torsdag 22 februari 2018

Felix och Felka

Målning av Felix Nussbaum

Den tyske författaren Hans Joachim Schädlich har skrivit en bok om konstnärerna Felix Nussbaum och Felka Patek. En bok som är en hyllning till deras korta liv - de blev mördade i Auschwitz i augusti 1944. Innan dess hade Felix och Felka tvingats leva på ständig flykt och på olika gömställen i Europa. I Bryssel tog så  allt slut när de greps och arresterades av tyskarna och sattes på ett tåg österut.

Felix Nussbaum kom ursprungligen från Osnabrück och idag finns ett stort museum där innehållande hans konst.

Nussbaummuséet i Osnabrück (lånat foto).

Felix und Felka av Hans Joachim Schädlich (2018) har getts ut av Rowolt förlag. Någon svensk översättning finns ännu inte.

onsdag 21 februari 2018

Europas mitt

Tavlan är målad av Karel Auer.

Jag har läst Lutz Klevemans bok om Lemberg, "Lemberg - Die vergessene Mitte Europas". Kleveman är journalist till yrket och det han skriver blir reportagepräglat. Ingen kritik - bara ett konstaterande. Han följer stadens historia genom århundradena men tyngden är lagd på tiden kring det andra världskriget. Det blir därför mycket tungt och ofta fasansfullt att leva sig in i stadens hemligheter. Lemberg (som idag har blivit Lviv) står bokstavligen på ruiner. En gång var Lemberg det stora Habsburgska rikets femte stad och det var en stad fylld av kultur och rörelse.

Det Habsburgska rikets sönderfall började med det första världskriget. Det som hände på västfronten har fått betydligt mera fokus än de skådespel som utspelade sig på östfronten. Även öst drabbades av enorm förödelse och Kleveman skriver om slaget vid Lemberg i augusti år 1914 då en jättelik rysk armé ställdes mot en betydligt mindre habsburgsk. Den 2 september föll Lemberg i ryssarnas händer. Fyra år senare - i november 1918 utropade ukrainarna den ukrainska folkrepubliken här men det blev ett kortlivat scenario och näst i tur bland erövrarna var Polen och så följde några år av relativt lugn. Så kom nästa krig som inleddes med sovjetisk ockupation - barbarernas ankomst- säger de som var med om den tiden. Kleveman ägnar ett helt kapitel åt ryssarnas härjningar och alla de deportationer som Stalin igångsatte.

Det blev midsommar 1941. Tidigt i gryningen den 30 juni intogs Lemberg av tyska trupper och bara några veckor senare fylldes gatorna av lik - fyra tusen judar mördades i en stor pogrom. I Klevemans bok finns ett foto på en fjortonårig flicka som svårt misshandlad tas om hand av en äldre kvinna ( kanske hennes mor). Den bilden etsar sig fast och detta var början till Lembergs slutliga undergång, dödsfugan spelas upp. Så vandrar nu Kleveman i den stad som en gång var en blomstrande metropol, han vandrar bland de osynliga ruinerna och känner närvaron av alla de själar som aldrig kommer att få ro. Han citerar författaren Josef Wittlin" Ich erkenne die Schritte von Menschen,  die längst aufgehört haben zu gehen. Es sind Schatten, deren Absätze auf den abgetretenen Platten des Bürgersteigs klappern.--- Tote spatzieren neben Lebendigen."  Kleveman avslutar med att säga att i Lemberg gick det gamla Europa under och att Europas mitt blev till ett stort svart hål, ett glömskans hål. Det hålet har Lutz Kleveman gjort sitt bästa för att fylla. Historien om Lembergs undergång är grym och fasansfull men den måste berättas.


Lutz Klevemans bok om Lemberg finns än så länge bara att läsa på tyska.

tisdag 20 februari 2018

Det blir i fel ordning


Den första boken ( för min del) i serien om "Rabbit" Angstrom har landat i min brevlåda. "Rabbit is rich" gör nedslag i 1970-talets USA och oljekrisen. (Ni minns kanske "Shejk Your Money"?). Jag kommer att läsa i hoppig (haraktig) ordning och inte gör det mig något. Det blir de engelska utgåvorna för mig - dels för att jag föredrar originalspråket dels för att de här romanerna redan har gallrats ut från kommunens bibliotek.

John Updike är en intressant författare - och mångsidig. Jag är nyfiken också på hans lyrik men den väntar jag med ett tag. Läsbordet är proppfullt just nu.

Digitalt Museum

Ingrid Eggiman Jonssons bok har ett mera modernt stuk.

Jag har fastnat i det stora digitala muséet (digitaltmuseum.se) dels för att hämta inspiration dels för att jag är så förfärligt nyfiken på vad som finns att se bakom (och framför) kulisserna i våra muséer. Gamla foton, föremål av de skildaste slag och så de gamla yllebroderierna... allt detta blir jag helt förtrollad av.

Slöjd hörde inte till mina favoritämnen i skolan. Lärarinnan hade lila hår ( obs att detta var på 1950-talet), små florprydda hattar med vassa hattnålar och dessutom hade hon en gäll och skrikig röst. Jag såg till att vara frånvarande från hennes lektioner så mycket det bara gick och jag hörde så klart inte till hennes favoriter ( eller som vi säger här nere i söder "keledägg".) Desto roligare är det nu att återuppväcka glädjen i att (försöka) skapa något med händerna och för mig har det blivit yllebroderi som lockat mest. Att sy på och med ylle är mycket speciellt och sensuellt. De gamla mönstren bär på så mycken historia och ger ofta en inblick i hur man med små medel kunde skapa något vackert och bestående. Tankarna går alltmedan nålen gör sin resa på tyget.....



måndag 19 februari 2018

I väntan på snö och is

Fernando Pessoa

Februari är en nyckfull månad med många överraskningar. I väntan på snöfyk krattar jag björkris som just ju dräller ner i stor mängd. Det är en rofylld sysselsättning och under rishögarna sticker små bitar av vår upp. Snödroppar, vintergäck och en och annan krokus. Rådjuren är konstant hungriga så de där stackars krokusarna blir nog inte långlivade i år heller. Som tack för maten brukat de (rådjuren alltså) feja hornen på utvalda träd och buskar. Senast en ros. De är på allt. Grannen spänner upp konstfärdiga band på olika pinnar men det går ju inte att hägna in hela trädgårdar.

Inomhus skiner solen på rutor som behöver putsas - men det får bli en annan dag. Bättre då att sjunka ner i soffan med "Orons bok" av Fernando Pessoa. Jag fastnar i hans tankar direkt, vänder och vrider på orden.

"Att leva är att sticka strumpor med sina medmänniskors intentioner. Men medan man gör det är tanken fri, och alla de förtrollade prinsarna kan promenera i sina parker alltmedan elfenbensstickan dyker ner och upp. "---

En resa till klassisk bildning



Gilbert Highet (1996-1978) var knuten till Columbia-universitetet i New York där han undervisade om" den klassiska världen" och om "klassiska värden". Poets in  Landscape handlar om de stora latinska/romerska tänkarna och författarna och jag ser fram emot att resa i den världen så småningom.
Här ett citat av Highet- några ord på vägen.

These are not books, lumps of lifeless paper, but minds alive on the shelves. From each of them goes out its own voice, as inaudible as the streams of sound conveyed by electric waves beyond the range of our hearing; and just as the touch of button on our stereo will fill the room with music, so by opening one of these volumes, one can call into range a voice far distant in time and space, and hear it speaking, mind to mind, heart to heart.


söndag 18 februari 2018

Poesi på en söndag

Edward Thomas 1878-1917

Thaw

Over the land freckled with snow half-thawed
The speculating rooks at their nests cawed
And saw from elm-tops, delicate as flower of grass
What we below could not see, Winter pass.

lördag 17 februari 2018

En balkong i skogen


Julien Gracq (Louis Poirier 1910-2007) var en författare med stor integritet. " En författare är en person som skriver i stället för att prata, som läser hellre än att uppträda offentligt, som mediterar i hemmet hellre än att pladdra om sig själv på TV."  Gracq tilldelades Goncourtpriset år 1951 - det vägrade han att ta emot. Han var sin egen hela livet och levde efter sina principer. Han arbetade som lärare (geografi och historia) när han inte skrev.

Jag har läst romanen "En balkong i skogen" (från 1958) och den svenska översättningen är från 1980-
talet. "En balkong i skogen" anses vara den mest lättillgängliga av Gracqs verk och det är inte alls svårt att följa med i handlingen. Det är september år 1939 och platsen är franska Ardennerna- "drôle de guerre" (phony war, Sitzkrieg) kallas de månader som följer fram till maj 1940. Det är en tid av inaktivitet och väntan. Löjtnant Grange har kommenderats till ett blockhus i den täta skogen tillsammans med tre andra soldater och de befinner sig i ett gränsområde, en yttersta utpost vid floden Meuse. Allt är tyst och stilla, träden vakar över omgivningarna och dimman klär allt i bomullsliknande  hägringar. Kriget är långt borta och för övrigt så kommer nog tysken att ta vägen in via Schweiz. Man äter gott, man har söndagsträffar med andra militärer i närmsta stad. Grange möter en mystisk kvinna, Mona, i skogen och de inleder ett kärleksförhållande men- det som är det största och viktigaste för Grange är naturen, stillheten och ensamheten.
" A violent blue sky glistened over this holiday landscape. The air was piercing but almost warm; at noon, from each patch of sun that made the snow sparkle, you could hear the slow gurgle rising from the thaw's entrails, but as soon as the short twilight reddened the horizon toward the Meuse, the cold again brought a magical suspense to the Roof: the sealed forest became a snare of  silence, a winter garden whose barricades yielded only to the comings and goings of ghosts."

Så kommer våren med tyska spaningsplan och en morgon hörs muller på avstånd. Ett muller som ökar i styrka och så kommer den "Götterdämmerung" som alla har lyckats förtränga.

"En balkong i skogen " grep mig på ett sällsamt sätt. Det är en bok man funderar över, lägger åt sidan och tar fram igen för nya funderingar. Precis så ska stor litteratur vara. Jag valde att läsa den engelska översättningen (Richard Howard). New York Review Books har gett ut.(2017).

Ardennerna i snö.

Bröderna Bisson


Mont Blanc år 1861. Fotot är taget av Auguste-Rosalie Besson (1826-1900). Det krävdes inte mindre än tjugofem bärare för att få med all utrustning och bilden är unik. Ingen annan hade tidigare tagit fotografier från dessa höjder. Det var ett sällsynt äventyrligt företag men bilderna från Mont Blanc har gått till historien. Underbara, magiska foton där naturen träder fram i all sin styrka, skönhet och obeveklighet.

Auguste-Rosalie och hans bror Louis-Auguste (1814-1876) hade under flera år en ateljé i Paris och  de blev flitigt anlitade - en av de större kunderna var ingen mindre än Napoleon III.

Ett av Louis-Augustes mest kända foton är det här från 1849.


Frédéric Chopin. Troligen det enda foto som finns av den kände kompositören.

fredag 16 februari 2018

Att leta klassiker

Alphonse Daudet. Foto: Gaspard-Félix Tournachon.

Det dräller av underliga förkortningar i kortmeddelandenas förlovade tid. TBR? Jaha, "To Be Read" ska det vara och så kommer långa listor (som definitivt inte förkortas). Underlig är den värld jag lever i och efter en längre busstur där merparten av passagerarna ägnade sig åt ivriga knapptryckanden och bläddranden på små dataskärmar förstärktes de surrealistiska intrycken. En viss längtan till andra tider infann sig ( och nej, allt var inte bättre förr men en del var det). Och så- till saken. Klassikerna.
De eviga, de odödliga (får man hoppas). Jodå, jag har en del som kan passa in i förkortningen "TBR" men det finns plats för mer.



Den här, till exempel. Alphonse Daudet har skrivit romanen om Fanny Legrand (Sapfo) och hennes öden i Paris. Svensk översättning finns - men av något äldre datum så det är antikvariskt som gäller här.


En koreansk klassiker. Något att vänta på. Buddhistisk levnadsvisdom genom en fabelaktig resa. Dröm och verklighet. Den här boken ( i engelsk översättning) kommer ut först om cirka ett år. Förvisso "TBR"




onsdag 14 februari 2018

Nyfiken på...


Två albanska författarinnor lockar mig till vidare läsäventyr. Båda två lämnade hemlandet i början av 1990-talet. (Det var då isoleringen började brytas.).  Bessa Myftiu är numera bosatt i Schweiz och hon skriver på franska. Svenska översättningar av hennes böcker har jag inte hittat, tyvärr. "Confessions des lieux disparus" handlar om livet under Enver Hoxhas diktatur. ( Tysk översättning finns).


Ornela Vorpsi är numera bosatt i Paris och även hon har skrivit om diktaturens tid i Albanien. På mitt läsbord just nu har jag hennes " The Country Where No One Ever Dies". Den här romanen finns översatt till flera språk ( även danska och norska). Ornela Vorpsi skriver, såvitt jag förstår, helst på italienska.

Svart humor är en gemensam nämnare för båda författarinnorna. Den krävdes för att uthärda.

tisdag 13 februari 2018

Januari

En lånad bild på en frusen katt

John Updike skrev också lyrik. Jag har hittat en passande vinterdikt.

The days are short,
The sun a spark,
Hung thin between
The dark and dark.

Fat Snowy footsteps
Track the floor.
Milk bottles burst
Outside the door.

The river is
A frozen place
Held still beneath
The trees of lace.

The sky is low
The wind is gray.
The radiator
Purrs all day.

"January" .Från diktsamlingen A Child's Calendar.




Harjakt


Julian Barnes essäsamling "Through the Window" (2012) ligger just nu på mitt läsbord. Här läser jag om George Orwell (Eric Blair)och hans förfärliga skoltid någonstans i södra England. Jag läser också om hur svårt det kan vara att översätta Madame Bovary till engelska och så hamnar jag i den långa essäen om John Updikes författarskap. Det handlar mycket om de fyra böckerna om "Haren" Angstrom, böcker som blivit klassiker och som översatts till otaliga språk, även svenska. Kvartetten om "Haren" är, enligt Julian Barnes, det bästa som skrivits om det amerikanska efterkrigssamhället.

Den första boken i serien om "Haren" ( Rabbit run- Haren springer) kom ut redan i början av 1960-talet och den direkta efterföljaren "Rabbit redux" (Haren återställd) cirka tio år senare. Nummer tre och nummer fyra (Haren är rik och Haren vilar) är från 1982 respektive 1992. Jag vet inte om det beror på spridningen i tid att de här böckerna har gallrats ut från bibliotekshyllorna men gallrade är de, det kunde jag snabbt konstatera. Det gör mig faktiskt en smula arg.
 Hur som helst, "Haren" kommer inte att bli så svår att fånga in, men det får gå via alternativa vägar. De två första böckerna i serien läste jag som ung men läsupplevelser ändrar sig ofta genom åren- så- alla fyra på en gång, tack.

Under tiden fortsätter jag med Barnes utflykter, utflykter som ofta går till Frankrike. "The man who saved France" står på tur. Jag har tjuvkikat... det handlar om Prosper Mérimée.


måndag 12 februari 2018

Mysteriet Veronika Zarnik och mysteriet Balkan


Drago Jancar (f.1948) är en slovensk författare. Hans roman " I Saw Her That Night" har prisbelönats och översatts till ett flertal språk - dock inte till svenska såvitt jag kan se. Boken består av fem olika berättarröster som alla bidrar med en pusselbit i mysteriet om en försvunnen kvinna- Veronika Zarnik och nej, det är ingen kriminalroman utan snarare en resa genom en bit av det forna Jugoslaviens historia blandat med ett mångfacetterat kvinnoporträtt.

Balkan har kallats för en krutdurk och områdets historia talar sitt tydliga språk. Jag vet alldeles för lite om de länder som en gång bildade Jugoslavien ( jag är uppväxt på den "enade tiden") och jag har därför letat fram ett par historieböcker ur hyllorna. Sanimir Resics "En historia om Balkan" ligger överst i läshögen. Resic berättar om många hundra års händelser - från antiken och fram till 1991.  Misha Glennys "The Balkans 1804-1999" kan säkert också bidra till ökad kunskap och så sist, men inte minst - den verkliga tegelstenen på över tusen sidor- Rebecca Wests reseskildring från 1941- Black Lamb and Grey Falcon. Och- jag kommer definitivt att läsa fler böcker av Drago Jancar, en författare som fått sitta i fängelse för sina ord. ( Det var på Titos tid).


söndag 11 februari 2018

Poesi på en söndag


Den danska poeten och författarinnan Inger Christensen (1935-2009) blev ofta tippad som Nobelpriskandidat. Hon hade varit en mycket värdig vinnare. Från diktsamlingen "Graes" (1963) kommer dessa rader.

Sommerkort liv

Sommerkort liv
ensom frost i blomst
kaerlighedens stjernetrae


lördag 10 februari 2018

Medicin och hälsa


Det finns som bekant mängder av litterära priser. Ett i den stora högen är "Wellcome Book Prize" och det delas ut varje år till den författare som bäst lyckats "skriva och beskriva" inom medicinens och (o)hälsans område. Både skönlitterära och facklitterära verk finns med på nomineringslistan. Den långa listan har publicerats och jag har plockat ut tre titlar som intresserar mig speciellt. Först ut blir Lindsey Fitzharris bok om Joseph Lister och hans kamp mot bakterierna. Lister (1827-1912) var kirurg och kom att bli en pionjär inom antiseptisk sårbehandling.


Maggie O'Farrell har sett döden i vitögat åtskilliga gånger. Hon skriver om sina upplevelser i "I am, I am, I am".



Sist, men inte minst- Meredith Wadmans bok om vaccin och vägen till utrotandet av vissa farsoter- "The Vaccine Race" . I min släkt har folk dött som flugor i olika epidemiska sjukdomar. Framför allt i TBC och min farfar miste tidigt alla (fem) syskon utom ett. Difteri och scharlakansfeber var stora dräpare i slutet av förrförra seklet. I min barndom härjade svåra polioepidemier. Det är inte alltför
länge sedan.

City of Ulysses av Teolinda Gersão


Historien om en man, historien om en stad och historien om en stor passion - så vill jag sammanfatta Teolinda Gersaos roman.

Paolo och Cecilia är båda konstnärer och de finner varandra i Lissabon. De kommer att få fyra år tillsammans och det är Paolo som berättar deras historia. Det är en historia som går i vågor och som har Lissabon- Odysseus stad- i centrum. Enligt legenden har Odysseus gett namnet åt staden - Ulysseum- Olisipi- Lissabon, en stad fylld av kultur, litteratur och framför allt historieberättande.
"Lisbon was the sort of place where you had to look out for what couldn't be seen as well as what could- what had once been there but was now gone. It was a place for people who liked digging around and finding things out, and who were happy to do a little background work beforehand. A city to conquer, to unearth little by little and find out what lay beneath the surface, the different layers of time."

Paolo är mån om sin frihet, honom ska inga bojor binda. Han varnar Cecilia att inte vänta sig för mycket av honom för kärlek och passion varar sällan någon längre tid. Det blir inte som han tänkt och det kommer att visa sig att Cecilia blir hans allt. Legenden om Odysseus och Penelope vävs in i berättelsen men vem är Odysseus och vem är Penelope?

Jag tycker mycket om Teolinda Gersaos berättarteknik, hur hon använder sig av myten och historien för att bilda bakgrund till sina personer och för att ge dem en djupare dimension. Språket är mycket poetiskt och det här är verkligen en passionerad berättelse.
"Tourists go away to escape from themselves and they only care about real cities. But travellers go in search of themselves and prefer imaginary cities. With a bit of luck, they find them. At least once in their lives."

"City of Ulysses" är utgiven av Dalkey Archive Press (2017). Översättningen är gjord av Jethro Soutar och Annie McDermott. Tråkigt nog har Teolinda Gersaos böcker ännu inte blivit översatta till svenska.

fredag 9 februari 2018

Odödligt


Latin är ett språk som jag inte behärskar. Under min gymnasietid kunde man välja den så kallade  latinlinjen men det gjorde inte jag. Sju timmar i veckan med ett dött språk lockade inte då. Det hade det inte gjort idag heller men ett mindre antal timmar hade jag gärna offrat på detta kulturspråk. Det finns mycket skrivet om latinet men Nicola Gardinis bok lockar speciellt ( jag har tjuvkikat). Under väntetiden plockar jag fram en gammal bok med latinska citat och i huset finns också en latinsk grammatik som givetvis är över mitt huvud men icke desto mindre spännande att bläddra i.

Gutta cavat lapidem, non vi sed saepe cadendo.  Ovidius ord är lika kloka idag som för två tusen år sedan. (Droppen urholkar stenen, icke med sin kraft men genom att ofta falla.)

Ovidius



torsdag 8 februari 2018

I Odysseus stad

Offentlig konst i Lissabon ( av Maria Keil). Fotot är lånat.

Jag har helt plötsligt hamnat i Lissabon -med litteraturens hjälp - för jag finns fortfarande rent fysiskt i ett kylslaget Skåne. Det är inte alldeles enkelt att hitta översättningar av portugisiska författare. Urvalet kunde vara större och mera frikostigt. Jag läser just nu på engelska och då en bok utgiven av Dalkey Archive Press -ett av de förlag som vågar satsa på just översättningslitteratur.

Odysseus stad... Författarinnan heter Teolinda Gersao (f. 1940) och " City of Ulysses" kom ut på originalspråket år 2011. Många vindlande vägar leds man in på och i centrum står en kärlekshistoria. Mer kan jag inte säga just nu men ett är säkert- den här romanen har jag redan gripits starkt av.




onsdag 7 februari 2018

Opplöt, röekjol och stubb

Kolorerat porträtt av kvinna i skånsk folkdräkt.

Trelleborg kan nog inte kallas för en vacker stad men den har en hel del att erbjuda och vägen dit måste höra till en av Sveriges mest natursköna. Från Räng svänger man ut på den stora Östersjövägen och så har man ett ständigt skiftande hav på höger sida. Beroende på årstiden kan man så se ålakråkor (skarv) och annat bevingat ( ibland en havsörn). Men... ögonen ska förstås vara på vägen....

Bonde från Skytts härad


En av de trevligaste sevärdheterna i Trelleborg måste vara det välskötta muséet som ligger mitt i centrum och i Tingsrättens gamla lokaler. Den permanenta utställningen ( Trelleborgs och Söderslätts historia) tröttnar i alla fall jag inte på, men igår var det något nytt och spännande som lockade oss dit - nämligen "Opplöt, röekjol och stubb" som är ett urval av allmogedräkter från muséets rika samlingar - nu till allmänt beskådande. Vilket jättejobb det måste ha varit att plocka fram och sedan välja bland alla fina plagg. Här finns skjortor, västar, kjolar, byxor och ett helt rum med så kallade spedetröjor. Färgprakten är stor och mycket får man lära sig dessutom - till exempel att man ansågs för mycket högfärdig om man rände runt med röd kjol. ( I alla fall i vissa härader).

Efter två timmar hade vi sett oss mätta men en tur bland muséumsbutikens hyllor blev det också. Hem kom jag så med ett fint bokfynd.



tisdag 6 februari 2018

Nyfiken på: Irina Liebmann


Irina Liebmann (f.1943) är en tysk författarinna, född i Moskva men sedan år 1945 bosatt i Tyskland. I " Letzten Sommer in Deutschland" gör hon en resa bakåt i tiden och till sin barndoms landskap i det forna DDR. Irina Liebmann skriver på ett mycket poetiskt och vackert språk och jag är helt fast i berättelsen från första stund.

" Es war ja fast zu spät, es war im Juli,
da hörde mal der Regen auf, Berlin war hell, und alle
Linden blühten,
rochen,
Bienen
flogen herum in Charlottenburg-----"

så inleds resan och den första anhalten är den lilla staden Lebus som ligger vid Oder och intill den polska gränsen.



Lebus som det var en gång för länge sedan.

Och- fortsättning följer.


måndag 5 februari 2018

En bokhandlares vardag


Shaun Bythell skriver om sin bokhandel och om sina vedermöder i att få hela ruljangsen att gå ihop. Det är ibland elakt, ofta roligt och dessutom lärorikt. Den här boken kommer snart i svensk översättning.

" Often, even after you've told customers that you do not have a copy of the book they're looking for in stock, they will insist on telling you at great length and in tedious detail why they're looking for that particular title. A few possible explanations for this have occurred to me, but the one by which I am most convinced is that it is an exercise in intellectual masturbation. They want you to know that this is the subject about which they are informed, and even if they are wrong about whatever they've chosen to pontificate on, they drone on- normally at a volume calculated to reach not only the concerned bookseller but everyone else in the vicinity too." (s. 73).

Groundhog Day

Punxutawney Phil har sagt sitt om vintern (foto: Anthony Quintano).

Den andre februari varje år berättar murmeldjuret Punxutawney Phil hur lång vintern ska bli. I år blev prognosen dyster. Sex veckor till av kyla blir det. Man får trösta sig med att Phil ofta spår fel och nu är ju Phil dessutom ett amerikanskt murmeldjur så hur det blir här, på andra sidan Atlanten, kanske han inte vet så mycket om. Termometern visar dock på åtskilliga grader minus även här söder om landsvägen och snön ligger i ett pudrigt täcke på marken. Allt fryser. Soptunnor, brevlådor, grindar och även jag. Till och med de annars så aktiva skatorna (som det dräller av) ser ruggiga ut.

Jag har läst om ett tillbommat och inhägnat boktorn i Lviv (Lemberg) och konstaterar att människan är ett underligt djur. Mera om detta kommer så småningom. Jag fortsätter med det tyskspråkiga och har börjat bläddra i Moyshe Kulbaks "Montag, Ein kleiner Roman" som handlar om de stora livsfrågorna speglade mot bakgrunden av revolutionen år 1917.

En ny vecka har inletts.


söndag 4 februari 2018

Poesi på en söndag. En röst från Albanien.


Luljeta Lleshanaku ( f. 1968) växte upp under Enver Hoxhas tid och hennes familj var satt under husarrest. Luljeta fick inte studera vidare och fick heller inte publicera något som helst i diktväg förrän Hoxhas diktatur kollapsade under 1990-talet. Då öppnade sig världen och Luljeta Lleshanaku kunde börja studera filologi vid universitetet i Tirana. Hennes poesi har prisbelönats och hon har arbetat som lärare vid ett par amerikanska universitet. På mitt läsbord just nu har jag diktsamlingen "Haywire" som getts ut av gedigna Bloodaxe Books (2011). Här ett litet smakprov.

I try to guess
what remains after a small town funeral
Maybe nothing
Not much pain, not much forewarning.
Not even wild roses or rosemary.
Only ghosts and oak leaves
humbly accepting
the gift of the first raindrops.

Från dikten Small Town Funeral. Tolkat/översatt av Henry Israeli och Shpresa Qatipi.

lördag 3 februari 2018

Veckans tyskspråkiga


Jag har föresatt mig att läsa mer tyskspråkigt och nu har jag lyckats få tag på ett exemplar av Lutz Klevemans bok om Lemberg. Jag har skrivit om den här staden förut, en stad som en gång var ett rikt kulturellt centrum- tills krigen kom. Det finns mycket skrivet redan om just Lemberg men jag tror att Lutz Kleveman bidrar med nya insikter och jag vill gärna vidga mina vyer så mycket det går.

I Lemberg bodde en gång polacker, judar, ukrainare och tyskar tillsammans. Konstnärer och författare flockades hit och staden kallades också för "Bibliopol" för det fanns en bokhandel i princip varje gathörn. Ett annat namn på Lemberg var Europas Jerusalem. Joseph Roth skrev så här: " Lemberg ist die Stadt der verwischten Grenzen.... ein bunter Fleck im Osten Europas".

Jag ser mycket fram emot läsningen.

fredag 2 februari 2018

Inspiration från LIRE


La Fontaines fabler är huvudtema i denna månads LIRE men den innehåller också, som vanligt, massor av recensioner, författarintervjuer och utdrag ur nyutkomna böcker.

Jag har fastnat för de här:




Som synes har Sloniowskas bok också blivit översatt till engelska och kanske vågar man hoppas på en svensk version så småningom. Det handlar om fyra kvinnor ( mor, dotter, mormor, mormorsmor) och deras liv i staden Lviv (Lemberg) i Ukraina. Här täcks över hundra år av historia upp.




Patrick Grainville har skrivit en roman om Etretat och konstnärskolonien där. Handlingen kretsar runt Claude Monet och hela den krets av författare och konstnärer som flockades dit under senare delen av 1800-talet. En spännande tid.

Under avdelningen historia hittar man Charles Dupêchez krönika över vänskapen mellan Marie d'Agoult och Hortense Allart. Marie var älskarinna till Franz Liszt (bland annat) och kom att bli mor till Cosima Wagner. Både Marie och Hortense var författare men med varierande framgång. Hur som helst två fascinerande kvinnoöden i 1800-talets Frankrike.


torsdag 1 februari 2018

Errata av George Steiner


En självbiografisk essäsamling, filosofiska betraktelser, tankar om språk och litteratur; listan kan göras längre. "Errata" eller " an examined life" är en mycket innehållsrik bok. George Steiner (f. 1929) återkommer gärna och ofta till språkets betydelse och språkets mysterier. Själv växte han upp i ett flerspråkigt hem och han berättar att hans mor kunde börja en mening på ett språk och avsluta den på ett annat. Föräldrarna flyttade från Österrike redan några år innan George Steiner föddes och han fick se dagens ljus i Frankrike. Så småningom tvingades familjen ta sin tillflykt till USA.

Tvåspråkighet är inte alldeles ovanligt men George Steiner blev trespråkig och han har levt sitt liv på tyska, engelska och franska. Mycket intressant är det att läsa Steiners tankar om översättning och om hur de gamla klassikerna ständigt kastar sina skuggor framåt i tiden. " We have no subtler a reader of Velasquez or of Ingres than Picasso; no more enlightening respondent to Goya than Manet, no truer criticism of 'Madame Bovary' than 'Anna Karenina. It is the imperious licence of the classic to demand, to generate active reply('replay'), ---

I ett annat kapitel kan man läsa om ordens nyanser och ordens musik - bäst illustrerat med slutorden i James Joyces novell "The Dead" ( den svenska översättningen har blivit till "Stunder av lycka"). --- "His soul swooned slowly as he heard the snow falling faintly through the universe and faintly falling, like the descent of their last end, upon all the living and the dead."

"Errata" kom ut för första gången år 1997 men redan då uppmärksammade George Steiner det nutida och accelererande fenomenet med "de ständiga oljuden". Nu, tjugo år senare har kakofonin i det offentliga rummet blivit än mera påträngande. " I have, throughout my too loquacious life, been a collector of silences. These are getting harder and harder to find. Noise- industrial, technological, electronic, amplified to the pitch of madness (the 'rave')- is the bubonic plague of capitalist populism".

Kan det sägas bättre? Var hittar man tystnad idag? ( Ja, inte gör man det på biblioteken i alla fall).

Jag lägger George Steiners tankar och berättelser åt sidan- men bara tillfälligt. "Errata" är en bok att ständigt återkomma till.