fredag 22 februari 2019

Louise Jopling

”Blått och vitt” heter tavlan från 1890-talet, målad av den engelska konstnären Louise Jopling (1843-1933).

Jopling fick ett mycket långt och innehållsrikt liv och hon fick möjlighet att studera konst i Paris redan år 1867. Hon var också mycket engagerad i rösträttsfrågan ( Votes for Women) och startade en konstskola som uteslutande vände sig till kvinnor.



Det kanske är dags att göra ett djupdyk i den viktorianska tiden.

torsdag 21 februari 2019

I fablernas värld

Ivan Krylov (1769?- 1844).

Aisopos och La Fontaine är kända fabeldiktare men i Ryssland står de nog i skuggan av Ivan Krylov. Fabelsamlingar är odödliga och mycket lämpliga att ta fram i tider som våra. I min hylla finns en smal volym -Fabler av Ivan Krylov- i översättning av Staffan Skott ( Bonniers förlag, 1988). Ett koncentrat av iakttagelser med pilspetsen riktad mot vårt samhälles alltför många dumheter.

” Det var en gång en Kräfta och en Gädda och en Svan
Som skulle dra en vagn med last till stan;
Och alla tre tog i och slet.—-”
—-

Det gick så klart inte alls för alla drog åt olika håll. Svanen flaxar och vill uppåt, kräftan gräver ner sig i dyn och gäddan sliter iväg ner mot sjön. Allt går åt fanders. Slutklämmen blir i Staffan Skotts översättning:

”Att skylla på den ena eller andra är att klyva hår;
Och kärran står ju där den står.”

En annan fabel jag fastnar för är Trisjkas rock och här handlar det om att lappa, fixa och trixa - men resultatet blir enbart löjeväckande.
—-
” För han är inte den som bara står och sover,
Och skarvade så varje ärm blev lång och hel-
Fast hela rocken, den var kortare än en slipover.”
—-
”Trisjkas rock” har blivit ett bevingat ryskt uttryck. Inte undra på.



En dansk översättning av Krylovs fabler. Tyvärr verkar den vara slutsåld på förlaget.

onsdag 20 februari 2019

Doggerland

Det var en gång ett land- en plats där människor och djur strövade kring, levde och dog. Sedan kom havet och skapade glömskans mörker. Doggerland är det namn eftervärlden har gett åt den stora landytan och fynden talar sina alldeles egna språk. En mammutgrav, spår av neandertalare och gamla förstenade trädstubbar har man hittat och arkeologerna letar vidare.


Över denna förlorade värld mediterar Julia Blackburn i sin bok ”Timesong- searching for Doggerland”. Jag läser recensionen (på hela två sidor) i den anrika tidskriften the Spectator och får veta att detta är en bok med många lager och fylld av tankar och meditationer. ”Meditation-cum-memoir” blir beskrivningen och det är vare sig historia eller vetenskap i egentlig mening. Förståelse av platsen blir beskrivningen, fångandet av Doggerlands själ och hjärta.


Dryas octopetala-fjällsippa-kanske växte den en gång i Doggerland och kanske fylldes luften av vadarfåglarnas skrin...
”This book is a wonder” avslutar recensenten och jag känner att en läsupplevelse av detta slag får jag inte missa.

tisdag 19 februari 2019

En förmiddag med boktips


Det var en gång en bokhandel och en bokhandel med engagerade och litteraturkunniga medarbetare- en bokhandel med höga hyllor och välfyllda bord med varierat sortiment och inte bara bestsäljare och  de senaste på deckarfronten- men- den tiden är förbi. Den ena boklådan efter den andra ger upp andan och de få aktörer som finns kvar liknar oftast mest pappershandlar. Det så kallade nätet går det inte att konkurrera med. Sic transit gloria mundi. Härligt och uppiggande var det dock att lyssna på en bokhandlare av de gamla, fina tiderna och boktipsen blev många - jag skrev och antecknade så pennan nästan brann.

”Analfabeten” var en av de böcker som särskilt nämndes. Agota Kristof var en ungersk författarinna  (jag har skrivit lite om henne tidigare här på bloggen) - nu finns hennes självbiografi i svensk översättning och på femtio sidor har hon lyckats med konststycket att sammanfatta sitt liv. ”Analfabeten” har hamnat överst på min vill-läsa-lista.



Denna lilla vackert illustrerade bok fanns faktiskt på biblioteket och här får man veta så gott som allt om den förunderliga skapelsen ägget. Kulturhistoria som spänner över många ämnen och sist i boken får man se prov på Fabergés mästerverk (och jag minns en utställning för många år sedan på Nationalmuseum i Stockholm.)

Alice Munros enda roman ”Kvinnors liv” nämndes också. Utkommen på originalspråket redan år 1971 så det har dröjt mer än lovligt med den svenska översättningen.


måndag 18 februari 2019

En inspirationsbok


Kanske en något ovärdig beskrivning på en djupgående och utredande bok men icke desto mindre- fram ur hyllan plockar jag nu både Buddenbrooks och Bergtagen av den store författaren. Det kommer att bli omläsning och med en del nya infallsvinklar, fast jag undrar om jag kommer att greppa det där med humor hos Thomas Mann. ( Mitt eget sinne för humor är inte alltför raffinerat så jag ser framför mig kommande tolkningssvårigheter.)

Åke Leijonhufvud gör nedslag främst  i Thomas Manns mera omfattande verk med början i familjekrönikan Buddenbrooks.
( Och jag måste medge att jag drar på smilbandet när jag läser om djävulen i Doktor Faustus - en djävul som säger sig ha tyska som favoritspråk. ” Det är just mitt älslingsspråk. Ibland förstår jag överhuvudtaget bara tyska.” ). Den inbäddade elakheten begriper även jag och i år 1947 och efter en lång landsflykt är det inte särdeles svårt att följa tankegången.

”Jag är faktiskt humorist” är utgiven på förlaget Daidalos. En mycket lärorik och inspirerande bok- som sagt.


söndag 17 februari 2019

Poeters liv


Efter sju sorger och åtta bedrövelser ligger boken på läsbordet. Det tog sin tid med leveransen och den stora nätbokhandeln skötte sig illa. Hur som helst- nu kan jag äntligen fördjupa mig i poesiens värld och jag har över 900 sidor att se fram emot. Det blir lite som att äta en elefant- små bitar i taget är enda sättet. Det börjar med ett författarmöte i Dublin år 1988- och mitt under ett fotbollsmästerskap dessutom ( författarna var Brodsky, Walcott, Heaney och Les Murray och de verkade trivas tillsammans) sedan fortsätter det med ”Our sublime superiors” som handlar om poeter
gentemot alla som skriver OM dem. ” Poetry is language with a shape. It communicates by givning. It
doesn’t confirm to a critical code. It elicits answering energies from our imaginations- if we listen
closely.

”Poems swim free of their age and live in ours, but if we understand them on their own terms rather than conform them to ours, they take on a fuller life, and so do we.”



I will pluck from my tree a cherry-blossom wand,
And carry it in my merciless hand,
So I will drive you, so bewitch your eyes,
With a beautiful thing that can never grow wise.
—-
The blossoms shall fall in the night wind,
And I will leave you so to be kind:
Eternal in beauty, are short-lived flowers,
Eternal in beauty, these exquisite hours.
______
Anna Wickham

lördag 16 februari 2019

Konsten att tolka en bild

Stilleben av Samuel van Hoogstraten (1627-1678).

Van Hoogstraten var lärjunge till Rembrandt och många av hans porträttmålningar har det där mörka och dunkla ”Rembrandtska”. Tavlan ovan är något helt annat och nog stannar man till, begrundar och försöker tolka de olika föremålens mening. Trompe l’oeil kallas den för- den här typen av bild. Den slitna fjäderpennan och det skrivna brevet - medaljongen och kammarna... allt hämtat från en annan tid ( barockens ).


Här mer i samma stil. Konstnären heter Cornelis van der Meulen (1642-1692) och han var lärjunge i sin tur till van Hoogstraten. Mycket spännande konst, tycker jag och flyr in i detaljerna.


 Vanitas, heter verket av van Meulen.

fredag 15 februari 2019

Trädgårdsdrömmar

Tagetes i alla nyanser av orange. (Fotot är lånat från Wikimedia Commons).

Det är lätt att sätta igång drömmaskineriet nu när våren har kommit till mina trakter. Trädgården ligger som ett öppet kort efter förra sommarens katastrofala torka. Ja, var börjar man i denna sandjordsöken? Krokusen sticker redan upp små spjut men jag vet att det snart kommer en del hungriga rådjur på besök - då blir det inte mycket kvar av den blomsterprakten.

Tagetes är en praktisk blomma men tyvärr gillas den av mördarsniglarna så någon vacker orange matta kommer det inte att bli hos mig i år heller. För att fortsätta drömmandet och kanske hämta lite inspiration till sanden läser jag Karin Berglunds ”Samtal i trädgården” från 2012. En mängd odlare och blomsterälskare får komma till tals och berätta om sina trädgårdar ( som är spridda över i princip hela södra Sverige). Fotografierna är utsökt vackra och just nu befinner jag mig i kapitlet med rubriken ”En blomsterbukett ska kännas i hjärtat”. Det håller jag med om och så drömmer jag vidare.

torsdag 14 februari 2019

Hyllfynd

Kungaval vid Mora stenar ( som man finner i Uppland och inte i Dalarna).

Ett tunt extra skyddsomslag pryder boken som stack ut i bokhyllan. ”Eriksgata” är titeln och Alf Henriksson har skrivit med Birger Lundquist som illustratör. Boken blev ritad och skriven under några veckors reportageresa år 1950 och Alf Henriksson skriver att då fanns ett fåtal asfalterade vägar, trafiken var gles - det fanns inga höghus som störde horisonten, snabbköp och supermarkets hade inte gjort sina intåg i stadskärnorna. Kort sagt- det var en annan tid. När boken åter gavs ut 1964 hade det landskap som resenärerna betraktade ”förändrats, röjts upp, växt igen eller byggts ihjäl” .

Resan gick i en cirkelrörelse med start vid Mora stenar, ner till Jönköping och så upp igen via Skara, Örebro och Västerås med många stopp på vägen.

I maj när kastanjerna blommar och det doftar
om björkarnas blad
vindlar kring Sverige en regntvättad väg ur
hjärtat av Stockholms stad,
och fönstren står öppna för vårens vind och
solens skälvande ljus
i riksarkivariens tjänsterum och riksantikvariens
hus.
(skaldat av Alf Henriksson)
( och Mora sten stals visst redan under Sturarnas tid )


Delar av det som en gång utgjorde Mora stenar - den plats där kungar en gång valdes. Den siste kungen att bli vald här var Kristian I.


tisdag 12 februari 2019

Renässanspalatset

Målning av Johannes van Wijck (c:a 1585)

Det var inget dåligt byte han gjorde, Frederik 2, när han såg till att införskaffa det dåvarande Hillerødsholm från Herluf Trolle. Trolle fick flytta till Naestved och Frederik byggde sitt storslagna slott i renässansstil - Frederiksborg. Slottet har fått uppleva mycket genom århundradenas lopp - fester, bröllop och kungliga födslar men också skövling och brand. Speciellt de så kallade ”svenskekrigene” prövade trakten svårt.

Frederik 2 var en renässansfurste och hans tid är intressant att fördjupa sig i. Från min bokhylla har jag plockat fram ”The Swerve” - en berättelse om hur renässansen föddes och utvecklades och Lisa Jardines ”Worldly Goods- a New History of the Renaissance”.




måndag 11 februari 2019

Läsning under småtimmarna


Utanför ruvar vintermörkret och ännu dröjer det tills morgonen kommer - i vargtimmen ska man vara noga med valet av lektyr och för mig blev det ett par sidor i Sandor Maráis dagboksaktiga anteckningar ” Die vier Jahreszeiten” ( de fyra årstiderna) som han präntade ner under 1937. Det började att brännas i Europa då och snart skulle det stora krigsmaskineriet sättas i rullning.

”De fyra årstiderna” ( dock inte översatt till svenska ännu, vad jag kan se) är fylld av tankar, funderingar, tillbakablickar och beskrivningar av den omgivande verkligheten - allt på ett mycket vackert språk. Om Nizza hittar jag följande rader: ” Till Nizza ska man resa om vintern och först sedan man har blivit morfar och etablerat sig i yrkesvärlden. Då ska man sitta på Promenade Anglaise och tänka på liberalismen och skriva vykort till affärsbekanta.”

Så läser Marái en bok av Hamsun och retar sig på att han inte kan släppa alltihop eftersom Hamsun har så förhatliga åsikter - men Hamsuns författarröst ljuder trots allt starkare än den politik han förespråkade.

Maráis tankar kommer att bli mitt sällskap under många morgnar till. Utan tvekan. Ljuset dröjer än ett tag.

söndag 10 februari 2019

De grote Mandränke

Rekonstruktion av Slesvigs västkust - idag skulle kartan se mycket annorlunda ut.

Det sägs att man under vindstilla dagar kan höra Rungholts kyrkklockor ringa nere på havsbotten. En gång var ön Strand en livlig och tättbefolkad plats med staden Rungholt som ett viktigt centrum. Allt detta kom att ändras i januari år 1362 då en sydvästlig storm bildades ute på Atlanten. Stormen skulle tillväxa i storlek under sin väg österut och väl framme vid de europeiska kusterna hade den nått orkanstyrka. Stora delar av Slesvig försvann ut i havet och tusentals liv gick till spillo.
Om Rungholt och dess sorgliga öde har det diktats och skrivits en hel del och vill man läsa mer om hur väder har rumsterat om på jordklotet kan man läsa Marcus Rosenlunds ”Väder som förändrat världen” (Schildts &Söderströms förlag, 2018)

Dorothea Petersen har skrivit romanen ”Havets Rytter” som berättar just om den katastrofala stormfloden av år 1362 - i händelsernas centrum står just Rungholt.




Karen Blixen rör sig också i det Slesvigska havsbandet med sin novell Syndafloden över Norderney i Gotiska berättelser.

lördag 9 februari 2019

Danska strövtåg

Kronborgs slott

Det utgör en mäktig syn när det dyker upp framför resenärens ögon. Kronborgs slott är ett ytterst levande monument över dansk historia och att vandra runt i slottets alla rum blir verkligen en fängslande tidsresa. Det här är inte bara Hamlets slott utan i än högre grad en renässansfurstes, Frederik den andre av Danmark, och hans ande svävar över salar och gemak. I den stora festsalen högst upp i slottet sätts fantasin i hastig rörelse - vilka storslagna fester har väl inte anordnats här.   (och stackars tjänstefolk som tvingats släpa och slita med att forsla upp alla förnödenheter.)

(Fotot är lånat).


Efter slottsrundturen blev det en titt in i turistfällan (slottsbutiken) och jag investerade i Paul Grinder-Hansens välskrivna biografi över Frederik 2.


Frederiks son hette Christian och fick nummer fyra i längden. Själv tycker jag att fadern är mera intressant än sonen.

onsdag 6 februari 2019

En barockmästare och lite till

En vinterallegori av barockmålaren Sebastiaen Vrancx (1573-1647).

Vintern har ännu kopplat greppet om stora delar av vårt land - snö, is och blåst. Jag tänkte att det kunde passa med något mindre kaosartat motiv och hittade denna detaljrika målning av Sebastiaen Vrancx. Den blåsvarta hästen med de gyllene vingarna är kanske på väg mot våren för någonstans i den här bilden finns en övergång - kanske i ljuset vid horisonten och i det glada sällskapet till höger.

Själv tar jag en paus i läsandet av André Gides ”Falskmyntarna” ( alla bipersoner rör runt i skallen på mig) och plockar fram - som en något mera lättsmält motvikt- Penelope Fitzgeralds ””The Bookshop” som nu också filmatiserats. En kort roman på cirka 150 sidor, alldeles lagom att sätta ögonen i denna vintervårdag.


tisdag 5 februari 2019

Arbets-och vilorum


Fast kanske mest det förra, trots allt. I ”På spaning efter kända författare” berättar Catharina och David Miller om ett åttiotal skribenter i Storbritannien och i Norden. Inläggen är begränsade till två sidor ( en för text och en för bild(er). Det blir en rik blandning och nog kan man få en rejäl dos läsinspiration genom att bläddra genom sidorna. Behållningen för mig blir dock främst de vackra fotona på de många interiörerna och det är skrivborden ( de får stort utrymme) som sätter tankarna i rörelse . Victoria Benedictsson, till exempel, hade en rejält stor skrivplats - mer en chiffonjé med stora lådor nedtill och rejält med mindre dito ovanpå. Lite i stil med den här:



 och så får man veta att Napoleons skrivbord finns att beskåda på Highclere Castle ( Downtown Abbey) - hur det hamnade där är en historia för sig och om detta kan man läsa vidare i boken.
Kommer det att finnas skrivbord om hundra år ? Det tror jag inte. Skrivkonsten, den med papper och penna vill säga, är nog tämligen obsolet då och jag ser framför mig hur alla knappar runt på små digitala verktyg eller rent av bara talar in meddelanden - så behöver man ju inte hålla på med dessa besvärliga bokstäver. Den tiden slipper jag lyckligtvis uppleva och jag drömmer mig hellre tillbaks till det som en gång var: vackra skrivmöbler med långsamma skrivverktyg.

måndag 4 februari 2019

Om att ge sig ut på hal is


” Människan är bara ett rö, det svagaste i naturen, men hon är ett rö som tänker.” ( L’homme n’est qu’un roseau, le plus faible de la nature; mais c’est un roseau pensant.”)

Blaise Pascal (1623-1662) måste anses som ett underbarn för vad annars ska man säga om en elvaåring som författar en mindre avhandling om ljud och ljudets olika vibrationer. I allt en mångsidig och rikt begåvad filosof, matematiker, vetenskapsman (etc.) Citatet ovan är ett av Pascals mest berömda och det har etsat sig fast hos mig sedan skoltiden. (Jag hade en mycket duktig lärare i franska). I min bokhylla finns redan Pascals ”Pensées” men om han är komplicerad redan i svensk översättning lär det vara en alltför stor utmaning för mig att försöka begripa hans tankar på originalspråket så jag har letat och hittat den här utgåvan.


Bokförlaget Atlantis står för utgivningen och jag ser fram emot att stappla fram som Bambi på den hala isen. ”Pascal, il est  compliqué”, säger min franska gäst. Hon har säkert rätt. ” On verra”.


söndag 3 februari 2019

Det är detaljerna som gör det


Rikt illustrerade böcker är oftast mycket dyra i inköp och därför blev jag angenämt överraskad över att hitta Susan Norths ”18th-Century Fashion in Detail” på ortens bibliotek. Jag bläddrar försiktigt och tittar på alla de vackra detaljerna ( för här är det just detaljerna som ges plats) som sömmerskor och skräddare arbetat så flitigt och skickligt med. Vilken yrkeskunskap! Här visas klänningar, västar, skjortor, väskor och till och med solfjädrar och oftast i exklusiva material som siden och med pärlor, stenar och komplicerade broderier.




En så kallad ”sack” , en klänning utan ”direkt passform” - populär just på 1700-talet. Susan Norths bok visar upp många detaljer från denna typ av klänning.


Målning av Jean F. de Troy


lördag 2 februari 2019

Möten med fåglar

Fjälluggla. Foto: Bert de Tilly

Harfang des neiges- på franska har den ett poetiskt namn, denna mäktiga fågel. En nattens fågel och en fågel som för tankarna till de stora öppna, vita vidderna.


Om möten med fjällugglor och många andra bevingade skönheter kan man läsa i Torsten Green-Petersens ”Fågelns blick”. Fågelskådare är ett intensivt släkte och jag råkar bo på en plats dit de vallfärdar minst en gång om året - i september månad invaderas nejden av de där förståndigt klädda människorna som alla bär på stora kikare och ofta också rejäl kamerautrustning. Mitt eget förhållande till fåglar är gott. Jag uppskattar deras närvaro för att uttrycka det kort och koncist ( möjligen med undantag för vissa mycket påträngande kråkfåglar) men jag ”letar inte upp dem”. Jag är en lat fågelvän och låter mig hellre guidas in i den bevingade världen med hjälp av böcker och i ”Fågelns blick” kan jag resa till Spanien, Ungern och ett isande kallt Kanada utan att behöva lyfta på baken ens. Torsten Green-Petersen skriver poetiskt och vackert och fotografierna är svindlande vackra - jag försjunker in i bilderna och drömmer om den tid då stortrappen ännu häckade här på vångarna där husen numera står tätt.


Stortrapp. Foto: Francesco Veronesi