tisdag 31 juli 2012

Vad jag ska syssla med i höst (bland annat)


Från en vind i ett förfallet gammalt hus någonstans på Västgötaslätten räddades en hel låda av gamla brev som skrivits av diverse släktingar till mig (både nära och inte så nära)- nu har jag ett stort arbete framför mig att sortera, fundera och skriva rent.... Speciellt lockande känns en stor hög med passionerade kärleksbrev från början av 1900-talet. "Käre, älskade H." etc. Tänk att man sparat dessa skatter- tänk att jag fått dem i min hand... otroligt.

Jag lär inte få någon som helst brist på sysselsättning framöver.....

Grindkonst


Gamla cyklar kan man använda till mycket. Här blir det grindkonst.

Wet Evening in April



The birds sang in the wet trees
And as I listened to them it was a hundred years from now
And I was dead and someone else was listening to them.
But I was glad I had recorded for him the melancholy.

Patrick Kavanagh

(fotot är lånat).

söndag 29 juli 2012

En återuppväckt engelsman


Fast så där särskilt djupt kanske han inte har sovit, den engelske författaren Patrick Hamilton (1904-1962).

Jag har precis läst ut hans roman "The Slaves of Solitude" och ja, det blev en av den här sommarens större läsupplevelser. Min utgåva har dessutom ett fint förord av ingen mindre än Doris Lessing som liknar Hamiltons sätt att skriva med Dickens och Gissing.

Vissa böcker har inledningar som stannar kvar länge- inledningar som fångar oss på direkten och som på så sätt är magiska,

" London, the crouching monster, like every other monster has to breathe, and breathe it does in its own obscure, malignant way. Its vital oxygen is composed of suburban working men and women of all kinds, who every morning are sucked up through an infinitely complicated respiratory apparatus of trains and termini into the mighty congested lungs, held there for a number of hours, and then, in the evening, exhaled violently through the same channels."

Så börjar berättelsen om människorna på ett litet "boarding house" i den lilla fiktiva Londonförorten Thames Lockdon. Allt tar sin början år 1943, andra världskriget har härjat London svårt och Miss Roach , 39 år gammal, har blivit utbombad från sitt hem. Nu är hon tvungen att bo på pensionatet "Rosamund Tea Rooms" tillsammans med ett antal (mest åldriga) främlingar. Bland dem finns en av de vidrigaste karaktärer man kan tänka sig, en Mr Thwaites, som har utsett Miss Roach till sin speciella hackkyckling. Mr Thwaites använder sig av engelska språket för att utöva sin tortyr och det hela blir både löjeväckande och maliciöst.

 "I keeps my Counsel, said Mr Twhaites, in his treacly voice. "Like the Wise Old Owl, I Sits and Keeps my Counsel".-- "I Hay ma Doots, that's all... said Mr Thwaites. " I Hay ma Doots". (He is not, thought Miss Roach , going to add "as the Scotchman said," is he? Surely he is not going to add "as the Scotchman said"?). "As the Scotchman said", said Mr Thwaites. "Yes... I Hay ma Doots, as the Scotchman said- of Yore... (Only Mr Thwaites, Miss Roach realised could, as it were, have out-Thwaited Thwaites and brought "of Yore" from the bag like that.)

Ytterligare en otrevlig person dyker upp på scenen- den intrigerande, falska och elaka Vicki. (Vicki är tyska men har bott i England de senaste 15 åren). Utanför scenen, finns de amerikanska soldaterna som nu börjat anlända till England i stora skaror. "Oversexed, overpaid and over here"- och en Lieutenant Pike börjar uppvakta Miss Roach- med emfas- men Vicki blandar sig i det hela..... och Lieutenant Pike är kanske inte den seriöse kavaljer som han utger sig för att vara....

Slutet knyts ihop på ett  oväntat sätt- och det blir varken över sig sorgligt eller gråtmilt sentimentalt. Jag tänker inte avslöja mera för den här romanen är värd att läsas av många! Lyckligtvis finns den i svensk översättning- må vara av äldre datum- men antikvariat och bibliotek kan säkert vara behjälpliga.

Följande romaner av Hamilton finns i svensk översättning. Jag tycker gott att man kunde ge ut på nytt!

  • Ella, 1941 (The plains of cement)
  • Två vänner, 1948 (The slaves of solitude)
  • Baksmällans torg, 1971 (Hangover Square)

  • Här också en länk till en recension av boken i The Guardian. (Överskriften är "Boarding-house blues")

    För den som gillar Hitchcock kan jag också upplysa om att Patrick Hamilton står bakom filmen "The Rope" (Repet)

    Peirene Press- ett litet engelskt förlag

    Ovan en kommande utgivning från Peirene Press. Peirene Press specialiserar sig på prisbelönad europeisk skönlitteratur- och romanerna (eller de långa novellerna) omfattar mellan 100 och 200 sidor. Jag hittade det här förlaget när jag sökte efter nederländska/belgiska författare i översättning. Jag tycker att det finns en hel del spännande titlar bland Peirenes utgivningar. (En del går att hitta begagnat också). Här en länk till förlagets hemsida.

     Handlingen i "Sea of Ink" beskrivs mycket kortfattat så här :

    In 1626, Bada Shanren is born into the Chinese royal family. When the old Ming Dynasty crumbles, he becomes an artist, committed to capturing the essence of nature with a single brushstroke. Then the rulers of the new Qing Dynasty discover his identity and Bada must feign madness to escape.

    Richard Weihe är en schweizisk författare.

    lördag 28 juli 2012

    Året var 1953


    Natten mellan den siste januari och den första februari år 1953 rasade en svår storm över Engelska kanalen och Nordsjön- olyckligtvis sammanföll de värsta stormvindarna med högvattnet och skadorna blev katastrofala- i Nederländerna brast skyddsvallarna och vattnet strömmade in över kustlandet. Varningarna kom för sent och många människor drunknade i vattenmassorna.

    Den nederländske filmskaparen, skådespelaren och numera även författaren Rik Launspach skrev boken "1953" (hans romandebut (2009), för övrigt) som också blev till film. Tyvärr har inte boken översatts men filmen kan nog gå att få tag på med text på i alla fall engelska.

    Rik Launspachs senaste roman har titeln "Man Meisje Dood" (Man girl dead)- och man kan läsa mera om både den och författaren HÄR.



    Negligerade språk(områden)


    Man behöver inte titta så långt bort för att hitta dem. Nederländerna och  det flamländska Belgien hör i alla fall till kategorin "inte särskilt uppmärksammat i översättningshänseende".

    Våra nordiska grannar är betydligt mera på bettet när det gäller att översätta- här har jag hittat en bok av den belgiske författaren Dimitri Verhulst (f. 1972) som skriver på flamländska. Han har översatts till engelska, danska finska och norska men inte till svenska. År 2009 belönades Verhulst med "Libris Prize" (Libris Literatuur Prijs)  för "Godverdomse dagen op een godverdomse bol (E: Goddamm days on a goddamm globe) ".



    En annan författare som inte heller har uppmärksammats i Sverige är belgiske Stefan Brijs. Hans roman "Engelenmaker" har översatts till danska (och engelska och tyska också).

    HÄR länkar jag till "Dutch Foundation for Literature" som har en fin webbsida på engelska där man kan bekanta sig med modern nederländsk/belgisk-flamländsk litteratur.

    I maj läste jag Gerbrand Bakkers "The Twin" och skrev några rader om den också- en verklig bokpärla (Bokmoster läste också och gillade mycket).

    Nu funderar jag på en nederländsk/belgisk-flamländsk utmaning. Det kan säkert bli mycket intressant!

    fredag 27 juli 2012

    Min irländska hög


    Kate O'Brien, Colm Toíbín, Patrick McCabe, Mary Lavin och John McGahern... jag har ingen brist på läsmaterial just nu. Tur är väl det för det är nästan för varmt att vara utomhus - och är man där så är det absolut skugga som gäller.

    Klaffbron över Falsterbokanalen går upp varje timme (så gott som) och soliga dagar under semestertider innebär det enorma bilköer. Det är inte direkt läge för att göra utflykter dessa dagar (om man inte vill sitta still i en glödhet bil förstås.)


    "Brohelvetet" (lånad bild).

    Som lyftbron (1958)
    -
    Som lyftbron, medan klockor ger signalen
    till rast för motorfordon bakom fällda
    bommar, går upp i vinkel mot kanalen
    och alla fartrekord är avbeställda
    i den trafik som för en stund har stannat:
    på glänt har öppnats dörrar som blev smällda
    igen och för de flesta finns ej annat
    att göra än betrakta Bornholmsbåten
    som glider fram så långsamt, så förbannat
    långsamt i en till synes självbelåten
    grandezza mellan stränder i förstening-
    så sätter jag stopp för den tomma ståten
    av rim som har fått löpa utan mening,
    när du tyst nalkas mig för att begära
    ett ögonblick av andrum och försening...
    Så sjunker lyftbron. Levernet är nära.
    -
    Hjalmar Gullberg
    -
     
    (Bornholmsbåten passerar dock inte längre genom kanalen).

    En "roman noir"- av Molly Keane



    Molly Keane var nummer elva på listan av de utvalda irländska författarna. Hon har hittills varit obekant för mig så jag blev givetvis mycket nyfiken.

    Nu har jag läst hennes "Time After Time" som faktiskt finns i svensk översättning (1989) och då med titeln "Återkomsten".  "Time After Time" är en riktigt ruskig bok- (men bra).

    I grevskapet Cork (södra Irland) bor en syskonskara (modell äldre). Jasper, April, May och June delar på ett stort och vanvårdat gammalt hus för det har "mummy" bestämt i sitt testamente. Bara April har varit gift tidigare- de övriga tre har hållit sig hemma och levt stilla liv- om än något udda. Alla syskonen har dessutom ett handikapp. Jasper är enögd (han fick sitt öga bortskjutet av June som barn), April är så gott som stendöv (men det låtsas hon inte om) May har en deformerad hand och June är dyslektisk.

    Jasper står för hushållet och June sköter egendomen (det finns höns och grisar och ett par hästar)- vad Jasper stoppar i den  mat han lagar (som tydligen ändå blir välsmakande) tänker jag inte berätta- men det är då sannerligen inte alltid så aptitretande. May snattar lite då och då och så håller hon på med blomsterarrangemang och tillverkar underliga tavlor med bitar av gammal tweed, April spottar inte i glaset och så gillar hon att röka gräs (och inte sådant gräs som normalt växer i trädgården).

    Som om det inte räckte med den här kvartetten kommer ännu en person in på scenen- kusinen Leda (jo, det är en väldig symbolik i boken också)- Leda, som en gång kördes bort från egendomen - Durraghglass- av "mummy" och som man trott varit död (mördad i förintelsen eftersom hon till hälften var av judisk släkt). Leda är blind- men detta till trots smider hon de lömskaste planer för att ta ut sin hämnd.

    Foto: Marek Szczepanek

    Oväntade förvecklingar uppstår och slutet är oväntat och ja, hämnden är ljuv..... (men vem är det som kommer att hämnas i slutänden?.....)

    torsdag 26 juli 2012

    På önskelistan: två romaner av Jiri Weil


    Jag läste en kort recension av den tjeckiske författaren Jiri Weils roman "Liv med en stjärna" (Life with a Star) i TLS (Times Literary Supplement). Boken kom ut 1949 men förbjöds i Tjeckoslovakien - den ansågs dekadent. Den första engelska översättningen kom år 1949 - den svenska översättningen är från 1998 (Perenn förlag) och finns fortfarande att köpa via nätbokhandeln.


    "Mendelsohn på taket" (originalutgåvan är från 1960- den svenska översättningen från 2001 och utgiven av Perenn förlag).

    Jiri Weil verkar vara en ganska bortglömd författare idag- tyvärr. Båda dessa böcker finns på mitt bibliotek, men det är ett bibliotek som just nu är ganska decimerat på grund av ombyggnad. Det blir invigning av de  nya lokalerna i början av oktober- så jag får vänta till dess på att läsa.

    HÄR skriver Bo Lindblom om Jiri Weil och hans romaner.

    Betraktelser

    Vy från Bantry (Co Cork, Irland) Lånat foto.

    Det har varit en sann glädje att läsa och lära om de tjugo "stora moderna" irländska författarna- och nu har jag en del bokbeställningar på gång och en liten hög av romaner som väntar på att bli lästa. Idel irländare.

    Colm Toíbíns och Kate O'Briens romaner vill jag utforska ännu mera och även Jennifer Johnston och William Trevor står på tur. Kanske läser jag om något av Edna O'Brien.

    För nära tre år sedan nu miste jag en av mina allra bästa väninnor- hon dog på ett sjukhus i Dublin- och det var en alltför tidig död. Jag har fortfarande kvar hennes sista textmeddelande i min mobiltelefon- tre timmar senare var Susan död. Länge kändes det alltför plågsamt för mig att gå nära "Irland". Nu har min blockering släppt och jag har så mycket att ta igen vad gäller läsning om och av det moderna Irland.

    Irland är ett så vackert land och med en så intensivt sorglig historia- inte undra på att poeterna frodas i det klimatet. Det är tio år sedan jag var där- jag längtar tillbaka även om Irland av idag är mycket annorlunda än 1970-talets Irland. Kanske blir det en resa så småningom. Qui vivra verra.

    Under tiden stånkar jag i den tropiska hettan (obs- jag klagar inte på vädret för sommaren har ju annars varit så kall och regnig) och uppsöker i görligaste mån tomtens skuggigare platser.

    onsdag 25 juli 2012

    The Old Boys av William Trevor


    En katt har en framträdande plats i den här romanen- det återkommer jag till. "The Old Boys" är William Trevors första roman och den kom ut år 1964 (och svensk översättning finns "Av den gamla skolan").

    William Trevor är en produktiv författare - och hans förstlingsverk skiljer sig nog lite i stilen från senare romaner. Det må vara hur det vill med det för jag gillade "The Old Boys"- även om det är en väldigt bisarr och stundtals lite otäck historia också. Vi rör oss i internatskolans skugga för "The Old Boys" är just gamla elever (från förra seklets början) från en sådan institution som träffas med jämna mellanrum och de har bildat en klubb. Man intrigerar och minns oförrätter- huvudpersonen är en Mr Jaraby- en sällsynt otrevlig typ som går helt upp i sig själv och sina egna små (och stora) underliga vanor. Det enda han bryr sig om i tillvaron är den stora, elaka katten Monmouth. Hustrun försöker han få förklarad sinnessjuk och det finns en del otroligt beskrivna dialoger med diverse läkare. Jarabys son, Basil, försörjer sig på att föda upp undulater och han har också vissa mycket obehagliga böjelser.

    De gamla gubbarna beskrivs fyndigt och roligt men det är en humor som det finns ett allvar bakom och skrattet fastnar i halsen mer än en gång- det är inte lätt att vara gammal och ensam och utsatt.

    "At four o'clock, as Mr Jaraby was taking his first spoonful of raspberries and cream, Mrs Jaraby was offering sleeping pills to his cat. "

    Om man tycker om "funny peculiar" så är detta den rätta boken att läsa.







    "Great Irish Writers" no 20


    Sist ut på Irish Independents lista över de tjugo bästa moderna irländska författarna är Jennifer Johnston.

    Född 1930 är hon och många böcker har hon skrivit- detta är verkligen en produktiv författarinna. Det har också blivit en hel del litterära priser under åren. Tyvärr finns det inte särskilt många svenska översättningar av hennes verk.

    "The Captains and the Kings" är hennes första roman och jag har läst och tyckt väldigt mycket om. Någon lustig historia är nu inte detta för det handlar om en ensam och tvär gammal man.  Herr Prendergast har inte haft något lyckligt liv och nu framlever han sin ålderdom i ett stort herrgårdsliknande hus (som han inte har råd att underhålla). Föräldrarna var kärlekslösa, brodern stupade på västfronten (och han var moderns älskling)- och herr Prendergasts äktenskap var heller inte lyckligt. En alkoholiserad trädgårdshjälp är den ende person herr Prendergast umgås med- ända till dess att en ung pojke, Diarmid, dyker upp som ur det blå. En udda vänskap utvecklas men man anar att det lurar en katastrof i kulisserna....

    Jennifer Johnston är anglo-irländsk och protestant- hennes romaner rör sig också ofta i miljöer där den gamla protestantiska överklassens långsamma sönderfall skildras. Johnston har kallats för den "tysta kvinnan i irländsk litteratur"- och jag citerar Rosie Cowan från en artikel i the Guardian:

    "Her books are about relationships - between lovers, spouses, parents and children, friends, the old and the young. Many of her characters are what psychologists would term damaged, and loss and loneliness are recurrent themes. " Artikeln i sin helhet kan man läsa HÄR.

    Jennifer Johnston är ännu en författare som jag har stor lust att läsa mera av.


    tisdag 24 juli 2012

    The Blackwater Lightship av Colm Toíbín


    Jag hade inte läst något av Colm Toíbín tidigare men länge funderat på att göra så. Nu kan jag lägga "The Blackwater Lightship" åt sidan med en suck av saknad för det har varit en lång och mycket intensiv resa in i en värld som det tidvis inte har varit lätt att vistas i.

    Jag vet inte om just den här boken har blivit översatt till svenska- om inte - så är det mycket beklagligt.

    Det här är en berättelse som ytligt sett handlar om aids- men ganska snabbt inser man att sjukdomen är en sidohandling för att komma fram till den egentliga tyngdpunkten i romanen som är moderskärlek eller snarare bristen på den. Här hamnar läsaren mitt i en härva av olösta och svåra konflikter och missförstånd.

    Declan är döende i aids och han ber att få tillbringa sin sista tid, så långt det nu är möjligt, hos sin mormor Dora som bor i ett fallfärdigt hus på en klippa vid havet nära Wexford i södra Irland. Samtidigt vill han ha sin mor Lily och sin syster Helen hos sig- två mycket nära vänner följer också med, Paul och Larry. Vi får veta att Declan inte talat om för någon i familjen att han är sjuk och att förhållandet till modern inte är det bästa (Lily har t ex ingen aning om att Declan är gay). Helen har en om möjligt ännu sämre relation med sin mor- de har inte talats vid på åratal.

    Den här familjen är alltså ytterligt dysfunktionell och nu ska man bo tillsammans och försöka att uthärda närheten under den tid man måste. (Fadern i familjen är död sedan länge). Dåtid och nutid vävs ihop till en mycket rörande och stark berättelse- och man ser hur lätt det är att misstolka och missförstå och måla in sig i hörnor- för att sedan inte komma loss. Undan för undan lossnar blockeringarna, en del is smälter (men allt låter sig så klart inte lösas så lätt).

    Glimtar av 60-talets och 70-talets Irland skymtar fram, ett Irland där "det var bättre att vara medlem i provisoriska IRA än att vara homosexuell". Momor Dora är dock lite mera tolerant för hon brukar se  på The Late Late Show med Gay Byrne ., får vi veta.

    Vissa avsnitt av boken är svåra att läsa- sjukdomen är skoningslös och Declan får utstå så mycket lidande- oerhört grafiskt skildrat av författaren. En recensent använde uttrycket "unfunny" om handlingen. Det sammanfattar det hela mycket väl- ändå är "The Blackwater Lightship" en roman jag inte skulle vilja ha oläst.

    Colm Toíbín kom som nummer tre på Irish Independents lista över de stora moderna irländska författarna- och med just denna roman.

    "Great Irish Writers" no 19

    Jag har sökt och jag har sökt men jag hittar inga svenska översättningar av Séan O'Faolains novellsamlingar (för det är mest för sina noveller som han är känd).

    Irish Independent väljer "The Heat of the Sun and other Stories" som en av de mest oförglömliga av dessa.

    O'Faolain föddes i Cork år 1900 och gick ur tiden år 1991. Han deltog i det irländska inbördeskriget och han stred på den republikanska sidan. Han studerade bl a vid Harvard-universitetet i Boston och han skrev också ett stort antal biografier.

    Det är synd att han  verkar vara så relativt lite uppmärksammad här i Norden. Kanske känner man bättre till hans dotter Julia som också är författare.

    Detta blir kortfattat för har jag läst något av O'Faolain så har jag inget minne av det- för att bättra på detta har jag beställt en av hans novellsamlingar.

    måndag 23 juli 2012

    "Great Irish Writers" no 18: Kate O'Brien




    Som nummer 18 på Irish Independents lista över Irlands stora författare i modern tid kommer, inte förvånande, Kate O'Brien. Den bok man valt ut är hennes "The Ante-Room". Om Kate O'Brien har jag skrivit en hel del här på min blogg under den senaste tiden och jag gör det därför enkelt för mig den här gången och länkar helt sonika till mitt inlägg om just "The Ante-Room". Kate O'Brien har varit en av den här sommarens allra största läsupplevelser.

    Om krigets vanvett


    Klockan två på morgonen den 12 oktober 1915 ljöd exekutionspatrullens skott. Framför den föll en kvinna, iklädd sjuksköterskeuniform, död ned. Hennes sista ord var:

    "När jag nu står inför Gud och evigheten inser jag att fosterlandskärlek inte är allt. Jag bör inte hysa hat eller bitterhet mot någon människa." Edith Cavell gick in i evigheten med stort mod och stor fattning.

    Edith var sjuksköterskan från England som gav sitt liv för att hjälpa andra. Hon var bosatt i Bryssel i Belgien under många år men var på besök i England när kriget bröt ut i augusti 1914. Det hela började ju, som bekant med att tyska trupper invaderade det lilla Belgien. Edith återvände genast till Bryssel och hon öppnade ett Röda Kors-sjukhus i de lokaler där hon tidigare haft sjuksköterskeskola. Så småningom började hon använda sitt sjukhus som underjordiskt gömställe för brittiska, franska och belgiska soldater på flykt undan tyskarna. Det dröjde dock inte länge innan tyskarna var henne på spåren och Edith arresterades under sensommaren 1915. Hennes dom blev mycket hård för tyskarna ville statuera ett exempel.

    Det finns många biografier skrivna om denna modiga kvinna och det finns flera monument i England och på andra platser till hennes ära. En vacker ros har hon också fått ge namnet åt- en röd polyantharos som beskrivs så här i Ann Chapmans vackra bok "Kvinnorna i rosenträdgården" :

    'Edith Cavell' har små, djupröda rosor som sitter i klasar. De kraftiga knopparna slår ut till platta halvfyllda blommor, som bildas kontinuerligt under hela säsongen."

    Om jag någon gång skaffar mig en liten rosenträdgård (drömmen hägrar alltid) vill jag ha en Edith Cavell där.

    söndag 22 juli 2012

    The Visitor av Maeve Brennan


    Maeve Brennan hade en orolig barndom och uppväxt. Hon föddes 1917 och hennes far, Robert Brennan, satt då i fängelse för sin medverkan i påskupproret. Så småningom blev han den irländska fristatens förste ambassadör i Washington DC och år 1934 flyttade hela familjen Brennan till USA för att återvända till Irland igen år 1944. Maeve Brennan stannade dock kvar i USA och hon fick arbete på tidningen New Yorker som skribent.

    Ett olyckligt äktenskap (mannen visade sig vara alkoholist) och åtföljande skilsmässa fick Maeve att känna sig extra rotlös och under sina tjugo sista levnadsår bodde hon antingen i "New Yorkers" damrum eller på olika mentalsjukhus.

    Efter hennes död, i slutet av 1990-talet, började Brennans böcker (mestadels novellsamlingar) uppmärksammas igen och nya utgåvor trycktes upp.

    "The Visitor" är en kortroman eller en lång novell- och man antar att den skrevs någon gång under 1940-talet. Manuskriptet återfanns först långt senare.

    Den 22-åriga Anastasia King, som nyligen mist sin mor (fadern är redan död) återvänder till sin barndoms Dublin efter att ha bott i Paris under flera år (med modern). Hon anländer till sin farmors stora hus och hoppas få en bostad och tillflykt där. Alla förhoppningar grusas- farmodern visar sig vara en kall och egoistisk dam som inte vill eller kan glömma att Anastasia en gång som 16-åring valde att bo med sin mor (som lämnade fadern).

    Anastasias värld krymper ihop undan för undan- väggar och hus sluter sig kring henne som bläckfiskarmar. En äldre väninna till Anastasias mor ger ett visst hopp om bistånd men detta hopp dör snabbt- Anastasias sorgliga öde verkar vara beseglat.

    På lite över 80 sidor lyckas Maeve Brennan beskriva en ung kvinnas inre sönderfall och hon lyckas också teckna ett makalöst subtilt otäckt porträtt av en gammal, bitter och totalt egoistisk kvinna. "The Visitor" är en berättelse om två kvinnor- en ung och en gammal och de delar ett gemensamt öde: den totala existensiella ensamheten.

    "Home, is a place in the mind... It is a silly creature that tries to get a smile from even the most familiar and loving shadow. Comical and hopeless, the long gaze is always turned inward."

    Så här skriver Clare Boylan i bokens utmärkta förord: " Brennan doesn't just write about loneliness. She inhabits it. She exhibits it. She elevates it to an art form."


    En del av Dublin-förorten Ranelagh av idag (Ranelagh var den plats dit Maeve Brennan oftast förlade sina noveller). Fotot är lånat.

    "Great Irish Writers" :no 17

    Liam O'Flaherty (1896-1984).

    Han föddes på Inishmore en av de vindpinade Aran-öarna utanför Irlands västkust. Hemmet var tvåspråkigt (irländska och engelska).

    "I was born on a storm-swept rock and hate the soft growth of sun-baked lands where there is no frost in men's bones."

    O'Flaherty fick se mycket av världen- han bodde under många år i USA och han reste också en del i Sovjetunionen (under 30-talet)- och skrev om sina intryck därifrån. Han tillhörde en av många intellektuella som sveptes med i "vågen" av beundrare över kommunismens framgångar i det stora landet i öster. (O'Flaherty återvände dock till sina katolska rötter under slutet av sin levnad).

    År 1923 publicerads hans första roman "The Neighbours Wife" som han fick mycket uppmärksamhet för. Två år senare kom "The Informer" (den svenska översättningen är från 1930: "Angivaren"- som är en verkligt gastkramande och svart berättelse om en angivare, Gypo Nolan, strax efter irländska inbördeskriget. "The Informer" tilldelades James Tait Black Memorial Prize 1925.


    Nyare svenska översättningar av "The Informer" har jag inte kunnat hitta men på engelska går det ganska lätt att få tag på flera av O'Flahertys verk. Jag har läst "The Informer" för rätt så länge sedan nu och jag minns boken som olidligt spännande och mycket otäck. Färgskalan går i svart. Mörkaste svart.

    På min önskelista har jag lagt upp "Famine" en roman som handlar om den svåra hungersnöden på Irland under 1840-talet. (The Potato Blight). Handlingen är förlagd till västra Irland och man får följa en familjs kamp för överlevnad.



    lördag 21 juli 2012

    "Great Irish Writers" : No 16


    Som nummer 16 i raden av stora irländska författare i modern tid kommer Mary Lavin 1912-1996. Jag har inte läst något av henne och som jag förstår det är hon (beklagligtvis) ganska bortglömd idag. Jag har heller inte hittat några svenska översättningar av hennes verk.

    Mary Lavin föddes i USA, närmare bestämt i Walpole (Massachusetts) - hennes föräldrar var från Irland och när Marys mor beslöt sig för att återvände dit följde Mary med (hon var då bara 10 år gammal). Mary fick en god utbildning både vid Loreto (klosterskola) och senare vid UCD i Dublin. År 1943 fick hon sin första bok publicerad, Tales from Bective Bridge, en novellsamling. Boken rönte stor uppmärksamhet och belönades med James Tait Black Memorial Prize for fiction. Mary Lavin blev genast en mycket populär och berömd författarinna.

    Mest känd är hon för sina noveller och hon skriver ofta om kvinnor ; Lavin var feminist.


    Det finns en del nya utgåvor av Mary Lavins novellsamlingar. Jag tänker absolut läsa något av denna författarinna.

    Jag länkar till Mary Lavins dödsruna i Irish Independent HÄR.

    En viktoriansk hjältinna

    Hon hette Grace Horsley Darling och levde mellan 1815-1842.


    Vy över en av Farne-öarna som ligger utanför Northumberlands kust i nordöstra England.(lånat foto).

    Grace Darling var dotter till fyrvaktaren på Farneöarna. I september år 1838 hemsöktes trakten av en våldsam storm och fartyget Forfarshire förliste med sin besättning om 60 man. Några av dessa lyckades simma över till en klippö- i Farneögruppen- "Big Harcar"- och tidigt på morgonen med stormen fortfarande tjutande och vågorna skummande tittade Grace ut genom sitt fönster och fick syn på dessa stackars människor som kämpade för livet på den kala klippan.

    Grace och hennes far satte sig i en  liten roddbåt och trotsade vädrets makter- det blev en svår kamp men de lyckades rädda fem överlevande. Grace blev berömd över en natt och det skrevs dikter till hennes ära båda av William Wordsworth och Algernon Charles Swinburne.

    Take, O star of all our seas, from not an alien hand,
    Homage paid of song bowed down before thy glory's face,
    Thou the living light of all our lovely stormy strand,
    Thou the brave north-country's very glory of glories, Grace.
    Loud and dark about the lighthouse rings and glares the night;
    Glares with foam-lit gloom and darkling fire of storm and spray,
    Rings with roar of winds in chase and rage of waves in flight,
    Howls and hisses as with mouths of snakes and wolves at bay.--

    A C Swinburne


    Det finns flera biografier om Grace Darling- en av dem är skriven av Jessica Mitford.

    Grace tyckte inte alls om all berömmelse - hon trivdes bäst med de liv hon hade levat innan på Farneöarna. Hon började få hälsoproblem och redan år 1842 dog hon- troligtvis av TBC.

    Än idag uppkallar det brittiska livbåtsinstitutet sina båtar till Grace Darlings ära och hon har gett sitt namn åt en vacker tehybridros. Rosen skiftar i många nyanser men beskrivs som "mjukt rosa".

    Mer om Grace Darling kan man läsa i Ann Chapmans bok "Kvinnorna i rosenträdgården".

    fredag 20 juli 2012

    Det kom en bok...


    En lång novell eller en kort roman- ett litet mästerverk som skrevs någon gång under 40-talet men som sedan glömdes bort och inte kom fram i ljuset förrän nära 50 år senare. Atlantic Books har gett ut- en kopia har gallrats från ett bibliotek i Edinburgh och nu har alltså denna stora lilla roman/novell hamnat hos mig. Maeve Brennan (som var nummer 8 bland Irish Independents stora irländare) har skrivit. Jag läste och läste och glömde bort både tid och rum- och ja, jag ska försöka samla mig till några rader om denna sorgliga berättelse så snart jag kan. Jo, hon kan skriva, Maeve Brennan.....

    Rosens namn/Kvinnorna i rosenträdgården


    Hannele skrev så lockande om den här vackra boken att jag strax begav mig till biblioteket och lånade hem. (Tur för mig att boken fanns inne för den är alldeles ny och borde vara eftersökt).

    Rosor har ofta kvinnliga namn och här har Ann Chapman samlat väldigt många både kända och kanske mindre kända rossorter och tagit reda på "kvinnan som står bakom". Flertalet av damerna kommer så klart från de högre samhällsskikten (adel och kungligheter finns det gott om) men det finns också andra och ovanliga "vanliga" damer.



    Den allra första ros-damen i boken är en Cornelia- nämligen Cornelia Africana och hon var dotter till Cornelius Scipio Africanus (som bland annat lyckades besegra Hannibal)- Cornelia levde cirka 100 år före Kristus och hon blev anmoder till ätten Gracchus. Tolv barn fick hon med sin make Tiberius Sempronius Gracchus men bara tre av dem överlevde till vuxen ålder- två söner och en dotter. Sönerna- Tiberius och Gaius- fick sorgliga men intressanta öden.  Tiberius valdes till folktribun och han var mycket kontroversiell för han ivrade för att jordegendomarna i det romerska riket skulle fördelas på ett mera rättvist sätt (inte bara stanna hos ett fåtal mycket rika familjer) " Italiens jord under 100-talet före kristus samlades alltmera i storgods. Drivna som boskapsfarmer med slavar som arbetare försköts näringslivet från jordbruk till handel och hantverk, och Roms kärna, den självägande bondeklassen hotade att dö ut,".Tiberius jordreformer blev inte populära bland Roms överklass och han mördades - och hans kropp slängdes i Tibern. Det gick lika illa för Gaius. (Det kursiverade citatet är hämtat från Wikipedia).

    Cornelia måste ha varit en urstark kvinna som överlevde både sin make och sina två söner som dog på ett så förfärligt sätt. Rosen hon gett namn åt är också en tålig och vacker blomma-"sannerligen en ros värdig en sådan beundransvärd kvinna" (Ann Chapman). Färgen är aprikosrosa med viss dragning åt gult ibland och "Cornelia" blommar hela säsongen ända in på hösten.


    Nog är rosen vacker... fotot är taget av Paul Starosta och så här vackert är boken illustrerad ...ljuvliga bilder på rosor och på de kvinnor som lånat sina namn.

    "Great Irish Writers" No 15




    Walter Macken (1915-1967) känner jag inte till som författare men jag vill gärna läsa hans trilogi om familjen McMahon och deras lidanden under en mycket svår tid i Irlands historia- nämligen mitten av 1600-talet. Det var Cromwells tid- "to hell or to Connaught" som The Pogues sjunger om här ovan.

    Den första delen heter "Seek the Fair Land" och den kom ut för första gången år 1959.

    Kim Forrester med bloggen "Reading Matters" har läst och tyckt om.

    Walter Macken är nummer 15 bland de 20 som Irish Independent valt ut som "stora irländska författare".

    torsdag 19 juli 2012

    Mary Lavelle av Kate O'Brien


    Den här romanen kom ut för första gången år 1936 och den blev genast förbjuden på Irland. Den enda svenska översättningen kom inte förrän 1949 och då med titeln "Utflykt till Kastilien" (den har gallrats ut hårt för som jag kan se finns bara två exemplar kvar på våra bibliotek). Den gallringen beklagar i alla fall jag mycket djupt för detta är en roman som fortfarande kan läsas med stor behållning. Kanske kan Kate O'Brien få en renässans även i Sverige? I England trycks det upp nya upplagor hela tiden av hennes verk. Min begagnade kopia är från Virago Modern Classics.

    Den 22-åriga Mary Lavelle är en mycket vacker ung kvinna men hon har det inte för roligt i sitt hem i Mellick (Limerick) som hon delar med sin triste och kärlekslöse far och hans syster (lika trist hon). Mary har också en fästman "John" som inte verkar vara så särskilt stimulerande- han tycker inte att han kan gifta sig med Mary ännu- för han tjänar några pund för lite per år.  Mary bestämmer sig för att göra något åt sin situation och reser till Spanien för att arbeta som guvernant på ett år (är det planerat). Det är tidigt 20-tal och det är inte alldeles ovanligt att unga kvinnor (ofta utan några större förhoppningar på framtiden) ger sig ut för att tjäna sitt levebröd på detta sätt.

    Mary kommer till familjen Areavaga, boende i närheten av Pyrenéerna, och bestående av herr och fru och tre tonåriga döttrar. "Casa Pilar" är inget sagoslott men familjen är vänlig och Mary trivs bra. Hon träffar landsmaninnor i samma situation och mötena med "misserna" har verkligen skildrats mycket skickligt och ingående av författarinnan- det är levande porträtt av dessa ensamma kvinnor "på vift för evigt" på kontinenten och utan några större förhoppningar- jo, man kan ju få sin begravning betald, så småningom.... . I början går det som på räls och hon skriver många och långa brev till sin John- men så dyker det upp något(n) som ska störa friden.

    Sonen i huset (gift och med en tvåårig son) och Mary blir blixtförälskade- och kärleken levs ut till hundra procent. "She was no longer Aphrodite, but a broken, tortured Christian, a wounded Saint Sebastian". Sådan kärlek är givetvis förbjuden (för här har vilar den katolska kyrkans hela inflytande över både land och personer). Jag instämmer med Michèle Roberts som skrivit ett mycket fint förord "Luckily for the heretic reader, the bleakness of its (då syftande på romanen i fråga) religious world is amply compensated by the richness of its social one."

    Kate O'Brien lyckas speciellt väl med porträtten av "misserna" och även av huvudpersonen Mary som inte alls är något "mesigt fruntimmer" utan som vet hur hon ska hantera sig själv i slutänden (även om det inte blir något direkt lyckligt slut)- flickan Milagros i familjen Areavaga är också mycket fint skildrad- en brådmogen ung tös vars framtid man undrar över.

    Jag konstaterar att jag läst ännu en mycket läsvärd och välskriven roman av Kate O'Brien. Min favorit hittills? Ja, det blir nog "The Land of Spices"....


    "Great Irish Writers": No 14



    Vid författare nummer 14 måste jag hämta andan och stanna till ett tag. Här blir jag tårögd för han är en av Irlands verkligt stora poeter- Patrick Kavanagh. Ovan sjunger Luke Kelly (Dubliners) "Raglan Road"- en dikt om kärlek och vemod och om att våga älska trots att man vet att det inte blir ett lyckligt slut....

    On Raglan Road on an autumn day I met her first and knew
    That her dark hair would weave a snare that I might one day rue;
    I saw the danger, yet I walked along the enchanted way,
    And I said, let grief be a fallen leaf at the dawning of the day.

    On Grafton Street in November we tripped lightly along the ledge
    Of the deep ravine where can be seen the worth of passion's pledge,
    The Queen of Hearts still making tarts and I not making hay -
    O I loved too much and by such and such is happiness thrown away.


    Vid Grand Canal i Dublin har Kavanagh fått en minnesplats.

    O commemorate me where there is water
    canal water preferably, so stilly
    greeny at the heart of summer. Brother
    commemorate me thus beautifully.

    Kavanagh (1904-1967) kom från Co Monaghan (nord-Irland) - hans far var skomakare och lantbrukare- hemmet var fattigt - men det som Kavanagh led mest av var inte den materiella fattigdomen utan den andliga. Han kämpade sig till kunskap och lyckades få mentorer och år 1936 fick han sin första diktsamling utgiven  "Ploughman and Other Poems ".



    På svenska finns i färsk översättning (Bakhåll förlag) "Den stora hungern". Annars är Kavanagh nog mest känd för romanen "Tarry Flynn" och det är ockå den boken som Irish Indenpendet har valt att framhålla. HÄR kan man läsa en välskriven recension av "Tarry Flynn" (och bekanta sig med en trevlig bokblogg dessutom!)

    onsdag 18 juli 2012

    Sommarens "författarfynd"



    Det låter kanske lite vanvördigt men så är det inte menat. Nu har jag läst (snart) fyra romaner av den irländska författarinnan Kate O'Brien- och jag är fast. Helt fast. Det lutar mot ett (nästan) djupdyk och efter "Mary Lavelle" (som jag alltså läser just nu) har jag fäst blicken på "As Music and Splendour" som handlar om två unga damer (Rose och Claire) från Irland som beger sig till Italien och Rom för att lära sig sjunga opera. Det är sent 1800-tal och både Rose och Claire försöker hitta sina röster (inte bara på scenen utan också i livet utanför).

    Hon gör så fina psykologiska porträtt, O'Brien.... och hon har ett sådant flyt i sin penna.... man bara dras med i handlingen och vänder blad på blad- pausar lite för att fundera och så "på't igen". Mästerligt, tycker jag och letar vidare efter andra alster av Ms O'Brien.

    "Great Irish Writers" No:13


    Brian Moores "The Lonely Passion of Judith Hearne" kom ut redan på 50-talet men har lästs och uppskattats år efter år. Den finns fortfarande lätt tillgänglig (om man vill läsa på engelska, vill säga). Jag hittar ingen svensk översättning (fast nog måste det finnas en?)- däremot finns flera andra av Brian Moores böcker på vårt språk.

    Brian Moore (1921-1999) flyttade redan som ung till Kanada och han tillbringade sina sista år i USA. Moore växte upp i Belfast och många av hans böcker har fokus på nord-Irland. Mest beröm har han nog fått för sin roman om den ensamma ungmön Judith Hearne och hennes sorgliga tillvaro. Boken filmatiserades (Maggie Smith har huvudrollen). "The Lonely Passion of Judith Hearne" är gastkramande - och jag kan inte tänka mig en mera ingående skildring av ensamhetens desperation och elände.

    Jag läste en del av Brian Moore på 80-talet - jag tycker mycket om hans sätt att skriva och "Judith Hearne" är och förblir en favorit för mig. Tidningen "The Guardian" har lagt den på sin lista över "1000 böcker att läsa innan du dör". HÄR kan man läsa mera  hos New York Review Books.

    tisdag 17 juli 2012

    Tematrio franskt


    Lyrans tematrio den här veckan: Fransk litteratur. Mycket trevligt, tycker jag och börjar leta i hyllorna. Jag väljer dessa tre:

    1. Klassikernas klassiker: Madame Bovary av Gustave Flaubert. Madamen är älskad av många, hatad av en del också- jag tillhör den skara som tycker väldigt mycket om den sorgliga historien om Emma Bovary; och hennes lidande och kval i den där tråkiga landsortshålan. Min utgåva är från 1936 med lite lagom ålderdomligt språk. (översättningen är gjord av Kjell R. G. Strömberg)

    "Hon hade läst "Paul och Virginie" och drömt om bambuhyddan, negern Dominga och hunden Trogen, men i synnerhet om den ljuva ömheten hos en liten bror, som hämtar ned gyllne frukter åt en från träd högre än kyrktorn eller springer barfota på sanden för att skaffa ett fågelbo."

    Ja, man kan ana redan på sidan 53 att denna unga flicka inte kommer att få ett alldeles lätt liv....

    2. Innan bilden bleknat av Nathalie Sarraute. En helt underbar självbiografi och skriven "precis som det är", så som minnesbilderna träder fram- i korta stycken. "Jag har ingen bild av mig själv. När jag betraktar min barndom ser jag endast mina reaktioner. Jag vet inte hur jag var, hur min karaktär såg ut. Det finns i mitt liv endast ögonblick som gett mig en chock."

    För den som vill bekanta sig med Nathalie Sarraute kan jag tipsa om förlag Modernistas nyutgåvor av "Planetariet" och "De gyllene frukterna". "Innan bilden bleknat" finns i pocketutgåva (1984) och då utgiven av Brombergs förlag . (Den lär bara finnas antikvariskt idag).

    3. Grå själar av Philippe Claudel. Handlingen utspelar sig mitt under brinnande krig (1917)  och handlar om ett mord på en tioårig flicka, men detta är ingen deckare. Det är i stället en spännande roman om en liten stad i krigets skugga och med fina psykologiska porträtt. Claudel erhöll Renaudot-priset för den här boken år 2003.


    "Great Irish Writers" No 12



    Cork city, Irland i början av förra århundradet. (Lånat foto). Det var en vacker stad han växte upp i Frank O'Connor (1903-1966) men tiderna var svåra och han hade en olycklig barndom med en alkoholiserad far. Så blev det inbördeskrig och Cork är och har alltid varit ett starkt republikanskt fäste - den unge Frank tog ställning mot "fristatarna" och ville ha ett enda enat Irland. Detta kostade honom ett år i fängelse- (Frank blev medlem i IRA redan som femtonåring).

    Frank O'Connor kom att få en karriär som lärare och som teaterregissör men hans minne lever främst kvar i hans mycket fina novellsamlingar.


    Irish Independent vill speciellt framhålla just novellerna i t. ex "Selected Stories" och jag kan varmt rekommendera Frank O'Connor's berättelser även om det är ett antal år sedan som jag läste dem (och alla har jag heller inte hunnit med så här finns mycket att utforska ännu.) På svenska finns det tyvärr inte så mycket att välja bland- men Tidens engelska klassiker gav ut en novellsamling år 1965 "Mitt oidipuskomplex och andra berättelser".


    Här ett gott urval noveller ( över 600 sidor)- i redigering av Julian Barnes. (Everyman's Library, 2009).

    måndag 16 juli 2012

    "Great Irish Writers" : No 11


    Ännu en dam- ( det är alldeles för få kvinnor i den här listan!) - Molly Keane (1904-1996) eller som hon egentligen hette - Mary Nesta Skrine - föddes i County Kildare, växte upp i County Wexford och gick sedan i skolan i Bray (som ligger i County Wicklow och inte särskilt långt från Dublin).

    Mest känd är hon för sin roman "Good Behaviour" som blev nominerad till Bookerpriset år 1981 och som också har filmatiserats. Den finns översatt till svenska "En mycket väluppfostrad flicka". Svart komedi beskrivs det hela som och i fokus har man en anglo-irländsk familj "som tronar på minnen från fornstora dar". Lite lagom bisarrt, tror jag, och säkert underhållande. Jag har själv inte läst något som helst av Molly Keane så visst är jag mycket nyfiken på hennes alster.

    Molly Keane började sin karriär under pseudonymen M J Farrell.

    På svenska finns följande titlar:

  • En mycket väluppfostrad flicka 1985
  • Återkomsten 1986
  • Vänskap med förhinder 1988
  • Nicandra 1989

  • HÄR kan man läsa hennes dödsruna från 1996 som den publicerades i Irish Independent.

    söndag 15 juli 2012

    Jag har inte glömt bort Tyskland


    Fast just den här författaren, Martin Suter, är schwezisk (och tyskspråkig)- ännu en intressant utgåva av förlaget Thorén & Lindskog. Det är i sanning en stor kulturgärning detta förlag gör när de låter oss här i Sverige få möjlighet att ta del av så många nya tyskspråkiga författare. Vi ska alla vara mycket tacksamma, tycker jag.

    Dag efter annan läser jag om nya tyskspråkiga böcker som får lovord och så beklagar recensenten i samma artikel att "tyvärr, finns inte i svensk översättning". Så tråkigt. Då känns det så hoppfullt att det finns ett förlag som väljer att satsa ordentligt på flera lockande titlar från det tyska språkområdet nu i höst.

    Jag har just läst ut "Small World" (en riktig bladvändare ska jag be att få tala om)- jag kommer att skriva om den inom kort här på min blogg.


    "Great Irish Writers" : No 10


    År 1965 vann William Trevor (f .1928) Hawthornden-priset för romanen "The Old Boys"-  (mera om detta pris så småningom). "The Old Boys" finns i svensk översättning med titeln "Av den gamla skolan".

    Trevor är ursprungligen från Mitchelstown i Co. Cork- utbildad vid Trinity College i Dublin (bland annat) och ett av hans huvudämnen är historia. Numera bor han i Devonshire men irländsk känner han sig i själ och hjärta, säger han.

    Den bok som Irish Independent vill framhålla är en novellsamling "Ballroom of Romance"- Trevor är annars en mycket produktiv författare och det finns massor av romaner och novellsamlingar att välja på för den som är intresserad. De svenska översättningarna (det finns ett par stycken) daterar sig från 1980-talet.

    Har jag läst något av William Trevor, frågar jag mig? Jo, det har jag nog men jag kan inte minnas vad det var- kanske borde jag återknyta kontakten.

    Så till 'Hawthornden Prize'- det hade jag inte hört talas om- trots att det är ett av Storbritanniens äldsta litterära priser (instiftat 1919). Den nuvarande prissumman är på £10 000 och  "It is awarded annually to an English writer for the best work of imaginative literature. It is especially designed to encourage young authors and the word 'imaginative' is given a broad interpretation."

    I den långa listan av pristagare kan man hitta storheter som Sean O'Casey, Kate O'Brien och Vita Sackville-West. (En lista värd att utforska med andra ord).

    lördag 14 juli 2012

    "Great Irish Writers" No 9

    Flann O'Brien eller som hans egentliga namn var ,Brian O'Nolan (1911-1966), behöver kanske inte introduceras- han tillhör väl en av de mera kända irländska författarna och är dessutom "kultförfattare".

    Flann O'Brien skrev för "The Irish Times" och hans artiklar/krönikor var mycket populära (i vissa kretsar). Udda humor och satir- ja, vad ska man kalla hans sätt att skriva för? Mycket speciellt är det i alla fall och jag kan inte påstå att jag är någon större älskare av Flann O'Briens prosa.

    Den svenska översättningen av "At Swim-Two-Birds" är "Sanning är ett udda tal" (boken kom ut i originalversion år 1939). Flann O'Brien kommer alltid att ha sina läsare, tror jag- han har definitivt fått klassikerstatus.

    "The Sea" av John Banville


    John Banville tilldelades Bookerpriset för den här romanen som även finns i svensk översättning (2008) "Havet". Jag har läst på engelska och jag är mäkta imponerad.

    Vad är det vi minns och varför och hur hanterar vi våra minnen? "The Sea" är en tredimensionell väv bestående av två trådar ur det förflutna och en som följer det som kallas vårt här och nu. Berättaren är Max Morden en konsthistoriker som nyss blivit änkling. Max gör en resa bakåt i tiden genom att åter igen besöka den ort och den plats där han tillbringade en sommar i sin barndom. Den sommaren kom att förändra mycket för honom och minnena pockar och kan inte längre trängas undan. Samtidigt tänker Max på Anna, hustrun, och hennes liv och framför allt hennes långsamma död i cancer.

    Atmosfären i romanen är grå, dyster och havet är inte ett välkomnande hav- det är ett hav som tar mer än det ger men det är också en sista tillflykt för rotlösa och olyckliga människor.

    "I imagine an old seafarer dozing by the fire, landlubbered at last, and the winter gale rattling the window frames. Oh, to be him. To have been him."

    "They departed, the gods, on the day of the strange tide. All morning under a milky sky the waters in the bay had swelled and swelled, rising to unheard-of heights, the small waves creeping over parched sand that for years had known no wetting save for rain and lapping the very bases of the dunes."

    Så lyder inledningen och visst är språket mäktigt- vackert, ja, nästan hotande för det tränger sig verkligen på. Det går inte att värja sig.

    Max har alltså tagit in på ett luggslitet och underligt pensionat "Cedars" men pensionat har det inte alltid varit för just det här huset var en gång sommarbostad för familjen Grace (Herr och fru med två barn (tvillingar) och barnsköterskan Rose. Max förflutna är intimt förknippat med detta hus och så rullas historien upp i långsam takt. Det är tidvis ganska obehaglig läsning men författaren är så skicklig i sina formuleringar att man dras in i detta mystiska skeende direkt. Långsamt måste man läsa för det här är en bok som kräver koncentration- för den skull är den inte det minsta tråkig.

    Så vävs de tre trådarna samman- sida för sida till det oväntade slutet. Max, familjen Grace och Rose- hustrun Anna....(även dottern, Claire) Allt blir dock förklarat och  Max kommer "hem"-  väven blir färdig.

    Tidningen the Guardians recensent liknar Banvilles sätt att skriva vid Becketts (ja, även Prousts). Jag tycker att Banville är mera lättillgänglig och konstaterar att detta är en författare jag kommer att vilja läsa mera av.