. Det är ytterligt beklagligt att Marainis författarskap inte uppmärksammas mera här i Sverige- hon verkar vara en mycket intressant och läsvärd författarinna. Jag ser fram emot att stifta bekantskap med henne.




söndag 30 januari 2011

Lyrik på söndag-bokstaven O



Så är det åter dags för söndagslyrik- den här veckan sätter Bai bokstaven O i fokus.
-
Första uppgiften gäller onomatopoetisk dikt:
-
For mange ord er ikkje tilfeldige. Og kanskje særleg i lyrikken er ordvalet lite tilfeldig, når ein ser på samanhengen mellom lydbilete og meining. Orda er ikkje tilfeldig valde. Og sjølv om einskildorda ikkje malar lydar, finn vi ofte dikt kor samansettinga av ord dannar eit lydbilete som svarar til innhaldet.
Første oppgåve blir derfor: Presenter eit dikt, kor lydbiletet er med på å forsterke innhaldet i diktet.
-

1. Bredvid mig på nattduksbordet ligger just nu Walt Whitmans "Leaves of Grass"- att läsa hans "Beat! Beat! Drums! är som att dras 150 år bakåt i tiden- och till det amerikanska inbördeskriget. Trummor och horn ljuder- och döden följer i spåren av all denna kakafoni. -
Här är första versen (av tre).-

BEAT! beat! drums!—Blow! bugles! blow!
Through the windows—through doors—burst like a ruthless force,
Into the solemn church, and scatter the congregation;
Into the school where the scholar is studying;
Leave not the bridegroom quiet—no happiness must he have now with his bride
Nor the peaceful farmer any peace, plowing his field or gathering his grain;
So fierce you whirr and pound, you drums—so shrill you bugles blow.

-
2. O kan også stå for ord. Og orda, eller språket, har ofte blitt tematisert og problematisert i nyare lyrikk. Fleire av dikta som er skrivne dei siste tiåra, har eit metaaspekt, kor dei problematiserer språket og språket si rolle som reiskap for skrivinga. Presenter eit dikt som handlar om orda, eller språket.
-

2. Jag har skrivit mycket om Malmö de senaste dagarna- jag tar tillfället i akt att fortsätta. Jag väljer därför en dikt av Hjalmar Gullberg:



Bara de riktiga orden
-
Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.
-
Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.
-
3. Presenter ein diktar på O.
-

3. Jag tycker mycket om Mary Olivers dikter- Mary Oliver vann the National Book Award for Poetry 1992 och hon har också fått Pulitzer-priset för sin diktsamling "American Primitive".

-

Hummingbird Pauses at the Trumpet Vine
-

Who doesn’t love
roses, and who
doesn’t love the lilies
of the black ponds
-
floating like flocks
of tiny swans,
and of course, the flaming
trumpet vine
-
where the hummingbird comes
like a small green angel, to soak
his dark tongue
in happiness -
-
and who doesn’t want
to live with the brisk
motor of his heart
singing
-
like a Schubert
and his eyes
working and working like those days of rapture,
by Van Gogh in Arles?
-
Look! for most of the world
is waiting
or remembering -
most of the world is time
-
when we’re not here,
not born yet, or died -
a slow fire
under the earth with all
-
our dumb wild blind cousins
who also
can’t even remember anymore
their own happiness -
-
Look! and then we will be
like the pale cool
stones, that last almost
forever.

Dorothy Whipple- igen....

(omslaget är väldigt tråkigt, tycker jag- men det uppvägs något av insidan)

För ett tag sedan läste jag en fin roman av Dorothy Whipple "Someone at a Distance"- utgiven av Persephone Books. Jag skrev lite om boken här.

Nu har jag skaffat en bok till av Dorothy Whipple- också den från Persephone (ett väldigt "sympatiskt" engelskt förlag som ger ut äldre och bortglömd litteratur). "The Priory" blir säkert en lika trevlig läsupplevelse om "Someone at a Distance"- förlaget har lagt upp en sida om boken här.

Ord om Malmö 2- sjuttiotal

På bilden: Malus floribunda (Rosenapel) från Wikipedia
-
Så särskilt många år av sjuttiotalet hann jag inte uppleva i Malmö bara ett eller två.... Böckerna om Malmös historia har däremot mycket att berätta om författarnas Malmö från just den här dekaden.
-

Inte oväntat får Jacques Werup mycket plats- ingen som han kan väl sätta tummen på och definiera "vad Malmö är."
-
"Äkta malmöbor, malmöhus, malmögator, malmökrogar, malmökonst, malmöfilosofer etc förvandlar i den andan till vanligt allt det som kan verka mest ovanligt. Ingenting i staden blir imponerat och ingen genuin levande malmösjäl blir någonsin imponerad."

Så citeras den kända fotbollsanekdoten om hur en malmöbo som åser hur Helsingborgs IF får frispark "förintar" en tillrest helsingborgare med orden : "Adu, gå po match i en sån rockajävel!"
-
Poeten Jan Östergren (1940-1999) skriver så här :
-
Ett fruset regn
riktar sina lansar mot jorden
och fabriksröken dalar sakta
som en ringlande sotsvart snara
omkring Öresund.
-

(Från Travers mellan ordpunkt och förfall , 1981) Jan Östergrens poesi har översatts till flera andra språk. Det går faktiskt att få tag på några av hans diktsamlingar via internetbokhandeln. Jan Östergren översatte också många diktsamlingar.
-

Bildkonstnären Gösta Nydahl skrev också flera diktsamlingar- I en av dessa- "Labyrint" (1979) -en hyllning till den vackra rosenapelhäcken vid Carl Gustavs väg
-

"Vidgar pupillerna
som ville jag fylla hela huvudskålen
med rosaljuvligheter
Mitt i Malmö centrum
några korta majdagar
Blundar
som ville jag gömma en viskning
mot ögonlockens insida
av Malus Floribunda"

lördag 29 januari 2011

Ord om Malmö 1

Nej, jag älskar inte Malmö- men det är min hemstad och det kommer jag aldrig ifrån. Under cirka 20 år av mitt liv har jag trampat Malmös gator. Nu sitter jag och bläddrar i ett stort verk (flera band) om Malmö stads historia. Ett kapitel har rubriken "Malmö ligger så tydligt i naturen" och här inleds en författarkavalkad som börjar med femtiotalet och sedan fortsätter framåt i tiden.
-

--- Medan somrarna går förlorade kan kartan växa.
Där fanns kanaler och brödbak, på ena sidan
ett kalkbrott, på den andra en avstjälpningsplats
där viporna om åren gav hals och häckade.
Längst ned förbi gasverk och vattentorn sträcktes
den kavlade slätten. Vilka utflyktsmål!

---

Det var därför som röken aldrig förflyktigades
över de minnen han en gång hade haft:
lukten från chokladfabriken, doffeln eller
den svaga aningen av kordit som dröjde kvar
sedan "Amalthea".
Det var en värld att vinna: nästan som på Jägersro.

--

ur "Gläd dig du skåning" av Göran Printz-Påhlson
-
Max Lundgren skriver:
-
I våra skånska öron
sjunger slätten från tre håll och havet sjunger.
I tusen vindfönster står Malmö öppet.
Vi borde vakna var morgon och känna glädje!----
-
-
Här en dikt av Lasse Söderberg tillägnad Malmö Stadsbibliotek (som det en gång såg ut)

-
Ett växande slott,
labyrint som hos Borges,
före detta skog
-
med täta bladverk,
ögontjänande, fullt av
talande tystnad
-
och förgreningar,
goda snår som vi gärna
förirrar oss i.
-
(från Murgrönor)

Anita Johansson har verkligen lyckats fånga en del av Slottsparkens själ - här är det den stora lekplatsen invid "ankdammen" som manas fram ur minnet och även jag minns varenda bild .... jag kan till och med känna lukten av de där papegojburarna....)

-

Spårvagnarna sjöng

Spårvagnarna sjöng
i min barndom
dom sjöng tvärs genom solskenet
och grönskan fanns
mellan sången och mej
-
jag var i min lustgård
och grävde mej klok
med händer och verktyg
och jag tänkte aldrig på
att sandlådan var rund
att mammor befolkade
den långa bänkens svarta halvcirkel
jag sneglade ibland
mot svanarna
i en vilopaus
och liksom spårvagnarnas
sång
så smälte papegojornas
prat
ifrån järnburarna
ihop med sanden
som rann genom fingrarna
som växte till städer
och skyddsvallar
hus åt mina ben
och bröd åt världens
alla älskade hästar.

-
Anna-Lisa Wärnlöf (som skrev under signaturen Claque) är bland annat känd för sina böcker om Pella (jag älskade Pella!) - hon har också skrivit om de egna skolåren i Malmö (Boken om Agnes, 1963).

-
Visst är detta väldigt vackert: "Plötsligt var det försommar och lindalléerna skuggade och magnolieknopparna sprack. Akacierna doftade, Sundet låg som ett siden och näktergalarna brast. Man kunde höra det: de sjöng ihjäl sig. Just när de var på sitt ljuvaste tystnade de. Men det fanns andra som fortsatte, längre bort. Agnes och jag väntade tåligt med utbredda handflator på brustna näktergalar, och de skulle falla ner ur snåren. Men det föll aldrig någon, vi var lurade."
-
Så tänker jag att det skulle vara trevligt att läsa om Pellaböckerna och även boken om Agnes (Agnesboken har jag aldrig läst tidigare)- men de finns inte kvar på mitt bibliotek längre- så det får bli antikvariskt eller fjärrlån (det börjar bli mitt mantra...)

Bokhandlar i Malmö- nostalgisk tillbakablick

(Fotot är lånat)

Igår mindes jag biograferna- idag minns jag bokhandlarna.... och i min barn-och ungdom fanns det en hel del ....


Envalls bokhandel låg vid Gustav Adolfs torg- den hade äran att vara inhyst i det så kallade

Odd Fellow-palatset en mycket pampig byggnad som fortfarande kan beskådas på hörnan Gustav Adolfs torg/Engelbrektsgatan. Det var lätt att bara slinka in på Envalls- som dessutom låg precis i min dagliga promenadriktning (skola -spårvagn-hem). Jag minns Envalls som en veritabel skattkista med bord och hyllor lite överallt- givetvis fanns kunnig personal på plats att hjälpa till. Envalls bokhandel är borta sedan mycket länge. Den gick i graven ganska tidigt vill jag minnas- kanske någon gång på 70-talet?

-

Lite längre ner på samma sträckning fanns Malmö Antikvariska Bokhandel- den var stor men det var trångt bland hyllorna- i källaren stod massor av barnböcker som kunde köpas för en billig penning- där fastnade jag ofta på väg hem- hela mitt förråd av Puck-böcker kom därifrån- jag gillade att läsa böcker från internatskolemiljö- så det blev några Susy-böcker och Louis de Geers Singlelton-serie också- allt från Antikvariska bokhandeln. (Där rök oftast hela veckopengen). Malmö Antikvariska Bokhandel överlevde länge.

-

På Södergatan hittade man Falkmans bokhandel- den låg strax intill biografen Scania och här var hyllorna skyhöga- det var nog spännande att jobba här.... Falkmans var den bokhandel min pappa helst handlade i. Falkmans var lite underlig i formatet- väldigt smal och djup vill jag minnas. Borden var många och välfyllda.

-

Lundgrens bokhandel kämpade länge tappert (den låg på Södergatan nära Stortorget)- år 1997 blev den uppköpt av Akademibokhandeln och så var den sagan all. Synd på en verkligt fin och gammal bokhandel med atmosfär. (Atmosfär är nog inte ett ord jag skulle vilja förknippa med Akademibokhandeln som dessutom numera går helt in för bestsellers- dit in går jag inte mer.)

-

Malmö Bokhandel så- det är den enda av "di gamle" som finns kvar. Den ligger fortfarande på Södra Förstadsgatan. (dock har man bytt lokal ett par gånger). På senare år har den varit en tillflykt under mina numera ganska sällsynta Malmö-besök.
-
Det är sorgligt att tänka på alla dessa fina gamla bokhandlar som nu alla gått hädan- vad finns kvar? Och vad kommer att finnas om tio år?

Tysk lyrik en lördag...

blir dikter av Richarda Huch- men det är en utmaning- de är skrivna med frakturstil.... inte min starka sida precis. Boken är en reproduktion av en utgåva från 1908 och har en del skavanker.

Tante Jolesch och andra original i det gamla Österrike....

Friedrich Torberg (som var ett nom de plume- han hette egetligen Friedrich Kantor- föddes i Wien 1908. Hans far var tjeckisk och hans mor var ungerska- vad kunde vara mera typiskt för detta Habsburgska rike (som då ännu existerade).
-
"Tante Jolesch or the Decline of the West in Anecdotes" finns nu i engelsk översättning (2008)- men på svenska lyser den med sin frånvaro. Ack, så beklagansvärt- för detta är en omistlig bok. Torberg tar oss med till en tid som inte finns längre- till caféernas Wien som det var under åren före "Anschluss"- här samlades originalen och personligheterna- och bokens titel är helt passande. När kriget kom försvann allt för att aldrig igen återuppstå. Då är det så härligt att kunna läsa och med litteraturens hjälp få lov att delta i denna svunna värld.
-
I förordet skriver Torberg "This is a book of melancholy. It is inspired by a memory-well, a fountain that I knew when it was still in use and flowing with life. And when I close my eyes to better remember my childhood, the home I grew up in, ------- when I think back on all that with closed eyes, it almost seems to me that I too am one of those shadowy figures passing before my eyes, for whom that long dried-up fountain of my memory was still actual sustenance.
-

De människor han skriver om bodde alla i någon eller några av de många länder som var infogade under det Habsburgska kejsardömet- de hörde alla till de två element som nu har försvunnit ur den västerländska civilisationen "den kejserliga och kungliga monarkin och dess judiska bourgeoisie".

-

Torberg avslutar sina inledningsord med "This is, and I shall state it again, a book of melancholy. Maybe I should have written a book of sorrow- but I want to mourn on my own. Melancholy can smile. Sorrow cannot. And smiling is the legacy of my tribe.

-
Det finns så många underhållande anekdoter i den här boken- det är svårt att välja men jag har fastnat för berättelsen om advokat Hugo Sperber - han hade tydligen den här skylten utanför sin dörr "If you molest, rob or murder, consult only Dr Sperber". Sperber kom från Mähren och Torberg säger att han mest liknade en judisk släkting till Franz Schubert. Sperber tyckte om att sova- och sova gjorde han lite varstans, på caféer, i rätten, på spårvagnen- överallt där det var fysiskt möjligt. Det där med personlig hygien var han inte så intresserad av och han brukade vara täckt av cigarettaska.
-
En gång blev Sperber bjuden på fin middag på en likaledes fin restaurang av goda vänner- och så här beskrivs detta:(Det var dåliga tider i Österrike och restaurangen/nattklubben hade inte många besökare)- "The age-old tradition of night clubs to impress customers functioned none the worse: a secret signal by the doorman alerted the staff that guests were approaching, bustling activity was feigned at a moment's notice, the band struck up a snappy tune, two waiters busied themselves at tables with cups, glasses, and other utensils, the dancing couple employed by the club danced- in other words, every single activity the bar had to offer was put into play.
-
Sperber grasped what was going on:
-
"I bet the washroom attendant is sitting on the can and crapping".


fredag 28 januari 2011

Biografer i Malmö- en nostalgisk tillbakablick


En gång i tiden var Malmö en stad med ganska många biografer. Flera av dem var riktigt vackra- nästan som palats. När jag tänker tillbaka på mitt barndoms Malmö tar biograferna upp en stor bit av nostalgin. Vid Stortorget låg Alcazar- med turkos inredning (i alla fall under flera år)- där såg jag "Ådalen 31" och "Carnal knowledge" (med Art Garfunkel och Ann-Margret bl a)- Alcazar hade väldigt bekväma och mjuka säten, minns jag.
-
Södergatan hade hela tre biografer- Capitol, Palladium och Scania. Palladium var kungen av alla biografer i Malmö- åh så spännande det var när de tunga röda sammetsdraperierna drogs åt sidan (och det spelade ingen roll om det var Husmorsfilmer (med farmor) eller Ben Hur (Charlton Heston) som visades. Palladium var bara så storslaget.
-
Scania låg alldeles mittemot Palladium- det var stort men inte lika tjusigt- tänk så många söndagseftermiddagar jag tillbringat där med min pappa - det var veckans höjdpunkt- matinén! Kalla Anka och Bugs Bunny och många andra välbekanta tecknade figurer rusade fram från vita duken. När jag blev äldre såg jag både "Utvandrarna" och "Tango i Paris" på Scania. Scania var en av de äldsta biograferna i Malmö och pappa brukade prata om 30-talet där (det var extra gott om loppor på Scania på den tiden, enligt pappa- det tog alltid ett tag innan man hittat och mördat alla de små äckliga insekterna efter filmen.)
-
Vid Gustav Adolfs torg låg den pyttelilla Piccadilly som sedan bytte namn till Smultronstället- här kostade biljetterna inte så mycket. Jag undrar om det inte var här jag såg "Den amerikanska vännen"- jag tror det nästan. Smultronstället visade ofta filmer som var något smala.
Metropol låg där Akademibokhandeln huserar idag- det var en tämligen stor biograf- mittemot invigdes den mycket omtalade och påkostade Royal år 1961 (jag var där på premiären- Windjammer hette filmen som visades då. Stereoeffekt och extra stor duk.... mycket imponerande var det.
-
Nu forsätter jag Södra Förstadsgatan upp (eller ner)- Göta och Rio var två hyfsade biografer. Göta minns jag för "Chaplins pojke" och Rio- ja- var det inte "Kärlek 65" och "Kvarteret Korpen" jag såg där - båda Widerbergs skapelser. Den anrika biografen Victoria ligger också på Södra Förstadsgatan- den var inte stor men den hade mycket charm och mycket historia. (Den finns ju kvar ännu). Victoria för mig är "Lady och Lufsen"....
-
Där det oerhört fula Sheratonkomplexet nu tornar upp sig som en jättevarböld låg tidigare ett äldre hus som hyste en väldigt charmig liten biograf- Kaninen (bytte namn sedan till Aveny). Rasmus på luffen? Ja visst var den den jag såg där. Här kan man se hur "Triangelen" såg ut en gång i tiden. Jag blir ledsen varje gång jag är i Malmö och ser hur fördärvat det har blivit på så många ställen. Området runt Triangeln är nog en av de värre platserna.
-
På vägen ut till Limhamn (på Regementsgatan) låg den stora Saga (Fåglarna av Hitchcock)- och vid Fridhemstorg fanns Fontänen (många Walt Disney-filmer....)- Centrum i Limhamn var inte särskilt inbjudande men visst såg jag några filmer där också- nu har jag förstås glömt vilka de var- Centrum var definitivt ingen favoritbio. Den fina biografen Saga förvandlades så småningom till systembolag och så var den sagan all :-)
-
Det var en fin tid när de gamla biograferna ännu existerade och film var något extra spännande och rent av storslaget. Jag känner stor saknad ibland.....

Howl- nu som grafisk roman (Penguin Modern Classics)


"I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked,
dragging themselves through the negro streets at dawn looking for an angry fix,
Angel-headed hipsters burning for the ancient heavenly connection
to the starry dynamo in the machinery of night, "
("Howl" kom ut för första gången år 1956).

Penguin Modern Classics


heter en fin serie som jag ska ägna lite tid åt senare idag (det är dags för en ny bokbeställning). Josef Skvoreckys bok vet jag inte mycket om men när jag läser sammanfattningen frestas jag att lägga den i inköpskorgen...Boken kom ut 1958 och är en svart-humoristisk skildring av efterkrigstidens Tjeckoslovakien.
" Anyone who wants to know how it felt to be young, idealistic and innocent at the end of the war should read The Cowards (The Times Literary Supplement )"
Omslaget gör ju inte boken mindre lockande.....
Några av Skvoreckys böcker har faktiskt översatts till svenska.

Det börjar bli tråkigt att vänta på våren....

Tennisbollarna måste tas in för upptining och ute är allt igenfruset- då får jag väl koppla av bredvid hyllorna i stället.

torsdag 27 januari 2011

Två städer med en mycket speciell historia


Vy över staden Thessaloniki- eller som den en gång hette "Salonica". Den här staden har varit en plats där öst och väst möttes- en plats där många språk talades och många kulturer fick samsas på ett och samma ställe.






Trieste... en gränsplats- och en stad med en mycket växlande och intressant historia. I Trieste levde Italo Svevo och därifrån kommer också Claudio Magris och den slovenske författaren Boris Pahor är född där. Boris Pahor är ett nytt författarnamn för mig och jag läser att han har varit på tal för nobelpriset. Han är född 1913 så jag är osäker på om han ännu är i livet.




Boris Pahors verk ser inte ut att finnas tillgängliga på svenska men på engelska går det att få tag på några av hans böcker (och andra språk också). Jag länkar här till en svensk artikel om honom av Åke Malm. Kan man hoppas på att det kommer översättningar till svenska också? Jag kommer hur som helst att försöka få tag på hans "Necropolis". Det känns mycket angeläget- speciellt också med tanke på denna dag.




Tidningen Vi

dunsade ner i lådan idag- den brukar innehålla en hel del boktips- så också denna gång men jag fastnade mest för Stina Jofs ord på andra sidan- "Minnena försvinner i samma stund en människa dör". (som hon citerar i sin tur). Stina Jofs berättar om sin far som var med och flottade timmer en gång för inte så hemskt länge sedan. Så uppmanar hon alla att "grabba tag i någon äldre"- för att ställa frågor om hur det en gång var.

Jag kan bara instämma i uppmaningen- det är så viktigt att vi inte låter våra gamla ta minnena med sig- det finns så mycket att bevara. Jag önskar själv att jag hade frågat mycket mera än jag gjorde- men jag hann i alla fall få reda på en del- speciellt av min farmor som var född i slutet av 1800-talet. Hon växte upp i ett litet soldattorp utanför Kristinehamn. Många var historierna hon berättade från sin barndom och ungdom. Jag har skrivit ner och bevarat- det handlade om arbete, om flytten till den stora staden Malmö, om livet på "söder", om att få slantarna att räcka till- om "manfolk som "int va nåt te å ha" och om att utbildning var det viktigaste man kunde skaffa sig. Några av min farmors minnen finns kvar. Det är jag glad för.

Sisådärja

Bilden från den tyska serien "Die Bertinis"- baserad på Ralph Giordanos roman.

Jag har letat och letat efter lite "gamla tyskar" - en fick jag köpa antikvariskt och de övriga två blev fjärrlån.


Gert Ledigs bok "Stalinorgeln" fanns antikvariskt i engelsk översättning och "Drömmen om Sansibar" av Alfred Andersch och Ralph Giordanos "Familjen Bertini" ska jag låna via biblioteket. "Familjen Bertini" är en mindre tegelsten på nästan 700 sidor så jag är något bekymrad över hur jag ska hinna... men jag gör ett försök i alla fall.

Några böcker som snart kommer i svensk översättning

" Folket i Bihor- Bihor är en krönika om livet i den gudsförgätna bergsbyn Raslje. " Bokförlaget Atlantis ger ut inom kort.
En nobelklassiker är också på gång- André Gides "Den omoraliske"- ges ut av Brombergs förlag.
Leopard förlag ger ut "Jord och aska"- en berättelse som utspelar sig i Afganistan under sovjetockupationen. Boken har blivit till film också.


Sist men inte minst- jag har förstått att några moderna tyska författare också kommer att bli översatta i år- (Jag gluttade i Vi Läser när jag var på biblioteket). "Tauben fliegen auf" belönades med Deutsche Buchpreis 2010. Roligt att detta uppmärksammas även i Sverige.



Carlo Levi



Carlo Levi- författare, läkare och konstnär (1902-1975). Hans mest kända bok "Cristo si è fermato a Eboli" (Kristus stannade i Eboli- senaste svenska översättning 1981) ligger nu överst i högen på mitt läsbord.


Carlo Levi är en av de författare som Göran Börge har intervjuat för sin bok "111 italienska författare." Börge talar om Levis vänliga blå ögon och om en man med både hjärna och hjärta- "en idealist utan illusioner". Levi föddes i Turin och blev medicine doktor år 1924 (bara 22 år gammal). Under flera år vistades han i Paris där han bedrev konststudier (och han hade mycket ont om pengar). Väl tillbaka i Italien blev han arresterad flera gånger för att han hyste "opassande åsikter". Han fänglades och blev sedan förvisad till Lukanien som var den mest underutvecklade provinsen i Italien. Frigiven blev han först vid den allmänna amnestin efter erövringen av Addis Abeba. Under den tyska ockupationen var han en mycket aktiv medlem av motståndsrörelsen och han tvingades leva under jorden.


"Kristus stannade i Eboli" kom ut 1945 och kan beskrivas som en blandning av självbiografi, etnografisk studie och socialpolitiskt dokument. Boken har blivit en klassiker och den är översatt till ett tjugotal språk. (Jag har läst den i förkortad upplaga för mycket länge sedan- återigen en sådan där "A,B,C eller D-bok"). Jag har boken om Eboli i engelsk översättning- och den ingår i serien Penguin Modern Classics. Jag tycker att det är väldigt synd att det är så svårt att få tag på klassiker här i Sverige- det borde finnas att mycket större klassikerbestånd. Som det är nu måste man anlita bibliotek/antikvariat för att få tag på dessa läsvärdheter. Tänk om man kunde göra som Penguin.... ha ett ständigt lager av världslitteraturens allra bästa böcker tillgängliga till en hyfsat billig penning. Ja, jag kan väl forsätta drömma.... snart blir man väl tvungen att läsa böcker via datorskärmar... (aj, mina gamla ögon).


onsdag 26 januari 2011

Lyrik från Madagaskar "Traduit de la Nuit" av Jean-Joseph Rabearivelo

Här är den- en liten tunn volym med vackra dikter av Jean-Joseph Rabearivelo (1901-1937)- den mest kände författaren/poeten från Madagaskar. Den här diktsamlingen gavs ut för första gången 1935 och sedan inte igen förrän 1990. Det är en dubbelspråkig upplaga- alla dikterna finns både på franska och på malgassiska (malgassiska verkar vara mycket vokalrikt). Dikterna är mycket romantiska- och jag tycker att det är synd att han har blivit en poet i "skuggan". Här några rader i engelsk översättning från hans långa dikt "Lamba" (denna dikt kommer inte från diktsamlingen ovan).


Few trees bloom without leaves,

Few flowers bloom without perfume

and few fruits mature

without pulp you have the foliage,

you have the perfume,

you have the pulp of the old tree

that is my race in lamba.


Une étoile pourpre
évolue dans la profondeur du ciel-
quelle fleur de sang éclose en la prairie de la nuit?
Évolue, évolue,
puis devient comme un cerf-volant lâché par un enfant endormi.
Paraît s'approcher et s'éloigner à la fois,
perd sa couleur comme une fleur près de tomber,
devient nuage, devient blanc, se réduit:
n'est plus qu'une pointe de diamant
striant le miroir bleu du zénith
où l'on voit déjà le leurre
glorieux du matin nubile. (Från Traduit de la nuit- 1935)

På mitt läsbord

Jag har lånat från biblioteket. I "Tyska minnesgemenskaper" skriver Sture Packalén om "nazism, förföljelse och folkmord i tyskspråkig litteratur efter 1945". Han ställer en mängd frågor- "Är den upplevda historien alltid den sanna? Hur hänger minnen ihop med minnen av minnen? Vems minnen är det som ska gälla? Har det tyska kollektiva minnet ändrat sig över tiden? Kan man överhuvudtaget tala om ett kollektivt minne? Vilken roll spelar berättelserna om det förflutna? Jag ser fram emot svaren på frågorna (om nu sådana kan ges på ett vettigt sätt). Boken är utgiven på Carlssons förlag. (2010).

Buss till Schweiz- året var 1946

Det var säkert ingen bevkäm resa min mamma gjorde den gången....

Himlen är röd av Guiseppe Berto



Guiseppe Berto (1914-1978) fick Campiellopriset år 1964 för boken "Il male oscuro" - hans roman "Himlen är röd" kom ut år 1947 och översattes till svenska 1949. (Albert Bonniers förlag).

Berto tillhör en av de författare som Göran Börge har intervjuat för sin "111 italienska författare". Berto tog värvning som mycket ung i fascistmilisen och han skickades till Abessinien där han kom att stanna i fyra år. År 1942 kom han som inkallad soldat till Nord-Afrika men han blev tillfångatagen av amerikanerna 1943 och skickad till ett fångläger i Texas.

Göran Börge refererar till "Himlen är röd" som en av de bittraste romanerna om krigsårens Italien. Boken har blivit filmad. (Berto skrev den under sin tid i fånglägret).

Handlingen kretsar runt en grupp barn/ungdomar som blivit ensamma när deras föräldrar och anhöriga dödats i bombangreppen över den stad de bor i. Nu lever de bland ruinerna och försöker så gott det går att klara livhanken. Ingenting fungerar under de här åren strax efter kriget och det sociala skyddsnätet är så gott som helt söndertrasat. Vill man ha mat måste man stjäla och flickorna måste prostituera sig. Att läsa den här romanen är som att stiga ner i helvetet. Varje dag är en kamp, en kamp som de här unga människorna är dömda att förlora.

Berto skriver rakt och enkelt- utan krusiduller- det här är ingen svårläst berättelse. Stilen kallas för "poetisk realism"- jo, det tycker jag passar bra. Avsnittet som handlar om bombningen av staden tycker jag är kusligt välskrivet.

"Hundratals flygplan hade flugit hela natten för att nå den lilla staden. Varje plan hade sin besättning, varje man sin uppgift. Piloter, spanare, radiotelegrafister, bombfällare. En vältränad personal som inte svek.---- Spanarna tittar ner och känner igen orterna som de studerat på kartor under förberedelserna för flygningen. Nu följer de järnvägslinjen. Där framme syns stationen inte större än ett paket cigaretter med knippen av spår och viadukter. Där ett stycke längre bort måste järnbron över floden ligga.------ Och man bryr sig inte om att i husen bor människor, många människor. Den lilla staden har över hundratusen invånare, nu när så många flyktingar från städerna i grannskapet tagit sin tillflykt hit. Över hundratusen människor gripna av skräck. De har sett ljusen och hört motorerna och förstått. Men de andra uppe i luften tänker inte på detta. De vet ingenting om människorna som de gör sig redo att döda. De vet inte hur de talar och hur de lever, med vilka förhoppningar och vilka olyckor. De har aldrig sett dessa hundratusen personer."

När jag läser minns jag hur min mamma berättade om en resa hon gjorde till Schweiz med buss - det var 1946. Bussen gick rakt ner genom ett fullständigt sönderbombat Tyskland. Mamma sa att det bara fanns ruinhögar kvar av en gång blomstrande städer. Varje gång bussen stannade rusade skockar av tiggande barn fram för att kanske få någon matbit. Mamma hade bara sockerbitar att ge- hon glömde aldrig dessa trasiga, magra barn och det som etsade sig fast på hennes näthinnor den gången för många år sedan har jag nu kvar i mitt minne. Giuseppe Berto har skrivit precis som det var.

tisdag 25 januari 2011

Att se fram emot...



Elias Canettis självbiografiska böcker läste jag för ganska många år sedan men det är dags att friska upp minnet. Från biblioteket kommer "Den räddade tungan" och "Facklan i örat"- jag hittade också "Mikrokosmos" av Claudio Magris- nu skriver han om sin hemstad - det gåtfulla Trieste- "en kulturernas och handelsvägarnas mötesplats".
I det här huset i staden Ruse (Bulgarien) föddes Elias Canetti (1905-1994) - nobelpristagare i litteratur år 1981- och han skriver så här på sidan 12 i "Den räddade tungan":
" Ruse vid nedre Donau, där jag kom till världen, var en underbar stad för ett barn, och om jag säger att den ligger i Bulgarien ger jag en ofullständig föreställning om den, ty här levde människor av vitt skild härkomst, på en och samma dag kunde man få höra sju eller åtta språk. Förutom bulgarerna som ofta kom från landsbygden fanns det också många turkar, som bodde i ett kvarter för sig, och tätt intill detta låg spaniolernas kvarter, vårt eget. I staden fanns det vidare greker, albaner, armenier, zigenare. Från motsatta sidan av Donau kom det rumäner; min amma, som jag dock inte kan minnas var rumänska. Enstaka ryssar fanns det också."





Med den här båten kunde man färdas från Ruse till Wien. Ruse var en gammal Donauhamn. De år då Donau frös till åkte man i släde över till Rumänien, skriver Canetti.



I Ruse kalldes resten av världen för Europa "och om någon färdades uppför Donau till Wien, sade man att han reste till Europa, Europa började där det turkiska riket hade slutat en gång i tiden. " (s.13)





Italiensk utmaning - Giuseppe Berto


"Il cielo è rosse"- det låter vackrare på italienska. Igår kunde jag hämta den här fjärrbeställda romanen och jag har börjat läsa. Det kommer att bli sorgligt tror jag... Berto tillhör en av de författare som blivit intervjuade av Göran Börge i boken "111 italienska författare"- jag återkommer med några rader om detta. Min lånade bok har rest långväga.... ända från Umeå. Nog är det fantastiskt med fjärrlåneservicen!

Bukovina!



Den lilla bruna biten i övre högra hörnet... och nu har jag alltså kommit hit med hjälp av Claudio Magris. Han skriver om några författare från den här delen av det gamla habsburgska riket- Paul Celan, Gregor von Rezzori (1914-1998) och Manès Sperber .


-




Jag fastnar för Gregor von Rezzori som verkar ha varit en mycket "free spirit"- medborgare i ett antal länder för att till slut bli statslös. Många språk behärskade han och han var kunnig i mycket. Jag vill gärna läsa något av honom- kanske Maghrebinian Tales som handlar om ett fiktivt land men som egentligen är en berättelse om Bukovina och dess särart.




Von Rezzori verkar vara mest känd för sin "Memoirs of an Anti-semite" som kom ut 1969- Jag citerar Elie Wiesel "Rezzori addresses the major problems of our time, and his voice echoes with the disturbing and wonderful magic of a true storyteller".




Och.... den här titeln lockar också "Guide for Idiots through the German Society" (1992)



Bukovina har en mycket intressant historia som jag ska försöka att läsa och lära mer om- så snart jag hinner.

En vald dikt av Carducci

Sankt Martins dag

I duggregn upplöst, dimman
klippspetsarna begjuter,
och västanvinden tjuter,
och hafvet skummar vildt:

i byn, längs alla stigar,
från fat, där drufvor jäsa,
når vinets doft vår näsa
och stämmer sinnet mildt.

Vid vinstocksbrasans flamma
ett väldigt stekspett gnisslar,
och jägarn munters hvisslar
och ser från tröskelns sten

likt landsförvista tankar,
af kvällskyns glöd begjutna,
de svarta fåglar, slutna
i flockar, flykta hän.

(Översatt och tolkad av Aline Pipping, 1894)

Jag har valt att behålla den gamla stavningen. Dikten finns även på italienska här.

Carduccis dikter är kanske inte riktigt min favoritlektyr men jag är glad att ha hittat den enda? svenska översättningen av dem. Just "Sankt Martins dag" verkar vara en av de mera populära av hans alster- om man kan döma av det man hittar på nätet (då förstås på originalspråket). Jag är tacksam att boken fanns kvar på biblioteket (den kommer faktiskt från Malmö....).

måndag 24 januari 2011

Hämtat från biblioteket

En mycket liten volym med valda dikter av Giosué Carducci finns nu på mitt läsbord. (Albert Bonniers förlag, 1894). Det är verkligen med andakt jag håller i den här boken. Den inleds med en "lefnadsteckning" - Aline Pipping har översatt och även bidragit med den korta biografin. Så här beskriver hon poetens yttre företräden:
-
" Carducci är liten till växten och något fetlagd, hans svarta , djupt liggande ögon gnistra som eldkol, och i det svarta täta och starkt krusiga håret och skägget av samma färg blanda sig rätt många silfverstänk. Den nervösa rösten, de snabba åtbörderna och ansiktets starkt svällande ådror vittna om ett ytterst häftigt och lätt uppbrusande lynne, men kring mun och ögon leker ett nästan barnsligt drag af hjärtegodhet."

Carducci fick Nobelpriset år 1906.

Wachau - en dalgång fylld av kultur


Idag färdas jag in i Wachau med hjälp av Claudio Magris. Trettio kilometer lång är dalen och den är numera listad som "Världsarv". Magris börjar sin resa i staden Linz där han gör ett längre uppehåll. Linz var staden som Hitler ville omvandla till något gigantiskt- något verkligt överdådigt och Albert Speer skulle hjälpa honom. Hitlers besatthet visste här inga gränser. I Linz skulle han tillbringa sin ålderdom, hade han tänkt. Av detta blev så klart intet.


I Linz bodde under många år den österrikiske författaren Adalbert Stifter (1805-1868). "I sitt hem ägnade han sig åt att skriva, vårda sina krukväxter, framför allt kaktusar, och han reparerade och polerade möbler, till exempel skrivbordet som än idag står kvar i hans rum". (s 125-126). Några av Stifters böcker har blivit översatta till svenska: "Kondoren och Vilda blommor" (1980) och "Brokiga stenar- ett urval" (1949 och 1968).

Så tar Magris oss med till modern tid och berättar om koncentrationslägret Mauthausen - där dog över etthundratiotusen fångar. Magris går ner för den så kallade Dödstrappan som ledde ner till Mauthausens stenbrott (186 trappsteg) - här bars och släpades kvarnstenar upp- om man inte orkade med sin börda dödades man av SS-soldater som stod redo med påkar och pistoler. Jag citerar: "På denna trappa känner man rent fysiskt hur överflödig individen är, hur lätt han kan förintas och försvinna, som om han vore en dinosaurie eller en okapi, ett utdött eller utdöende djur."

-
På bilden Schloss Artstetten- Habsburgarnas sommarresidens. Nu är det också ett sista vilorum för ärkehertig Franz Ferdinand och hans hustru Sophie. I slottet (fyllt av minnessaker och foton/porträtt) kan man bilda sig en uppfattning om vad för sorts man Franz Ferdinand var.

-
Sista anhalten i kapitlet om Wachaudalen är Kierling. Här, i ett hus på Hauptstrasse 187, dog Franz Kafka den 3 juni 1924.
-
Jag tycker om Magris sätt att skriva- det är "vindligt"- precis som floden - och han gör inte bara nedslag i litteratur- här finns krigsherrar, konstnärer, musiker- ibland blir beskrivningarna väldigt detaljerade men alltid väcker Magris läsarens intresse för att lära mer- och jag känner att jag gärna skulle vilja göra en sådan resa, jag också.... väl påläst då förstås och med gott om tid. Ja, det går ju alltid att drömma..... Jag fortsätter resan mot huvudstaden och Café Central.






Styr din plog över de dödas ben


Nu, äntligen har jag hittat dikten av Blake som har gett titeln åt Olga Tokarczuks senaste bok. Jag känner att jag måste lägga upp den här för den är så fylld av starka citat och tankar- ett koncentrat av William Blake- förvisso.

-

Drive your cart and your plough over the bones of the dead.

Prudence is a rich, ugly old maid courted by Incapacity.

He who desires but acts not, breeds pestilence.

He whose face gives no light, shall never become a star.

The hours of folly are measured by the clock; but of wisdom,

no clock can measure.

Prisons are built with stones of Law. Brothels with bricks

of Religion.

Excess of sorrow laughs. Excess of joy weeps.

The bird a nest, the spider a web, man friendship.

One thought fills immensity.

Always be ready to speak your mind, and a base man will avoid you.

As the plough follows words, so God rewards prayers.

The tigers of wrath are wiser than the horses of instruction.

Where man is not, nature is barren.

Without contraries is no progression.

-

från "The Marriage of Heaven and Hell" av William Blake

söndag 23 januari 2011

Lyrik på söndag- bokstaven N


Bai fortsätter lyrikutmaningen - veckans bokstav är N.
-
1. N står for nasjonalisme, eller det nasjonale. Og sjølv om nasjonalisme er eit omgrep som har fått stadig fleire negative konnotasjonar knytta til seg dei seinaste tiåra, er det jo framleis nokre dikt som vekkar nasjonalkjensla i oss. Presenter eit dikt, som vekkar ei positiv nasjonalkjensla hos deg.
-
Åh så svårt att välja.... men det får bli en riktigt lokalpatriotisk dikt. När jag gick i småskolan fick vi lära oss den här utantill. Jag tycker att den är vacker och vemodig.

Mitt hjärta bor i en gammal gård,
en gammal gård på slätten,
med vita längor och svalebon
under takens mossgröna brätten.

Och åldriga almar med sagor i,
- en evigt susande klunga,
och tätt inpå väggarna vångar och fält,
som förtroligt i sommaren sjunga.

Och en dröjande doft av lavendel och ros
i låga kisthus och salar,
och ett minne, som ler i var ruta och vrå
och sakta till hjärtat talar.

Här bodde de gamle, här gled deras liv
i tid för längesen gången,
- så stilla som julisus
en afton i gåravången.

Här glider livet så stilla än,
ej stormen rör lågan på härden,
- här är tystnad och ro för ett hjärta än
mitt i den larmande världen. Theodor Tufvesson
-
2. N kan også stå for natta. Presenter eit dikt om natta.
-
Jag stannar kvar i Skåne- åtminstone väljer jag en författare från mitt hemlandskap- Ola Hansson- poeten från Hönsinge.

Notturno

Ej måne och ej en stjärna har
den ljusa sommarnatten.
En ensam mås blott kretsar och far
tyst över sovande vatten.

Havet är höljt i en skymning grå,-
en mattgult skimrande spegel.
I fjärran som lyfta vingar stå
två höga, vita segel.

Och uppe över bokarnas valv
timmarna ljudlöst draga
mot evigheten... En viskning skalv...
Och natten är en saga.

3. Presenter ein diktar på N.

Jag hade precis som Bai tänkt välja en dikt av Pablo Neruda men så hittade jag de här raderna av Gudrid Helmsdal Nielsen (Hon kommer från Färöarna).
-
Töväderskväll

Och regnet kom.
Droppen som krossade
ett skal av is.
Rymden andades,
den som hade legat klämd
i köldens hårda famn.

I kväll ligger vintern
på sin dödsbädd;
tungt drar den andan
och suckar-
som ett väldigt djur,
som har lagt sig
kring världen. (Tolkning av Inge Knutsson)
Ola Hanssons dikt är tagen från "80-tal- en lyrisk antologi" av Östen Sjöstrand (tryckt 1956 - Albert Bonnier förlag). Gudrid Helmsdal Nielsens dikt är från "Kvinnors dikt från när & fjärran" i urval av Karin Karlsson. Tryckt 1991. Eva Bonnier förlag. (Båda dessa antologier har väldigt fina urval av dikter).