Gunnar Mascoll Silfverstolpe- ett vänporträtt av Sven Kjersén

I mina föräldrars hyllor fanns en del små böcker i serien "Studentföreningen Verdandis Småskrifter- men Sven Kjerséns vänporträtt av poeten Gunnar Mascoll Silfverstolpe har jag inte hittat där- jag har lånat boken på biblioteket. Jag tackar Lena Kjersén Edman för att hon berättade om detta fina och kärleksfulla porträtt som hennes far en gång tecknade av en skald som förtjänar mycket mera uppmärksamhet.

Däremot har jag ärvt denna vackra utgåva av Silfverstolpes samlade dikter- och efter att ha läst Sven Kjerséns bok förstår jag att diktsamlingen har tillhört min pappa- jag har länge undrat...

Sven Kjerséns porträtt har undertiteln "Skalden och människan" och det är verkligen människan Silfverstolpe som framträder på sidorna. Det börjar med en titt på skaldens rötter-som "har dragits till trycksvärta i alla tider". En son av Västmanland var han, Gunnar Silfverstolpe och han älskade sin hembygd, trakterna kring Stora Åsby gård i Rytterns socken, sydväst om Västerås. Det här är Mälarbygd- och sjöstrandens landskap är ständigt närvarande.

"Och här för mitt hjärta tecknas allt

som kära ting i kära rum,

där gården tar sin snögestalt

och luften blånar och blir stum." (från "Hemland")

Intressant är det att läsa om Uppsalaåren och om Silferstolpes kärlek till hösten- speciellt då månaden september med sitt mycket speciella ljus och höga klara luft-

"Jag älskar dig September, blåa månad,

med din fulländnings ro, som bryts av suset,

av skimret över vita vingars färd!" (från "Arvet")

Och... inte visste jag att det är Gunnar Mascoll Silfverstolpe som har översatt "Goodbye, Mr Chips" till svenska- denna sorgliga, vackra bok som som jag kan se i filmatiserad form om och om igen (och som också var en av min pappas favoritfilmer).

"Det romantiska lättsinnet är mig egentligen så främmande. Det galliska hångrinet, vars uttryck är satiren, förstår jag icke heller. Kärleken är större än hatet. När min ungdoms egoism bortfallit, tror jag att kärleken till människan, den lidande och kämpande människan, skall växa sig stark inom mig. Humanitet och tolerans vill jag skrifva på den duk, som väl äfven vajar öfver mitt lif."

Gunnar Mascoll Silfverstolpe gick bort alldeles för tidigt, bara 48 år gammal. Han hann uppleva några år av det andra världskriget, ett krig som skakade honom i djupet av själen. Den sista diktsamlingen kom att bli "en hyllning till de humana grundvärdena de oförytterligaste tillgångarna i det mänskligas "Hemland""

"Våldet lät mig förstå

att jag också hör hemma där

jag aldrig skall gå.

Rättens och frihetens land,

var det än finns,

grundat i går,

hägnat så länge man minns,

hemland, som fyller

leden i Människans eviga front,

bortom min levnads idyller

sträckes i mörkret din stora,

hotande horisont!"

( i marginalen på min pappas bok står antecknat vid den här dikten (i pappas handstil) "läst den 29/10 1950 på Kung Gustavs dödsdag").

Jag lägger ifrån mig Sven Kjerséns skrift - och känner att jag funnit en väg och en nyckel till Mascoll Silfverstolpes författarskap- en nyckel som jag inte haft förut. Jag är mycket tacksam.