På besök hos (natt)fjärilar

(Fotot är lånat).

Jag skaffade Hans Werner Richters bok "Im Etablissement der Schmetterlinge- Einundzwanzig Portraits aus der Gruppe 47" för jag ville veta mera om författarna som var så i ropet, framför allt under 50- och 60-talet. I boken berättar han om sina kollegor i gruppen och först ut är Ilse Aichinger.

Ilse Aichinger (f. 1921) är en österrikisk författarinna och hon växte upp i Wien. Modern var av judisk börd och Ilse Aichinger överlevde nazitiden som genom ett under. Om detta har hon skrivit i den självbiografiska romanen "Die grössere Hoffnung" (som inte finns i svensk översättning- beklagligtvis).

Richter skriver om Aichinger i mycket positiva ordalag och han beskriver henne som en mycket vacker kvinna- förtrollande, med en stark utstrålning. Richter och Aichinger träffades för första gången under våren 1951 i Bad Dürkheim. Aichinger arbetade då för Inge Scholl (syster till Hans och Sophie) i Ulm.

I Bad Dürkheim träffades så författarna i Gruppe 47 och man lyssnade andaktsfullt när Ilse Aichinger läste högt ur sin bok. Någon muttrade "Fröken Kafka" och antydde att hon hade influerats av den store författaren- men Aichinger kände inte till Kafka, hon hade aldrig läst något av honom.

Nästa möte ägde rum samma höst och nu gick det vilt till. Författarna inhystes i ett stort hus och fram emot sena kvällen bad Aichinger att Richter skulle hjälpa henne " Du måste komma genast- det ligger en naken karl i min säng"!. Jo minsann, i sängen låg en förhoppningsfull ung poet som Richter körde ut under buller och bång- han tittade sig samtidigt omkring i rummer och upptäckte att ett täcke, som kastats på en soffa, såg så underligt "knöligt" ut. Han lyfte på det och hittade därunder en sovande Heinrich Böll- även Böll ombads lämna Ilse Aichingers rum.

I maj år 1952 församlades Gruppe 47 igen- nu i Niendorf, dit man bjudits in av Nordwestdeutschen Rundfunk. Nu läste Ilse Aichinger högt ur sin roman "Spiegelgeschichte" - en berättelse som går i omvänd ordning och som börjar vid graven och går i riktning mot vaggan. För denna bok belönades Aichinger med "Preis der Gruppe 47" för detta år.  På kvällen skulle man ut och roa sig och intendenten för radiokanalen bjöd in till fest - någonstans (man visste inte var) och man for iväg i diverse olika bilar. När man äntligen nådde resans mål dröjde det ett litet tag innan man förstod att man befann sig på en bordell. De damer som betjänade sällskapet hade alla svarta strumpor och i strumpebanden (som var i grälla färger) satt blommor. Strumpebanden såg nästan ut som fjärilar. (Därav bokens titel). Det blev en oförglömlig kväll och Richter skriver lite vemodigt om hur allting ännu var i sin början och ännu hade man ingen "färdig tysk stat".

Vid mötet (man träffades två gånger per år) i oktober 1952 kom Ilse Aichinger tillsammans med Günter Eich- och strax därefter gifte de sig. "Det var inte det enda, men det första äktenskapet som ingicks mellan medlemmar i Gruppe 47", avslutar Hans Werner Richter.

Jag forsätter läsningen av Hans Werner Richters minnen.

Michail Osorgins gröna värld

Fotot på den blommande kronärtskockan har jag lånat från Wikipedia. (Obs. de små sniglarna!)

" En gång, då jag var trött av stad, fann jag en liten skogstomt i en trakt med obebyggd mark och träsk. De första frön jag sådde lade grunden till en trädgård, min trädgård, där jag känner varje grässtrå. Jag förnimmer ingen ägarinstinkt, bara stolthet i att kunna delta i naturens skapande.

De dagar jag tillbragt med att gräva i jorden, plantera och så, ha vunnits åt livet. Jag har varken blivit botaniker eller lantbrukare- sådana människor äro alltför lärda eller alltför praktiska. Min vänskap med den gröna världen har tillåtit mig att se det, som stadsbor varken se eller ana. Jag försöker inte omvända dem till min tro men ägnar dem ändå mina iakttagelser."

Jag har läst Michail Osorgins (1878-1942) vackra lovsång över ett liv med natur och trädgård " Den gröna världen" som kom i svensk översättning år 1940. De böcker som finns av Osorgin på svenska är samtliga översatta av Josef och Ester Riwkin- och jag känner stor tacksamhet mot dem. Tråkigt är det förstås att se att Osorgins böcker är så gott som helt bortglömda idag.

Osorgin framlevde sina sista år i Frankrike och den stuga med skogstomt som han skriver om i "Den gröna världen" fanns i Sainte-Geneviève-des-Bois i de södra förorterna till Paris. Osorgin ger liv åt både växter och djur- och speciellt fäster jag mig vid hans lovsång till kronärskockan- här de sista raderna :

"Att förstå kronärtskockan är att älska den, men det är endast möjligt efter dess död. Det blottade hjärtat kan inte leva, det ger sig hän en gång och för alltid. Däri ligger dess stora företräde. Människans däremot går ur hand i hand, så väl stoppat och lappat, att mottagaren inte ens märker det, och om han gör det opponerar han sig inte- han handlar på samma sätt.

Denna sträva enstöring, oförmögen till förräderi och fladdrande lättsinne, bevarar sin skatt under många skikt och taggar. Poeterna går förbi den och besjunga rosen, liljekonvaljen och andra obetydliga, allmänt erkända blommor. Det är därför att poeterna äro känsliga och känslosamma men inte lyhörda, de gissa men fördjupa sig inte, de kanske känna igen en ananas men kunna inte skilja på kål och kålrabbi."

Osorgin kryddar sina iakttagelser i naturens värld med egna funderingar och tankar- om världen, människan och omgivningen. Ibland är han pessimistisk men det vackra och det ursprungliga som omger honom får honom ändå att anta en djupt medmänsklig och om inte hoppfull så dock stoisk ton.

" Världen skapades för ganska länge sedan. Boktryckarkonsten har inte heller uppfunnits i går, till och med parlamentet är ålderstiget. Men människans tanke visar ingen elasticitet, och erfarenheten lär henne absolut ingenting. Det är inte heller säkert att sanningen ligger mitt emellan de båda polerna. Bara ett är visst. Stora Björnen kommer ännu länge att klia sig, uttråkad av jordbornas suckar."

Om vintern skriver han så här: "Och varifrån kommer rimfrosten? Det är vintern som skakar fram vita stjärnor ur sina pälsärmar".

Djuren får ofta namn i Osorgins berättelser- trevligt var det att läsa om de tre igelkottarna Aljosja (den elaka), Vadia (melankolikern)  och Adelaide (den mera älskliga) som alla har sina egna personligheter och som Osorgin räddar undan en granne som tycker att igelkottskött är "extra läckert". (Adelaide visar sig senare vara en han men får behålla sitt namn ändå).

"Den gröna världen" är en så värdefull bok, fylld av tankar och framför allt kärlek till naturen, en natur som är värd all respekt och all aktning. Så lägger jag boken ifrån mig- en stor läsupplevelse rikare. Jag önskar verkligen att flera natur- och bokälskare fick möjlighet att fara på resa i Osorgins värld.

På önskelistan: Adjö Istanbul

Det finns mycket mera översatt av turkiska författare än jag hade en aning om. Jag har hittat "Adjö Istanbul" av Irfan Orga- en självbiografi om en svår tid i Turkiets historia.

Boken finns på flera språk.

"Irfan Orga föddes i en välbärgad familj vid det ottomanska rikets skymning. Hans mor var en skönhet som gifte sig vid tretton års ålder och levde bakom stängda fönsterluckor, så som det passade sig för en turkisk kvinna ur hennes samhällsklass. Hans farmor var en excentrisk och självsvåldig kvinna, som var besluten att till varje pris bevara sina traditionella vanor.

Men första världskriget förändrade allt. Nu härskade döden och ekonomiska katastrofer, sultanen störtades och Turkiet blev republik. Familjen tvingades anpassa sig till ett ofattbart fattigt liv. 1942 anlände Irfan Orga till London, och sju år senare skrev han denna utomordentliga berättelse om hur hans familj överlevde." (hämtat från bokens baksida).

Visst vill jag läsa.....

Röster från Turkiet: Poeten Nazim Hikmet

På bilden ovan en gammal vy över staden Bursa i Turkiet (idag landets fjärde största stad). En gång var Bursa huvudstad i det Osmanska riket.

Vad som inte syns här är stadens fängelse- under nära tretton år hyste det en av Turkiets största poeter- Nazim Hikmet (1902-1963). Han lyckades fly till Sovjetunionen år 1951 annars hade han säkert försmäktat i fängelsehålorna. Nazim Hikmets åsikter ansågs misshagliga av den turkiska regimen och så gjorde man (som på så många andra platser i världen) man försökte att tysta den förhatliga rösten.

Nazim Hikmet framlevde sina sista år i exil- långt borta från det land han älskade- ett öde han han delar med alltför många författare. Han dog år 1963 i Moskva och till hans grav på Novodevichykyrkogården där vallfärdar ständigt poesiälskare från hela världen.

Många av Nazin Hikmets dikter har översatts till svenska:

Dikter om nu och alltid 1970

Moskvasymfonin 1974

De mångfärgade kaprifolerna 2002

Här ett utdrag ur den engelska översättningen av  dikten "On Living"

Living is no laughing matter:
you must live with great seriousness
like a squirrel, for example--
I mean without looking for something beyond and above living,
I mean living must be your whole occupation.
Living is no laughing matter:
you must take it seriously,
so much so and to such a degree
that, for example, your hands tied behind your back,
your back to the wall,
or else in a laboratory
in your white coat and safety glasses,
you can die for people--
even for people whose faces you've never seen,
even though you know living
is the most real, the most beautiful thing.
I mean, you must take living so seriously
that even at seventy, for example, you'll plant olive trees--
and not for your children, either,
but because although you fear death you don't believe it,
because living, I mean, weighs heavier.

Översättning och tolkning: Randy Blasing och Mutlu Konuk

Oktay Rifat- turkisk poet

Oktay Rifat (1914-1988) är en av Turkiets mest kända moderna poeter. Han skulle säkert ha fått Nobelpriset i litteratur om han skrivit på något annat språk än turkiska - så säger i alla fall Talat S Halman i sitt förord till "Voices of Memory".

Över hundra sidor med oändligt vackra dikter kan man läsa i den här samlingen . (Någon skulle översätta till svenska också!).

Poem

In the evening breeze in the parish
time is like a birdcage: slowly
and gently it sways in the window
over the back garden of the red-painted house,
the house smelling of tobacco, of bread.
And the birds sing: chipet, chipet, chitalinya.
The sun goes down, we withdraw to our rooms,
the trees, our house, the world, together we gravitate.

Tolkat/översatt av Feyyaz Kayacan Fergar

Den gröna världen

Vacker bok, inte sant? Den hör normalt hemma på Depåbiblioteket i Umeå men nu har den fått komma ut och lufta sig. Jag har längtat efter den här boken länge så jag blev glad över att kunna hämta ut den idag.

Det är en bok som handlar om natur och om författarens upplevelse av den- kapitlen är relativt korta och har titlar som "Brevlådans historia", "Bladen falla", Myggornas dans och mannen med paraplyet och "Fru Mathilde och herr Teodor" (bland annat). Just det där kapitlet om Mathilde och Teodor väckte min nyfikenhet direkt och det visar sig att Mathilde är en padda och Teodor en mullvad.

Det är trevligt och humoristiskt skrivet; här ett exempel: "Jag vet att mullvaden under jorden byggt ett komplicerat bo med många utgångar, att han behandlar sina honor illa, jagar in dem i en återvändsgränd och tvingar dem till könsumgänge- men jag går inte till hans hem på tebjudning och tråkar inte ut honom med predikningar om feminismen. Mathilde får också äta små grodor, fastän jag anser det barbariskt.

Men i stället komma de inte krypande till mig med skvaller och kannstöperi. Vi behöva varken älska eller hata varandra, vårt umgänge bygger på ömsesidig tolerans. Om det bara vore så bland människorna!"

Benjamin Franklin Wedekind och Strindbergs okände son

Den här stilige unge mannen (fotot visar honom i tjugoårsåldern) hette Benjamin Franklin Wedekind men han kom att bli känd under namnet Frank Wedekind- han var en tysk författare och orsakade en mängd skriverier och ofta också skandaler- på sin tid (1864-1918).

Wedekinds far var aktiv under 1848 års revolution och på grund av det tvingades han ge sig iväg med sin familj till USA- år 1864 kunde man dock återvända och lille Benjamin Franklin föddes i Hannover samma år.

Franks far ville att gossen skulle bli jurist och nog gjorde väl Frank sina försök med juridikstudierna men det fanns annat som han var mera intresserad av- litteratur, cirkus och författande var några av hans "favoritämnen." Han kom att försörja sig som journalist och han var också "cirkussekreterare" ett tag. När Wedekind senior dog ärvde Frank en hel del pengar och han blev ekonomiskt oberoende.

Under senare delen av 1890-talet träffade han en vacker och intressant ung kvinna: Frida Strindberg (född Uhl) med henne fick han en son som fick namnet Friedrich. Friedrich var född inom äktenskapet- (det mellan Frida och August Strindberg) och så fich han efternamn efter den kände svenske författaren. Detta gav Friedrich möjlighet att få svenskt pass så småningom och på det sättet räddade han sitt liv ett antal år senare-  han kunde fly till Sverige från det naziststyrda Tyskland.

Frank Wedekind hann aldrig uppleva de där svarta åren i Tysklands historia men han lyckades reta gallfeber på makthavarna under hela sitt liv- han skrev bland annat en mycket satirisk dikt om kejsare Wilhelm II - det fick han sex månaders fängelse för. (Han satt av den tiden i Festung Königstein).

Wedekind var ytterst provokativ och hans teaterpjäser ansågs mycket oanständiga på sin tid. År 1918 drabbades han av blindtarmsinflammation och han dog i sviterna av den operation han genomgick. Begravningen blev lika skandalomsusad som Wedekinds liv hade varit- förutom många kända författare (bl a Brecht) kom också en ansenlig skara så kallade "lättfotade damer" för att visa sin respekt.

Ett exempel på Wedekinds diktande kan man se här  i "Die Tantenmörder"  Mest känd är Wedekind säkert annars för sin teaterpjäs "Frühlings Erwachen" som har översatts till många språk.

"Bland skådespelen märks Frühlings Erwachen, som utspelas bland hårt hållna ungdomar på väg att upptäcka sexualiteten, samt dubbeltragedin om den märkliga Lulu och hennes älskare: Erdgeist och Die Büchse der Pandora (dessa två ligger till grund för Alban Bergs opera Lulu). Ytterligare ett nämnvärt alster i Wedekinds produktion är novellen Mine Haha: Oder Über die körperlicher Erziehung der jungen Mädchen, som filmatiserats." (från Wikipedia).

Nytt från Sydafrika

James Whyle's "The Book of War" har fått mycket beröm i hemlandet, Sydafrika. Det är en historisk roman som handlar om en mycket våldsam tid i  den dåvarande Kapkolonien.

"Violent nations are born from violence" så säger författaren och tar oss med till ett av de så kallade Xhosa-krigen ( i allt nio till antalet).

Chief Maqoma- mycket känd Xhosa-krigare.


"They move through a landscape prowled by wild beasts, a landscape so savage that the mountains themselves are like "ancient artefacts whose listed purpose is slaughter".As they travel, the distinction between man and animal becomes increasingly blurred. Although it is based closely on first-hand accounts of the 8th Xhosa War, the book creates the effect of an intense defamiliarisation of a history educated South Africans will believe themselves to be au fait with."  (Från bokens baksida).

Resa till främmande världar

Det är inte särskilt sannolikt att jag kommer att resa till Korea (man ska förstås aldrig säga aldrig) så i stället läser jag Hwang Sok-Yongs roman "Den gamla trädgården" (från 2000 och den svenska översättningen är från 2011- visst är väl omslaget vackert?)

Boken hör till kategorien "kortare tegelstenar" med sina väl över 500 sidor.

Hwang Sok-Yong (f.1943) är gammal nog att ha upplevt Koreakriget och deltog som ung i Vietnamkriget (på USAs sida). Han är en ivrig förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter- något han fått betala mycket dyrt för. År 1989 for han utan tillstånd (för sådant måste man ha) till en författarkongress i Nordkorea.

"When I went to North Korea I realized that writers from the North had read poems and novels by progressive writers from the South. The main reason for my visit was to promote exchange between the Association of South Korean artists and the general Federation of North Korean literature and arts unions. I suggested starting a magazine that would feature works of Northern as well as Southern writers. That was how the Literature of the Reunification magazine was born, and how many works from Southern novelists and poets were introduced to the North." (Citatet hämtat från Wikipedia).

 De Sydkoreanska myndigheterna stämplade honom genast som spion och Hwang Sok-Yong begav sig till USA- där ville han dock inte stanna utan han återvände till sitt hemland några år senare (1993) och han dömdes till sju års fängelse. Tack vare internationella protester (och en ny regering i Sydkorea) blev Hwang Sok-Yong frigiven år 1998 men då hade han redan plågats med fem års relativ isolering och han hade också hungerstrejkat vid 18 tillfällen. Restriktionerna i fängelset var hårda (bland annt förbjöds han tillgång till pennor).

Det här är en författare jag tänker försöka läsa mer av och tack och lov finns flera av hans verk i engelsk översättning och en del kan man faktiskt också läsa på svenska.

En av de där 1001 böckerna....

I den engelska versionen av "1001 böcker du bör läsa innan du dör" fanns den här omnämnd- och för mig fullständigt okänd. Nu har jag fått kryssa fram mellan sidorna på nätet och jag har hittat en del:

Walter Abish är österrikare från början (Österrike har då sannerligen producerat väldigt många intressanta författare) - född i Wien 1931 i en judisk familj och man tvingades ganska snart fly undan nazisterna först till Italien- sedan till Nice i Frankrike för att så småningom hamna i Shanghai. År 1949 flyttade familjen till Israel men Walter Abish slog sig slutligen ner i USA och där bor han än i dag.

År 1981 belönades "How German Is It" med The PEN/Faulkner Award for Fiction- ett då alldeles nyinrättat pris som sedan dess ges årligen till " the authors of the year's best work of fiction by living American citizens". (Vill man se alla pristagare genom åren länkar jag HÄR.)

Nu har jag "How German Is It" på mitt läsbord och det ser ut att bli lite annorlunda och spännande läsning.