Acqua alta

 

Venedig vintern 1966.( fotot är lånat från Wikimedia Commons )

På radion hördes varningen ” acqua alta” och Joseph Brodsky visste vad som var på gång. I essän ” Vattenspegel” skildras ett Venedig som inte så många har upplevt, ett Venedig sett genom poetens och författarens sinnen. I ett fjärran hörn av det Adriatiska havet... en stad som vintertid doftar av fruset sjögräs. En stad som ofta fylls av ” nebbia”, dimma som sluter tätt om smala gator och torg men- om man skyndar sig kan man leta sig fram i de tunnlar som skapas av den egna kroppsvärmen. ( En sådan tunnel

 står öppen i cirka en halv timma). Brodsky skriver också om att färdas på vatten - ett ursprungligt och primitivt sätt att färdas på och i Venedig är vattnet både färdmedel och hot. Att läsa ” Vattenspegel” är att läsa en poetisk betraktelse över en bild av en outgrundlig stad och också minnen av flydda tider. Vivaldi, Ezra Pound ( Brodsky har inte mycket till övers för Pound), Wystan Auden, nordpolsfararen Querini...

” Vattenspegel” tecknar stadens själ- och den är fjärran från ” shortsklädda invasionshjordar” och andra bullriga turister. Varenda sida fylls av betraktelser över ett odödligt underverk, men odödligheten är hotad för Venedig sjunker. 

” Kanske har Peggy Guggenheims samling och liknande anhopningar av det här seklets bråte som jämt visas här bara en enda funktion: att visa vilken tarvlig, förmäten, ogenerös och endimensionell skock vi blivit, att ingjuta ödmjukhet i oss. Det finns ingen annan tänkbar slutsats mot bakgrunden av denna Penelope till stad, som väver sina mönster om dagen och repar upp dem om natten, utan någon Odysseus i sikte. Bara havet.”

De båda baronessorna

 

Omslagsillustrationen är gjord av Gunnar Lindvall.

H.C. Andersen är inte bara sagor utan mycket mer. Nu har jag läst romanen ” De båda baronessorna” i svensk översättning ( 1946). Här kretsar berättelsen kring Elisabet, född under dramatiska omständigheter en ovädersnatt på Fyn. Moder- och faderlös blir hon ” adopterad” av tre studenter och så får vi följa hennes vindlande väg genom livet. Andersen bjuder på en odyssée genom dansk historia och dansk geografi och de nya tiderna möts med optimism. Bondeslaveriet har upphört och tortyrredskap som trähästen kan gömmas undan. Konst och litteratur väcks till nytt liv och Danmark sjunger av framtidstro. Elisabets resa börjar och slutar på Fyn men dessemellan skildras livet på en så kallad hallig i Nordsjön, utanför Slesvigs kust.( En hallig är en mycket liten ö, ständigt utsatt för havets attacker. En farlig idyll med andra ord. )

Två baronessor finns i boken och de har ett alldeles särskilt adelsmärke- heder och rättskaffenhet- sådant adelskap föds man inte in i. Det förvärvas genom god karaktär. Andersen har tecknat två intressanta kvinnoporträtt ( Elisabet är det ena) och detta i kombination med en utförlig historielektion gör berättelsen odödlig. 

Jag har mycket stor lust att gräva vidare i H.C. Andersens författarskap. ” Eventyren” har jag redan i bokhyllan och ett par reseskildringar också men det som drar mest just nu är dagböckerna och självbiografin. 

Vattenspegel

 

Vy över Venedig målad av Canaletto (1697-1768).

Av en ren sinkadus hamnade Joseph Brodskys essä om Venedig på mitt läsbord. Ibland ger det god utdelning att undersöka vilka böcker som står på bibliotekets beställningshylla. Jag fick vänta ett par veckor på att läsa men det lär det vara värt. Venedig är en stad som är populär hos både författare och konstnärer och listan på verk med den staden som fokus eller bakgrund kan göras mycket lång. En reseberättelse är Brodskys essä inte. Däremot förväntar jag mig poetiska beskrivningar och djupa tankar.

” Jag upprepar: vatten är lika med tid och förser skönheten med dess dubbelgångare.” 

Översättningen är gjord av Bengt Jangfeldt.

En gammal klassiker

 

Hans Christian Andersen. Akvarell av Carl Hartmann från 1845.

Det har tagit lite tid för mig att få tag på H.C. Andersens roman ” De båda baronessorna”. Till slut blev depåbiblioteket i Umeå lösningen för det är tyvärr så att böcker numera gallras ut obönhörligt och så blir de rariteter, ofta bara läsesalsexemplar. Inte särskilt praktiskt. För den som inte vill läsa via datorskärm eller pröva lyckan via antikvariaten blir tillvaron något krångligare, men vem bryr sig om gammalt ” mög” idag? Jag, som själv börjar känna mig som gammalt ” mög” är i alla fall glad över att få möjlighet att läsa berättelsen om ” De båda baronessorna” som först kom ut på engelska år 1848. Den svenska utgåvan, som ligger på mitt läsbord, är från 1946. Nu ska jag grotta ner mig i den danska historien med hopp och förtvivlan. Förtvivlan över de umbäranden som bondebefolkningen fick utstå under ”stavnsbandets” tid och hoppet som växte fram under det som kallas dansk guldålder. Allt berättat av berättarkonstens mästare - Hans Christian Andersen.

Han som älskade djuren

 

Två lamor. Skulptur av Rembrandt Bugatti. ( foto: Sukkoria på Wikimedia Commons).

Vem blir inte berörd av den kärleksfulla skulpturen härovan? De båda lamorna fanns en gång att se på Antwerpens zoo. I mitt sökande efter ” läsvärt” kom jag till New Vessel Press’ hemsida och hittade ett ” Europapaket”, hopsatt i dessa reseförbudens tider. Paketet består av sex böcker och en av dessa är Eduardo Franzosinis ” The Animal Gazer”, en roman som handlar om skulptören Rembrandt Bugatti och hans korta, intensiva liv. Bugatti (1884-1916) kom från Milano men bosatte sig i Paris och sedan i Antwerpen. Hans stora kärlek och passion var de vilda djuren och han tillbringade otaliga timmar med att avbilda dem, framför allt i Antwerpens zoologiska trädgård. Så kom det stora kriget och lilla Belgien blev den första måltavlan för bomber och framvällande invasionstrupper. Människor led och svalt. Djuren på zoo tvingades man avliva. Bugatti plågades av att se sina älskade djur dödas och så orkade han själv inte leva längre. Eduardo Franzosini har gjort ett porträtt av den känslige konstnären i sin prisbelönade roman, än så länge bara översatt till engelska såvitt jag kan se.

Rembrandt Bugatti verk finns numera väl utspridda på flera av Europas konstmuséer. ( De betagande lamorna ses på Musée d’Orsay i Paris)

Konstnärens hustru

 

Interiør i lampelys av Lauritz Andersen Ring (1854-1933)

Tavlan finns på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Porträttet föreställer Sigrid Kähler, den unga kvinna som blev Andersen Rings hustru år 1895. Då var hon bara 21 år gammal och hon gav upp sin egen lovande konstnärskarriär. Det vilar både ljus och mörker över porträttet men också ro och stillhet. En tavla att sjunka in i.

Sigrid Kähler drabbades av den tidens gissel, tuberkulosen, och dog redan 1923. 

Till Sibirien

 

Blakistons fiskuv. Foto: Tokumi på Wikimedia Commons.

Så här års väller listorna in, listor över det gångna årets ” bästa böcker”. Nyfikenheten tog överhanden och så ögnade jag igenom ett par av dessa sammanställningar. Jag kan tycka att mycket är variationer på samma tema och lite besviken blev jag över ensidigheten- men- det finns så klart det som sticker ut och som får läslusten att öka. Två böcker som har Sibirien som nedslagsplats blev mitt val. Sibirien är stort, oländigt och också mycket utmanande att vistas i och då känns det praktiskt att kunna resa bokledes och bekvämt tillbakalutad i soffan eller läsfåtöljen. 

Jonathan Slaght for till de oländiga trakterna runt Primorskij kraj i östra Sibirien för att leta efter den utrotningshotade Blakistons fiskuv, en fågel som Slaght har satt i sitt sinne att försöka hjälpa och bevara. Boken är en resa i både tid och rum, som jag förstår, och den här berättelsen bara måste jag läsa.

Kejsarinnan Anna regerade över Ryssland i mitten av 1700-talet och år 1739 ”beställde” hon en forsknings/upptäcktsresa till Sibirien, en resa som kom att ledas av Georg Wilhelm Steller och som omgavs av stort hemlighetsmakeri. Allt skulle noteras och kartläggas och Steller förde noggranna anteckningar under resan som gick från Irkutsk till Kamtjatka. ” The Great Northern Expedition” skrevs sen in i glömmeboken och först många år senare gick det att få ta del av Stellers dagböcker. Nu finns delar av dem i engelsk översättning ” Eastbound Through Siberia” - observations from the Great Northern Expedition”. Utgivare:Indiana University Press.

The Blind Woman of the Enlightenment

 

Horace Walpole (1717-1797). Målad av Jonathan Richardson.

Och där dök hon upp igen- Madame du Deffand. På sidan 216 i ” When the World Spoke French. Marie Anne du Deffand hade en av de allra mest tongivande salongerna i Paris under 1700-talet och hennes kontakter var många- och de var inte bara muntliga utan även skriftliga. Breven flödade från Madame du Deffands penna. En av mottagarna var Voltaire, en annan Horace Walpole. På ålderns höst fick hon hjälp med skrivandet för hon drabbades av blindhet. Walpole är känd som författare till ” The Castle of Otranto”( från 1764), den första gotiska romanen och den kom att bli en inspirationskälla för andra författare. Mellan Madame du Deffand och Horace Walpole rådde ett mycket djupt och speciellt förhållande trots stor åldersskillnad. 

Jag önskar att jag hade tillgång till Madames brev men i väntan på bättre tider tar jag fram Benedetta Craveris innehållsrika biografi ” Madame du Deffand and Her World”. ( Flerfaldigt prisbelönad, kan jag tillägga).

” Madame du Deffand was for a short time mistress of the Regent, is now very old and stone blind, but retains all vivacity, wit, memory, judgement, passions and agreeableness... She corresponds with Voltaire, dictates charming letters to him, contradicts him, is no bigot to him or anybody, laughs both at the clergy and the philosophers.” Horace Walpole.  

Dystra minnen

 

Wilhelmina av Preussen (1709-1758). Porträtt målat av Jean-Étienne Liotard.

En fruktansvärd barndom hade hon, Fredrika Sofia Wilhelmina - äldst av tio syskon och syster( närmast i ålder)  till den blivande Fredrik den store. Fadern, Fredrik Wilhelm, förde ett veritabelt skräckregemente vilket drabbade de båda äldsta syskonen extra hårt- de tydde sig till varandra och höll kontakten genom livet. Wilhelmina var den enda kvinnan i Fredrik den stores liv, sägs det. Wilhelmina blev bortgift ( mot sin vilja) med markgreven av Bayreuth men kontakten med brodern Fredrik upphörde inte utan en rik brevväxling följde genom åren. Språket dem emellan var franska, en tillflykt bort från det hemska i tillvaron. Wilhelmina skrev ner sina minnen och de finns att läsa på flera språk och det går att få tag på en tysk utgåva från 2018 ” Memoiren Einer Preussischen Königstochter”. 

Ett utdrag kan man läsa i Marc Fumarolis ” When the World Spoke French” och det handlar om när Peter den store kom på besök till slottet Mon- Bijou, ett besök som lämnade spår. 

” The barbarian court finally departed two days later. The queen immediately went to Mon-Bijou, where the desolation of Jerusalem prevailed; I have never seen anything like it, everything was so broken and soiled that the queen was obliged to reconstruct and refurnish almost the entire house” 

Mon-Bijous historia ändades i princip år 1943 då slottet blev svårt skadat i ett bombanfall. År 1959 lät de dåvarande östtyska myndigheterna riva ner det som återstod. 

På svarta vägar

 

En ljusglimt i mörkret- en höst/vinterglödande dörrprydnad från min stadsvandring. Min mycket lilla stad är numera ganska folktom och de få caféer och ” vattenhål” som finns är alla tillbommade och öde. Biblioteket håller fortfarande öppet - men hur länge till, undrar jag och genomsöker de egna hyllorna. Det blev ännu ett ” napp” och igen i det franskspråkiga. ” Sur les chemins noirs” ( På svarta vägar) av Sylvain Tesson. Boken är skriven efter ett veritabelt annus horribilis, det år då Tesson miste sin mor och dessutom föll ned från en vägg under fasadklättring i onyktert tillstånd. Fallet var på åtta meter och höll på att kosta honom livet. Efter en lång sjukhusvistelse beslöt sig Tesson, som den äventyrare han är, att genomkorsa Frankrike från syd till norr - till fots. Ensam, tillsammans med sina tankar. I själsligt mörker. Nu ska jag anträda den här resan, fast i min egen soffa. En flykt från det mörker som omger även mig i dessa tider.

När hela världen talade franska

 

Dags att ta itu med en hyllvärmare - Marc Fumarolis ” When the World Spoke French”. Det var en gång en tid när franskan var det stora språket i världen, när kungar, furstar, diplomater etc., etc. konverserade på det som då var ” språk nummer ett”. Fumaroli tar oss tillbaka till 1700-talet och åren mellan 1715 och fram till den franska revolutionen. Här avporträtteras ett antal européer och amerikaner som alla hade det gemensamt att de konverserade på franska. Upplysningen var en mäktig kraft och den öppnade dörrar i världen.

Det här är ingen bok att hasta igenom men det passar mig utmärkt, speciellt i dessa tider. På lut har jag också Ross Kings ” The Judgement of Paris- the Revolutionary Decade That Gave the World Impressionism” och här hoppar jag in i nästa sekel, 1800-talet. 

LIRE magazine littéraire

 

November månads LIRE- magazine littéraire handlar mycket om stoikerna och deras filosofi men utrymme ges som vanligt också åt en mängd bokrecensioner.

Sylvain Tessons senaste bok ” L’Énergie vagabonde” får stort utrymme och jag frestas svårt av denna krönika över ett liv i rörelse. Många sidor att läsa, konstaterar jag ( nära 1500) och någon översättning till svenska ska man nog inte hoppas på. Tesson har rest på många olika sätt - på cykel, motorcykel, till fots och med tåg och rörelse är väl hans ledmotiv i livet. Ständig rörelse. ” L’Énergie vagabonde” vänder sig till alla som älskar att sova under stjärnorna och boken är fylld av essäer, reseberättelser, aforismer, dikter och så dagboksanteckningar från åren 2014-2017.

” När jag är på resa andas jag, lever jag, söker jag äventyret”. Ungefär så. 

Je traverse une forêt, je parle à un homme que je ne connais pas et lui confie davantage de choses que s'il était mon frère, parce que je suis sûr de ne pas le revoir.

Av Sylvain Tesson i svensk översättning finns ” En sommar med Homeros”. ( 2019).

Om björnars betydelse

 En gammal fruktträdgård. Konstnär: Johann Sperl ( Wikimedia Commons )

Varje dag ska man lära sig något nytt och nu vet jag lite mer om uppkomsten av fruktträdgårdar. Allt började en gång för mycket länge sedan i Kazakstan och en stor och aktiv roll hade brunbjörnen. I Kazakstan växte mängder av äppelträd - med söta äpplen, sura äpplen, beska äpplen etc. Trakten vimlade också av bruna björnar, björnar som varje år förberedde sig på viloperioden i idet. De åt av de sötaste äpplena och givetvis slöks de hela med skal, kärnhus och allt. Inte ens en björnmage kan smälta hårda äppelkärnor så de kom ut bakvägen ( och det efter att ha transporterats en bit- ofta en längre sträcka.) Andra djur hjälpte också till med spridningen men björnen får nog ta åt sig den största äran. Via handelsvägar som Sidenvägen nådde så äpplet fram till Europa och man började anlägga stora fruktträdgårdar. Om allt detta och mycket mer därtill kan man läsa i ” Orchard- A Year in England’s Eden” av Benedict Macdonald och Nicholas Gates. De båda författarna följer livet i en gammal engelsk fruktträdgård genom ett helt år. Den här typen av fruktträdgårdar ,där samspelet mellan naturens olika och vilda ” komponenter” får verka fritt, är tyvärr på utdöende. Kanske och förhoppningsvis kan Mcdonalds och Gates bok bidra till ett ökat intresse och ökad insikt.

Makten, visheten och kvinnan

 

Hjalmar Söderberg gick ur tiden i oktober 1941 i ett tyskockuperat Köpenhamn. I Danmark hade han haft sitt hem sedan början av seklet och den nazistiska närvaron kunde Söderberg inte uthärda. År 1946 gavs en samling med efterlämnade anteckningar ut på Albert Bonniers förlag ” Makten, kvinnan och visheten”. Dessa tankekorn är i de flesta fall tillkomna under 1930-talet, en tid av växande oro, kriser och vapenskrammel. Boken är indelad olika partier och sedan också i kortare avsnitt. Mycket kretsar kring ” de usla makterna i tiden”. Tankeväckande och underhållande, beskrivs boken som och Söderberg får benämningen ” svensk prosas mästare” ( det skriver jag under på). 

I kapitlet ” Utkast och idéer” hittar jag denna iakttagelse.

” Eftervärlden bör naturligtvis inte låta inbilla sig att Ryssland under 1800-talet var befolkat av Dostojevskijs galningar och Tolstojs gudfruktiga bönder, eller att sällskapslivet i Stockholm var som i Strindbergs Götiska rummen och Svarta fanor. Dostojevskij hade den egenheten, att alla något så när normalt utrustade människor väckte hans motvilja, och de särskilt välbegåvade hans ursinnighet”.

Mot norr

 

Bjørnstjerne Bjørnson på väg till sitt barndomshem i Nesset.

Att läsa essäer kan vara både inspirerande och allmänbildande. I ” Parish of the North” berättar Claudio Magris om ett besök i Norge och han stannar till inför framför allt Bjørnstjerne Bjørnson och hans författarskap. Bjørnson växte upp i Nesset, omgiven av storslagen natur som bidrog till fantasi och skapande. Fadern var präst men Bjørnson blev en rebell och han kom att ogilla den strikta och inskränkta lutherska kyrkan.

Magris är otroligt beläst och han verkar ha ” plöjt igenom” det mesta från Bjørnsons penna och det är sannerligen inte lite för här kan man tala om stor mängd. Minst sagt. Från min hylla tar jag fram Bjørnsons samlade verk, ett arv från min morfar som hade både Ibsen och Bjørnson som husgudar. ( Morfar var ateist och hade inte mycket till övers för vare sig präster eller predikande). Magris skriver om romanen ” På Guds Veje” så den tänker jag fördjupa mig i. 

Ett otäckt barndomsminne ( Et stygt Barndomsminde) är en annan berättelse som Magris fastnat för. Här handlar det om brott och straff , närmare bestämt ett mord begånget under särskilt sorgliga omständigheter. Straffet blev halshuggning med bödelsyxan. Detta hände i Molde år 1842, en liten pojke ( Bjørnstjerne) på bara nio år tvingades bevittna avrättningen, ett svårt trauma som han sedan skrev om. 

Dags att damma av de gamla klassikerna.

På resa med Claudio Magris

 

Boken jag läser heter ” Journeying” och utgivare är Yale University Press. Claudio Magris är mest känd för ” Donau” men i ”  Journeying” ( ännu inte översatt till svenska, såvitt jag kan se) handlar det också om resor- nu i form av essäer från olika tidpunkter mellan 1980-tal och fram till 2005. Magris, som är från Trieste, är en vittberest man och jag skulle tro att en mycket stor del av hans liv har tillbringats på resande fot. Det här är ingen ” vanlig” reseberättelse utan mera filosofiska, historiska och litterära betraktelser i den tid och det rum som han för tillfället hämtar sin inspiration ifrån. Den första essäen handlar om Cervantes och Magris reser i don Quijotes spår. I Campo de Criptana finns de berömda väderkvarnarna som blev föremål för en attack. En gång fanns här nära femtio väderkvarnar - nu har antalet reducerats till tio- vita kvarnar mot en blå himmel och en brun jord. Intressant är det också att läsa om staden El Toboso som hyser ett Cervantesmuseum. Hit har statsöverhuvuden från ett otal länder skickat de bästa översättningarna av don Quijote- på respektive lands språk. Man kan bland annat studera ett exemplar som skickats av Mussolini ( året var 1930) komplett med dedikation och namnteckning. Hitler skickade ingen ” don Quijote” - i stället blev det en skrymmande, pompös Niebelungenlied. Han överträffas bara i storhetsvansinne av överste Gadaffi som bidrog med sin ” gröna bok”. Magris kommentar: ” Both reveal the arrogant insecurity of a boss who threatens, ” You don’t know who you’re dealing with,” while the greatness of Don Quixote, as Unamuno wrote, lies entirely in the humble confidence with which he says, ” I know who I am!”.

Ilf och Petrov

 

I Odessa finns den här stolen- till minne av Ilfs och Petrovs bok: De tolv stolarna. ( fotot är lånat från Wikimedia Commons.)

I novellsamlingen ” Ryska noveller” ( Gebers förlag 1960) finns ” Greve Sredizemskij” som är författad av duon Ilja Ilf och Jevgenij Petrov och här blir det ett möte med rysk humor. Svart i kanterna, får man nog säga men mycket underhållande och det går inte att läsa utan ett elakt leende. Sympatisk är han inte, greven, och nu ligger han på sin dödsbädd - gammal och ensam minns han både gamla oförrätter och nyare. Hjärnkapaciteten är det inget fel på och grevens hämnd blir både originell och djävulsk. 

Ilja Ilf och Jevgenij Petrov arbetade tillsammans och de skrev främst komiska stycken. Mest känd är romanen ” Tolv stolar” som blivit en klassiker ( den finns i svensk översättning). Boken väckte mycket misshag i Hitlertyskland och den blev lågornas rov i maj 1933. Ilja Ilf blev bara 40 år gammal- TBC tog hans liv år 1937. Jevgenij Petrov dog i en flygolycka fem år senare.

En anrik publikation

 

Vid Tennesseefloden. Foto: Mathew Brady (1822-1896).

En av Amerikas äldsta litterära tidskrifter läser jag om i en BLM från 1946, och jodå, den lever än i högönsklig välmåga. The Sewanee Review grundades redan år 1892 av litteraturhistorikern W.P.Trent och fokus låg på att framhäva sydstaternas betydelse i Amerikas kulturella liv. Idag finns tidskriften att läsa även på nätet ( för full åtkomst krävs givetvis prenumeration) och på en blogg kan man få en hel del boktips. Det är inte bara författare från sydstaterna som framhävs utan här finns i princip hela USA representerat och även en del utländska författare och skribenter. Värt att studera närmare- tycker i vart fall jag. ( Sewanee ligger i Franklin County i Tennessee och hyser University of the South.)

När syrenerna blommar

 Syrener i vas. Målning av Édouard Manet.

På läsbordet just nu: Ryska noveller i översättning av Hans Björkegren och Victor Bohm. Utgivningen är från 1960 och på förlaget Gebers. Den här samlingen är dessutom illustrerad- av Bo Mossberg. Bland de nära tjugo novellerna hittar jag en av Konstantin Paustovskij- en stor favorit.

” Madame Bovais bön” är titeln på berättelsen och som vanligt fångar Paustovskij människans innersta väsen och med det där vackra, lyriska språket. Madame Bovais är en kvinna som har blivit kvar i sitt Ryssland, det land hon en gång emigrerade till för att söka levebröd som guvernant och lärarinna i det franska språket. Så kom det stora kriget år 1914 och livet slogs i spillror för många - men Madame Bovais ger inte upp utan tar itu med den nya verkligheten med kraft och energi. Hårt arbete och ständig flit är det som gäller och så ett gammalt franskt sägesätt ” Allting blir bättre när syrenerna blommar”.

” De kalla klasarna var alltid täckta av dagg; om man luktade på dem blev ens ansikte vått. I skogen ropade fåglarna till varandra. Särskilt gladdes de åt en fågel som de inte visste namnet på men som de kallade ” klockfågel”. ” Trr-trr-trr”, ropade den, och det metalliska ropet lät som när man drar upp en väggklocka.”

Så går åren och det blir krig på nytt men så kommer den 6 juni år 1944. Landstigningen, invasionen i Normandie och det blev som Madame Bovais sagt ” allting blir bättre när syrenerna blommar” och hon fyller sitt lilla hus med de väldoftande blomklasarna. Paustovskij avslutar novellen på ett oväntat sätt och ingen läsare kan undgå att bli starkt berörd. 

Det finns en hel del översättningar av Paustovskijs verk men jag har en känsla av att mycket återstår att    ” ta itu med”.  Jag hoppas... och håller ögonen öppna. Som ett PS - Paustovskij blev nominerad till Nobelpriset i litteratur år 1965. 

Det flitiga biet

 

Jan Campert (1902-1943). Författare, journalist och motståndsman.

Nederländerna blev ockuperat av nazisterna år 1940 och det fria ordet blev under ett tag strypt. Men- så småningom började de gömda, hemliga tryckpressarna arbeta och ett förlag föddes ur det kvästa. Det första som gavs ut var en dikt ” De arton dödas sång”, till minnet av mördade motståndsmän. Den som skrivit dikten blev mördad han också- Jan Campert. Han fick plikta med sitt liv i koncentrationslägret Neuengamme.

Förlaget som startades år 1943 fick namnet ” De Bezige Bij” och det var synnerligen livskraftigt och finns än idag som en av de större och viktigare bokutgivarna i Nederländerna. Det flitiga biet är fortfarande mycket flitigt och många kända författare finns i det stallet. Jag tänker ta mig till förlagets hemsida för lite läsinspiration även om jag förmodar att eventuell framtida läsning får ske på annat språk än svenska.