måndag 29 februari 2016

Fotograferingskonstens Balzac

Eugène Atget (1857-1927)

Under över trettio år drog han fram i Paris med sin tunga kamerautrustning och han tog foton som blev odödliga. Med sinne för det poetiska i det som andra inte kunde upptäcka blev han en magisk skildrare av livet på gatorna. Det finns en stor nostalgi i Atgets foton- han visste att den tid han dokumenterade snart skulle dö bort. Förändringarnas era hade redan börjat och de tekniska landvinningarna kom i rask takt. Nya tankar och idéer likaså.

Ett tungt arbete- lumpsamlarens.


Positivhalaren skänkte en stunds förströelse i den gråa och svåra vardagen.

Atgets skrivkammare

Om Eugène Atget läser jag i Philipp Bloms krönika "The Vertigo Years- Change and Culture in the West, 1900-1914.


He will be remembered as an urbanist historian, a genuine romanticist, a lover of Paris, a Balzac of the camera, from whose work we can weave a large tapestry of French civilization.
— Berenice Abbott

söndag 28 februari 2016

Mycket lockande


De tio allra första "pingvin"-utgåvorna i modern förpackning.  I samband med 50-årsjubiléet år 1985 gav man ut det här tiotalet på nytt. Allra helst skulle jag förstås vilja ha dem i original men för det krävs mycket letande (och en del sedlar).

Nummer ett i serien, Ariel, av André Maurois är en biografisk roman om poeten Percy Bysshe Shelley. Boken kom ut på originalspråket, franska, redan år 1923 och det finns en svensk översättning (1924)  gjord av Elsa Thulin.

Bland de andra gamla "förstlingarna" kan man (exempelvis) hitta Ernest Hemingways " A Farewell to Arms" och "Poets Pub" (Poeten på Pelikanen) av den idag nästan bortglömde Eric Linklater.



Jag måste erkänna att jag blir lite nyfiken på den här boken. Susan Ertz är helt obekant för mig, men faktiskt, Madame Claire har översatts till svenska för många år sedan och på sin tid var Ertz  en mycket  omtyckt. författarinna.

Susan Ertz (1894-1985) var född i England men hon kom att tillbringa stora delar av sitt liv i USA.(Hennes föräldrar var amerikaner). Ledmotivet i hennes böcker är kvinnan som kastas ut från en skyddad tillvaro och in i en svår och ofta fientlig värld. (I en av romanerna, "The Proselyte" är det en ung engelska som gifter sig med en mormon och så hamnar hon (givetvis) i Utah. Att det inte blir en dans på rosor står väl ganska klart.

Madame Claire kom ut 1923 och den svenska översättningen ( av Ebba Atterbom) är från samma år.

“Millions long for immortality who don't know what to do with themselves on a rainy Sunday afternoon.” Susan Ertz

Mitt intresse är väckt.

lördag 27 februari 2016

Blandade världar

Den pampiga entrén till världsutställningen i Paris år 1900

Denna dag kommer förmodligen att ägnas åt en hel del läsning. Det är råkallt och genom fönstren kan man skåda en rejäl dos extra ogenomtränglig skånsk dimma.

Jag har hittat en del som jag kan roa mig i väntan på att dimman ska lätta..


Philipp Blom har skrivit om de där åren i början av förra seklet som man sedan kom att se tillbaka på som "gyllene" även om de nog inte alls var det. Samhället var på väg att förändras och det mullrade lite varstans. Den här boken går i kronologisk ordning och med ett år i taget fram till det oundvikliga slutet på den här korta eran. År 1914 kom katastrofen och allt hopp om ett fredligt och framgångsrikt samhälle försvann ut i det blå åtföljt av kanonernas muller och slaktade män i vidriga skyttegravar.
Bloms krönika börjar med världsutställningen i Paris. Här visade man upp både rulltrappor och telegrafoner (en telegrafon var ett förstadium till bandspelaren).


Bokförlaget Picador har gett ut en hel del av Malcolm Bradburys böcker på nytt. Bland annat "Stepping Westward" som rör sig i akademisk miljö och då i USA under 1950-talet. (Läs McCarthytiden). Huvudpersonen kommer att tillbringa en tid vid Benedict Arnold University "Take a BA at BA" - jag ser fram emot brittisk humor för den varan har Bradbury gott om (och han är ofta väldigt elak).


Mollie Panter-Downes vill jag läsa mer av och nu har jag skaffat hennes roman "One Fine Day" som kom ut år 1947.  Handlingen är förlagd till det lilla engelska samhället Wealding och kriget har precis tagit slut men nu väntar nya utmaningar för familjen Marshall. En bok om efterkrigstidens England och den svåra tid som följde efter det andra världskriget.


Författaren Andrey Kurkov bor bara 500 meter från Självständighetstorget i Kiev (Maidan). Dagboken börjar den 21 november år 2013 och slutar några månader senare (april 2014).Då har Kurkov känt stanken av de brinnande barrikaderna och bedövats av granaternas explosioner och kulornas vinande. I efterordet skriver han om sin oro och sin längtan efter fred och lugn. "Everyone is tired of dreading war, of hearing Russias threats, of fearing the future. We would like to turn over this page of Ukraine's history as quickly as possible."

fredag 26 februari 2016

Under vägen till paradiset

Eget foto

Jag bor på ett näs och havet är aldrig långt borta. Hjalmar Gullberg beskrev naturen här i poesi:

De höstliga fågelsträckens väg
om våren den eviga återkomstens nedåtvänd
är rastställens båge
som rör vid rosensnåren
av häger och kungsfågel i en urtid spänd.

En strandremsa bara med det låga gräset
som fåglarna valde på sin pilgrimsgång
Jag bor under vägen som går till paradiset
O, leva i ett vingbrus och dö i en sång.
Det kan inte sägas vackrare. Just nu håller våren på att bryta fram och fågelsträcken är på väg i den här riktningen igen. Ljuset har kommit tillbaka och med det också värmen. Viporna kommer snart  att stylta runt på flommarna och korna får sällskap.

I väntan på att naturen ska klä på sig lite mera färgrika kläder kan det väl passa bra att läsa om den förtrollning den utövar på människan. Jag har letat lite och nu tänker jag fördjupa mig i de här små mästerverken.


Richard Mabey har skrivit ett otal böcker om naturens under och flera av dem har blivit prisbelönade.  Det är svårt att välja men jag ska läsa "A Brush With Nature" från 2010.

Många skaffade säkert Dave Goulsons fina bok om humlor- nu kommer det snart mera. "Galen i insekter" ligger inom kort på bokhandelsdiskarna. Själv fascineras jag av insekter (men jag vill inte ha dem inomhus) och humlor, bin , sländor och fjärilar kan jag inte se mig mätt på. Skalbaggar har väl också sin tjusning ( men jag gillar inte larverna i gräsmattan och plommonvecklare är ett otyg).


Om hur det är att ta sig i långsamt mak nedför floden Themsen med mikroskop och skissblock skriver Robert Gibbings om. Tid: Andra världskrigets England. Robert Gibbings (1889-1958) var irländare och konstnär med trägravyrer som specialitet.


Gibbings kom från Cork och givetvis har han också skrivit om sin "hemflod"- River Lee.

Nu är det dags att gå ut i vårsolens glans!

torsdag 25 februari 2016

Inspiration från LIRE


Jag blir lika glad varje gång LIRE dimper ner i min brevlåda tillsammans med ett långt och innehållsrikt brev från min kära väninna i Lyon. Då blir dagen genast ljus och det går att glömma allt elände där ute i världen för någon timme eller så. Månadens magasin innehåller som vanligt massor av lästips och jag fastnar till exempel för att man till hundraårsminnet av Henry James uppstigande till de himmelska ängderna ger ut en hel del av hans romaner i nya fina upplagor.

Henry James

Många av James böcker finns säkert i lager på biblioteken och om man vill läsa på originalspråket så lär urvalet vara mycket stort och lätt åtkomligt. Henry James känner jag alldeles speciellt för- en gång för många år sedan nu såg jag filmen "The Europeans" (baserad på romanen med samma namn) och det var så otroligt vackert plåtat med bilder från New England under "The foliage" (när löven börjar skifta färg och allt bara glöder och skimrar i höstens färger- rött, orange, gult....) - och så tänkte jag: dit, till New England, ska jag åka och så blev det så småningom. Dessutom kom jag att bo där under några år. Tack, Henry James för den upplevelsen.


En del av Céline Curiols böcker har redan översatts till svenska och kanske blir det så för "Les vieux ne pleurent jamais" också (Gamla människor gråter aldrig). Min nyfikenhet är i alla fall väckt.


Amin Maalouf är även han känd av svenska läsare (även om jag själv måste erkänna att jag inte har stiftat bekantskap med vare sig hans romaner eller hans sakprosa). Maalouf är invald i Franska Akademien och han sitter på stol nummer 29. Därför tyckte han att det kunde vara på sin plats att hedra de tidigare stolsinnehavarna med den här boken. Mycket intressant läsning tror jag att den bjuder på.


Brittiske David Lodge har kommit ut med sina memoarer (och de har översatts till franska). Honom är jag nyfiken på och jag tror att jag har läst några av hans romaner för mycket länge sedan. Kanske kan det vara dags för omläsning. David Lodge tycker om att gissla den akademiska världen så jag misstänker att den här biografin innehåller en hel del både elakt och roligt.

onsdag 24 februari 2016

En sorgesång för Irland


I år kommer man att minnas Påskupproret med extra stor styrka. Det har gått 100 år sedan en grupp illa förberedda män försökte att ge Irland den frihet hon kämpat för under flera århundraden. Upproret misslyckades men i de skälvande efterdyningarna föddes likväl den så högt skattade självständigheten. De skyldiga ställdes till svars och den brittiska överheten visade en utstuderad grymhet när straffen utmättes. Femton upprorsmän avrättades í Kilmainhamfängelset mellan den tredje och den tolfte maj år 1916. Just det faktum att man utförde avrättningarna under en så lång period gjorde att människor som tidigare inte alls stött upproret nu ändrade sin uppfattning och de anti-brittiska stämningarna växte alltmer.

I write it out in a verse --
MacDonagh and MacBride
And Connolly and Pearse
Now and in time to be,
Wherever green is worn,
Are changed, changed utterly:
A terrible beauty is born.
(de sista raderna i Yeats dikt "Easter 1916")

Jag har läst William Trevors roman "Fools of Fortune" från 1983 (svensk översättning av Birgit Edlund 1985 "Ödets narrar").

Handlingen tar sin början år 1918 och det stora kriget är slut. Många irländare har offrat livet i skyttegravarna och nu börjar livet återgå till det "vanliga". Läsaren tas med till Kilneagh i County Cork. Kilneagh är en stor egendom med produktion av spannmål och mjöl och den har varit i släkten Quintons ägo under många generationer. Quintons är så kallade angloirländare och protestanter men William Quinton står på republikanernas sida i striden om självständigheten.

Berättelsen kommer att kretsa kring sonen i huset, den unge William, som bara är ett barn när tragedin drabbar familjen. Williams två systrar och hans far blir alla mördade av Black and Tans och boningshuset bränns ner. 

I boken, som är indelad i sex kapitel, talar tre olika röster- och det gäller att vara koncentrerad när man läser för Trevor låter ofta tomrummen tala högre än själva orden. Svaret på de frågor som läsaren kan ha yppas ibland långt senare i handlingen. "Fools of Fortune" är en djupt tragisk roman och på något sätt så beskriver den inte bara det trauma som ärvs ner genom genrationerna utan också hela Irlands blodiga historia. Här finns inga lyckliga slut och livet är hårt och skoningslöst. Ändå tar jag den här romanen till mitt hjärta för den är så sann.

"Fools of Fortune" tilldelades Whitbread Novel of the Year Award år 1983.



Vår


Äntligen. Ljus, blommor och koltrastens kvitter i tidig timma. Bokrean, även den ett vårtecken, avstår jag från i år. Det finns inte mycket som lockar och särskilt billigt är det heller inte längre. Jag stannar kvar i det gamla, tilltufsade.

På läsbordet finns två romaner av William Trevor (Modernista förlag ger ut ett par av hans böcker på nytt, ser jag). Jag läser själv på originalspråket. Väntar gör också "the Bell" av Iris Murdoch och det kommer att bli mera av henne under våren. (Biblioteket har ett par av Murdochs böcker i magasinet. Dags att de får komma ut och lufta sig lite, tycker jag.) Jag läste en del av Dame Iris för ganska många år sedan nu och det kan vara dags för omläsning.

tisdag 23 februari 2016

Konsten att bota en förkylning


Ta en panodil, drick ett glas kokhet whisky med citron och kryddnejlikor eller se på ett par avsnitt av Horrible Histories.

Jag valde det sista alternativet och konstaterar att det är ett bra sätt. När man ser på dessa vansinniga anekdoter glömmer man i vart fall bort att man är krasslig och trött. I stället sitter/ligger jag i soffan och fnissar förtjust åt alla sketcher som egentligen är ägnade för barn men jag är ju barnslig så de här skämten passar mig alldeles utmärkt. Här betar man av historiska händelser och personer i ilfart och kommentatorn (Rattus Rattus) bidrar till underhållningen (extra roligt blir det när man hamnar mitt i "The Great Plague" ).

Här finns inga heliga kor och allt går att skämta med- döden också. Ett inslag har titeln "Stupid Deaths" och här trängs flera historiska personligheter i kön framför himlaporten. Döden själv tar emot och skrattar rått åt anledningen till köandet. Rickard Lejonhjärta och Edmund II (även kallad Järnsida) är ett par av flera "kändisar" som får ordet.

Mycket handlar förstås om kiss och bajs (det är ju barnprogram) och äckliga maträtter. Vad sägs om larvbemängd ost "Edwardian cheese"?

Jag tror inte att en serie av den här sorten skulle kunna visas i Sverige där man kan ägna sig åt debatt om Alfons Åbergs vara eller inte vara. (Undrar om man skulle våga läsa H C Andersens sagor högt på dagis idag?)

Jag, som tack och lov kan bestämma själv, har flera timmars lättsam "historielektionsunderhållning" framför mig- underbart!

måndag 22 februari 2016

An Bonnán Buí

Yellow bittern (kinesisk dvärgrördrom). Fotot är lånat.

Cathal Buí Mac Giolla Ghunna (1680 (cirka) till 1756) var en irländsk poet som höll sig till sitt eget språk, iriskan. Mest känd är han för sin dikt " An bonnán bui" eller på engelska "Yellow Bittern" som handlar om en fågel som dör av törst fast egentligen är det poeten själv som står i fokus.

A bhonnán bhuí, is é mo léan do luí,
Is do chnámha sínte tar éis do ghrinn,
Is chan easba bidh ach díobháil dí
a d'fhág i do luí thú ar chúl do chinn.

Iriska är ett mycket vackert språk och tyvärr förstår jag inte mycket av det. Då är det tur att det finns översättningar.

The yellow bittern that never broke out
In a drinking bout, might as well have drunk;
His bones are thrown on a naked stone
Where he lived alone like a hermit monk.
O yellow bittern! I pity your lot,

(Översättning Thomas McDonagh)


Tyvärr ingår inte An Bonnán Buí i den trevliga antologin "The Poetry of Birds" men här finns mycket annat. Boken är "fågelindelad" vilket jag kommer att uppskatta när jag väl har den här volymen i handen. Jag har beställt men får vackert vänta någon vecka på att kunna läsa.

lördag 20 februari 2016

I Tjechovs anda


Hans novellkonst har liknats vid Tjechovs. Jag talar om den irländske författaren William Trevor ,född. 1928 i Mitchelstown, men numera bosatt i England. William Trevor har också skrivit många mycket fina romaner (flera har blivit nominerad till prestigefyllda litterära priser). En del har blivit översatt till svenska men inte allt.

Jag har skrivit om Trevor tidigare och jag kommer att fortsätta att fördjupa mig i hans författarskap för jag gillar verkligen hans stil



Romanen "The Old Boys" (från 1964) är en av mina favoriter. (I svensk översättning blir det "Av den gamla skolan").

Vi rör oss i internatskolans skugga för "The Old Boys" är just gamla elever (från förra seklets början) från en sådan institution som träffas med jämna mellanrum och de har bildat en klubb. Man intrigerar och minns oförrätter- huvudpersonen är en Mr Jaraby- en sällsynt otrevlig typ som går helt upp i sig själv och sina egna små (och stora) underliga vanor. Det enda han bryr sig om i tillvaron är den stora, elaka katten Monmouth. Hustrun försöker han få förklarad sinnessjuk och det finns en del otroligt beskrivna dialoger med diverse läkare. Jarabys son, Basil, försörjer sig på att föda upp undulater och han har också vissa mycket obehagliga böjelser.

De gamla gubbarna beskrivs fyndigt och roligt men det är en humor som det finns ett allvar bakom och skrattet fastnar i halsen mer än en gång- det är inte lätt att vara gammal och ensam och utsatt.

"At four o'clock, as Mr Jaraby was taking his first spoonful of raspberries and cream, Mrs Jaraby was offering sleeping pills to his cat. "

Om man tycker om "funny peculiar" så är detta den rätta boken att läsa.

torsdag 18 februari 2016

När förnuftet skulle segra


Diderot är  en enastående individ; den som smädar honom och hans sak är en kälkborgare, och av sådana finns det ett otal. (Sagt av Goethe).

Den kallas för upplysningstiden- den tid då människan skulle börja tänka självständigt och fritt. Hur det blev med den saken kan historien förtälja. Åtskilliga huvuden (och annat) har sedan offrats för den fria tanken och det fria ordet. Överallt satt/sitter rädda makthavare och de hade/ har ofta inget intresse av något som helst oliktänkande.


Jag tänkte att jag skulle bilda mig och skaffade därför Philipp Bloms bok om "Encyclopédie- the triumph of reason in an unreasonable age".  Det handlar mest om Denis Diderot (1713- 1784) och hans arbete med det stora encyclopedien som han satte igång med redan år 1748 tillsammans med Jean d'Alembert.  Det blev ett enormt arbete och helt färdigställt först 1772. Under hela tiden fick både Diderot och d'Alembert utstå förföljeljse och trakasserier från myndigheterna.

Lyckosamt nog för Diderot hade han en stor och mäktig beundrarinna, nämligen Katarina den stora. Hon bistod honom med pengar och år 1773 reste Diderot till Sankt Petersburg för samtal med sin välgörarinna. Han trivdes dock inte med hovlivet och återvände ganska snart till hemlandet.

Philipp Blom (f.1970) är historiker (född och uppväxt i Tyskland men numera bosatt i USA), författare och journalist.

tisdag 16 februari 2016

Dame Iris


Iris Murdoch (1919-1999) var en synnerligen begåvad kvinna och att läsa hennes brev kräver viss koncentration. Jag har köpt "Living on Paper" som består av en mycket stor samling av Iris Murdochs brev från tidig ungdom och upp i ålderdomen. Hon var ung i 1930-talets England (men hon var född på Irland) - hon fick sin utbildning vid det kända Somerville College i Oxford och hon studerade bland annat filosofi. (Dessa studier fortsatte hon sedan efter kriget).

Iris Murdoch var en produktiv författarinna (nästan en bok om året fram till 1990-talet). Har man tur finns det fortfarande kvar en del exemplar i svensk översättning på det lokala biblioteket men det kan hända att man tvingas in i magasinet.



Nya utgåvor av Iris Murdochs romaner finns hos till exempel Vintage Classics (och omslagen är väldigt fina).

Mot slutet av sitt liv drabbades Iris Murdoch av alzheimers sjukdom och vårdades av sin man John Bayley. Han skrev sedan en biografi över hustrun och han har fått kritik för att ha varit alltför utlämnande. Bayleys bok blev också till en film "Iris" med bland andra Judy Dench i rollen som Iris.

måndag 15 februari 2016

Berättelser från 1940-talets England


Så väl hon skriver, Mollie Panter-Downes. Jag läser hennes berättelser och iakttagelser från andra världskrigets England och kan inte annat än beundra "the English wit" för Mollie Panter-Downes visar sannerligen prov på gott om humor mitt i de svåra tiderna som engelsmännen tvingades genomleva. Under flera år fick de ensamma stå emot Hitlers och hans anhangs aldrig sinande expansionslusta.

Mollie Panter-Downes (1906-1997) debuterade som författare redan vid 16 års ålder och den boken blev dessutom en stor framgång. Under 1930-talet började hon skriva för tidningen the New Yorker - krönikor som hade titeln "Letter from London" och som publicerades varje vecka. På den tiden fanns det som bekant inga datorer och de cirka 1500 orden skulle varje vecka levereras till ett Western Union-kontor för telegrafisk överföring till andra sidan Atlanten. Då blev det en lång cykeltur till Waterloo Station för Mollie.

I Good Evening Mrs Craven skriver Mollie Panter-Downes om olika företeelser och personer i krigets England. Ofta handlar det om hanteringen av evakuerade och allt besvär som man kan få när man ska hysa dem. (Man evakuerade även husdjur). Det blev brist på många varor och kupongernas tid kom.

Jag har speciellt fastnat för "Date with Romance" som visar att gammal kärlek visst kan rosta.  Mrs Ramsay (som är i medelåldern) har stämt träff med Gerald Spalding (som hon har väntat hoppfullt på under fem års tid)- det blir inte alls som hon har tänkt sig. Gerald har träffat en ung och alldeles förtjusande kvinna, berättar han. Hela lunchträffen blir en enda monolog om den underbaras alla förtjänster. Mrs Ramsay blir inte glad och här ett citat:

"Monica can sit on her hair", said Gerald. " You never saw such stuff- naturally blond, too."
Mrs Ramsay, decided that she would find no difficulty in sitting on Monica's hair either if Monica's head were included, said that she would be running along now.

Mrs Ramsay tröstar sig med att Gerald ser smått för d-g ut och att han verkligen har förändrats till det sämre.

Fotot är lånat.

En annan berättelse som är mycket underhållande är den som handlar om en av alla dessa kvinnoklubbar, som förmodligen växte upp som svampar ur jorden under den här tiden. I "Battle of the Greeks"  ska damerna sy och sticka till välgörande ändamål  och den här gången tycker Mrs Ramsay att det är grekernas tur att få förmånen av att bära engelska pyjamas. Det blir massor av invändningar och en av dem är att pyjamas inte är ett plagg som används i Grekland (för där går alla män med kjol). "In the photographs they're always in little, short sort of petticoat affairs". Dessutom är ju grekerna "foreigners".

Nåväl, efter många om och men blir det produktion av pyjamas ändå för det kan ju vara kallt uppe i de grekiska bergen och soldaterna kan behöva lite värme när de nu ska ut och jaga iväg den där otäcke Mussolini. Mollie Panter-Downes kan sina tanter och hon slår ner på deras samtalsämnen och fördomar med bitsk humor.


Under läsningens gång kom jag att tänka på min mamma och hennes bästa väninna som satt och stickade knäskydd och halsdukar under kriget efter mönster från  Kronprinsessans (Louise) Gåvokommitté för Neutralitetsvakten, "Vi skrattade så vi grät", sa mamma och hon tyckte väldigt synd om de soldater som skulle tvingas i det hon och väninnan hade stickat. (Stickningen antog jättelika proportioner tydligen och garnet var strävt och väldigt fult).

Mollie Panter-Downes böcker har getts ut av både Virago förlag och av Persephone Books. Tyvärr finns inga svenska översättningar.

Good Evening, Mrs Craven The Wartime Stories of Molle Panter-Downes , Persephone Books 1999 - och sedan tryckt i nya upplagor 2002, 2005, 2008 och 2009.

lördag 13 februari 2016

I Stalins vinter


Äntligen har jag så Vassily Aksyonovs stora roman "Generations of Winter" i min hand. Den var inte alldeles lätt att få tag på och någon svensk översättning ser inte ut att finnas- beklagligtvis. Aksyonov lämnade det jordiska år 2009 och då hade han tvingats att leva i exil under många år av sitt liv.

Aksyonov föddes år 1932 och han blev tidigt föräldralös på så vis att både hans mor och hans far blev förvisade till Sibirien. Detta var under Stalins utrensningar i slutet av 1930-talet. Lille Vassily blev först omhändertagen av sin farmor men det tolererades inte av myndigheterna som placerade honom på ett barnhem. Så småningom blev Vassily räddad av en släkting och efter flera år tilläts han att sammanstråla med sin mor, Evgenia Ginzburg, i Magadan (mitt i Gulagarkipelagen). Han utbildade sig till läkare för Evgenia visste att just den yrkeskategorin hade störst överlevnadschans under Stalins istid.

Under Nikita Krustjevs  något mildare klimat kunde Aksyonov få ett par böcker publicerade men redan på 1970-talet drogs snaran åt igen och han blev snabbt "persona non grata" på grund av sin frispråkighet. Snart återstod endast exilen. Aksyonov tillbringade många år i USA men mot slutet av sitt liv pendlade han mellan Frankrike och Ryssland. "Generations of Winter" som har liknats vid Tolstojs "Krig och Fred" kom ut 1994 och den blev även till TV-serie i hemlandet.

Imagine a house
Where silence like a spotless cheetah
Lies in a far room beneath a billiard table.
Its paws curled around a fallen sphere.              Boris Pasternak

På svenska finns följande böcker av Aksyonov:

  • Stjärnbiljetten (Zvezdnyj bilet) (översättning Greta Hjelm-Milczyn, Wahlström & Widstrand, 1963)
  • Tomma tunnor: en berättelse med överdrifter och drömmar (Zatovarennaja botjkotara) (översättning Hans Björkegren, Wahlström & Widstrand, 1969)
  • Ön Krim (Ostrov Krym) (översättning Lars Erik Blomqvist, Norstedt, 1984)

  •  


    fredag 12 februari 2016

    La belle France



    Min franska väninna S. och jag håller just nu på att planera årets träff- någonstans mellan Malmö och Lyon brukar det bli. Vi hade tänkt oss Paris men med tanke på all oro så har vi valt bort detta resmål och satsar på något mindre (men med gott kulturutbud). Qui vivra verra - samtalen pågår för fullt.

    Den franska huvudstaden tröttnar man aldrig på- och den är dessutom så vacker och med en så speciell och intressant (om än våldsam) historia.

    Jag är för tillfället helt upptagen med familjen Cazalet men Colin Jones omfångsrika bok om Paris ligger snällt och väntar på mig på läsbordet. "Biography of a City" är undertiteln och vad Colin Jones inte vet om Paris är förmodligen inte värt att känna till. Här kan man läsa om Paris från allra första början och fram till våra dagar (läs 1990-talet).

    Colin Jones är historieprofessor i London och han är specialist på Frankrike. Han skriver dessutom läsbart vilket inte alltid är fallet när man har att göra med akademiskt bildat folk. Det är en konst att skriva både underhållande och lärorikt. Den konsten behärskar Colin James till fullo.


    "The Smile Revolution" är titeln på Jones senaste alster och den har recenserats av (bland andra) Anders Alvestrand i Svenska Dagbladet.(18/10 2015). Ämnet är ovanligt och säkert mycket intressant.

    Colin Jones böcker har ännu inte översatts till svenska.

    torsdag 11 februari 2016

    I krigets skugga


    Så heter andra delen i Elizabeth Jane Howards serie om familjen Cazalet i svensk översättning och nu är det alltså krig. Första delen (som jag läste ut under småtimmarna- omöjligt att släppa den här berättelsen!)  sträcker sig över åren 1937 och 1938 och det är ett England i stor oro som avtecknas.

    Peace in our time. Så trodde kanske en del den 30 september år 1938. Platsen var München. Neville Chamberlain viftade med sin papperslapp och han hade blivit grundlurad

    Alla går och väntar på det krig som man hoppas inte ska bryta ut. Hitler tar man inte på allvar och han kallas för den där herr Schicklgruber - Chamberlain är hittills ett oprövat kort och man hyser stor tilltro till hans Münchenöverenskommelse. Ändå hamstrar man och skaffar gasmasker och bygger skyddsrum. Familjen Cazalet har många bekymmer och det glöder och pyr lite varstans i relationerna. De vuxna har sina problem och barnen har sina.

    Elizabeth Jane Howard är mycket duktig på att teckna sina personer och barn- och tonårsporträtten är extra lysande. Här finns den trotsiga, den underkuvade, den mobbade.... Männen som överlevde skyttegravarna finns där också och många av dem bär på både synliga och osynliga ärr. Trettiotalets England är en av de stora huvudpersonerna i de första två böckerna i serien och jag läser och försöker förstå.

    De svenska översättningarna till de tre första delarna av Cazaletkrönikan kom ut under 1990-talet. och de är värda att leta efter i biblioteksmagasinen. (Den allra sista delen ,All Change, kom faktiskt ut så sent som år 2013,  men jag tror inte att den har blivit översatt till svenska. Sorgligt nog.

    Det är ganska omfångsrika böcker men man kommer mycket snabbt in i handlingen. Svårläst är det inte med andra ord.

    onsdag 10 februari 2016

    Familjen Cazalet


    Livet är aldrig rättvist. Elizabeth Jane Howards författarskap kom ofta att stå i skuggan av hennes privatliv (och det var nog så omtumlande). Hennes tredje och sista äktenskap med Kingsley Amis kan säkerligen inte beskrivas som en dans på rosor.

    Elizabeth Jane Howard gick ur tiden år 2014 i en ålder av 90 år. Mest känd blev hon säkert för sitt stora epos om familjen Cazalet med en handling  som tar sin början år 1937. Böckerna i serien finns i svensk översättning men jag tippar att många bibliotek har rensat ut dem från sina hyllor. Tyvärr. Jag väljer att läsa på originalspråket och har kommit en bit på väg i "The Light Years".  Elizabeth Jane Howard skriver mycket flyhänt och det går snabbt att komma in i handlingen. Böckerna om Cazalets blev för övrigt bestsellers vilket ledde till att det litterära etablissemanget frynte på näsan åt Elizabeth Janes framgångar.  "So long as my books didn't sell, they were very well received," Howard once remarked, "but as soon as they started selling I became instantly unfashionable."

    Till råga på "eländet" blev det både TV- och radioserie av alltihop. Jag ser fram emot många underhållande lästimmar med en mycket duktig författarinna.

    Samtidigt ska jag ta mig en titt i Maria Ehrenbergs "Romantik för vuxna flickor" och det handlar inte om chick-lit utan om den moderna romantiska romanen.


    tisdag 9 februari 2016

    Mrs Humphry Ward

    Mary Arnold Ward (1851-1920)

    John Sutherland (författare, professor i modern engelsk litteratur och skribent) är en man med både hjärta och humor. Jag tycker mycket om hans sätt att skriva.

    Jag har sedan tidigare hans omfattande och synnerligen lärorika antologi "Lives of the Novelists"


    och nu har jag också skaffat "Curiosities of Literature" som tar fasta på lite mera udda kunskaper vad gäller litteraturens värld. Det finns mycket förkovra sig i och John Sutherland har verkligen gjort sitt grävarbete mycket noggrant.



    "Curiosity is the very basis of education and if you tell me that curiosity killed the cat, I say only the cat died nobly"   Arnold Edinborough (hämtat från inledningen till Sutherlands bok).

    Här får man veta mera om den mat som vissa författare föredrog (och det gäller att inte vara äckelmagad), sedan följer en del om sjukdomar och med ett särskilt kapitel ägnat åt matsmältningsbesvär (som ger sig uttryck i problem från båda ändar,  om man så får säga). Två avsnitt som har rubriken "Ill Wind" lämnar väl inte så mycket över till fantasin men väldigt roligt är det för den som har den sortens humor (och det har jag). Man får läsa om (till exempel) både Martin Luther och Sir Walter Scott (som tydligen var bra på att berätta anekdoter).

    Att en hel del författare genom tidernas lopp  har ägnat sig åt att studera det man kallar för de artificiella paradisen är kanske ingen nyhet men vem och hur får man reda på under "Great Writers' Little Helpers". Honoré de Balzac var koffeinist med en konsumtion av minst 40 koppar starkt kaffe om dagen och Robert Southey (1774-1843) missbrukade lustgas vilket fick honom att utbrista "I am sure the air in heaven must be this wonder working gas of delight"

    Så kommer vi då till fru Humphry Ward som hon föredrog att kalla sig för. (Hon var förtjust i kokain för övrigt). Stackars fru Ward skulle jag dock vilja säga för hon började så väl men så hoppade hon i galen tunna.

    Mrs Humphry Ward  skrev mängder av böcker och hon var otroligt populär på sin tid- mest känd blev hon för sin roman "Robert Elsmere" från 1888 som blev en bästsäljare (och det kom flera). Men- så blev allt fel. Mrs Ward erbjöd sina tjänster åt organisationen "Women's Anti-Suffrage Association" (år 1908). Hon skrev ett par romaner mot kvinnlig rösträtt och så blev hennes fall stort. Hennes sista år blev svåra även om hon fick en del upprättelse för sina lyckade försök att förmå USA in i det första världskriget på ententens sida. Mrs Ward var också en stark förkämpe för de mindre bemedlade i samhället. John Sutherland kallar henne för "Dear old Ma Hump" och han låter henne finnas med på ganska många sidor i boken. En intressant kvinna var hon onekligen.

    måndag 8 februari 2016

    Världens äldsta människorättsorganisation och lite till


    och det är: Organisationen PEN (eller PEN-klubben). Förkortningen står för Poets, Essayists, Novelists och :" Föreningens syfte är att främja vänskap och intellektuellt utbyte mellan skribenter, upplysa om litteraturens roll för ömsesidig förståelse och världskultur samt kämpa för yttrandefriheten och försvara skribenter som förtrycks, fängslas och ibland dödas för sina åsikter"

    Den allra första PEN-klubben bildades i London år 1921 av damen på fotot ovan- författarinnan Catherine Amy Dawson Scott (1865-1934). Den första ordföranden var blivande Nobelpristagaren John Galsworthy. Sverige kom inte långt efter vad gäller tidsaxel- första PEN-klubben här hade startår 1922.


    Under de turbulenta krigsåren leddes engelska PEN av författarinnan Margaret Storm Jameson (1891-1986). Storm Jameson var en dam med mycket skinn på näsan - och hon teg inte med sina åsikter. Under kriget var hon mycket aktiv för att hjälpa förföljda författare (och det kom att bli många med tanke på hur de totalitära krafterna härjade i Europa under den tiden.) Storm Jameson hann också med att skriva både romaner och facklitteratur- det blev en diger lunta under hennes långa levnad .

    Just nu har jag hennes "Company Parade" på mitt läsbord, en självbiograriskt präglad berättelse som var planerad i fem delar- men det blev till slut bara tre för Jameson tröttnade på handlingen. Glädjande nog har Bloomsbury-förlaget i London gett ut en stor mängd av Storm Jamesons romaner på nytt. Det finns också en del hos Virago.

    Storm Jameson hade en mycket vass tunga och hon kunde vara mycket elak i sina omdömen. Bland annat sa hon så här om William Butler Yeats: William Butler Yeats "represents the last state in symbolic imbecility. Verkligen inte särskilt vänligt sagt. Yeats fick sedan ett välförtjänt Nobelpris och hans poesi kommer att leva vidare i evinnerliga tider får man tro och hoppas. Av Jamesons romaner finns ett fåtal kvar i svensk översättning på våra bibliotek. Idag är hon en ganska bortglömd författare.

    lördag 6 februari 2016

    En vis äldre dam


    Den engelska författarinnan Penelope Lively är lite över 80 år och hon har varit mycket produktiv med pennan under sin levnad. Många av hennes böcker har också blivit översatta (bland annat till svenska). Dock inte volymen ovan som är samlade tankar och minnen utan att vara en regelrätt biografi. Jag skulle lite fritt vilja kalla boken för en samling essäer.

    Här skriver Penelope Lively om "Old Age", om "Life and Times" och om "Reading and Writing" för att nämna några kapitel i den något över 200 sidor långa boken. Vi får följa med författarinnan till hennes barndom i Egypten (hon föddes där år 1933) och så till ungdomen i England som ofta tillbringades hos farmodern och mormodern (föräldrarna skildes när Penelope var ung). Det är ett rikt och mycket omväxlande liv som växer fram på sidorna och det självbiografiska blandas med tankar om ålderdom (men inte så mycket om död och sjukdom). Ändå finns den här definitionen med (som härrör från John Maynard Smith): Ageing is a progressive, generalized impairment of function resulting in an increasing probability of Death." Penelope Lively frågar sig själv om hon skulle vilja bli ung på nytt men svaret blir - absolut inte - inget da capo, tack. Efter att ha rest i hela sitt liv (hit och dit och nästan överallt) säger hon nu " Jag vill inte se en enda flygplats till." Däremot är resor i England något annat och helst då med tåg och till pensionärsrabatt.

    Jag har inte uppnått Penelope Livelys ålder men jag kan ändå känna igen en del av funderingarna. Det känns faktiskt rätt befriande att ta del av dem och veta att detta "tillstånd" är naturligt (för det tror jag att det är).

    Trevligt är det också att läsa om Penelope Livelys böcker och hennes läsande (och skrivande). Hennes bokhyllor är välfyllda (det behöver knappast sägas).


    Här en av favoritböckerna- klassikern "The Making of an English Landscape" av W. G. Hoskins.

    Ammonites & Leaping Fish är både inspirerande och lärorik. Den kommer att ligga på mitt läsbord ett bra tag till.

    fredag 5 februari 2016

    En bok om böcker



    Heather Reyes är en sann litteraturälskare och hon är också författare och en viktig del av ett bokförlag (Oxygen Books). När hon drabbades av en svår cancersjukdom beslöt hon sig för att inte ge upp utan att utnyttja den tid hon hade kvar (lång eller kort) till att låta världen komma till sig nu när hon inte längre kunde komma till den. Det hör till saken att Heather Reyes tvingades undergå en mycket hård cellgiftsbehandling med åtföljande stamcellstransplantation.

    Hennes bok "An Everywhere a little book about reading" är verkligen mycket trevlig att läsa och här är det böckerna som talar och sjukdomen kommer helt i bakgrunden. Här blandas bokminnen med bokläsning - bokhandlar och författare... och här finns både lättare litteratur och något tyngre dito. Klassikerna skimrar förbi och jag har hittat så många pärlor under läsningens gång.

    Jag fastnar för det ryska begreppet ostranenie (en ungefärlig översättning blir "att göra främmande, okänt"). Det är författaren Victor Shklovsky som är upphovsman och så här förklarar Heather Reyes:

    "The purpose of art is to help us recover the sensation of life, to make us feel things by means of making objects and sensations unfamiliar."

    Visst är det så som  litteraturkritikern och författaren James Wood säger (och jag citerar från Heather Reyes bok) att litteraturen gör oss till bättre iakttagare av just livet.

    "A little book about reading" är försedd med ett utförligt register över alla böcker som diskuterats i texten och jag kommer att få fullt upp med att undersöka "tillgängligheten".

    "The party's here. The party's now. And I intend to go on having a great time." Just så.

    Heather Reys bok är utgiven på Oxygen Books förlag (2014)

    torsdag 4 februari 2016

    Reselektyr



    Det tar cirka en timma för mig att nå den ganska stora staden Malmö med buss- och för att göra turen något mera underhållande (och jag sällar mig inte till iphone-fipplarnas skara) tog jag med Per Olov Enquists roman om Struensee och hans tid vid det danska hovet- Livläkarens besök. Jag höll på att missa min hållplats, så gripen blev jag av handlingen. Jag fascineras av karaktärsteckningarna och framför allt då Johann Struensee själv men också den stackars unga drottningen Caroline Mathilde.


    Historien är full av galna och halvgalna kungar men fråga är om inte Christian VII tar priset. Den här målningen av den danske konstnären Kristian Zahrtmann tycker jag illusterar allt mycket väl. Struensee sitter i livligt samspråk med drottningen och Christian halvligger på en schäslong med en papegoja balanserande på en käpp. Han är helt inne i sin egen underliga värld.

    Struensee var en komplicerad natur och han hänfördes av makten- och det kom att bli ett hårt fall. De reaktionära krafterna var mycket starkare än han hade beräknat och han blev säkerligen blind för dem också. Affären med drottningen blev början till undergången.



    Filmen "A Royal Affair" bygger inte på Enquists roman utan på boken "Prinsesse af blodet" författad av Bodil Steensen - Leth. (Om man vill läsa på danska finns romanen att köpa via vanlig nätbokhandel för ett tämligen facilt pris).

    Struensee fick en fasansfull död. Han fördes till avrättningsplatsen den 28 april år 1772 och där höggs först hans högra hand av och sedan huvudet. Bödeln fick hugga tre gånger för att skilja huvudet från kroppen. Därefter blev det stegling. Folkhopen som hade samlats i det som nu är Faelledsparken i Köpenhamn var mycket tyst - grymheterna blev för mycket även för den stora massan.

    Danmarks sista skarprättare, Theodor Seistrup, fick överta bödelsyxan som använts vid Struensees avrättning. Han sa att spåren av de felaktiga huggen fortfarande kunde ses på yxeggen.

    Den sista civila avrättningen i Danmark ägde rum år 1892 . Dödsstraffet i Sverige avskaffades så sent som 1973 och i Danmark år 1978 och då gällde det dödsstraff i krigstid. Det civila dödsstraffet hade man avskaffat år 1930 i Danmark och år 1921 i Sverige.


    Mindre dramatisk är säkert berättelsen om kärleken mellan Voltaire och Emilie du Châtelet som David Bodanis har skrivit om. Den boken tänker jag läsa så snart jag hinner. Den finns en svensk översättning från år 2007 "Emilie och Voltaire-upplysningens stora kärlekshistoria. (Norstedts förlag).