Tre böcker kom i min brevlåda idag- en av dem innehöll utvalda dikter av den brasilianske poeten Manuel Bandeira. Han är relativt (för att inte säga mycket) okänd i Sverige och efter att ha läst Adriana Lisboas roman "Colombines kyss" (som väver in dikter av Bandeira i alla kapitel) kände jag att jag var tvungen att veta mera.Bandeira kom från en aristokratisk familj men han fick ett svårt liv- som ung drabbades han av den vita döden (TBC)- redan vid 18 års ålder hade han åkt i skytteltrafik mellan olika sjukhus och sanatorier. År 1913 (då var han 27 år gammal) fruktade läkarna för hans liv och nu skickades han till Schweiz, Clavadel. Här mötte han andra olycksbröder- Paul Éluard till exempel och hans hustru Gala Diakonova (jo, det var hon som blev Salvador Dalís musa så småningom).
Bandeira inspirerades av Baudelaire och Mallarmé -även Apollinaire. Han visades vägen till fri vers och en ny sorts lyrik. Första världskriget tvingade honom dock att återvända till Brasilien och hans första diktsamling kom ut där 1917.
Han tyckte själv att det var underligt att han överlevde sin TBC- så många poeter och författare hade fått sätta livet till i sjukdomen. Bandeira blev hela 82 år gammal och han fick uppleva många förändringar i det brasilianska samhället.
Absolute death
To die.
To die body and soul,
completely.
To die without leaving the sad remains of flesh,
the bloodless mask of wax
encircled flowers
that will rot away- lucky for them- in a day,
bathed in tears
the well up less from grief than the fear of death.
To die without leaving behind, peradventure, some lost soul....
On the road to heaven?
What heaven could live up to your dream of heaven?
To die without leaving a mark, a trace, a shadow,
the memory of a shadow
in anyone's heart, in anyone's head,
on anyone's skin.
To die so completely
that one day, reading your name on a paper,
they'll have to ask, "Who was that?..."
To die even more completely than that,
-without leaving a name.
(översättning: David Slavitt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar