tisdag 12 december 2017

Inventering

Vid Vättern

Det är dags att rensa bland hyllorna. Utrymmet är begränsat och yngre lär jag ju inte bli. Ett tidsödande och intensivt arbete väntar mig och under tiden blir det nog en hel del stiltje på den här bloggen. Prioriteringar, prioriteringar både med tid och "materia".

En bok som jag definitivt kommer att behålla är dock Folke Dahlbergs "Vättern", utgiven av Folke Dahlberg Sällskapet. Folke Dahlberg var både författare och konstnär och trakterna runt Vättern var hans hem. Under många år levde han i ensamhet på ön Stora Röknen i Vättern och Vättern kom till slut också att ta hans liv.

" En senhöstdag med hög, isblå luft stävar en liten svart skuta mot Röknehuvud. Hon styr in i en smal outprickad ränna mellan undervattensgrunden och krånglar sig in i Björkholmsviken, en lugn, lagunliknande hamn som få skutskeppare skulle våga söka upp, men de två männen på skutan känner farvattnen och ankrar upp i vikens djupaste del, beslår seglen och lämpar över en säck potatis och några fiskedon i jollen." ("Vättern" s. 98).

måndag 11 december 2017

11. Till Vermont

Robert Frosts skrivarstuga i Ripton

Vermont gränsar till Kanada och där uppe i norr flyter livet lugnt och stilla. Naturen är storslagen och den som upplevt "the foliage" i oktober här kan vara nöjd med livet. Författare har flockats (och flockas) hit - Robert Frost, Wallace Stegner, Pearl Buck.... Robert Frost (1874-1963) hade Vermont som sitt hem under fyrtio år och var också statens Poet Laureate.


Fort Ticonderoga

Men- detta ska ju handla om sjöar och då väljer jag Lake Champlain som utgör skiljelinje mellan New York State och Vermont. På fotot ovan Fort Ticonderoga som kom att bli en brännpunkt under det amerikanska frihetskriget. I maj år 1775 beslöt sig Ethan Allen och några av hans Green Mountain Men att inta fortet. Det gick över förväntan och britterna blev i dubbel bemärkelse tagna på sängen. Krigsbytet blev en hel del kanoner som under möda och besvär forslades vidare för att förstärka revolutionstrupperna. Fortet blev med tiden mycket förfallet men idag är det restaurerat och omgjort till museum. Man färdas från Vermontsidan av Lake Champlain i en färja över till Ticonderoga, en mycket kort och behändig tur, för övrigt.

söndag 10 december 2017

10. Peipus


Peipus är Europas femte största sjö och den sträcker ut sig mellan Estland och Ryssland. I april år 1242 drabbade två stora härar samman på Peipus is och de tyska korsriddarna fick se sig slagna av Alexander Nevskij och hans trupper från Novgorod. Den tyska ordens framfart österut stoppades så.




August Gailit (1891-1960) var en estnisk författare och han har skrivit om Peipus i sin roman "Ekke Moor" ( och någon svensk översättning har jag inte lyckats hitta). Gailit var en produktiv författare men de få svenska översättningar som finns av hans verk är numera förpassade till bibliotekens magasin och där vilar de i dammig glömska på hyllorna. Gailit tvingades fly från sitt hemland år 1944 och resten an sitt liv tillbringade han i Sverige. Han ligger begraven i Örebro.




Trakterna runt Peipus blev en gång en tillflykt för de så kallade gammaltroende ( de som lämnade den ortodoxa kyrkan vid de stora stridigheterna på 1600-talet. ) Många tvingades också lida martyrdöden.

lördag 9 december 2017

9. Mjøsa


Mjøsa är Norges största sjö och den har genom århundraden varit en mycket viktig transportled. Poeten Henrik Wergeland (1808-1845) tyckte om att vistas vid sjön och när han såg ångbåten "Jernbarden" klyva Mjøsas vågor fick han inspiration till att skriva en av sina mest kända dikter.

" Jernbarden selv kan synge
sin egen Poesi,
som Bølgens vide Tunge
skal højlydt stemme i.
Og alt som staerken Bølge
har sjunget ud sit Chor
den i et Aeresfølge
med Perler strøer hans Spor.--

Romantiken blomstrade sent i Norge och det var först på 1830-talet som den riktigt slog igenom med Henrik Wergeland. Wergeland var först och främst lyriker och han har blivit speciellt älskad för sina vackra dikter från naturens värld.


Visst stannar ögat till en extra stund vid Jan van Huysmans "Blomsterstykke" och Wergeland skrev en lång, mäktig dikt på över sextio sidor. Så gripen blev han av bildens skönhet.

Något mera anspråkslös är hyllningen till en av försommarens allra som ljuvligaste blommor, gyllenlacken. Här följer dikten i sin helhet och man bör läsa med vemod i själen för den är skriven på författarens dödsbädd.

Gyldenlak, før Du din Glands har tabt,
da er jeg Det hvoraf Alt er skabt;
ja før Du mister din Krones Guld,
 da er jeg Muld.

Idet jeg raaber: med Vindvet op!
mit sidste Blik faar din Gyldentop.
Min Sjel dig kysser, idet forbi
 den flyver fri.

Togange jeg kysser din søde Mund.
Dit er det første med Rettens Grund.
Det andet give du, Kjære husk,
 min Rosenbusk!

Udsprungen faaer jeg den ei at see;
thi bring mig Hilsen, naar det vil skee;
og siig, jeg ønsker, at paa min Grav
 den blomstrer af.

Ja siig, jeg ønsker, at paa mit Bryst
den Rose laa, du fra mig har kyst;
og, Gyldenlak, vær i Dødens Huus
 dens Brudeblus!


fredag 8 december 2017

8. Loch Gile

Loch Gile

Om jag fick välja en bok att ta med till en öde ö skulle det bli Yeats' samlade dikter. Yeats poesi innehåller allt- längtan, natur, myt, mystik, kärlek, sorg.....

Yeats dog i Frankrike men hans önskan var att bli begraven i County Sligo och i  Drumcliffe har så poeten fått sin sista vila.



Strax utanför Sligo finns Lough Gill, den klara sjön med sina öar som inspirerade Yeats till att skriva en av sina mest berömda och älskade dikter.

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made;
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee,
And live alone in the bee-loud glade.

And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight’s all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet’s wings.

I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart’s core.

torsdag 7 december 2017

7. Den vita valen i Massachusetts


Det finns gott om vacker natur ute i "The Berkshires" och invid Silver Lake ( som med åren blivit svårt förorenad) ligger staden Pittsfield som blivit något av en metropol för kulturlivet på USA:s östkust.

Hit kom författaren Herman Melville i början av 1850-talet, såg ett hus som han föll för och så bosatte han sig på "Arrowhead" . Här kom han att stanna i över tio år och denna tid kom att bli hans mest produktiva. Melville var ursprungligen New York-bo men här i västra delen av Massachusetts kände han sig mycket hemma. Han hade ett tag också sällskap av en annan litterär gigant, Nathaniel Hawthorne och "Moby Dick" (som skrevs på Arrowhead) dedicerades till honom.

The Berkshires bjuder på dramatiska vyer och är genomkorsat av både berg och sjöar. Det är ett landskap för konstnärer och författare. Inte långt från Pittsfield hade även Edith Wharton sitt "The Mount", som precis som Melvilles "Arrowhead" har gjorts till museum.





onsdag 6 december 2017

6. Tuntematon sotilas

Kortejärvi sjö vid Urjala (lånat foto).

Den 6 december är Finlands dag och i år på denna dag har filmen "Okänd soldat" (Tuntematon sotilas) premiär. Filmen är baserad på Väinö Linnas roman med samma namn och filmatiseringen är den tredje i ordningen.


Väinö Linna föddes i Urjala år 1920 (död 1992 i Tammerfors) och är mest känd för sin roman om fortsättningskriget (1941-1944), Okänd soldat, som kom ut år 1954. Linna var mycket väl förtrogen med ämnet - han deltog själv i kriget och fick uppleva alla dess fasor.

"Okänd soldat" skildrar kriget så som männen i ledet upplever det. Här finns ingen romantik utan bara kalla, hemska fakta- inget "fosterlandets tappra söner höljda i ära" utan mera då som undersergeant Lehto säger i boken" Prata int' skit. Vem är med på en poker"?
Här inledningsraderna:

"Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet. Sålunda hade han en gång i tiden låtit en skogseld bränna ner tiotals hektar kronoskog på en sandmo nära staden Joensuu. Sina vanor trogna lade mänskorna manken till för att hindra honom i hans uppsåt , men orubbligt svedde han av ett så stort område som han ansåg sig behöva för framtida ändamål."

(Översättning: N.-B. Stormbom).

tisdag 5 december 2017

5. Hjaerter braendt til aske


Silkeborg ligger vid Himmelbjerget och staden är dessutom väl inramad av ett långt sjöbälte, Silkeborgsjöarna. Landskapet är sagolikt vackert och turister har i alla tider flockats hit. Det är inte underligt att flera författare valt att slå ner bopålarna i dessa trakter. Nis Petersen (1897-1943) bodde invid Silkeborg under slutet av sitt korta liv. Hans stora genombrott kom år 1931 med "Sandalmagernes gade" ( svensk översättning 1933, Sandalmakargatan), en roman med handlingen förlagd till antikens Rom. Nis Petersen fick ett hårt liv, han brände sitt ljus i båda ändar och hans väg kantades av alkoholmissbrukets gissel. Trots alla svårigheter kunde Petersen ändå producera flera romaner och kanske, framför allt, odödlig poesi. Inte sällan blir det vasst och ibland till och med makabert. Jag har fastnat för dessa rader.

" Vi er Armods raedde Yngel, vi er Lyster uden Lue,
vi er haabforladte Laengsler som en tom Piedestal,
vi er Hjaerter braendt til Aske, vi er Pile uden Bue----"

En av Nis Petersens mest älskade dikter är "Kit in memoriam" här några utdrag.

De skældte mig for drukkenbolt 
og sjover og drabant 
og hvisked' det, som værre var, 
og hvert ord var sandt; 
men Kit var som en hvirvelvind, 
hvem ingen sladder fandt.---

Sankt Peter, tænker jeg, har le't:
»- Kom ind i Himmelen!« 
Så har hun tøvet et sekund 
og vendt sig om igen
og sat sig ned og .stille sagt:
»- Jeg venter på min ven.«
 ---

Og når jeg står på Himlens vægt 
med et par pund for lidt, 
så tror jeg nok en næsvis røst 
uskyldigt hvisker: »Skidt 
- vi finder nok et andet sted!«
En sådan tøs var Kit.
--


måndag 4 december 2017

4. Blue as the heaven which it reflects

Foto:Fabian von Blücher

Orden i rubriken är Mary Shelleys och det himmelsblåa är Genèvesjön. Året var 1816 och två engelska poeter var på flykt från hemlandet där luften kändes för trång. I maj sammanstrålade George Byron och Percy Shelley (båda med omfattande entourage) i Cologny - Byron hyrde den stora och luxuösa villa Diodati medan Shelley nöjde sig med en mera anspråkslös boning, Maison Chapuys.
Det kom att bli en produktiv sommar- och intensiv med många amorösa förvecklingar. Stor poesi skapades med "The Prisoner of Chillon" (Byron) och "Hymn to  Intellectual Beauty" (Shelley). Mary Shelley skrev sin bok om Frankenstein.

1816 har gått till historien som "året utan sommar" . Det var ruggigt, kallt och tidvis grått för atmosfären var full av vulkanaska efter ett gigantiskt utbrott i Indonesien.

Många författare har flockats kring Genèvesjön. I Lausanne gavs Benjamin Constants roman "Adolphe" ut (samma år) och ett antal år tidigare skrev Edward Gibbon (1734-1794) på sitt verk om Romarrikets fall, just där.

Trakterna runt Genèvesjön var under många år en fristad för oliktänkande - både Voltaire och Rosseau fann lugn och ro här.


Les Délices. Voltaires hem i Genève.

Here I am, by reason drawn to this retreat,
at peace, at liberty,
Freedom, that wise divinity,
Whom all mortals desire, whose loss we all regret,
Is here the source of my felicity.---


söndag 3 december 2017

3. Sibiriens pärla


Sex månader i ett primitivt träskjul i Sibirien - en sådan vistelse har Sylvain Tesson skrivit en bok om. Med sig hade han ett rätt omfattande bibliotek, med många klassiker - här några exempel:

Les fleurs du mal av Baudelaire (Ondskans blommor)
The Postman always rings twice av James McCain (Postmannen ringer alltid två gånger)
In Cold Blood av Truman Capote (Med kallt blod)
Casanova: Memoarer
Flera böcker av Ernst Jünger
Walt Whitman: Strån av gräs
Flera böcker av Nietzsche
Karen Blixen: Den afrikanska farmen
Joseph Conrad: Tyfon

Tessons skjul låg invid Bajkalsjön som är världens djupaste sjö (1637 meter, tanken svindlar!). Här har vi också den äldsta sjön av alla - 25 miljoner år har Bajkal funnits på jordens yta. Idag vimlar trakten av olika växter och djur, många sällsynta och sällsamma arter frodas här och platsen kallas ofta för Rysslands Galapagos. Sanddyner, klippor och tajga finns i riklig mängd. Närmsta större stad är Irkutsk.


Bajkalsäl (foto:Per Harald Olsen).


Tessons bok har översatts till flera språk (dock inte till svenska, tyvärr). 



Vinter vid Bajkalsjön

lördag 2 december 2017

2. Sjön

Konstnär: William Turner


Det var en gång en munk och han levde för nästan ett tusen år sedan, Bernard av Clairvaux. Clairvaux ligger i departementet Aube i nordöstra Frankrike och det var här Bernard grundade sitt kloster år 1115. Idag återstår bara ruiner och på platsen finns numera ett stort fängelse. Sic transit gloria mundi.



Bernard och hans klosterbröder levde i stor anspråkslöshet och Bernard själv ägnade en stor del av sitt liv åt att författa andliga skrifter. Han helgonförklarades år 1174. Enkelhet och ödmjukhet präglade den order som den helige Bernard tillhörde (cistersiensorden) -  begrepp och egenskaper som är värda att reflektera över - speciellt i dessa tider.

Här den kända dikten "Sjön" av Hjalmar Gullberg. ( Från "Att övervinna världen" 1937).


Den helige herr Bernhard av Clairvaux
bjöd mig, sin väpnare, till stallet gå.

Hans konst att tiga är beundransvärd;
han nämnde inte målet för vår färd.

Vi red längs sjön som blänkte spegelblank,
han böjd och grå, jag ung och mera slank.

Jag tänkte när vi ridit runt omkring:
min herres ärende var ingenting.

Jag tänkte tredje gång vi red den runt:
min herre vet att friluftsliv är sunt.

Och sjunde gång vi nådde klostrets mur:
min herre fröjdar sig åt Guds natur.

En lärka över oss sjöng vårens pris,
den tolfte gång vi red på samma vis.

Då bröts vår tystnad av min kommentar:
"Jag tycker också sjön är underbar!"

Så häpen kunde ej ett slag av spö
ha gjort mig som hans fråga: "Vilken sjö?"

Min herre hade ej lagt märke till
den spegelblanka sjön och lärkans drill.

Fast vi bevisligt gjorde samma tur,
red han på annat håll, jag vet ej hur.

Aldrig skall jag, hans väpnare, förstå
den helige herr Bernhard av Clairvaux.

fredag 1 december 2017

1. Gurre sjö

Gurre sø av P.C. Skovgaard

Den 9 april år 1940 blev Danmark ockuperat av tyskarna. Något större yttre motstånd kunde inte göras men det inre motdtåndet blev desto större och tog sig många uttryck- bland annat i musikens form och med operasångaren Aksel Schiötz som den kanske främste representanten. En av dessa lågmälda motståndets sånger var en tonsatt dikt av H.C.Andersen "Hvor Nilen vander Aegypterens jord" och det handlar om Valdemar Atterdag och hans älskade Gurre. Idag är Gurre slott en ruin men en gång var det den store kungens favorithemvist "Lad Herren beholde sit Himmerige, blot jeg må jage ved Gurre."

Gurre sjö är numera ett populärt utflyktsmål (cirka fyra mil norr om Köpenhamn) och många författare har diktat om både Gurre slott och Gurre sjö- bland dem P S Ingemann och J P Jacobsen. Valdemar Atterdag var en hårdhänt monark men han lyckades att samla ihop och ena det danska riket.  År 1375 utandades han sin sista suck på Gurre slott. Han efterträddes av sin dotter Margareta.

Ved Gurre Sø holdt Kong Valdemar jagt,
smukt hornet lød gennem skoven,
den stod i sin rigeste sommerpragt,
og stjerner funkler foroven.
Da råbte kongen så lystelig,
hvor de vilde skovduer kurre:
"Lad Gud beholde sit himmerig,
har jeg kun Gurre!"
Det er så dejligt en sommerdag,
men dejligst i nattens stille,
når stjernerne blinker, og droslens slag
fortæller om Tovelille.
Jeg tror, der er skønnest i Danmark!
Jeg tror, der er skønnest i Danmark!

torsdag 30 november 2017

I mörkrets tid


Mörkret omsluter oss från alla håll och jag längtar efter ljus, öppenhet och andlig upplysning. Det alltmer ensidiga yttre rapporterandet väljer jag att stänga av. Soffan i gästrummet är för tillfället fylld av böcker och det känns befriande att se bokhögarna och känna fläkten från både andra tider och andra tankar. Vi skriver snart december och julstressen kopplar greppet med den där eviga konsumtionshetsen. Man skulle väl vara björn och gå i ide.

Förra årets december ägnade jag i rätt så stor del åt öar, det var nämligen just öar jag läste och sedan skrev om här, på denna lilla plattform i cyberspace. I år kommer mitt fokus fortsatt att kretsa kring vatten och jag har valt ut ett eget sjörike att hänge mig åt. Så får vi se varthän resan går för någon detaljplanering kör jag inte med. Jag tänker att det blir en hel del om gamla tider.

Min danska hylla har fått ett tillskott i form av Knud Sønderbys essaysamling "Danmarkskortet" ("udvalgte essays om landskaber og mennesker"). Där ska jag först kasta mig över "Forår på Christiansø". En plats att längta till.

onsdag 29 november 2017

En dansk Pinneberg


Det blev ett kärt återseende av en älskad bok och nu ska jag läsa om Mogens Klitgaards "Det sitter en man i en spårvagn" ((från 1937). Mogens Klitgaard (1906-1945) har hamnat under kapitelrubriken "Vagabonderna" i Gyldendals stora danska litteraturhistoria och där passar han förmodligen mycket bra in för han levde kort och intensivt. Det är ett svårt öde att bli tidigt föräldralös, växa upp på barnhem och sedan utlämnad åt en hård och skoningslös värld. I den uppväxten ingick också TBC, sjukdomen som så småningom skulle ta Klitgaards liv.

"Det sitter en man i en spårvagn" handlar om August Lundegaard, en man utan tur i livet, en manufakturhandlare som gått i konkurs och som försöker att klara livhanken med att arbeta som inkasserare. Att ha hand om andras pengar innebär ofta en frestelse och Lundegaard kan inte stå emot- det dåliga samvetet dövas med universalmedicinen alkohol och så går det som det går. Handlingen tilldrar sig i Köpenhamn och den stora staden är närvarande i skickliga beskrivningar - hela tiden. Romanen ger också en mycket detaljerad bild av den tidens Danmark och det blir en väl avvägd blandning av det lilla och det stora i tillvaron.

" Januari är en trist månad i Köpenhamn, och den är ett helvete i en bakgård på Vesterbro. Människor fryser och hungrar, luften hänger tung och klibbig över de smutsiga husen, till och med råttorna vantrivs. Endast prästerna tycks reda sig förvånansvärt bra i denna stadsdel. Slumarbete fattas dem inte, och arbetarna i Herrens vingård försummar inte de timliga behoven för de andliga. Står det inte skrivet, att man skall förvalta sitt pund? Vår Herre ser i nåd till prästerna."
(Den svenska översättningen är gjord av Willy Falkman, "Det sitter en man i en spårvagn" är utgiven i Sverige på Gebers förlag, 1938).

tisdag 28 november 2017

Böcker med tyngd


Johan Svedjedal skriver fina biografier. Jag har just läst hans levnadsteckning över Karin Boye och nu har jag gett mig i kast med en annan klassisk svensk diktare, nämligen Birger Sjöberg. I mina egna hyllor hittade jag bara "Kvartetten som sprängdes" men den (tre delar) räcker ett tag.

Skrivaredans
 Ej för lagrar löpa!
Fränhetens frasfria visa
Orons eldmetoder
Statyernas samkväm
Förklingande ton
I ditt allvars famn ( från diktsamlingen Kriser och Kranser).

Birger Sjöberg är inte bara Vänersborgsidyll och Fridas visor. Det finns något mycket mörkt och svårtolkat hos denne författare som dog alldeles för tidigt.



En annan bok med tyngd är Peter Frankopans "Sidenvägarna". Den kommer att bli julens läsning. En berättelse om historiens upprepningar och om hur världen av idag är på väg att radikalt förändras. Jag är tacksam över att vara så gammal som jag är.

För att muntra upp mig i allt detta kommer jag snart att grotta ner mig i idel dansk litteratur. En liten adventskalender här på bloggen kanske det också blir. I fjol skrev jag om öar och geografi är ett vidsträckt ämne så det går nog att hämta mera inspiration från den källan. Qui vivra verra.

onsdag 22 november 2017

En resa till mörkrets hjärta


Jag har läst Brian Moores "Black Robe" (från 1985).

Vi befinner oss i 1600-talets Kanada, en ogästvänlig och glesbefolkad plats. Fader Laforgue är en jesuitpräst som skickats från hemlandet (Frankrike) för att leda in "vildarna" till den "rätta" tron och nu är han på väg till en avlägsen utpost i norr för att avlösa en prästkollega som ligger döende. Så ger han sig iväg med en grupp algonquin-indianer och en ung skyddsling, Daniel Davost. Färden går genom oländiga, vilda trakter och är fylld av umbäranden. Här möts två helt skilda världar och trosföreställningar och Brian Moore skildrar den tidens verkligheter på ett sanningsenligt och ofta
mycket brutalt sätt. Låt mig säga med en gång att den här boken inte är något för den känslige och/eller äckelmagade.

Brian Moore gräver djupt och skoningslöst och tvingar läsaren att stanna till och reflektera oupphörligen. Vad är rimligt att offra i idealens namn? Fader Laforgue tvingas igenom både kroppsliga och själsliga elddop och svaret på allt ställs i en fråga alldeles i slutet av berättelsen.

Jag kan bara beklaga att den här romanen, mig veterligen, inte blivit översatt till svenska. ( Däremot finns det tydligen en filmatisering).

tisdag 21 november 2017

Efter Kardinalen: Black Robe


Jag tyckte mycket om " Kardinalen" av Henry Morton Robinson, en resa in i den katolska världen och med fokus på både Vatikanen och New England. Huvudpersonen är Stephen Fermoyle som har växt upp i ett fattigt hem i Boston och det är hans vandring upp i de högsta sfärerna som vi får följa i boken som ger många intressanta inblickar både i kyrkans värld och i den vardagliga tillvaron i ett irländskt-amerikanskt arbetarhem. Henry Morton Robinson lyckas mycket väl med att skildra både den tidens samhälle och de prövningar som en präst kan ställas inför. Trots att den här romanen är nära sjuttio år gammal känns den inte det minsta "dated" och "Kardinalen" borde plockas ut ur magasinen och få nya läsare.

Jag stannar kvar i kyrkans värld och fortsätter med Brian Moores "Black Robe" ( som glädjande nog precis har kommit ut i ny utgåva med förord av Colm Toibin. ) Här förflyttas man till 1600-talets Kanada och får följa en jesuitprästs vedermödor i Nya Frankrikes vildmarker.

måndag 20 november 2017

En kärleksförklaring till naturen


Alex Preston älskar naturen och han känner sig mest hemma i fåglarnas värld. "As Kingfishers Catch Fire" är en mycket personlig litterär antologi - en bevingad sådan- för jag tror att man får vingar när man läser den, vingar så att man kan lyftas högt och se och upptäcka nya ting i både naturens och litteraturens värld. Boken är dessutom vackert illustrerad och givetvis kunde jag inte motstå denna frestelse. Den blir en något tidig julklapp till mig själv.

Titeln är hämtad från Gerard Manley Hopkins dikt:

As king fishers catch fire, dragonflies draw flame;
As tumbled over rim in roundy wells
Stones ring; like each tucked string tells, each hung bell's
Bow swung finds tongue to fling out broad its name;
Each mortal thing does one thing and the same:
Deals out that being indoors each one dwells;
Selves -- goes itself; myself it speaks and spells,
Crying What I do is me: for that I came.

I say more: the just man justices;
Keeps grace: that keeps all his goings graces;
Acts in God's eye what in God's eye he is --
Christ. For Christ plays in ten thousand places,
Lovely in limbs, and lovely in eyes not his
To the Father through the features of men's faces. 



söndag 19 november 2017

Nyfiken på... Vladislav Vančura

Vladislav Vancura (1891-1942).

Vladislav Vancura var och är en mycket älskad tjeckisk författare. Han utbildade sig till läkare men ganska snart tog skrivandet överhanden. Det kom att bli många böcker under 1920-30-talen.Flera av dem blev stora försäljningssuccéer. Så kom kriget. Vancura tog tidigt ställning mot den tyska ockupationsmakten och gick med i motståndsrörelsen, tillfångatogs och torterades av Gestapo. Vancura avrättades i juni år 1942 i de hämndaktioner som organiserades efter attentatet mot Heydrich.


Jag har letat febrilt efter svenska översättningar av Vancuras verk men inte hittat en endaste bok. Vill man läsa något av denne författare är urvalet på tyska dock hyfsat stort. En relativt färsk utgåva på engelska finns dessutom av "Summer of Caprice". Den tänker jag läsa. Handlingen tilldrar sig i spa-miljö (Karlsbad) och det hela ska vara mycket komiskt på ett alldeles speciellt sätt. Romanen är från 1920-talet och den engelska översättningen är försedd med fina illustrationer.

"On the remarkable River Orsh there lies a town of good reputation and good water. The water bubbles up in shady places and the nine most powerful springs, secured in nine wells, have been designated with the names of the nine Muses. This is the spa town of Little Karlsbad. It is a town open to view, built half in brick and half in mud and stone, a town of doubtful construction and enduring health." (Inledningen).



En interiör från flydda tider


fredag 17 november 2017

Bokomslagens vackra konst


Det finns mycket vackert i bokomslagens värld men mera ovanligt torde det ändå vara med bilder i broderi. Nog blir storpocketversionen av Vilhelm Mobergs stora epos plötsligt än mera lockande.


Bonniers förlag och formgivaren heter Karin Holmberg.

torsdag 16 november 2017

En bästsäljare från 1950

Kardinal Francis Spellman (1889-1967)

Henry Morton Robinson var en amerikansk författare som gjorde succé med romanen "The Cardinal" år 1950. Boken blev översatt till många språk (och även filmatiserad), även svenska. Jag lyckades hitta ett icke nedmalt/utgallrat/utsålt exemplar på Malmö Stadsbibliotek och nu ska jag ta mig an berättelsen om kardinalen som är modellerad (åtminstone i stora drag) på den på sin tid mycket mäktige kardinal Spellman och hans väg till den katolska kyrkans topp.

Det finns nya utgåvor av boken men då får man läsa på engelska.


tisdag 14 november 2017

När drömmar blir till mardrömmar

Nikobarernas blåa duva (lånat foto).

Nikobarerna är en ögrupp (19 öar) i Bengaliska bukten . Öarna är platta och reser sig inte många meter över havsytan. Den 26 december 2004 skulle invånarna på ögruppen komma att drabbas mycket hårt av den stora tsunamin som drog fram över stora delar av södra halvklotet. Många miste livet här.

Kelvin Lindemann ägnar flera kapitel i "Huset med det gröna trädet" åt de danska försöken att kolonisera Nikobarerna och han har säkert gjort grundliga efterforskningar i källor och litteratur. Boken handlar om familjen Isert som styr över ett kryddimperium i Köpenhamn och man har stora drömmar om att lägga beslag på egna odlingar av dessa åtråvärda varor. Den danska utrikespolitiken i mitten och slutet av 1700-talet öppnar så nya möjligheter för handelsexpansion och med folk och fä seglar så skeppen iväg till de där lockande öarna. Allt slutar förstås i sjukdom, uppror, död och allmänt elände. Att leva i tropikerna var vid den här tiden ytterst farligt för hälsan. Skildringen av de nyanländas liv på öarna är mycket detaljerad och hemsk. Danmark tvingades ganska snart ge upp koloniseringsförsöken.

"Huset med det gröna trädet" är både en spännande, välskriven roman och en underhållande lektion i dansk (och europeisk) historia - en riktig bladvändare. Den kände danske litteraturkritikern Hakon Stangerup tyckte att Lindemanns bok var "så bra som en roman kan bli". Jag kan bara instämma och är mycket glad att jag hittade den gömd i mina hyllor.


måndag 13 november 2017

Huset med det gröna trädet

Fort Christiansborg på den Danska Guldkusten (nuvarande Ghana).

Kelvin Lindemann (1911-2004) var en dansk författare som rönte mycket stor uppmärksamhet under framför allt fyrtiotalet. I romanen "Den frihet väl kan bära" (1943) handlar det om Bornholm av år 1658 och upproret mot svenskarna (Bornholmarna lyckades kasta av sig det svenska oket i december samma år). Danmark blev som bekant ockuperat av tyskarna den 9 april 1940 och Kelvin Lindemanns böcker uppskattades inte av de nya makthavarna. Lindemann tvingades i landsflykt till Sverige och Finland men hans röst blev inte tystad. Han fortsatte att skriva.

År 1942 gavs hans roman om den danska kolonialhistorien ut " Huset med det gröna trädet" och det blev en enorm försäljningsframgång. Boken vann en stor romanpristävlan och blev översatt till många språk. Det som på ytan kan verka underhållning går djupare än så - de danska kolonisatörerna betedde sig just som kolonisatörer och livet i kolonierna var inte vackert.Just nu har jag "Huset med det gröna trädet" på mitt läsbord och ser fram emot en resa till andra tider- både utgivningsmässigt och historiemässigt.

söndag 12 november 2017

En bok leder ofta till flera andra


Och så ska det väl vara. Jag har ägnat en stor del av helgen åt Johan Svedjedals biografi över Karin Boye, en mycket välskriven och fyllig bok som recenserats flitigt i dagspressen så jag avstår från att skriva mer om just den läsupplevelsen. Nu har jag plockat jag fram Svedjedals "Spektrum- den svenska drömmen" ur hyllan (utgivningsår 2011) och så ska jag läsa om med pennan i hand. Tidskriften Spektrum blev inte långlivad, sagan varade från 1931 till 1935. På förlaget med samma namn gavs ett mindre antal böcker ut, böcker som nu i bästa fall göms i bibliotekens magasin eller i antikvariatens hyllor.

Nu letar jag efter Hermann Kestens "Lyckliga människor" och Osip Dymovs "Vlas". Samtidigt sneglar jag åt Bonniers Gula serie (den levde mellan 1931 och 1953) som består av "samtida skönlitteratur i översättning". I den serien finns det många idag bortglömda godbitar.

I Tyskland har man börjat att publicera nya utgåvor av Michail Osorgins verk. Mellan 1932 och 1940 gavs fem titlar av Osorgin ut på Tidens förlag och nog skulle det vara förnämligt om denne fine författare kunde få nytt liv även här.


Michail Osorgin 1878-1942

lördag 11 november 2017

Havets hemligheter

Foto via sidescan-sonar av ett vrak utanför Cape Hatteras, USA.

På Falsterbo Strandbad visas just nu en utställning under temat "Till havs". Flera konstnärer/fotografer deltar och jag fastnade särskilt för Magnus Peterssons bilder som tagits med hjälp av sidescan-sonar. En sidescan-sonar är ett marinteknologiskt instrument som läser av havsbotten med hjälp av diagonala ljudvågor vilka omtolkas i en dator till en bild. Så kan vi plötsligt se dolda världar och historien tränger fram från de dunkla djupen.

Magnus Peterssons bilder är från Östersjön, ett hav utan skeppsmask och ett hav som varit livligt trafikerat under många århundraden. Botten döljer många hemligheter och många tragedier. "Ögonblick av desperat kamp och kaos har frysts i havsdjupens stillhet då fartyg och besättningar förlorat mot ett övermäktigt hav."

En av bilderna visar vraket av lastfartyget Bengt Sture, som lastad med kol var på väg från Danzig till  Oxelösund via Trelleborg en höstdag år 1942. Bengt Sture kom aldrig fram till Trelleborg och man fann inga spår av fartyget. De anhöriga väntade förtvivlat på besked. Sovjetunionen förnekade all inblandning och så gick åren. År 1963 skrevs en artikel om mysteriet i Svenska Dagbladet, det hade framkommit rykten om att besättningen tagits till fånga av den ubåt som sänkte fartyget.Chrusjtjov förnekade all kännedom om Bengt Sture och först efter 1989 kom det fram att ubåten SC 406 under befäl av kapten Osipov sänkte det svenska skeppet och tillfångatog besättningsmännen.
Vad som sedan hände är höljt i dunkel men man tror att samtliga sju ombordvarande avrättades i Stalins fängelser.

Besättningsmännen var: kapten Sture Hedberg f.1898, förste styrman Arne Walter f.1918, andre styrman Ivan Kappelin f. 1918, förste maskinist Gustav Roslin f. 1890, förestånderskan Ketty von Hamm f.1898, kocken Eskil Thelin f. 1918 och andre matrosen Nils Fritz f. 1919. Kanske kommer en dag sanningen om dessas öde att uppenbaras.

torsdag 9 november 2017

Breven från Amerika



Reportrar som Alistair Cooke får vi aldrig uppleva mer. Han hörde till en annan tid, numera alltför långt borta. Cooke var engelsmannen som blev amerikan utan att ge upp sin engelska gentlemannamässighet. Till USA kom han i början av 1930-talet som ung student och han fastnade sedan där och blev amerikansk medborgare bara några dagar innan "the Day of Infamy " den 7 december 1941. Under nära sextio år levererade han sina radiokrönikor, "Letter from America" , det sista brevet kom bara någon vecka innan han gick bort i mars 2004.

Jag har nu skaffat mig ett urval av Cookes krönikor om livet på andra sidan Atlanten (1946-2004). Eftersom det är november går mina tankar till den där ödesdigra, hemska dagen år 1963, och jag är gammal nog att minnas själv. Det var så många drömmar som släcktes i Dallas. Alistair Cooke skrev sitt brev den 24 november och jag citerar från det.

"This charming, complicated, subtle and greatly intelligent man, whom the Western world was proud to call leader, appeared for a split second in the telescope sight of a maniac's rifle. And he was snuffed out. In that moment, all the decent grief of a nation was taunted and outraged. So that along with the sorrow, there is a desperate and howling note over the land. We may pray on our knees, but when we get up with them, we cry with the poet:

Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.


Alistair Cooke 1908-2004.

tisdag 7 november 2017

En modern klassiker


Laurie Lee är mera känd för romaner som "Cider with Rosie" och "As I walked out one midsummer morning" men jag lockas just nu av hans "Village Christmas", en samling berättelser och essayer från flydda tider och från olika platser i England. Jag tippar att det finns många nedslag i the Cotswolds. Boken är kort, under två hundra sidor och den handlar tydligen inte främst om jul och vinter.

Laurie Lees romaner är utgallrade på "mitt" bibliotek, tyvärr och i mina egna hyllor gapar det också tomt. Så går det när man flyttar land och riken runt, en del jordiska ting bara försvinner.


Laurie Lees barndomshem i Slad. Vackra vyer.

Nja....

Japansk ekorre som njuter av hösten. (Lånat foto).

Så särskilt inspirerad blev jag nu inte av Susan Hill och hennes årskrönika som inte handlade enbart om böcker och läsning även om det förvisso var den röda tråden. Det blev för mycket "twitter" av det hela - mer yta än djup och jag blir inte förtjust i en författare som inte verkar gilla/ ha förståelse för de där små oberoende bokhandlarna och deras svårigheter. Hill är nog mera svag för de stora kedjorna, som det verkar. Många av Hills rekommendationer gäller deckare (en genre jag inte gärna ägnar mig åt) men det finns så klart en del klassiker med också. Sammanfattningsvis blev inte min nyfikenhet väckt av "böckerna i Jacob's rum" så jag får vandra vidare. På läsbordet finns Brian Moore's "No Other Life" och Anthony Gottliebs " The Dream of Enlightenment" . De räcker nog en stund.