söndag 22 oktober 2017

Brian Moores ensamheter


Brian Moores roman, The Feast of Lupercal, kom ut år 1958 och har inte blivit översatt till svenska. Idag är Brian Moore en i det närmaste bortglömd författare här i Sverige men i England trycks hans böcker upp i nya utgåvor med jämna mellanrum.

"The Feast of Lupercal" handlar om ensamhet och utsatthet och huvudpersonen är den medelålders läraren Diarmuid Devine om undervisar vid en katolsk skola i Belfast. "Dev", som han kallas,  är helt ensam i livet, hans föräldrar är döda och hans syster har han sedan länge helt tappat kontakten med. Nu bor han i en liten trist lägenhet och är noga påpassad av sin hyresvärdinna. Ett grått liv och en grå tillvaro. En liten ljuspunkt är de teaterstycken som Dev får sätta upp i skolans regi och det är här den tjugoåriga Una kommer in i hans liv som lite av en stormvind. Ja, stackars Dev, han är hårt präglad av sin katolska uppväxt och sitt inskränkta liv. Han har ingen som helst erfarenhet av kvinnor och hans försök att slå sig ur sina katolska hämningar blir valhänta och frustrerande, dessutom är han noga påpassad och skolan surrar av rykten och antydningar. Allt går mot den oundvikliga katastrofen.

Brian Moore sätter fingret på det dåvarande katolska samhället och allt dess hyckleri, ett hyckleri som driver människor in i ett närmast vansinnets mörker. Porträttet av Dev är utsökt väl utmejslat och jag lider med denne stackars hämmade man - sida upp och sida ner.

He signalled for another double. Another double was served. But drink was no substitute, was it? He was like a flower that had never opened. He felt foolish when he thought of that, but it was true. Like a flower that had never opened. He had been afraid to open, afraid. He was ashamed to think how few girls he had gone out with more than once. He would not have confessed it to anyone, not even a priest, but he could count only four. And none of those girls would even remember him today. Not one of them. No girl had ever found him interesting. And he had his pride, dammit, he was not going to plead and beg with them. He could get along rightly, so he thought, without any silly girls. Or so I thought then, he thought now. But it's no more true today than it ever was. I was always lonely for a girl to find me interesting, to know one girl half as well as I knew my only sister.

På mitt läsbord har jag just nu fler böcker av Brian Moore så fortsättning följer.


lördag 21 oktober 2017

Långt bort från Rockland, Maine


Den vackra damen på fotot ovan var en gång en bejublad skådespelerska som uppträdde under namnet Maxine Elliot (1868-1940). Om Maxine och hennes historia läser jag i Mary S. Lovells bok "The Riviera Set" och det är verkligen en mycket spännande berättelse. Maxine hette egentligen Jessica Dermot och hon föddes och växte upp i den lilla staden Rockland, Maine på USA:s östkust.


Fadern var sjökapten och hemmet var hyfsat välbärgat fram till dess att en svår storm härjade Maines kust i januari 1878. Kapten Dermot förlorade sitt nybyggda skepp och så förändrades livet för familjen i ett slag. Jessica visade sig vara en ung dam med stor envishet och lika stort födgeni. Efter ett tidigt (16 år gammal var hon) äktenskap som snart upplöstes beslöt sig Jessica för att söka in till teatern och där började så en framgångssaga utan dess like.

Mary Lovell skriver rappt och initierat om Maxine-Jessica och hennes världar, världar som pendlade mellan England, USA och den franska rivieran. Det var här, på Côte d'Azur, som Maxine lät bygga sin stora villa Château de l'Horizon, en plats där den tidens berömdheter flockades och levde om. Skandalerna blev många och tidningarnas skvallerkrönikörer måste ha gnuggat händerna. Det ljuva livet i villan fortsatte även efter Maxines död och nådde sin kulmen i slutet av 1950-talet.

måndag 16 oktober 2017

Fjärilsstoft


Marie Darrieussecq har skrivit en biografi över den tyska konstnärinnan Paula Modersohn-Becker. Boken finns ännu inte, mig veterligen, i svensk översättning. Jag har själv valt att läsa på engelska.

Paula Modersohn-Becker dog mycket tragiskt och mycket ung. Trots att hon var mycket produktiv som konstnär lyckades hon bara sälja tre målningar under sin livstid men idag kan man se hennes tavlor lite varstans och i många olika skepnader. Marie Darrieusecq har lyckats fånga både kvinnan och konstnären på lite över hundra sidor. Boken är en passionerad hyllning till kärlek, frihet och integritet och jag ser framför mig en vackert skimrande fjäril i flykt mot en mörknande himmel. Fjärilsstoft... som vindarna skingrar.

Paula Modersohn-Becker kom tidigt till konstnärskolonien i Worpswede men det var i Paris som hon fann sig bäst till rätta, det var där hon kände att hon hörde hemma. Äktenskapet fjättrade henne och hon var lyckligast på egen hand men till slut blev fjärilen fångad i nätet och så var den korta sagan slut. Marie Darrieusecq har gett Paula nytt liv och hon har lagt ner ett mycket gediget arbete på att komma så nära det bara går.

" Women do not have a surname. They have a first name. Their surname is ephemeral, a temporary loan, an unreliable indicator. They find their bearings elsewhere and this is what determines their affirmation in the world, their 'being there', their creative work, their signature. They invent themselves in a man's world, by breaking and entering.' "

"----And at last you saw yourself  as a fruit,
you stepped out of your clothes and brought
  your naked body before the mirror, and you
    let yourself inside,
 down to your gaze, which remained strong, and
   didn't say: This is me, instead: This is."
(Rainer Maria Rilke).


   

fredag 13 oktober 2017

Poetens liv

e.e. cummings. Foto:Walter Albertin

I väntan på romanen med stort R ( vi får se när den dyker upp, förhoppningsvis mycket snart) läser jag en biografi om den amerikanske poeten e.e. cummings (1894-1962), ofta kontroversiell och en man som inte var rädd att gå sin egen väg- mot strömmen.

I Susan Cheevers biografi hittar jag dessa rader:

love's function is to fabricate unknownness

(known being wishless; but love, all of  wishing)
though life's lived wrongsideout, sameness chokes oneness
truth is confused with fact, fish boast of fishing

and men are caught by worms (love may not care
if time totters, light droops, all measures bend
not marvel if a thought should weigh a star
- dreads dying least; and less, that death should end)
---------

torsdag 12 oktober 2017

Nya böcker om gamla vägar


Att färdas på vägen mellan Holyhead och London är som att resa genom otaliga historiska lager. Här är nästan varje by, nästan varje krok och kulle intimt förknippad med strider, pilgrimsfärder och handelsresor. I modern tid kallas vägen A5 och Andrew Hudson gör olika nedslag i historien (boken är skriven i kronologisk ordning). Jag har också en mera omskriven "vägbok" på läsbordet- "The Silk Roads" av Peter Frankopan. Undertiteln är "A New History of the World". Jag kommer att läsa med största intresse.


För att förstå vår egen tid måste vi känna till det som hänt innan. Utan kunskap om historia kan inga vettiga beslut fattas.

onsdag 11 oktober 2017

Andra mäns döttrar av Richard Stern


Richard Stern (1928-2013) var en amerikansk författare som skrev mer än tjugo romaner under sin livstid, den mest kända av dem är "Other Men's Daughters" från 1973 (svensk översättning år 1975 av Annika Preis). Nu finns den här romanen i ny utgåva hos New York Review Books (classics) och nog förtjänar den klassikerstatus, denna ingående skildring av en medelålders mans väg till mognad efter ett i det närmaste sömngångaraktigt och inrutat liv.

I fokus står läkaren och forskaren Robert Merriwether ( han kallas genomgående för Merriwether i boken) och hans familj - hustrun (sedan cirka tjugo år tillbaka) Sarah och de fyra välartade barnen. Merriwether har allt man kan önska sig utifrån sett, vackert hus med bra läge vid Harvard Square i Cambridge, Massachusetts och ett stimulerande arbete. Sarah sköter marktjänsten och allt verkar vara frid och fröjd, men så är det givetvis inte. Makarna har svåra problem i sin relation och allt ställs på sin spets när den unga studentskan Cynthia dyker uppi Merriwethers liv. Så sätter karusellen igång och rundturerna föser Merriwether allt närmare utgången.

Sterns roman går på djupet och det blir aldrig någonsin banalt. Personerna är skildrade med utsökt psykologisk finess och insikt och läsningen blir bitvis mycket plågsam- en skilsmässa innebär oftast stort lidande för alla parter vilket framför allt Merriwether kommer att inse genom sidornas gång.

Många kritiker har betecknat Sterns bok som ett mästerverk och jag kan inte annat än hålla med. Philip Roth har skrivit förordet och på köpet får man ett klokt efterord författat av Wendy Doninger.

måndag 9 oktober 2017

Levnadsvisdom från förr


Yoshida Kenko var en japansk buddhistmunk som levde på 1300-talet. Han är mest känd för sin skrift "Essäer om sysslolöshet" (Stilla stunders tankar). Ett utdrag ur dessa essäer har också getts ut i serien Little Black Penguins och har den vackra titeln "A cup of sake beneath the cherry trees". Det är det långsamma livet som lovordas, stillheten och lugnet. Livet är kort och de goda stunderna svinner bort och lämnar bara minnena kvar. "If our life did not fade and vanishes like the dess of Adashino's graves or the drifting smoke from Toribe's burning grounds, but lingered on for ever, how little the world would move us. It is the ephemeral nature of things that makes them wonderful."

"It is a most wonderful comfort to sit alone beneath a lamp, book spread before you, and community with someone from the past whom you have never met."


Stilla stunders tankar har getts ut av Ellerström förlag (2015).

Hem, ljuva hem

Husarkasernen i Malmö. Byggnaden revs år 1960 för att ge plats för ett höghus (28 våningar)- Kronprinsen.

Hem, ljuva hem. Så tänkte jag när bussen stannade på "min" hållplats i hemorten som ligger söder om landsvägen. Besöket i Malmö höll jag så kort det gick för staden i norr är inget favoritutflyktsmål och jag längtar inte tillbaks till min gamla hemort. Vissa partier längs bussens sträckning i Malmö har numera karaktären av kommunal soptipp och inte blir man upplyft av att gå i den sedan 1970-talet skövlade stadskärnan. Inte mycket finns kvar av de ställen jag minns från min barndom. Jag bodde en gång strax intill den där Husarkasernen och jag gick på barngymnastik där. (Jag blev "relegerad" från de övningarna, för övrigt). Nog om detta. Några böcker hittade jag inte ( de flesta bokhandlar har ju slagit igen numera) men på Malmö C provianterade jag med The Spectator och Le Magazine Littéraire. Jane Ridley recenserar "Victorious Century: The United Kingdom 1800-1906" av David Cannadine och hon är mycket lyrisk. En blivande klassiker, tror Jane Ridley och "a thumping great book". Nog blir jag nyfiken.



Den franska tidskriften har jag inte hunnit kika i än men flera sidor ägnas åt vikten av att läsa Homeros. I brevlådan hittade jag "A very Russian Christmas- the greatest russian holiday stories of all time" (New Vessel Press). Jag kommer inte att vänta till jul med läsningen, så mycket kan jag avslöja.




söndag 8 oktober 2017

Scener ur ett äktenskap


Rosemary Ashton har haft gott om underlag (bland annat i form av brev) för sin bok om makarna Carlyle. Filosofen och hans hustru levde inte väl ihop - båda hade skarpa tungor och de såg också till att "roa sig", var och en på sitt håll, utanför äktenskapets ramar. Inget särpräglat i sig kanske men det ovanliga ligger just i den rikliga dokumentationen över allt det som tärde och gnisslade mellan makarna. Författaren Samuel Butler skrev:"It was very good of God to let Carlyle and Mrs Carlyle marry one another, and so make only two people miserable and not four."
Thomas Carlyle är nog mest känd för sitt omfattande verk om den Franska revolutionen (1837) och Sartor Resartus (1833-1834). Dessa böcker läser man definitivt inte på en timme och jag är övertygad om att Rosemary Ashtons biografi är mera lättillgänglig. Rosemary Ashton är just nu aktuell med en bok om London år 1858 "One Hot Summer: Dickens, Darwin, Disraeli and the Great Stink of 1858" och den ser jag fram emot att läsa så småningom. År 1858 var händelserikt, den sommaren blev det värmebölja och Themsen slammade igen med påföljd att det verkligen började stinka i London. En koleraepidemi utbröt och som om inte det var nog uppstod en hel massa annat rabalder också.



lördag 7 oktober 2017

Dagar ute

Höst i New Hampsire ( fotot är lånat).

Just nu lyser New England av höstens färger i olika röda och orange toner. Det är tid för "foliage-utflykter" och jag minns en annan tid i mitt liv. Där jag bor nu är färgerna inte lika dramatiska men nog märks övergången till kyla och mörker tydligt. I min hand har jag just nu en liten vacker och filosofisk bok med tankar och iakttagelser i naturen skriven av Bo Rosén (1920-2007). "Stridbar naturvårdare och ömsint naturvän", så beskrivs han på bokens ( från 1960) baksida.

"Frosten kom den natten. Himlen var molnfri, men stjärnorna sände fåfängt sitt vibrerande sken- mörkret var hopplöst kompakt. Inga skuggor avtecknade sig och inga detaljer kunde urskiljas i skogen.--- Höstmorgonens stillhet var fulländad. Inte minsta vindkåre rörde om i trädkronorna, vars kompakta lövmoln bytt färg och skiftade i grågrönt och brungult."

"Dagar ute" är en liten utsökt juvel. I korta kapitel skriver Bo Rosén ner sina intryck - det handlar om klätterhägg, om ljung, om månsken, om ugglekonserter och mycket annat i naturens värld. De här naturskisserna får bli mina följeslagare nu ett tag.

fredag 6 oktober 2017

Biografmaskinisten eller när livet inte blir som man tänkt sig

Bild från ett maskinrum (biograf) på 1920-talet. Att sköta den apparaturen måste ha krävt sin man.

Den irländske författaren Carlo Gébler har skrivit en bok om sin far,Ernest, och hans liv. Den boken fick mig att sitta uppe nästan en hel natt, så tagen blev jag och då inte bara av berättelsen om Ernest utan kanske än mer om Ernests far, Adolphus, som bland annat hade oturen att ha fel nationalitet på fel plats.

För att förstå en människas liv måste man göra ett djupdyk i historien och i Ernests fall hamnar man i det gamla Habsburgska riket för det var där fadern, Adolphus, föddes och växte upp. På vindlande vägar och med hjälp av musiken (Adolphus var skicklig på att hantera blåsinstrument och piano) kom så Adolphus till Irland där han mötte Rita och annan ljuv musik uppstod. Giftermål, två barn och så kom kriget. Det var här början till all senare tragedi grundlades. Irland styrdes från London under den här tiden och nu internerades alla så kallade suspekta element. Adolphus sattes i fångläger och det dröjde fem år innan han fick se sin familj igen. Så följer en kringflackande tillvaro och flera barn föds. Stumfilmsbranschen ger en tillfällig ekonomisk respit och så kommer Ernest på allvar in i handlingen - som "the projectionist", maskinskötaren.

Carlo Gébler har försökt att måla ett objektivt porträtt av sin far och han har distanserat sig så gott han kan. Med hjälp av andras minnen, brev, dagboksanteckningar och annat skriftligt material framträder en komplicerad man på målarens staffli. Samtidigt ges en mycket intressant bild av det Irländska samhället som det var under den här tiden (1900-tal). Det hela blir till en hisnande odyssé kantad av åtskilliga psykologiska porträtt av familjemedlemmar och vänner.

Jag bör kanske tillägga att Carlo Géblers mor är den kända irländska författarinnan Edna O'Brien och Ernest kom tidigt (även han var författare ) att stå i skuggan av den mera framgångsrika hustrun och avundsjuka och bitterhet kom att bli stora ingredienser i hans liv. Slutet för Ernest blev en resa in i glömskans mörker (alzheimers) och han dog år 1998.






torsdag 5 oktober 2017

Inte så illa, faktiskt


Efter förra årets rabalder och strul känns det som om ordningen har blivit återställd. Kazuo Ishiguro borde tilltala många läsare och bokälskare och jag har förstått att han dessutom är lågmäld till sättet. En mycket fin egenskap, som åtminstone jag uppskattar.

Jag har läst ett par av Kazuo Ishiguros romaner, bland andra "Never let me go" och på mitt lokala bibliotek finns en del i hyllorna ( fast inte just nu för folk har slängt sig på "reservationsknapparna" och det lär bli kö på en del titlar. ). Så sent som i förrgår stod jag faktiskt och höll "Nocturner" i handen men beslöt mig för att avvakta eftersom jag har så mycket annat på mitt läsbord för tillfället. Så kan det gå och nu lär jag få vänta på min tur. Fast det gör jag så gärna.

I väntan på tillkännagivandet

Orhan Pamuk. Nobelpristagare i litteratur år 2006.

Trots att jag hade föresatt mig att inte bry mig om vad Akademien kan tänkas koka ihop i år vet jag att nyfikenheten ändå kommer att ta överhanden - alltså kommer jag att sätta på antingen radio eller TV vid ett- tiden idag. Jag tänker inte komma med några som helst gissningar och inga förhoppningar heller. Qui vivra, verra.

I väntan på att den där magiska dörren ska öppnas läser jag "Andra färger" , en essäsamling av Orhan Pamuk som (enligt mitt tycke) verkligen förtjänade det Nobelpris han fick för drygt tio år sedan.


tisdag 3 oktober 2017

En bok med historia


André Maurois (1885-1967) hann skriva många biografier under sitt liv men "Ariel" från 1924 har kanske blivit extra känd, den kom nämligen att bli den allra första utgåvan hos Penguin- förlaget och då skrev man 1935.

"Ariel" är en fiktiv biografi om Percy Bysshe Shelley men den vilar på en stabil äkta grund. Maurois har noga letat i sina källor. Jag har haft "Ariel" på mitt läsbord under en längre tid men nu har jag läst klart. Maurois skriver mycket passionerat och inlevelsefullt om den store romantiske poeten och även om Maurois kom att ta visst avstånd från sitt verk ( han sa att han hade velat "skriva av sig" sina egna romantiska griller om Shelley) så har den här biografien blivit odödlig. "Ariel" framställer Shelley som vild och otyglad ( vilket har förvisso säkert var) och kvinnorna i hans liv får stor plats, liksom bekantskaperna med både Keats och Byron. Byron är inte persona grata för Maurois, så mycket kan jag säga. Titeln "Ariel" , är mycket symbolisk för nog var han som en luftande, Shelley, och hans liv ändades i en storm (båten han seglade mot sitt slut i hette för övrigt just "Ariel").

Det är inte svårt att få tag på Maurois "Ariel" - min egen engelska utgåva är från 1991. Det finns en svensk översättning också men den är nära hundra år gammal. Under läsningens gång plockade jag också fram Richard Holmes biografi om Shelley (från 1974) och Gunnar Hardings  "En katedral av färgat glas" - de är båda mycket läsvärda.

Här några rader från Shelleys "Ode to the West Wind"

Drive my dead thoughts over the universe 
Like wither'd leaves to quicken a new birth! 
And, by the incantation of this verse, 

Scatter, as from an unextinguish'd hearth 
Ashes and sparks, my words among mankind! 
Be through my lips to unawaken'd earth 

The trumpet of a prophecy! O Wind, 
If Winter comes, can Spring be far behind?

måndag 2 oktober 2017

Inspiration från Lire


Höstlig vy från Maine (fotot är lånat).

I oktobernumret av den franska litterära tidskriften Lire hittar jag en lång artikel på temat skog och vad skogen har betytt för litteraturen. Här ges också flera boktips. Djungelboken av Rudyard Kipling är så klart självskriven men det finns så mycket annat att botanisera i.



Pete Fromms berättelse om hur han tillbringade över ett halvår (vinter) i ett tält i Idaho är säkert läsvärd. (Jag skulle dock inte vilja prova på just den typen av vildmarksliv). Med på listan finns också Lars Myttings bok "Ved" och David Henry Thoreaus "Walden". Kan skogar tänka, undrar Eduardo Kohn i sin  "How Forests Think". Kohn har studerat Runafolket i Amazonas och vad han inte vet om skog är nog inte värt att känna till över huvud taget.

Marie Darrieussecq intervjuas om sin bok "Notre vie dans les forêts" och så avslutas temat med en recension av Michael Finkels "The Stranger in the Woods" som handlar om hur Christopher Knight, en ung man från Massachusetts, lyckades hålla sig gömd i skogarna i Maine under nära trettio år utan mänsklig kontakt. "Den siste eremiten" är bokens undertitel.


söndag 1 oktober 2017

Från Belfast till Malibu


Det handlar om den irländsk-kanadensiske författaren Brian Moore (1921-1999) vars böcker tyvärr har gallrats ut på många bibliotek (bland annat samtliga i min hemkommun).

Brian Moore hade själ och hjärta på Irland men han emigrerade till Kanada redan under 1940-talet och det var där han började skriva på allvar. En av hans mest kända och älskade romaner är "The Lonely Passion of Judith Hearne" , en roman som också blev till film med Maggie Smith i huvudrollen. Det handlar om en ensam och utsatt äldre kvinna och hennes sökande efter kärlek och gemenskap. Brian Moore skriver för övrigt ofta om utsatta kvinnor.

Brian Moore växte upp i ett katolskt hem och ett annat ofta förekommande motiv i hans romaner är kyrka och präster och greppet de har på människor.

Jag läste en hel del av Brian Moores böcker på 70-talet men det är ju åtskilliga år sedan och jag har inget emot att läsa om. Dessutom finns det också flera titlar som jag är nyfiken på- Brian Moore hann med ett tjugotal böcker under sitt liv. Han dog i Malibu i Kalifornien och jag tror att hans sista tankar gick till Irland.

torsdag 28 september 2017

En vit fjäril i mörkret


När morgonen ännu inte grytt och när nattmörkret ligger tätt och kompakt utanför husknuten känns det trösterikt att ha Ko Uns dikter nära till hands. Förlaget Atlantis har satsat på ännu en utgivning av denne finstämde poet. Ko Un har förekommit flitigt i Nobelpristipssammanhang under en längre tid men jag tror att han hinner lämna detta jordiska innan någon sådan utmärkelse blir aktuell. I år lär det inte bli en lyriker som får stå på podiet.

Översättaren Sun-Kyoung Choi har gjort urvalet i den här volymen om cirka 200 sidor och jag tycker mycket om blandningen. Här finns också en dikt med titeln Arirang som berättar om hur tusentals sibiriska koreaner tvingades bort från sina hem av Stalin och hans anhang. De fraktades bort under svåra umbäranden -- femtusen dog en efter en
                                  kropparna slängdes ut på vägrenen----
--- arirang, arirang, arariyo---


Arirang är namnet på en mycket älskad koreansk sång ( den har samma status i princip som nationalsången) och texten handlar om två älskande som skiljs åt och nu tvingas isär av oändliga berg  med ogenomträngliga pass.

Det finns så många dikter i "Vit fjäril" som jag faller handlöst för. "Snön faller", till exempel - här sluraderna:

jag vill vara en björn
som sover lugnt
djupt inne i berget
snö faller
snön faller


onsdag 27 september 2017

I klassikernas värld


Magasinet på mitt lokala bibliotek är inte stort men det innehåller ändå åtskilliga skatter. Jag hittade till exempel Leo Tolstojs fiktiva biografi " Från unga år" och den fick följa med hem. Just den här utgåvan är inte så gammal (1980) och den är försedd med ett efterord av Johannes Edfelt. Där läser jag att Tolstoj berättat att han i ungdomen inspirerats av Laurence Sterne och "schweizaren Toepffer". Vem var då den där Toepffer, undrade jag och började söka information.

Rodolphe Töpffer (1799-1846) var en schweizisk författare och tecknare. Idag är han känd som serie/skämtteckningens fader och det finns hur mycket som helst att hitta om honom på nätet. Med hans övriga skrifter är det däremot sämre ställt. Vill man läsa något av Töpffer blir det franska som gäller (främst). Jag har hittat en novellsamling ,"Nouvelles genevoises" , som finns i flera utgåvor.


Från "Herr Spindelbens märkvärdiga irrfärder och sällsamma äfventyr till lands och vatten". Albumet finns som så kallad elektronisk resurs-  i svensk översättning. ( originalet är från 1847).

tisdag 26 september 2017

Poetiska essäer


Robert Hass är en amerikansk poet (Poet Laureate mellan 1995-1997). Han har också gett ut ett antal essäsamlingar och jag är rejält nyfiken på "What Light Can Do" från 2012. En av Hass favoritförfattare är Czeslaw Milosz och flera av essäerna i den här samlingen handlar om just Milosz.

En välskriven essä ska mer eller mindre tvinga läsaren till ett intensivt sökande i bokhyllan (bokhyllorna). Jag är tämligen övertygad om att "What Light Can Do" kommer att ge mig rejält med sysselsättning framöver och det ser jag fram emot.

"All the new thinking is about loss.
In this it resembles all the old thinking.
The idea, for example, that each particular erases
the luminous clarity of a general idea."

Från dikten "Meditation At Lagunitas" av Robert Hass

måndag 25 september 2017

Engelsk melankoli

Skymningsbild av John Atkinson Grimshaw (1836-1893).

I Peter Davidsons essäsamling "The Last of the Light" läser jag om det han kallar engelsk melankoli. Davidson inleder med att tala om dimmorna som lägger sig över vattendrag, om bitande kalla ostliga vindar, fukt och stenlagda gårdsplaner där fladdrande ljus ger ett spöklikt sken i mörkret. Så läser han om en bok som han fängslats och fängslas av. Det är Christopher Isherwoods fiktivt självbiografiska  " Lions and Shadows"från 1938 (det finns ingen svensk översättning). Isherwood skriver om sina år i Cambridge under 1920-talet.

" The train clanked through the iron-coloured fen landscape, with its desolate pointing spires, infinitely mournful in the fading December afternoon. Chalmers said "Arrival at the country of the dead".
Cambridge exceeded our most macabre expectations. It seemed a city of perpetual darkness... the shop lamps were already blurred in the icy fog... the outlines of college buildings, half seen, half suggested, were massive and shadows as the architecture of the night itself.

Davidson jämför sedan Isherwoods Cambridge med det han minns själv från 1970-talet. Kapitlet är fyllt av skymning och mörker och man kan känna den iskalla dimman stiga från sidorna. Samtidigt, och på ett annat plan, får man inblick i olika författares verk. Själv tänker jag läsa "Lions and  Shadows". Så snart jag hinner.


Den senaste engelska utgåvan från 2013.

söndag 24 september 2017

Kvinnoöden

Elise Ahlefeldt-Lützow (1788-1855)

Fjärrlån är en utomordentlig uppfinning och jag har lyckats komma över Maria Hellebergs "Vilde kvinder, milde kvinder" just på detta vis. Boken innehåller inte mindre än tolv kvinnoporträtt från den tid som kallas den danska guldåldern. Just nu läser jag om den vilda och karismatiska Elise Ahlefeldt som växte upp som enda (inom äktenskapet) barn till "generalen" på Tranekaers slott på Langeland. Fredrik Ahlefeldt-Laurvig, fadern, var en man med många talanger och han lät sin dotter växa upp i full frihet och med tillgång till mängder av kulturell stimulans. "Generalen" blev dock mycket upprörd när dottern blev med barn, ett barn som hon födde i Tyskland och som adopterades bort. Elises liv blev fortsatt mera vilt än tamt och hon kom att se och uppleva mycket.

Det har spritts åtskilliga rykten om Elise under tidernas gång- som till exempel att hon skulle varit hemligt gift med Christian VIII och att hon skulle varit mor till H.C. Andersen. Jag citerar Maria Helleberg:" I 1987 udkom en af de allermorsomste og mest frustrerende bøger i 1980erne."H.C. Andersen- en sand myte" af Jens Jørgensen, der bag om enhver form for historisk metode søgte at "bevise" at H.C. Andersen var søn af Christian den Ottende og Elise. Bogen er morsam fordi den er så overfladisk skrevet, frustrerende fordi kopien er så tillokkende."

Elises vilda liv blev ändå inte som hon kanske tänkt sig och förhållandet till dottern (som hon återknöt kontakten med när flickan var i tonåren) blev närmast katastrofalt. Maria Helleberg konstaterar att Elise inte fick så mycket ut av sin frihetslängtan.

"Vilde kvinder, milde kvinder" kom ut år 2003 på Samleren förlag.

fredag 22 september 2017

Tussmörker

Ett skymningslandskap målat av den amerikanske konstnären Charles Warren Eaton.

Ett gammalt ord för skymning är tussmörker ( på danska heter det fortfarande tusmørke) och i Peter Davidsons essaysamling "The Last of the Light" får man möjlighet att fördjupa sig i ämnet och lära sig vad konstnärer och författare ( framför allt) känt och tänkt när mörkret långsamt men obönhörligt invaderar ljuset.


Skymningslandet är ett gränsland och det har lockat och fascinerat människor sedan tidernas begynnelse. Den här boken hälsar välkommen till skuggornas värld och bjuder läsaren på otaliga underbara berättelser och tankar. Vackra illustrationer pryder sidorna och konstnärer som den danske Vilhelm Hammershøi får mycket uppmärksamhet.

"The pale green sky of twilight with one star like the star of Bethlehem, seemed by some strange contradiction to be a cavern of clarity... the priest hardly understood his own mood as he advanced deeper and deeper into the green gloaming, drinking deeper and deeper draughts of that virginal vivacity of the air." (G.K. Chesterton).

Davidson skriver om författare som Dickens,  George Eliot, Charles Baudelaire, Virginia Woolf  för att bara nämna några som var väl förtrogna med den flyende dagen. "The Last of the Light" ska läsas mycket långsamt, det är en bok som jag gärna vill ha intill mig på nattduksbordet. Länge.

torsdag 21 september 2017

The Excellent Doctor Blackwell

Elizabeth Blackwell (1821-1910)

En verklig pionjär inom sitt område var hon, Elizabeth Blackwell, den första kvinnliga läkaren. Sin examen fick hon år 1849 i New York. Hon hade haft så många hinder på vägen- hon var från England (inte från USA) , hon saknade både pengar och kontakter- och ändå- nu stod hon här och kunde lägga bokstäverna M.D. till sitt namn.

Young ladies all of every clime,
Especially of Britain,
Who wholly occupy your time
In novels and in knitting,
Whose highest skillnad is but to play,
Sing, dance, or French to clack well,
Reflect on the example, pray,
Of excellent Miss Blackwell.

Så skaldades det i Punch.

Om Doctor Blackwell kan man läsa i Julia Boyd's biografi från 2005.


Elizabeth Blackwell fick ett långt och omväxlande liv och hon kom att verka både i USA och i Europa.

tisdag 19 september 2017

Ett helt sekel


Ett liv som nästan blev ett helt sekel och som ramade in det turbulenta 1900-talet. Jag tänker på Czeslaw Milosz(1911-2004,Nobelpriset i litteratur 1980) och hans författarskap. En gåtfull man som Andrzej Franaszek försöker fånga in i sin biografi. En biografi som har lovordats mycket och som jag känner att jag måste läsa. Jag tänker mest poesi när jag hör Milosz namn men han var också en mästerlig essayförfattare ( jag har mycket kvar att utforska).

What does it mean av Czeslaw Milosz

It does not know it glitters
It does not know it flies
It does not know it is this or that.

And, more and more often, agape,
With my Gauloise dying out,
Over a glass of red wine,
I muse on the meaning of being this not that.

Just as long ago when I was twenty,
But then there was a hope I would be everything,
Perhaps even a butterfly or a thrush, by magic.
Now I see dusty district roads
And a town where the postmaster gets drunk every day
Melancholy with remaining identical to himself.

If only the stars contained me.
If only everything kept happening in such a way
That the so-called world opposed the so-called flesh.
Were I at least not contradictory. Alas.

måndag 18 september 2017

Konsten att döstäda


"Jaså, du döstädar", sa grannen när jag kom asande med diverse pryl- och bokfyllda påsar. Det är
bara att inse att man måste rensa ut i "pölet" ( pöl är värmländska för skräp) även om det är svårt att
göra sig av med just böcker. Några heliga kor finns det dock - Erik Blombergs böcker kommer jag aldrig att göra mig av med. Hans dikter hör till de allra vackraste på svenska språket och hans översättningar är i en klass för sig.

Erik Blomberg (1894-1965) var också konstkritiker och jag väljer nu att läsa om hans essaysamling "Från Josephson till Picasso" som gavs ut år 1946. Picasso, van Gogh och Nils von Dardel är några av de konstnärer som Blomberg har speciellt fastnat för.


" Jag har i en tidigare uppsats kallat den typ , Dardel skapat, en återuppstånden Dorian Gray. Han illustrerar den Wildeska paradoxen att livet imiterar konsten". (Från essayen "Den döende dandyn").

söndag 17 september 2017

Danmarks Radios klassikerklubb


September månads bok är Maria Hellebergs "Vilde kvinder, milde kvinder"  som innehåller tolv kvinnoporträtt (nio av dem är danska). Boken ger handlar också om det som kallas för den Danska Guldåldern, en tid som varade i ungefär ett halvt sekel (1800-1850, grovt räknat). Guldåldern ebbade långsamt ut via treårskriget och den stora koleraepidemien i mitten av förrförra seklet men under den tid den varade blomstrade konst och litteratur.

Maria Helleberg (f.1956) är författare till flera historiska romaner, senast "Kvinderne fra Thy" som tecknar ett porträtt av hennes egen familjehistoria. " Vilde kvinder, milde kvinder" kom ut år 2003 och går nog bara att få tag på via antikvariat idag ( om man nu inte väljer att läsa den som e-bok).

lördag 16 september 2017

Året var 1956


Hösten 1956 har jag starka minnen av trots att jag bara var ett ganska litet barn då. Det var kallt krig i Europa och järnridån hade dragits ner över många länder. Ungern var ett av dem. Så kom revolten. Jag kommer ihåg berättelser om flyktingläger i Österrike och hur min mycket engagerade "fröken", Karin, organiserade oss barn till att skicka mat- och klädpaket till familjer som i princip förlorat allt. Någon TV fanns inte på den tiden så de hemska bilderna fick vi ta till oss via dagspressen. Ungern är ett land med en dramatisk historia och med en ständig kamp för frihet från förtryck. Jag känner att jag vill veta mera om dessa tolv dagar som då skakade världen. På mitt läsbord just nu finns därför Victor Sebestyens "Twelve Days Revolution 1956" ( boken har översatts till flera språk, bland andra svenska).


fredag 15 september 2017

En amerikansk odyssée

Henry Miller (1891-1980)

Henry Miller vistades utomlands under många år men när kriget kom till Europa valde han att återvända hem till U.S.A. Han inledde sin "repatriering" med att göra en lång resa med bil ( en Buick)  genom många stater och hela projektet tog ett år i anspråk. Miller var inte imponerad av det han såg och upplevde. Resan blev så småningom förevigad i en bok med titeln " The Air-Conditioned Nightmare" som kom ut 1945. Den svenska översättningen är från 1948. ( Den luftkonditionerade mardrömmen).

Millers reseberättelse mottogs mest med kalla handen och skrevs in i ett relativt glömskans mörker. Själv blir jag nyfiken på Millers upplevelser och jag har beställt boken via fjärrlån.

tisdag 12 september 2017

Osynlig kärlek


Invisible Love." Les deux messieurs de Bruxelles" är titeln på originalspråket och boken kom ut år 2014. Någon svensk översättning har jag inte lyckats hitta, tråkigt nog, för den här novellsamlingen av Eric- Emmanuel Schmitt är mer än läsvärd.  Den röda tråden är kärlek som är dold av flera orsaker och den första novellen, den som handlar om de två herrarna från Bryssel, är mycket gripande. En kvinna får besked om ett stort arv men arvlåtaren är helt okänd för henne och historien nystas långsamt upp, med finess, spänning och medkänsla. En annan av novellerna berättar om hur kärleken till och från en hund räddar liv till och med i ett sådant helvete som ett koncentrationsläger.
Mycket aktuell känns också historien om en hjärttransplantation som orsakar en kvinna mycket svåra och helt oväntade prövningar. Här varvas ämnena - det blir ovanligt, sällsamt men framför allt oerhört fängslande. Som en extra bonus får läsaren ta del av författarens dagbok där han beskriver hur han hittat uppslagen till sina noveller. Nog så fascinerande.

Det här kommer definitivt inte att bli det sista jag läser av Eric-Emmanuel Schmitt. Europa Editions står bakom den engelska utgåvan. Översättningen är gjord av Howard Curtis.


måndag 11 september 2017

En endaste roman


Alice Ferney har skrivit flera böcker men bara "Kärlekssamtalet" från år 2000 har blivit översatt till svenska. På biblioteket hittade jag överraskande nog ( urvalet av litteratur på främmande språk är inte stort) "Dans la Guerre" från 2006- en bok som följer en familjs öden under det krig som var tänkt att bli slutet på alla krig.  Eftersom jag verkligen imponerades av "Kärlekssamtalet" (det finns flera recensioner på nätet) tänker jag att "Dans la Guerre " borde vara väl värd en ansträngning, för att läsa på franska är inte något jag gör helt obehindrat. Alice Ferneys författarskap har i allra högsta grad väckt min nyfikenhet.

söndag 10 september 2017

Magasinsfynd

Östra Grevie. Lånat foto.

Jag har varit inne och rotat i biblioteksmagasinet igen och kommit ut med en bok från 1918. Tänk att den har fått hänga med under så många år och sluppit undan nedmalning och/eller förbränning. En gång prydde boken i fråga sin plats på det numera nedlagda biblioteket i Östra Grevie men idag är det en annan "institution" som hyser "Martin Eden" av Jack London.


Jack London (1876-1916) behöver ingen närmare introduktion, han är ingalunda bortglömd som författare även om just "Martin Eden" kanske inte är hans mest populära verk. "Martin Eden" antas vara självbiografisk och det handlar om en ung och fattig mans kamp för att ta sig fram i samhället och skaffa sig bildning. Jag har inte läst den här romanen tidigare så jag är mycket nöjd med mitt fynd. Jag citerar från första sidan:


"Ack, låt mig leva livet med mitt blod i glöd!
Ack, låt av heta drömmars vin mig dricka rus!
Jag vill ej se min andes stofthus bli till grus!
Liksom ett tempel vittrar, då dess gud är död.!"