fredag 18 augusti 2017

Brott från hela världen

Sarawak i slutet av 1800-talet

I en av mina hyllor står två antologier sammanställda av Helge Åkerhielm. Båda böckerna är utgivna på 1940-talet och de är arvegods. Den ena, Humor från hela världen, har jag skrivit lite om tidigare och nu har turen kommit till bok nummer två, Brott från hela världen. Jag trodde först att berättelserna enbart skulle handla om ond och bråd död- möjligen med en del snaskiga inslag och därför har jag inte lockats av just denna antologi. Den har fått stå oläst i hyllan där den således har fört en tynande tillvaro. Men- jag hade så klart helt fel i mina farhågor för "Brott från hela världen" innehåller många små och större litterära mästerverk. Mestadels består samlingen av noveller men det finns också utdrag från romaner (till exempel "Brott och straff"). Helge Åkerhielm berättar i förordet om hur han fått ett brev från en upprörd eventuell läsare som undrade om " vi inte ser tillräckligt med brott runt omkring oss i världen utan att därför behöva läsa om uppdiktade sådana, till på köpet hopade i en särskild volym?" Åkerhielm svarar: " -- en samling konstnärligt värdefulla skildringar av brott av författare från olika länder och tider har inte blott ett litterärt intresse och ett fängslande förströelsevärde utan också en social betydelse."

Först ut i antologin är novellkonstens okrönte kung, William Somerset Maugham, och det med en kuslig berättelse som har sin rot i norra Borneo. "Före bjudningen" skildrar hur Mrs Skinner och hennes två medelålders döttrar förbereder sig inför en fest. Här diskuteras klädsel och vad som kan vara lämpligt att ta på sig när man har sorg (dottern Kathleen är ganska nybliven änka). Undan för undan lättas det på förlåterna till dess att sanningen kommer fram. Det hela är rasande skickligt hopsatt och den stigande spänningen gör det alldeles omöjligt att släppa berättelsens alla vinklar och vrår. Livet i kolonierna var oftast inte en dans på rosor.

Nästa novell på tur är skriven av en dansk författare. Mer om den så småningom.

torsdag 17 augusti 2017

Det var en gång

Falsterbo i början av förra seklet.

Jag tycker mycket om att leta bland gamla böcker i biblioteksmagasinet . Nog gallras det även där förstås och ibland lite väl hårdhänt också men en av traktens stora författare finns ännu representerad i ganska rikt mått. Jag talar om Anders Österling, Svenska Akademiens ständige sekreterare (1941-1964) och "sommarbosatt" i Falsterbo under ett stort antal år.

I min hand just nu har jag en samling essäer utgiven 1958: "Skånska utflykter". Här blandas nytt (för den dekaden) och gammalt och minsann, det blir två extra utflykter också till Blekinge och Danmark. Det skänker ett sådant lugn att följa i Österlings spår både i tid och rum och språket är så vackert och (givetvis) poetiskt.

"Om kvällarna kan jag från min altan i Falsterbo se två ljusbågar på himlen i nordväst. Den större är Köpenhamn, den mindre är Malmö, och det lilla avståndet mellan dem fylles av Öresunds fuktiga töcken, där klockbojen ringer och båtlanternorna glimma."

Det känns inte som så länge sedan men Skånes somrar har ilat sedan dess (1932) och idag finns det ett stort brospann som reser sig mäktigt över Öresund. Klockbojen har sedan länge tystnat men havet och vågornas brus rår inte ens tiden på.

onsdag 16 augusti 2017

Berättelser från Vendsyssel

Kystmuséet i Løkken. Bilden är lånad.
Vendsyssel kan enklast beskrivas som den allra nordligaste delen av Jylland. Limfjorden bildar gräns söderut. Här är man verkligen utsatt för vädrets makter.

Under sommaren (som snart är slut) har jag rensat bland gamla brev. Min familj har varit och är fortfarande mycket utspridd och därför finns en stor mängd av just brev. Alla varken kan eller vill jag spara på men det gäller att sortera ut med försiktighet och att ta sig tid att läsa de skrivna orden. Halva min släkt är dansk och i en "epistel" daterad någon gång under det senaste stora kriget hittade jag en bokrekommendation. "Moster Marie" skriver om "Den Danske Arv" av Thomas Olesen Løkken och hon tycker att romanen ger en mycket god beskrivning av det danska samhället. Jag hittade Olesen Løkkens bok i hyllan och den har inköpts en gång (1941 troligtvis) i Ejnar Nygaards bog-& papirhandel i Ringsted. Sedan har den hamnat i Västra Tunhem och därifrån vidaresänts ner till Skåne.

Om Thomas Olesen Løkken visste jag inte mycket så det blev till att leta information. Han levde mellan 1877 och 1955 och fick en mycket svår uppväxt. Pengar till utbildning fanns inte och Olesen Løkken sattes i skomakarlära vid fjorton års ålder. Han längtade säkert bort till andra världar och han läste så mycket han orkade på sin fritid. Skomakeriet fick utökas med diverse påhugg för att försörja den växande familjen. Han arbetade som chaufför, som bokhandlare och så skrev han för diverse tidningar. Debutromanen kom 1917 men kunde inte ges ut förrän åtta år senare. Sedan följde en rad av böcker och Olesen Løkken var på sin tid en av Danmarks mest älskade författare (det blev många översättningar till tyska, engelska och svenska). Idag är dessa romaner kanske något "dated" men jag tror ändå att de har bestående värde. Olesen Løkken är främst känd för att vara en enastående folklivsskildrare och Vendsyssel kunde han på sina fem fingrar. "Den danske arv" har hamnat högt upp i högen på mitt läsbord.

" En roman om en stor vendsysselsk bondeslaegt---" och så kommer det meddelande om ett amerikaarv...

tisdag 15 augusti 2017

Vägen heter Ryssland


Anders Mård (finländsk journalist och författare) har varit bosatt i Sankt Petersburg i över femton år. I "Vägen heter Ryssland" berättar han om sin resa längs riksväg M10 (mellan Sankt Petersburg och Moskva)- en resa som går i Alexander Radisjtjevs fotspår. (Radisjtjev gjorde resan i slutet av 1700-talet). Precis som Radisjtjev är Anders Mård betänksam och orolig för utvecklingen i det ryska samhället. Han talar om isolering, personkult, västhat, stormaktstänkande och militarisering. Han hyser oro för sina barn som ska växa upp i detta samhälle.

Cirka femton stopp gör Anders Mård på vägen och varje ort har sin historia och sina bekymmer. I boken får man många ovärderliga inblickar i rysk historia och Mård gör sig också mån om att söka upp "den vanliga människan" för samtal om då och nu. Den nära sjuttio mil långa färden ger även upphov till nedslag i litteratur, kultur och politik och Mård gör åtskilliga kritiska reflektioner och jämförelser. "Vägen heter Ryssland" är en i mitt tycke utmärkt fängslande skildring av Ryssland av idag men gräver också djupt i det gamla Ryssland.
"Det är med en viss nervositet som jag börjar sätta punkt för min resa. Vägen tar snart slut och bilden av "Ryssland" börjar ta form. Det som oroar mig är att publiken får för sig att det här är en objektiv rapport om det samma Ryssland. Det är det inte. I stället är boken ett försök till en saklig och ärlig berättelse som mest bara avslöjar min personliga syn på Ryssland." Citat från "Vägen heter Ryssland" av Anders Mård. (Förlaget AB 2017).

måndag 14 augusti 2017

Enkel biljett till Sibirien

Alexander Radisjtjev  (1749-1802)

Det är många som fått offra livet för sina åsikters skull. Den ryske författaren Alexander Radisjtjev är en av dem. År 1790 gav han ut en bok med titeln "Resa från Sankt Petersburg till Moskva". Radisjtjev var starkt kritisk mot den rådande ryska samhällsordningen och i boken skildrade han sina intryck från framför allt landsbygden. Till straff för sin frispråkighet förvisades han till Sibirien och boken blev beslagtagen. Inte förrän år 1905 gavs den ut igen och då hade Radisjtjev varit död i över hundra år. Det finns en svensk översättning av verket (från 1970-talet). I väntan på att läsa om Radisjtjevs resa fördjupar jag mig i Anders Mårds reseberättelse från senare tid.


"Vägen heter Ryssland" kom ut i år och Anders Mård (finländsk journalist, bosatt i Sankt Petersburg sedan många år) följer i Radisjtjevs fotspår.

söndag 13 augusti 2017

En resa i Ryssland

Slussvakten Pinchus Karlinskij, 84 år gammal, förevigad av fotografen Sergej Prokudin-Gorskij år 1909.

Sergej Prokudin-Gorskij ( 1863-1944) var en av fotograferingskonstens pionjärer och hans område var främst färgfotografering, en konst som han utvecklade och specialiserade sig i. Hans stora mål var att dokumentera sitt hemland, Ryssland, i färg och han fick tsar Nikolaus (II) välsignelse och stöd. Det kom att bli cirka 2000 bilder i allt och merparten av dem följde med Prokudin-Gorskij när han tvingades fly undan revolutionen år 1918. Idag finns en stor del av denna värdefulla bildskatt i USA (kongressbiblioteket).


Sergej Prokudin-Gorskij (1915).

Det går att se många av dessa unika färgfoton på "nätet".

lördag 12 augusti 2017

På andra sidan Sundet

Rungstedlund. Karen Blixens hem. (Fotot är lånat).

Vi for iväg en måndag morgon med siktet inställt på Rungsted Kyst, några stationer bort från Köpenhamn och vackert beläget vid ett glittrande Öresund. Från stationen går man genom lummig lövskog och når efter någon dryg kilometer det berömda huset med anor från 1600-talet. I det lilla trivsamma caféet serverades smörgås/kakbuffé med mousserande vin och te/kaffe och sedan var det dags att vandra genom rummen som alla har Karen Blixens ande svävande i sig. Det jag imponerades mest av (förutom de välfyllda bokhyllorna) var alla utsökta blomsterarrangemang. Levande blommor, odödlig litteratur .... en oslagbar kombination.

I butiken kan man botanisera bland både det sedvanliga tingeltanglet och många utgåvor av Karen Blixens böcker. Jag kom hem med en essaysamling. Jag blev också intresserad av att läsa mera om Karen Blixens äventyrlige far, Wilhelm Dinesen, han som kämpade med frenesi i det ödesdigra kriget år 1864 där han var en av de allra yngsta officerarna.



På biblioteket hittade jag ett par novellsamlingar av Karen Blixen och jag ser fram emot omläsning. Blixen är en gudabenådad berätterska.

fredag 11 augusti 2017

Tre nedslag i 1950-talet

Det är alltid lika spännande att botanisera i den något äldre litteraturen. År 1985 gavs Laura Talbots roman "The Gentlewomen" från 1952 ut på nytt i serien Virago Modern Classics. Laura Talbot är nom de plume för Lady Ursula Chetwynd-Talbot som var äldsta dotter till viscount Ingestre och "The Gentlewomen" handlar om klass och om snobberi med världskriget (1939-1945) som bakgrund.


Ithell Colquhoun är kanske mera känd för sin konst (surrealism) men hon skrev åtskilliga böcker också. Jag är nyfiken på hennes reseberättelse från femtiotalets Irland. Det finns en ny utgåva (2016- Peter Owen Publishers.)

På mitt läsbord finns också Sándor Márais "Der Wind kommt vom Westen" som beskriver en resa genom U.S.A. i slutet av femtiotalet. (Piper Verlag, 2002). Márais resa går från kust till kust med början i Californien.


torsdag 10 augusti 2017

Franska kvinnor, franska slott

Anne Marie Louise av Orléans "La Grande Mademoiselle" (1627-1693)

Jag fortsätter med mina franska strövtåg och har just nu ögonen i en biografi om damen på porträttet ovan. Hon var för övrigt kusin till Ludvig XIV och nog hade hon rejält med skinn på näsan. Hon lät sig inte giftas bort utan hade en högst egen vilja vad gällde eventuella äktenskapspartners - dessutom var hon politiskt aktiv (hon deltog med liv och lust i den så kallade Fronden). "La Grande Mademoiselle" hann också med att skriva sina memoarer.


Slottet Chambords spiraltrappa. (Foto: Christophe Finot).

Mademoiselles far, Gaston, innehade Chambords slott i Loiredalen och han restaurerade det med varsam hand. Så här skriver Mademoiselle i sina memoarer:
"En av de mest annorlunda och anmärkningsvärda sakerna i huset är trappan, som är utformad på så sätt att en person kan gå upp och en annan gå ner utan att de möts, även om de ser varandra. Monsieur (Mademoselles far) tyckte mycket om att leka denna lek, särskilt med mig. Han stod högst upp i trappan när jag kom, han gick ner när jag gick upp och skrattade hjärtligt när han såg mig springa för att komma ifatt honom. Jag var mycket glad att detta beredde honom nöje, och jag blev ännu gladare när jag kommit fram till honom."
(Citatet är hämtat från "Slotten i Loiredalen" av Robert Polidori och Jean-Marie Pérouse de Montclos.) Om "La Grande Mademoiselle" läser jag i Francis Steegmullers bok med samma namn.

måndag 7 augusti 2017

Fem kvinnoporträtt

Hyppolite Clairon i rollen som Medea (konstnär: van Loo).

Boken jag läser heter "Love in Five Temperaments" och här avporträtteras fem kvinnor som en gång gjorde sig kända i Frankrike. Alla var de passionerade och gick in med liv och lust för det de brann för. I Hyppolite Clairons fall var det scenen som lockade och hennes stora genombrott kom år 1744 i Phèdre. Då var hon 21 år gammal. Hyppolite Clairon fick ett långt och händelserikt liv (hon dog år 1803 och lyckades således överleva den franska revolutionen). Några år dessförinnan gav hon ut sina memoarer (man kan säkert hitta dem på "nätet").



Julie de Lespinasse (1732-1776) var salongsvärdinna och kom att leva och dö för sina förälskelser i "fel män".

I boken kan man också läsa om Madame de Tencin (nunnan utan skrupler som blev älskarinna åt bland annat två kardinaler) och Charlotte Aissé som brevväxlade med Voltaire.





fredag 4 augusti 2017

Kring Medelhavet


Tavlan ovan är målad av Edward Lear (1812-1888). Han är kanske mest känd för sina så kallade nonsensverser men framför allt var han en gudabenådad konstnär och dagboksskrivare. Många resor blev det genom åren och penna och staffli medföljde. Tyvärr är dessa resedagböcker ganska svåra att få tag på i bokform idag ( de finns däremot i digital form för den som kan "exmera" den typen av läsning. Jag tillhör inte den skaran.)

"I am a part of all that I have met; Yet all experience is an arch wherethro' Gleams that unravelled world whose margin fades, for ever and for ever when I move. How dull it is to pause, to make an end, To rust unburnish'd, not to shine in use!"
Från Journey of a Landscape Painter in Corsica (1870) av Edward Lear.

Om Edward Lear, Prosper Merimée och andra som skrivit om Korsika (och platser runt Medelhavet) läser jag i Dorothy Carringtons bok och kärleksförklaring till den ö som skulle bli hennes hem under många år.


torsdag 3 augusti 2017

Där kartorna har ritats om


Det gamla Habsburgska riket sträckte sig långt österut och det omfattade många språk och kulturer.
Så kom krigen- kartorna ritades om och städer bytte namn. Människor flyttade, flyttades och försvann i förödelsen som följde.

Staden Eperjes heter idag Presov och det gamla kortet ovan visar en gammal och svunnen tid. Sándor Márai skriver om Czemète som en gång var en stor badanläggning i en stor skog strax utanför Eperjes, en skog som var fylld av hallonsnår och förgätmigej och där rådjuren betade i stillhet. Márai beskriver den här platsen som en slags livets verkstad, en blandning av kyrkogård och lekstuga. Om kvällarna lyser månen och i badanläggningens stora matsal tonar musiken sakta ut. Stearinljusen fladdrar på borden- det elektriska ljusets tid har ännu inte kommit.

"Wenn der Wald erhalten bleibt, mit Reihen und Himbeeren, man auch an den Holzzubern festhält, prophezeie ich Czemète eine schöne Zukunft in meiner Erinnerung".


Gamla tiders träbadkar. Konstnär: Viggo Johansen. På badanstalterna användes givetvis större modeller. Jag tror inte att Czeméte finns kvar längre men Sándor Márai har ändå lyckats göra platsen odödlig.

onsdag 2 augusti 2017

Konstnärer på resa


Veere, Nederländerna. Foto: Wouter Hagens.

Jag har storstädat och samtidigt gjort en del läsfynd. Ur en hyllas mycket dunkla vrår drog jag fram ett litet häfte med titeln "3 konstnärer på resa" utgivet av Folket i Bilds konstklubb. Året var 1959.

Först ut bland de resande är Gunnar Norrman (1912-2005), Malmöpåg och så småningom bosatt i Lomma. Norrman har illustrerat åtskilliga böcker och hans gravyrer är verkligen utsökta. Ingen kunde som han fånga naturens detaljer. I mitt häfte berättar han om den lilla nederländska staden Veere.

" Varje eftermiddag utom lördagar och söndagar dunkar Arnemuidens svarta fiskeflotta in till 1300-talsstaden Veere. De tjärade näten hänger i masttopparna som sorgflor. Vare sig havet är såpgrönt eller ljusblått är denna fiskeflotta absolut det svartaste av svart, lika svart som ett nederländskt begravningståg. Det är breda platta båtar, somliga uppnästa hoogaarzen, andra med kupiga domherrebröst. De seglar i ett platt landskap och i grunda öppna vikar och bukter."

Jag har aldrig varit i Veere men Norrman målar upp en så vacker tavla av staden att längtan blir stor att se allt med egna ögon. Blomstrande medeltid möter holländskt fiskesamhälle...men idag skriver vi 2017 och jag misstänker att mycket har ändrats.

tisdag 1 augusti 2017

Ett år med Sándor Márai

Sándor Márai (1900-1989).

Han var länge en bortglömd författare, Márai, men så för några tiotal år sedan återuppväcktes hans alster och det kom nya översättningar, bland annat på svenska. Mycket återstår dock att göra. De svenska titlarna är än så länge inte särskilt många och själv läser jag nu på tyska ( för här finns det mest att hämta).



I "Die vier Jahreszeiten" delar Márai med sig av tankar och funderingar i takt med årets gång. Det handlar om vitt skilda ämnen och platser men människans förgänglighet och fåfänga sökande efter lyckan går som en röd tråd genom dessa dagboksanteckningar från år 1938.

Om hur man ska bäst planera sitt liv skriver Marai om i en kort notis från början av året. Sluta röka, undvik alkohol och utsvävningar, älska hustrun, tidigt upp och tidigt i säng, långa promenader och så ska man vara en god och tålmodig vän. Så lätt är det att ha ett bra liv. Så synd, säger Márai, att detta är ett helt omöjligt företag.

I en anteckning om staden Nice berättar Márai att hit ska man bara åka om man är farfar/morfar. Då kan man sitta på en bänk vid den Engelska Promenaden och diskutera liberalismen med likasinnade och även skriva vykort. Han kallar Nice för en vacker vattenkuliss för borgerlighetens bättre bemedlade, en plats där man spelar whist och där man kan se äldre damer med lila sidenklänningar.

"Die vier Jahreszeiten" är en bok fylld av underbara överraskningar .

söndag 30 juli 2017

Blommors röster och lite till


Jag läste Carol Rumens recension i The Guardian och föll direkt. Nu har jag Katharine Towers diktsamling "The Remedies" på mitt läsbord och jag fortsätter att falla, fritt och djupt. En stor del av dikterna har inspirerats av Bachs Flower Remedies  (homeopatiska droppar) och blommorna har fått röster.

Här några rader från Clematis (a remedy for those who dream too much)

--- in winter when I should be dead
I long for purple heat and bees.

My thoughts won't settle... O why
can't I settle for less?

Allt handlar dock inte om blommor. Här finns också ( bland annat) Nervals hummer, tankar om tinnitus, isberg och prinsessan Alexandra Amalia av Bayern som trodde att hon hade ett stor
glasflygel i sin kropp. Katharine Towers dikter är korta men innehållsrika. Tankarna virvlar och jag läser om och om igen.

if you stare in winter
at a leftover flower
in its clock of frost-
a rose, say, or a Japanese
anemone- you'll see
there's no need after all
to be afraid of dying.

lördag 29 juli 2017

Ahrenshoop



Paul Müller-Kaempff upptäckte det lilla samhället Ahrenshoop år 1889. Då var det en liten sömnig sträcka med halmtäckta hus mellan Wustrow och Born - allt inramat av vita sanddyner. Müller-Kaempff tog sitt pick och pack, bröt upp från Berlin och byggde ett hus på platsen. Andra konstnärer började flockas till Ahrenshoop och så skapades en av Tysklands största och mest kända konstnärskolonier.
Men- så kom kriget och allt fick en ände. Müller-Kaempff sålde sitt hus 1919 och lämnade sitt paradis.


"Kusten i gryningsljus" av Anna Gerresheim (1852-1921). En av de många som lockades av Ahrenshoop. Mera finns att läsa i Paul Scratons "Ghosts on the Shore - Travels along Germany's Baltic  coast."


fredag 28 juli 2017

Magiska landskap


Paul Scratons bok om strövtågen längs Östersjökusten bjuder på intressant läsning. Just nu befinner jag mig (med Scratons hjälp) i trakterna runt Stralsund. Här blir Östersjön helt magisk med det unika Boddenlandskapet. En gång var havet här fyllt av öar men stormar har genom tidernas gång skapat landförbindelse och laguner, skyddade vikar som är fyllda av fisk. Scraton skriver också om den poetiska melankoli som råder här.

"The light green of the young wheat fields, the bright yellow of the rape. The blue of the sky and the white clouds racing across it. The red and the blue paint slapped on to walls beneath the thatched roofs of the fishermen's houses that are now, for the most part, holiday cottages."


Boddenlandskapet. Foto: Maximilian Schönherr.

onsdag 26 juli 2017

Nyförvärv


Paul Scraton är engelsman men sedan sekelskiftet bosatt i Tyskland. I "Ghosts on the Shore" berättar han om en resa han gjorde längs den tyska Östersjökusten för något år sedan. Scraton gör nedslag i både historia och litteratur och han inspireras av ett gammalt fotoalbum tillhörigt hustrun ( som är tyska). Historiens vingslag är dunkla och mörka längs denna kust men det finns också ett slags flämtande ljus bortom allt. Scratons bok kommer att följa mig under dessa regniga julidagar.


Så även Maggie Campbell-Culvers vackra bok om John Evelyn. John Evelyn rörde sig i samhällets högsta kretsar på den tid det begav sig (1600-talet). Hans dagböcker är lika kända som Samuel Pepys och så hade John Evelyn ett mycket passionerat förhållande till träd och trädgårdar. Dagböckerna har jag inte läst (ännu) - de är omfattande (över ett tusen sidor) men jag har dem på min ständigt växande önskelista. Jag börjar med en promenad genom John Evelyns värld av grönska.


söndag 23 juli 2017

De brända böckernas bok


Den 27 oktober år 1553 brändes Miguel Serveto på ett stort bål i Genève tillsammans med så många av hans böcker man hade kunnat leta upp. Serveto hade haft oförskämdheten att ifrågasätta delar av den rådande kristna doktrinen. Han lyckades reta upp både katoliker och protestanter och hans röst måste givetvis tystas.

Eva Dahlbeck har skrivit om Serveto i "Serveto och den heliga elden" (1991) och nu har jag också hittat den här:


Makarna Goldstones bok handlar om jakten på Servetos "Christianismi Restitutio", en skrift som de religiösa makthavarna trodde sig ha förstört och utraderat från historien. Det "sista" exemplaret kedjades fast på Serveto när han brändes där på bålet. Men- boken dog inte. Några exemplar (tre stycken) överlevde och kom så småningom att bli inspirationskälla till bland annat den franska revolutionen över två hundra år senare. Om den spännande jakten på de tre exemplar som klarade sig undan förgängelsen kan man läsa i Lawrence och Nancy Goldstones "Out of the Flames".

lördag 22 juli 2017

Jorden runt med Golfströmmen


Riktigt så vidsträckt är förstås inte Golfströmmen men Erik Orsenna tar läsaren med på en vindlande resa längs hela jordklotet med nedslag i geografi, historia, litteratur och lite till. "Portrait of the Gulf Stream" ( som översatts från franskan av Moishe Black) kom ut år 2008.

Utan Golfströmmen vore livet ganska outhärdligt för oss här i norr. Detta mäktiga flöde ( mer än tio mil brett) tar rejäl fart utanför North Carolina, vid Kap Hatteras " The Graveyard of the Atlantic" -åttiofem millioner kubikmeter vatten per sekund susar förbi här för att ökas på längre ut i havet.


Livräddningsstationen vid Kap Hatteras som förstördes av stormen Isabel år 2006.

Kapitlen i boken är korta men med utvikningar som gör berättelsen till något mycket större än en ren faktabok. Jag fastnar länge på sidorna som handlar om den kinesiske författaren och filosofen Francois Cheng. "How can anyone not marvel at the idea of a Creation permanently in motion?" frågar Orsenna och jag tänker att jag nog väldigt gärna vill läsa något av Cheng. Kanske den här.






fredag 21 juli 2017

I maktens centrum

Madame de Maintenon. Porträtt målat av Pierre Mignard.

I maktens centrum befann sig mätresserna och flera av dem kom att få en avgörande betydelse för både kulturliv och förd politik. Ludvig XIV:s mest kända mätress är kanske  Francoise d'Aubigné de Maintenon (1635-1719). Genom sitt äktenskap med den betydligt äldre Paul Scarron (poet och författare) fick Madame M. tillgång till de högre kretsarna i samhället och vid makens död blev hon ombedd att ta hand om Ludvigs utomäktenskapliga barn med Madame de Montespan. Därmed var hennes "lycka" gjord och kungen kom mer och mer att dras till sin nya erövring. (Vilket inte roade Madame de Montespan).

Mignards porträtt ger säkert en mycket god bild av denna sluga och målmedvetna kvinna.



Så småningom ska jag läsa mer om Madame de Maintenon.

torsdag 20 juli 2017

I Paris salonger


Kurtisan och tongivande kvinna med egen salong: Ninon de Lenclos (1620-1705).

Om henne läser jag i Benedetta Craveris "The Age of Conversation". Ninon var en kvinna som visste vad hon ville och hon led inte direkt av några romantiska griller vad gäller kärlek. Hennes livsstil
uppskattades inte av alla och framför allt inte av de så kallade "devota". Drottningmodern (Anna) kände sig till slut tvingad att skicka Ninon ett "lettre de cachet" där uppmaningen (ordern) var att
genast bege sig till ett valfritt kloster.  Ninon blev inte svaret skyldig utan angav att hon då väldigt

gärna ville fara till "Grands Cordeliers" , en munkorder med dåligt rykte. Drottning Anna visade sig ha sinne för humor och Ninon kunde stanna där hon var. Några år senare blev det dock förvisning till nunneklostret "Madelonettes" men Ninon blev mycket väl behandlad där.

Den amerikanska författarinnan Dorothy Parker lät sig inspireras av Ninon Lenclos:

So let me have the rouge again,
And comb my hair the curly way.
The poor young men, the dear young men
They'll all be here by noon today.

And I shall wear the blue, I think
They beg to touch its rippled lace;
Or do they love me best in pink,
So sweetly flattering the face?

And are you sure my eyes are bright,
And is it true my cheek is clear?
Young what's-his-name stayed half the night;
He vows to cut his throat, poor dear!

So bring my scarlet slippers, then,
And fetch the powder-puff to me.
The dear young men, the poor young men-
They think I'm only seventy! 

"Ninon Lenclos on her last birthday."

onsdag 19 juli 2017

De första salongerna


Benedetta Craveris tämligen omfattande bok om det franska salongsväsendets guldålder är inte något för hängmattan men desto mera för läsning i soffan med tillgång till uppslagsverk/läsplatta för att kunna tillgodogöra sig så mycket som möjligt av all lärdom som sidorna är packade med. Den som föredrar bladvändare i sommarvärmen bör läsa något helt annat.

Jag tar ett kapitel i taget och försöker placera mig i en helt annan tid. Craveri börjar sin historieberättning i det dynamiska 1600-talet och inleder med det som väl kan kallas "salongernas salong", den som startades av Catherine de Vivonne de Rambouillet omkring år 1618 i Paris. Här samlades de, många av den tidens storheter: Pierre Corneille, Madame de Sevigné, Vincent Voiture och många andra. "Det blå rummet" kom att bli mycket omtalat.


Madame de Rambouillet (1588-1665) "Arthénice "

I "Arthénices" salong konverserade man artigt och språkbruket odlades och "ondulerades". Man använde sig ofta av förskönande omskrivningar som till exempel "själens spegel" för ögonen. Ibland kunde det gå till verklig överdrift och Molière skrev sitt elaka och mycket komiska skådespel "De löjliga preciöserna" med inspiration från denna typ av salongsliv.


söndag 16 juli 2017

Över Sundet

Vor Frue Kloster. Helsingør. Fotot är lånat.

Vi flydde undan hästaveckan och begav oss norrut med pågatåget till Helsingborg med målet inriktat på pärlan på andra sidan vattnet, Helsingør. Nog myllrade det här också och färjan fylldes snabbt av turande resenärer. Helsingør har mycket att erbjuda, mat och dryck inte minst och på gågatan är trängseln stor. Efter att ha sett oss mätta på alla "tilbud" kändes det befriande att stiga in i den vackra klosterkyrkan, bara ett stenkast från den livliga kommersen. Lugn och stillhet fyllde rummen och det var som att förflyttas tillbaka till den tid (1400-talet) då Erik av Pommern härskade över den här delen av världen.


Kalkmålningarna i kyrkan har restaurerats med varsam hand. (Foto:Nils Jepsen).

Tyvärr hade vi inte tid att gå den fina kulturpromenaden genom det gamla Helsingør som man kunde läsa om i broschyrerna. Det får bli nästa gång.


lördag 15 juli 2017

Från Göteborg till Østermarie


På ortens lilla bibliotek har det varit utförsäljning av bortskänkta böcker. I år var jag sent ute och mycket hade redan försvunnit från borden och hyllorna men förvånansvärt nog gick det ändå att göra fynd ( och det gör mig en aning melankolisk). Hem kom jag med "Amorina" av Bengt Anderberg och  "Kaputt" av Curzio Malaparte.

Bengt Anderberg håller på att bli en bortglömd författare idag och hans böcker gallras ut på åtskilliga bibliotek. Anderberg slutade sina dagar i Rønne på Bornholm men bodde under många år i det lilla Østermarie på norra sidan av ön tillsammans med hustrun Astrid som var keramiker ( hennes verk kan man se på konstmuséet i Rø, bland annat.). I Østermarie kan man leva i lugn och ro, bussarna stannar visserligen här men någon turistmagnet är det här lilla samhället inte. Den gamla vackra kyrkan revs år 1890 och kvar finns bara ruiner. Jag tänker att Østermarie är en bra plats att leva för en författare som söker sig bort från världens stoj och larm.

"Amorina" är en släktkrönika och kom ut år 1999. "Romanen Amorina skildrar min släkts otroliga och därför hopljugna öden från 1830 till cirka 1935. Ett sekel som nu nästan ter sig paradisiskt."


fredag 14 juli 2017

Till Kerkyra


Korfu. Foto: Stefanos Kozanis

Kerkyra är det grekiska namnet för ön Korfu och vad Lawrence Durrell inte vet om denna plats är förmodligen inte värt att känna till. Jag är mitt uppe i läsningen av hans grekiska "krönika" som täcker den mycket omfattande övärlden. Allt startar i Brindisi i Italien, hamnstaden, som har den där magiska gränskänslan som Durrell så väl kan beskriva.

" In the dark, harbour lights wink and there is the whisper and shiver of sea traffic and the light wind which smells of the open sea."


Virgilius dog i Brindisi år 19 före Kristus.

Durrell's bok om de grekiska öarna kom ut 1978 och har sedan tryckts upp i flera nya upplagor.


tisdag 11 juli 2017

Om resandets konst


Sommar, semestertider, stiltje... Här i bygden är det "hästavecka" och trängseln är minst sagt stor. Det gäller att planera sina utflykter så att man inte fastnar i de ofta enorma bilköerna på väg 100. Klaffbron öppnas med jämna mellanrum och bidrar till mångas frustration. Det gäller att hålla sig frisk för ambulanser och sjuktransporter kommer så klart inte heller fram i "knöket". På söndag går det att andas ut igen och tänka "så var det över för denna gång".

På biblioteket hittade jag Alain de Bottons "Om konsten att resa" och hans essäer är trevliga att läsa även om han kanske "ikke er min favorite" bland författare/skribenter. Land och stad, resandets platser, konst, nyfikenhet är ämnen de Botton filosoferar över. Ett av kapitlen handlar om van Gogh- ett annat om Edward Hopper. Det duger gott under dessa dagar som mestadels får tillbringas i stilla kontemplation över tidens gång och sommarens korthet.

söndag 9 juli 2017

Monet och Bornholm


Nej, såvitt jag har kunnat utröna besökte Claude Monet aldrig Bornholm. Om han nu hade dristat sig att företa en resa norrut hade kanske den klippiga kusten utanför Gudhjem kunnat inspirera till något vackert och evigt i konstens värld. Målningen ovan (av Monet) är från Bretagne och Les Aiguilles de Port-Coton.



Helligdomsklipporna utanför Gudhjem (fotot är lånat).

Och...
---
Hvis Monet havde boet i Svaneke,
havde han malet refleksen fra havet,

det besynderligt uhåndgribelige i lyset,
som både er der og ikke er der,

(från diktsamlingen Cikaderne synger av Peter Poulsen. Vindrose förlag 2006)



Bornholmskt ljus
Foto:Jens Nyholm-Olsen