tisdag 20 november 2018

Dueller

Januari 1837. Duellen mellan Alexander Pushkin och Georges d’Anthès.

Historien är full av utkämpade dueller och litteraturen likaså. Många författare har bidragit till att sätta fokus på denna dödliga tuppfäktning och det finns hur mycket som helst att läsa om/i ämnet. På mitt läsbord ligger just nu Aleksandr Kuprins ”The Duel” ( Duellen i svensk översättning). En garnison någonstans i den ryska ödemarken är platsen för handlingen. När soldater är sysslolösa och uttråkade blir det farligt och spänningen ökar för var dag där ute i ingenstans. Så kommer den oundvikliga urladdningen och jag är säker på att allt slutar i tragedi - precis som för Pushkin.

Jag har skrivit upp två noveller på min läslista ( båda med titel ”Duellen”) av Joseph Conrad och Anton Tjechov. En roman blev det också, av Gore Vidal. ” Duellen: en roman från Washingtons tid”  (svensk översättning 1975). Den engelska originaltiteln är ”Burr” (1973) och det handlar så klart om den här mannen:



Aaron Burr var på sin tid en omstridd person- han deltog aktivt i det amerikanska frihetskriget och var ett tag vice-president under Jefferson. Sedan skar det sig och Burr blev anklagad för förräderi - han tvingades fly hemlandet. Duellen med Alexander Hamilton slutade mycket olyckligt för båda parter och än i dag ger den ekon i historieskrivningen. Jag är intresserad av att läsa Gore Vidals tankar kring det hela i fiktionaliserad form.


måndag 19 november 2018

Mera franskt


För några månader sedan läste jag ”Her Father’s Daughter” av Marie Sizun, som det engelska förlaget Peirene Press har gett ut i översättning. Tyvärr har inte en enda av Sizuns böcker fått svensk språkdräkt men jag förvånas inte direkt. Översättningslitteratur är inte det som förlagen ( i allmänhet) satsar på. Själv kan jag tack och lov läsa ( om än med lite besvär ) på originalspråket och jag fortsätter därför med att gräva vidare i detta författarskap som jag finner mycket intressant. Marie Sizun debuterade vid 65 års ålder (2005) och har sedan fortsatt att vara flitig med pennan. Hon är också mycket konstnärlig och det är säkert ingen slump att hennes bokomslag är prydda av kända tavlor ur konstens historia. ”La femme de l’Allemand” visar upp ett verk av Egon Schiele.




Den senaste boken av Marie Sizun är en novellsamling och med Edward Hoppers ensamma dam på omslaget. Och - jag ser fram emot att läsa- så småningom.



söndag 18 november 2018

Gömt och glömt

Konstantin Trutovskys målning ”Saknad” från 1887.

Bibliotekets magasin innehåller (trots många utrensningar) fortfarande en del fynd och överraskningar. Intryckt i en av hyllorna hittade jag en tunn, sliten och gammal volym med guldskrift på ryggen ”Herre och dräng” av Leo Tolstoj och med utgivningsår 1895. En sådan bok ska man handskas försiktigt med - och vördnadsfullt. Förlaget: Söderström & C:o förlagsaktiebolag, Helsingfors och det lever än ( i något omstuvad version men dock). Det grundades 1891 och gav ut böcker på både finska och svenska.

”Herre och dräng” är en lång novell (95 sidor) och det är en både sedelärande och otäckt tragisk historia om mänskligt övermod och dårskap men också om styrka och om försoning. Allt med den rasande ryska vintern som bakgrund och en ödesdiger slädfärd i snöstorm. En odödlig pärla gömd inne i ett dunkelt magasin här - söder om landsvägen.


lördag 17 november 2018

Det hälsobringande? vinterbadet

Jordantrappan i Vinterpalatset som den tedde sig i slutet på 1800-talet.

I ” Från Bysans till Putin” av Per-Arne Bodin, läser jag om seden ” att bada i vaken”. Jag citerar ” Jordan är beteckningen för de vakar som tas upp på de ryska floderna tretton dagar efter jul, då Kristi dop firas enligt den ortodoxa traditionen.” Kyrkan nyttjar dock den julianska kalendern vilket bestämmer datumet till den 19 januari.

Jordanporten i Vinterpalatset leder rakt ut till den så kallade Jordanporten och vidare ut på Nevas is. Det var här det största firandet ägde rum och för männen (inklusive tsaren) gällde det att inte visa sig veka- barhuvad skulle man vara. ( Tsar Nikolaus I strök med på kuppen av den svåra förkylning han ådrog sig vid ”vakceremonien” år 1856). Paraderande soldater stod på isen utan sina ytterplagg. Efter ceremonierna tog sig många ett dopp i den uthuggna vaken.


Boris Kustodievs målning ”Vinter. Vattenvigning på dopdagen” visar ceremonien i all sin storslagna prakt. (1921).

Två boktips noterar jag efter avslutad läsning - Anton Tjechovs novell ”Konst”och Andrej Kurkovs roman ”Presidentens sista kärlek” - i båda dessa berättelser får man ta del av vattenvigning och vinterbad - med olika fokus.

Och - detta är bara en mycket summarisk återgivning av Per-Arne Bodins essä ”Att bada i vaken”. Ämnet är rikt och mångfacetterat.

fredag 16 november 2018

A riddle wrapped in a mystery inside an enigma


Orden i rubriken har gått till historien och de yttrades av Winston Churchill i oktober år 1939. Ryssland förblir en gåta men för att försöka skingra dunklen har jag lånat hem Per-Arne Bodins ”Från Bysans till Putin” (Norma förlag, 2016).

Målningen ovan är gjord av den ryska konstnärinnan Serafima Blonskaja (1870-1947) och den är  från år 1900. ”Flickor. Palmsöndagen”. Palmsöndagen är en mycket viktig helgdag i den ryska kulturen och det är en barnens fest. Blonskaja valde flickskolan i Smolnyj som centrum för firandet, ”Smolny Institute for noble maidens”, i engelsk översättning - och tavlan har en sällsam lyskraft. Vad hände med de unga adelsfröknarna när bolsjevikerna intog den ryska scenen? Här är de i blomman av sin ungdom och framtiden är evig och med blomsterströdda stigar. Kanske är det så de tänker där de står med sina tända vaxljus och gröna videkvistar.


Danslektion för adelsfröknarna i Smolnyj. En annan värld, en annan tid. Foto: Karl Bulla.

Jag fortsätter läsningen av Per-Arne Bodins bok.




torsdag 15 november 2018

När regnet kom

Myrna Loy och George Brent i filmen ”The Rains Came”, baserad på Louis Bromfields roman med samma titel.

”När regnet kom” blev en bästsäljare på sin tid och det dröjde inte länge innan filmatiseringen kom med de kända skådespelarna från Hollywood. Jag tror inte att filmen gjorde boken rättvisa - det kan inte vara alldeles enkelt att komprimera en tegelsten ( över 700 sidor) och få in alla nyanser och väl tecknade personporträtt. Visst handlar det om så kallad underhållningslitteratur men Louis Bromfields berättelse innehåller mycket mer än då. Jag ser vissa likheter med Paul Scotts ”The Jewel in the Crown” och i båda dessa epos handlar det om ”the Raj”, det brittiska herraväldet och likaså handlar det om upplösningen och det begynnande sönderfallet av detta maktfullkomliga styre. I ”När regnet kom” är det trettiotalets Indien som skildras genom den fiktiva staten Ranchipur och man möter en blandning av udda existenser - de båda ogifta äldre lärarinnorna som kamperar ihop, missionärsfamiljen som blivit utökad med en ytterst speciell dam ”faster Phoebe” ( som vid 80 års ålder fått nog av sitt hemland USA och tagit sitt pick och pack till Indien), överklasskvinnan Edwina som letar efter en plats i tillvaron och så Ransome, huvudpersonen, en man utan mål och mening. Det är en osedvanligt het sommar och alla väntar på regnen och de kommer- med enorm styrka. Allt rasar i princip ihop och katastrofen är ett faktum. Det är nu romanen utvecklas till att bli mer än en vanlig kärleksskildring - varje människa i Ranchipur kommer att prövas hårt och många mister livet. Pest, kolera och tyfus, jordbävningar, översvämningar - Indien är inte alls romantiskt.

Det finns flera svenska utgåvor av Bromfields roman men de är alla av äldre datum och vill man läsa blir det antikvariat eller biblioteksmagasin som får vara behjälpliga. Jag tyckte mycket om den hör romanen trots att den må vara något ”dated”.
” Nu hävde en annan schakal upp sitt tjut, därefter ännu en, och så sjönk mörkret över jorden, snabbt som ett förhänge faller, och bland de drivande svarta molnen blickade stjärnorna fram, gnistrande i den nytvagna luften som maharanis diamanter. Nere vid porten under fikonträdet snuddade mörkret ut de svarta silhuetterna av Johannes Döparen och hans båda vänner, men musiken från flöjten och trummorna fortsatte i den heta, fuktiga, stilla natten”.

( Bokens slutord. Översättningen är gjord av Gösta Olzon.)

onsdag 14 november 2018

Ett bevarat ögonblick


Tre författare möttes i Hyères en sommardag för över hundra år sedan. Från vänster Paul Bourget, Edith Wharton och Joseph Conrad. Promenadkäpparna hade de med sig och jag förmodar att solen strålade från en molnfri himmel - Medelhavet glittrade blått, säkert. Jag hoppas att de tillbringade en minnesrik och upplyftande dag tillsammans. Det var den 2 augusti år 1914 och om några timmar skulle tyska trupper marschera in i Belgien och det stora kriget sätta igång på allvar. Det krig som man sedan trodde skulle sätta stopp för alla andra krig. Men- människan är ett dumt djur och krigen rasar än.

Författarna på bilden blev odödliga - den längst till höger förmodligen mest så.

Hyères ligger vid Medelhavet och i regionen Provence-Alpes-Côte d’Azur. Edith Wharton kom att tillbringa många somrar här.


Castel Saint-Claire. Edith Whartons hem i Hyères. ( Fotot är lånat från Wikimedia Commons).

tisdag 13 november 2018

Into the dream


På Glyptoteket i Köpenhamn visas nu ( och fram till mitten av januari) en utställning med valda verk av den franske konstnären Odilon Redon. Så småningom ska jag bege mig över Sundet för att beskåda de fantastiska målningarna och under tiden får jag nöja mig med att läsa abbé Mugniers dagboksanteckningar. I januari 1892 är han hos Huysmans på middag, en middag där han förevisas Huysmans stora konstsamling. Här hänger både Redons och Gustave Moreaus tavlor på väggarna och abbé Mugnier tycker att Redons fantasier lutar lite väl mycket åt det mardrömslika för vad ska  den där bilden av kvinnan framför den grinande cyklopen betyda? Och Moreau... abbé Mugnier vet inte vad han ska tycka om Salomes dans vid Johannes döparens avhuggna huvud.


Ormen slingrar sig och blodet droppar på golvet. Salome dansar extatiskt med sin slöja och Herodes sitter som en stenstod på sin tron. Ett symboliskt och mystiskt mästerverk av Gustave Moreau.

måndag 12 november 2018

Nyfiken på: Rafael Sánchez Ferlosio


Det finns inte särskilt många svenska översättningar av den här spanske författaren som slog igenom rejält med romanen ”El Jarama” ( i engelsk översättning ”The River”) år 1955. Jarama är en flod med en blodig historia - under det spanska inbördeskriget rasade ett månadslångt slag vid dess strömmar, ett slag där ingen segrade och där tusentals människor miste livet. I Sánchez Ferlosios bok har det gått tjugo år och floden har nu blivit ett populärt utflyktsmål för människor som vill fly undan hettan i Madrid. ”The River” beskriver en dag i augusti som den ter sig för olika personer och olika grupperingar som alla sökt sig till svalkan vid Jarama.

Den engelska översättningen är gjord av Margaret Jull Costa - en av de allra främsta inom sitt gebit.



Jarama ( lånat foto). 

lördag 10 november 2018

Lunch med Céline

Attentatet i Lissabon den 1 februari 1908. Drottning Amélie försöker skydda sin son. I attentatet mördades hennes man kung Carlos I och kronprinsen Luis Felipe.

Abbé Mugniers dagbok bjuder sannerligen på otaliga inblickar i franskt kulturliv. Den gode abbén verkar ha umgåtts med ”alla” och han antecknade flitigt om sina upplevelser. I januari år 1933 var abbé Mugnier på lunch hos familjen Descaves med Céline, Célines mor och konstnären Vlaminck. Céline var på sitt bästa humör och han talade ivrigt och mycket - rummet blev som ett enda stort fyrverkeri, skriver abbén och fortsätter ” Céline skonade inte mina stackars känsliga prästöron och hans språk var kryddat med diverse profaniteter. Han hade varit i Berlin och han berättade att de flesta tyskar är anarkister. De är rädda för kommunismen och den rädslan kommer att skydda oss från krig. Han hade också varit i Breslau, en kolgruvestad som han målade en förfärlig bild av. Vlaminck höll låda han också och förklarade att ” det finns inga konstnärer längre - vare sig i Frankrike eller i Tyskland ( inte i Spanien heller) och om jag (Vlaminck) inte trodde mig vara konstnär skulle jag inte måla över huvud taget. Muséerna är mina bordeller, de roar mig men jag går aldrig upp för trappan och jag ligger inte med Delacroix eller någon annan”.

”När jag kom hem efter lunchen stod drottning Amélie och väntade på mig i porten. Vi samtalade en stund och hon berättade att hon snart skulle resa till Neapel.”


En kontrasternas dag för abbé Mugnier, onekligen.

fredag 9 november 2018

Dagböcker från 1700-talet

Pastellmålning av Rosalba Carriera. Originalet finns i Toulouse på Fondation Bemberg. (Bilden hittas på Wikimedia Commons ).

Det är inte vilka dagböcker som helst som jag nu kan ta del av i diverse utdrag - Catriona Seth har sammanställt en antologi över de främsta kvinnliga dagboksskrivarna under 1700-talet och det är Frankrike som är i fokus. Det är en omfattande bok på cirka tusen sidor ( med tunt papper så inte så otymplig att hantera). Först ut bland skribenterna är den italienska konstnärinnan Rosalba Carriera och hon berättar om en hektisk tid i Paris år 1721. Carrieras specialitet var miniatyrer i pastell och det skulle visa sig vara ett lyckosamt val. Under den tiden var det populärt att snusa och snuset skulle ju förvaras någonstans - för de bättre bemedlade blev det vackert dekorerade snusdosor och Rosalba Carriera hade verkligen fullt upp. Dagboken är fylld av anteckningar om beställningar och många möten med kungligheter. Den tredje januari till exempel är det Madame de Prie som ska avbildas. Damen i fråga var mätress till Ludvig XV:s regent Louis Henri av Bourbon. Rosalba Carriera lyckades försörja hela sin familj (systrar och mor bland andra) på sitt måleri och hon anlitades även av andra hov. August den starke var en flitig beställare och Carriera vistades också vid det Österrikiska hovet.

Catriona Seths bok kan man bara läsa styckevis - fotnötterna är många och är man nyfiken (vilket jag är) tar läsandet sin lilla tid, men vad gör det när man kan bege sig ut på en tidsresa till ett mycket dynamiskt sekel.




torsdag 8 november 2018

Året var 1932


Nobelpriset i Litteratur det året tilldelades John Galsworthy och det man ville premiera var det stora verket” Forsytesagan”. Priset kom i sista stund för året därpå gick Galsworthy ur tiden och så blev han ganska snabbt en bortglömd författare - det stora priset till trots. När  Tv-serien så ”dök upp” i mitten på 1960-talet väcktes ett nytt intresse för den prisbelönade författaren men jag har en känsla av att det mesta ändå stannade vid just berättelsen om familjen Forsyte.

Jag är nyfiken på en annan familjehistoria av Galsworthy ” The Freelands” (1915) - i svensk översättning 1921 (Familjen Freeland). Boken finns att läsa i Gutenbergprojektet men en del bibliotek har den säkert i sina magasinerade gömmor. Det kan kanske vara dags för den här romanen att komma ut och lufta sig lite. Upp på min ”vill läsa-lista” kommer den i alla fall.


onsdag 7 november 2018

Konsten, kärleken och döden


Det är tre huvudteman i Charles Morgans (1894-1958) roman om Lord Sparkenbroke- en bok som jag alldeles nyligen har införskaffat. Långsam läsning väntar för det är en tämligen omfångsrik berättelse. Charles Morgan var en gång en mycket läst författare och åtskilliga av hans böcker finns i svensk översättning så även Sparkenbroke. Trettio- och fyrtiotalet var Morgans storhetstid och han producerade inte bara romaner utan även skådespel och litteraturkritik. Idag är Morgan en bortglömd författare i Sverige men i Frankrike har man gett ut en del av hans verk på nytt.
Sparkenbroke hörde till en av de böcker som fanns på Hélène Berrs litteraturlista från Sorbonne.


Den här franska utgåvan av Sparkenbroke är från 2004.

tisdag 6 november 2018

Från magasinet i den stora staden

Louis Bromfield (1896-1956) idag en bortglömd författare. Åtminstone i Sverige.

Från ett av Malmö stadsbiblioteks magasin skickades  ”När regnet kom” av Louis Bromfield. Jag kunde hämta ut den omfångsrika romanen på hembiblioteket alldeles nyligen. Det där med fjärrlån är synnerligen praktiskt. Gamla böcker berättar en historia - pärmarna, de första sidorna, ”lånelappen” på bakpärmens insida....” När regnet kom” är från 1940 och den har varit flitigt lånad för på sin tid var detta en stor bästsäljare. Lite tilltufsad är den därför och det finns en del revor och fläckar på sidorna. Nog har boken patina!
Översättningen är gjord av Gösta Olzon och om han var flitig i sitt yrke- mest blev det översättningar från engelska men tyska, franska, norska och danska ingick också i repertoaren.

Av de över sju hundra sidorna i romanen har jag redan slukat ( för  sluka är det rätta ordet) väl över två hundra. Persongalleriet är rikt och handlingen (som tilldrar sig i Indien) flyttar sig framåt i alldeles lagom takt - dessutom får man en intressant historisk tillbakablick på en tid som var fylld av spänningar och enorma motsatser. Man måste stanna upp och reflektera och det är bäst att läsa en hel del mellan raderna också. Den här romanen skrevs under en annan tid och under förhållanden skilda från våra av idag och jag tycker verkligen om den där dubbla uppmärksamheten som läsaren mer eller mindre avkrävs.

I Tyskland (och i Frankrike) har man tryckt upp nya utgåvor av en del av Bromfields böcker.


måndag 5 november 2018

En lunch hos Colette

Ungdomsporträtt av Colette (1890).

1 juli 1922
” Var hos paret Jouvenel, det vill säga Henry de Jouvenel och Colette. En liten lägenhet på bottenvåningen med ett vardagsrum behängt med broderier och så en liten trevlig trädgård som badade i solsken med röda rosor och dito pelargonier. Maginot (krigsministern) kom sent och han gick med käpp ( han haltade) - han hade prinsessan Marthe Bibesco till bordet. Maten var riklig och dryckerna likaså. Colette hade Maginot på sin ena sida - på den andra satt Patipati, hennes hund. Colette älskar väldoftande blommor som citronmeliss, rosengeranier, reseda... Hon berättade om de cinerarior hon sett i Algeriet och de violetta vibrationer som de fyllde luften med. Herr de Jouvenel bidrog inte till att muntra upp sällskapet- han verkade tyngas av bekymmer. Colette är en stor beundrare av Francis Carco som hon anser vara en stor författare- men jag upptäckte något hårt i hennes ansiktsuttryck vilket gjorde mig illa berörd. ”

Utdrag från ”Journal de l’abbé de Mugnier” och i min mycket fria översättning.


Marthe Bibesco. Målning av Giovanni Boldini.

söndag 4 november 2018

Skuggorna kring sjön


Jag tog mig friheten att översätta den engelska titeln på Guy de Pourtalès familjsaga från trakterna runt Génève - någon svensk utgåva av boken finns inte, mig veterligen, och den engelska översättningen är mycket svår att få tag på. Guy de Pourtalès (1881-1941) bodde en stor del av sitt liv i Schweiz men var egentligen av fransk härkomst och han deltog på Frankrikes sida i det Första Världskriget (ett krig där han höll på att stryka med, för övrigt). De Pourtalès är mest känd för sina biografier men hans roman ”La pêche miraculeuse” tilldelades Grand Prix du roman de l’Academie Francaise år 1937 och den gavs säkerligen ut i stora upplagor på sin tid. Huvudpersonen i romanen är musiker ( musik var ett ämne som de Pourtalès till fullo behärskade ) och handlingen tilldrar sig i Génève och dess närhet. ”A thoughtful, solid piece of work” skriver Kirkus review och jag har lyckats få tag på första delen av den omfångsrika berättelsen - på franska- så det kommer att bli långsam läsning.

”Shadows Around the Lake” fanns med på Hélène Berrs litteraturlista från Sorbonne. Jag kommer att läsa med andakt.


lördag 3 november 2018

Läsinspiration från LIRE


Denna månads LIRE har funnit sin väg till mig, här söder om landsvägen och som vanligt finns det gott om artiklar och boktips att fördjupa sig i. Den skotske poeten Robin Robertson har kommit ut med en roman (hans första) - en berättelse om en sargad krigsveteran från det sista världskriget. Handlingen tilldrar sig i U.S.A. och blir, som jag har förstått det, ett ode till det stora landet i väster men skrivet på prosa ( som måste vara mycket poetisk). Poesi blir sällan översatt ( inte ens när den är utblandad med prosa) så vill man läsa får det bli på originalspråket. Förmodar jag.


Éric Dossert har letat upp över hundra kvinnliga skribenter/författare som idag är bortglömda. ”Cachées par la forêt” är definitivt en bok för mig och så småningom kommer den att hamna på mitt läsbord.

Anne Kerlans bok om Lin Zhao ( en kinesisk Jeanne d’Arc) vill jag gärna läsa. Lin Zhao blev ett av många offer för kulturrevolutionen. Lin Zhao hade modet att våga ha egna åsikter i en tid då det var säkrast att följa den stora strömmen - för detta blev hon fängslad, torterad, våldtagen och till slut avrättad. Anne Kerlan har skrivit Lin Zhaos historia.


fredag 2 november 2018

Ljusets stad


Jag tänker stanna kvar i Paris och på mitt läsbord har jag också Rupert Christiansens bok om hur Paris kom att bli just ljusets stad. Allt tog sin början år 1853 och kejsar Napoleon (III) gav i uppdrag åt Georges-Eugène Haussmann att omskapa den franska huvudstaden. Trånga gränder och smutsiga slumkvarter skulle bort och ljuset skulle in. En ny stad kom att växa fram. Det tog över femton år att färdigställa denna radikala förnyelse och det var givetvis många människor som kom i kläm under den resans gång.

Omslagsbilden har tagits från en tavla av Gustave Caillebotte och ingen kan som han fånga in Paris själ.


”City of Light” ingår i en serie, ”The Landmark Library” som har ett flertal lockande titlar i sin utgivning och jag har fyllt på min önskelista rejält. Näst på tur blir kanske boken om ”Rites of Spring” av Gillian Moore eller ”The British Museum” av James Hamilton.

torsdag 1 november 2018

Året var 1885


Abbé Mugnier gör en dagboksanteckning den 22 maj: ” Victor Hugo är död”. Den 31 samma månad är begravningsförberedelserna i full gång och Mugnier tar en promenad ner till Champs-Élysées där han ser poetens katafalk, där den är placerad, rakt under triumfbågen. Människor kommer och går, gatuförsäljare prånglar ut kalla drycker och fotografier på den avlidne. Triumfbågen är svept i sorgflor. ” I allt detta sover han, den stackars gamle poeten, han som fick hela min ungdom att gå i drömmarnas tecken.” Vid Place de la Concorde har statyer försetts med sorgflor vilket får dem att se ut som sörjande änkor.
Dagen därpå assisterar abbé Mugnier vid jordfästningsakten och efteråt, bland de enorma människomassorna som kantar gator och boulevarder, gör han denna korta reflektion:” L’Histoire racontera ce poème vivant dont j’ai été le témoin.”
Ja, det måste ha känts som levande poesi att bevittna detta stora spektakel.
Abbé Mugnier är en god iakttagare och en lika god skribent. I senare anteckningar berättar han om
sina möten och diskussioner med bland andra författaren Joris-Karl Huysmans, men det återkommer jag till vid ett senare tillfälle.
Jag tänker också att det kan vara läge att ta fram bröderna Goncourts dagbok (delar av den finns i svensk översättning) och göra om inte en jämförelse ( för det skulle bli som mellan äpplen och päron)
 men väl som ett komplement. Abbé Mugniers dagbok sträcker sig dock många år längre fram i tiden.

onsdag 31 oktober 2018

Arthur Mugniers dagbok


”Den återfunna tiden” är underrubriken på abbé Mugniers dagböcker som sträcker sig över en period på sextio år. Ett koncentrat finns med i boken ovan och det kommer att bli lite av en utmaning för mig att läsa men vad gör man när översättningar saknas? Jag har läst så mycket OM Mugniers dagboksskrivande att frestelsen till slut blev för stor och boken ligger nu på läsbordet.

Arthur Mugnier började att skriva 1879 och han kom att röra sig i mycket intressanta cirklar bland författare, konstnärer och idel berömdheter i den tidens Paris - och det där med bikthemlighet... jag vet inte riktigt hur hårt den gode abbén höll på den. Idag är allt hur som helst preskriberat och jag ser fram emot att få veta mer om i synnerhet den så kallade ”Belle Époque” som sträckte sig från 1871 och fram till 1914.


tisdag 30 oktober 2018

Sommar, hav, frihet och lycka

Promenad vid havet av Joaquín Sorolla y Bastida.

Förlaget Dedalus har satsat på en serie som fått namnet ”Euro Shorts” , korta romaner som kan läsas ut under en flygning inom Europa eller på ett av de många snabbtågen. Jag blev nyfiken på Julián Ayestas ” Helena, or The Sea In Summer” som blivit översatt till flera språk och till engelska av Margaret Jull Costa.
Berättelsen om Helena är berättelsen om en sorglös sommar vid havet med stora familjer samlade, gemensamma middagar ( där mormor tappar löständerna i sköljkoppen under bordsbönen), frihet under en blå himmel och ung spirande kärlek. Det är en upplyftande och vacker historia som vecklar ut sig i korta kapitel i en kort roman. Språket är vackert och poetiskt och man känner sig lycklig efter att ha läst denna sommarroman. Ayesta har velat skildra en annan tid - så som det kunde vara innan det hemska spanska inbördeskriget förändrade tillvaron.

” We said nothing more. We were walking along together, alone, through the silence of the evening. We were walking along alone through the silence of the world. Alone through the silence of time. Alone for ever. Together and alone, walking along together and alone through the silence of the world and the sea and the world, walking and walking. And everything was like a great archway through which we were passing and on the other side lay our world and our time and our sun and our light and our night and stars and hills and birds and always....”( s 124).

”Helena” kom ut på originalspråket (spanska) år 1952.

måndag 29 oktober 2018

Degenererad konst

Två katter i gult och blått av Franz Marc ( 1880-1916).

År 1937 anordnade nazisterna en stor konstutställning under temat ”degenererad konst ( entartete Kunst). Här visades verk som inte föll regimen på läppen och listan på representerade konstnärer var ( föga förvånande) lång. Förutom Picasso återfanns också Mondrian, Chagall och Kandinsky för att nämna några av de ”stora” inom konstens värld.

Franz Marc målade i expressionistisk stil (som starkt ogillades av nazisterna) och djuren har en alldeles speciell plats i hans värld. Så kom kriget och Marc blev inkallad att tjänstgöra i kavalleriet. Han stupade vid Verdun i mars 1916. Hans konst lever vidare.




söndag 28 oktober 2018

Rockwell Kent

Vinter och månsken - tavlan är målad av Rockwell Kent

Litteraturlistan i Hélène Berrs dagbok är precis lagom omfattande och innehåller både kända klassiker och en hel del som torde vara bortglömt idag.


Salamina av Rockwell Kent finns med, en bok som beskriver Kents vistelse på Grönland och som är vackert illustrerad med teckningar av författaren. Kent var en kontroversiell person som inte var rädd att gå mot strömmen. Han drogs till ensliga platser och vistades under långa tider på en ö i Maine, i Alaska och på Grönland för att ge några exempel.

Julen 1918 tillbringade Kent i en liten ” log cabin” på en avlägsen ö i Alaska tillsammans med sin nioårige son. ”A Northern Christmas” blev den passande titeln på boken som kom ut många år senare (1941).


lördag 27 oktober 2018

Sidospår


Jag har börjat läsa ”The Journal of Hélène Berr” ( boken finns i svensk översättning). Hélène var en ung judisk flicka som studerade engelsk litteratur vid Sorbonne-universitetet - det var onda tider och nazisterna hade ockuperat Paris. Hélène skrev dagbok och berättade om tillvaron i den franska huvudstaden som den tedde sig under cirka två år (mellan 1942 och 1944). I mars år 1944 blev hon arresterad och förd först till Auschwitz för att slutligen hamna i ett annat helvete på jorden: Bergen-Belsen. Där drabbades Hélène av tyfus och slogs ihjäl för att hon inte orkade ta sig upp ur sin brits. Fem dagar senare befriades lägret.

I slutet av ”The Journal” hittar man en lång lista på böcker som har omnämnts av Hélène B och jag fastnade redan på sidan 18 i dagboken och jag citerar: ”Last night I went to sleep after reading part two of The Rains Came. It’s magnificent. The more I read the more I find beauty in this book.” ”The Rains Came” är en tegelsten som handlar om Indien och the Raj - upphovsman är Louis Bromfield, som var mycket läst och populär under framför allt 1930-40-talen. Flera av hans böcker blev översatta till svenska men idag är Bromfield en ganska bortglömd författare ( i alla fall här i Sverige) och hans böcker göms ( i bästa fall) inne i magasinens dunkla vrår. ”The Rains Came” blev också filmatiserad med bland andra Myrna Loy i en av rollerna.


- och jag blir inte avskräckt av omslaget utan tänker försöka hjälpa till att få boken ut i friska luften. Fjärrlån är en utmärkt uppfinning.

fredag 26 oktober 2018

Beckett

L’Allée de Marines av Paul Cézanne

I den första av sina fyra essayer om Samuel Beckett skriver J.M. Coetzee bland annat om Becketts tid i Tyskland under trettiotalet. Under sex månader fick Beckett möjlighet att studera livet, konsten och litteraturen i Tyskland innan fällan slog igen och det stora kriget bröt ut. Om sina iakttagelser skrev han i både brev och dagböcker.
Det är nu Beckett väcks till nytt liv av konsten och han konstaterar ” I used never  to be happy with a picture till it was literature, but now that need is gone.” Det var främst genom Cézannes verk som han fick denna uppenbarelse. ” In Cézanne there is no entrance anymore nor any commerce with the forest, its dimensions are its secret & it has no communications to make”.



Coetzee skriver också om Becketts mycket komplicerade förhållande till modern och om den långvariga psykoanalys han gick igenom för att lösa upp en mängd knutar från barndomen. Denna ”första Beckett-essay” har kort och gott fått titeln ” The Young Samuel Beckett”. Essayen kastar ett förklarande ljus på åtminstone några delar av den gåtfulle irländske författaren.

torsdag 25 oktober 2018

Hölderlin


En av J.M. Coetzees essayer har rubriken ”Translating Hölderlin” men det handlar inte bara om översättning ord för ord utan snarare om att försöka förstå diktaren och människan Hölderlin. Coetzee tecknar ett vackert porträtt av en plågad själ och efter att ha läst och begrundat detta ovanliga människoöde känns det som helt nödvändigt att bege sig ut på jakt efter den äkta varan, det vill säga Hölderlins egna alster. Det är så välskrivna essayer ska fungera- de ska väcka intresse och stimulera till fördjupning genom vidare läsning.

”The northeast blows,
my favourite among winds,
since it promises fiery spirit
and a god voyage to mariners”

(Från Hölderlins dikt Rememberance).

En del i Coetzees essay handlar också om Hölderlins kärlek till Susette Gontard, en gift kvinna som besvarade hans känslor men allt var hopplöst för dem och Susette dog i förtid, drabbad av TBC. Hölderlin själv levde till relativt hög ålder men hans sinne fördunklades. Poeten i tornet blev 73 år gammal och räddades undan glömskan så småningom av bland andra Stefan George.


Från Ersatz förlag kommer boken ovan- utgiven år 2015. ” Kom nu eld” ( och den har flitigt recenserats.)