torsdag 19 april 2018

Gåtfulla platser

Odensjön i april (lånat foto).

Milda vindar från söder har inlett den här veckan och jag tänker på utflykter i ett vårlikt och snart grönskande Skåne. På biblioteket hittade jag "Gåtfulla Skåne - en guide till mytomspunna platser" av Caroline Alesmark och Polgara Järnefelt. I den här boken får myterna och folktron ta stor plats och man får lära sig att hitta till många bortglömda platser. Jag fastnade vid Odensjön som ligger strax intill Röstånga i mellersta Skåne. Nog kan man förstå mystiken som omger sjön när man ser fotot ovan. Odensjöns skapelse är ännu inte helt klarlagd men man lutar åt att ett gigantiskt vattenfall har format denna jättegryta. Sjön sägs ha hemliga förbindelser med olika platser i världen- bland andra Wottensee i Schweiz. En kväll i augusti år 1963 tog sig Hasse Alfredsson och Tage Danielsson ett dopp i det iskalla vattnet - Alfredsson var sist kvar när han plötsligt kände hur allt började virvla runt honom och han höll på att dras ner i djupet (19 meter). Han räddades enbart genom sina vänners rådiga ingripande ( de slängde i en repförsedd träbänk och lyckades dra Alfredsson i land). Vattnet hade på ett par minuter sjunkit med en hel meter. Förklaringen till detta dramatiska skeende kan man läsa mer om i boken.

I ett annat kapitel läser jag om den koleriske och maktfullkomlige kyrkoherden i Brunnby, Erik Sinius, en man som inte drog sig för att starta en häxprocess så sent som 1720. Jag konstaterar att det finns en mängd platser att utforska i "mitt" landskap.


tisdag 17 april 2018

Maudie


Så har jag sett filmen om Maud "Maudie Lewis" en ovanlig kvinna och en lika ovanlig konstnär. Hon drabbades tidigt av ledgångsreumatism men hon lät sig inte kuvas av sjukdomen. Inte heller accepterade hon att bara sitta instängd och sysslolös hos sin moster i Marshalltown, Nova Scotia utan Maudie tog sitt mycket lilla pick och pack och flyttade in hos fiskaren Everett Lewis ( de gifte sig efter ett tag). Den enkla (minst sagt) stugan som Everett bodde i ( ett rum och sovloft) dekorerades undan för undan med Maudies färgglada målerier och hon började också att sälja sin konst- först i form av vykort men undan för undan också som "vanliga" tavlor. Med tiden blev stugan en vallfartsort för många - och det gjordes reportage om Maudie och Everett i flera tidningar.


En kopia av Maudies och Everetts stuga i Marshalltown.

Maud Lewis målningar är fyllda av glädje och tilltro till livet och jag är så glad att jag fått ta del av hennes historia. Maud Lewis levde mellan 1903 och 1970 och det finns flera böcker om hennes konstnärsgärning.

söndag 15 april 2018

Kvinnoporträtt


Förra sommaren grottade jag ner mig i franskt salongsliv och mätresser (som inte var vilka älskarinnor som helst utan lärda och smarta damer som både kunde föra sig och idka kulturliv)- jag köpte på mig en del böcker om "dess forna tider" och allt hann jag så klart inte läsa. Nu stundar en ny sommar och när den årliga storstädningen av trädgården är klar blir det förhoppningsvis dags och tid att ta fram "resterna" från förra säsongen. Jag har plockat fram Benedetta Craveris "Reines et favorites" och det första kapitlet handlar om Catharina av Medici ( hon med Bartolomeinatten ). Boken bjuder på nära tjugo kvinnoporträtt- alla hämtade från den franska historien.




Benedetta Craveri är en italiensk historiker och hennes böcker har översatts till flera språk (engelska, franska och tyska bland andra). Det är ett sant nöje att följa med på Benedetta Craveris strövtåg genom historien och nog är det synd att det inte går att läsa om dem på svenska.

lördag 14 april 2018

Den blå boken



Det är dags att läsa tyskt igen och jag funderar på att skaffa Erich Kästners dagboksanteckningar från 1940-talets Tyskland. Kästner var åsyna vittne till bokbålen år 1933 då hans egna verk kastades på lågorna under pöbelns jubel. Trots detta valde Erich Kästner att stanna kvar i hemlandet och han gick i "inre exil". Dagböckerna skrev han i största hemlighet och precis som Samuel Pepys en gång använde Kästner sig av stenografi. Nu finns en färsk utgåva av dessa dagboksanteckningar och jag är säker på att de bjuder på intressanta inblickar i en svår tid.


Nyfiken är jag också på Rüdiger Safranskis Goethe-biografi som finns i engelsk översättning. Safranski har för övrigt skrivit flera biografier över både filosofer och författare.


fredag 13 april 2018

Atomer och stjärnor

K2. Foto: Vittorio Sella, 1909.

" No country claims it, no latitudens and longitudes and geography, no dictionary words. No, just the bare bones of a name, all rock and ice and storm and abyss. It makes no attempt to sound human. It is atoms and stars". ( Fosco Maraini, 1959.)

Jag har läst om K2:s historia i Ed Viesturs bok " K2- Life and Death on the World's Most Dangerous Mountain" ( skriven tillsammans med David Roberts). Viesturs är amerikan och en av inte alltför många alpinister som överlevt mer än trettio års bergsbestigning på världens allra högsta och farligaste toppar. Ed Viesturs berättar ( något rörigt) om de mest kända expeditionerna till detta svårbemästrade berg. Jag fastnade i år 1909, det år då Ludvig Amadeus, hertig av Abruzzerna drog iväg till Himalaya med en skara andra våghalsar för att pröva lyckan. Det gick hyfsat bra ( hertigens sällskap nådde cirka 6000 meter upp) men man lyckades inte besegra berget. Däremot har den väg man tog än idag namnet "the Abruzzi Ridge".

Med i expeditionen år 1909 var fotografen Vittorio Sella och hans foton är enastående i sitt slag, fyllda av bergens lockelse och faror.



K2 övermannades till slut, men det tog många år till. Först att nå toppen var Lino Lacedelli och Achille Compagnoni. Året var 1954.

torsdag 12 april 2018

Strövtåg längs gränsen


"The Border", handlar den här boken om- det vill säga landgränsen mellan Irland och Storbritannien. Garrett Carr har skrivit om trakter med historia ( oftast mycket blodig sådan) . Under ett år tog sig Carr fram till fots och med kanot i gränstrakterna och resultatet av strövtågen blev en bok och en mängd foton. Människor, landskap och minnen och jag kommer att läsa med stort intresse.


Colm Toibins bok är av något äldre datum men jag är säker på att den kommer att bli en så kallad modern klassiker.


onsdag 11 april 2018

Hänryckningens tid

Skärfläckor på lånat foto

Det är lätt att låta sig berusas av vårens alla dofter, ljud och färger. De första humlorna har vaknat och surrar i kör vid de blommor som rådjuren inte konsumerade som efterrätt. Även myggorna har vaknat till liv och en av dem flyttade raskt in i sängkammaren - den oönskade gästen gjorde sin närvaro påmind under natten. Flyttfåglarna dyker upp- en efter en - i flock. Snart börjar skärfläckorna att häcka på Landgrens holme nere vid flommarna och längs väg 100 håller man på med "grodarbeten" och gör en inventering av amfibiebeståndet. Små plastspannar grävs ner i dikeskanten. Naturen har börjat vakna med andra ord.

För att riktigt grotta ner mig i vårkänslorna har jag plockat fram tre samlingsvolymer (lyrik) - mitt val blev dikter av Harry Martinson, Werner Aspenström och Hjalmar Gullberg. Jag borde förstås letat upp en bok av Anders Österling också. Dessa fyra författare var mästare i genren naturlyrik - de var också medlemmar av Svenska Akademien på den tid då denna institution var något att vara stolt över. Idag blir jag enbart deprimerad när jag läser om alla turer och alla utfall. Då känns det nödvändigt för mig att vrida klockan tillbaka till en annan och i det här sammanhanget bättre tid.

Förvånande mängd av violiner
som legat gömda under snön!
Nu öppnas de svarta fodralen.
Citronfjärilen finstämmer
sina vingar. Svalan
uppdyker ur sjön.
---
Från " Våretyd för två fingrar" av Werner Aspenström.


tisdag 10 april 2018

När våren kommer till Bretagne

Collage med piplärkor (lånat).

Chateaubriand ägnar ett par sidor av sina omfattande minnesanteckningar åt den bretagnska våren och den är fylld av färger,dofter och ljud.

Våren kommer tidigt här och med den alla flyttfåglar. Marken täcks av tusenskönor, violer, liljor, hyacinter och olika slags anemoner. Bin och humlor surrar och äppleträden blommar i rödaktiga toner. Chateaubriand citerar Plinius som sa att " Brittany is a peninsula keeping watch over the Ocean".
Så fortsätter Chateaubriand med sin beskrivning : " Skylarks from the fields fly with sealarks. The plough and the fishing boat, a stone's throw apart, furrow the land and the water alike.--- The multicoloured sands, the variegated heaps of shells, the kelp, and the silvery fringe of foam rise up to the blond or green edges of the wheatfields."


Sommargyllingen är en av de fåglar som flyttar till Bretagne när våren kommer.

måndag 9 april 2018

Nu kommer blommornas tid

Målning av Johan Laurentz Jensen (1800- 1856).

Vill man se fler av Jensens utsökta blomsterporträtt kan man bege sig till Nivå och Nivågårds museum strax norr om Köpenhamn som ställer ut verk av Jensen denna säsong (fram till slutet av augusti).

Äntligen har våren kommit och det är dags att citera Linné " Jag har inte tid för sjukdomar, Flora kommer strykande med hela sin armé." Hos mig har förstås armén något decimerats på grund av rådjurens framfart men nu slår påskliljorna snart ut (de får vara i fred) och de vilda blommorna är på gång. Jag väntar på smörblommor och mandelblommor. Från hyllan har jag plockat fram första delen (vårens och försommarens örter) av Harriet Hjorths "Blomstervandringar" (1958). Harriet Hjorth kåserar och berättar om blommornas värld med åtskilliga avstickare till litteratur och konst.

" Nu porlar alla diken. De rinner till från berg och stup, forsar ner över slänter och stigar i skogen, vidgas till bottenosynliga sjöar under granarna, tvingar sig fram över markerna i alla riktningar och störtar befriande ner i ett dike för att strax glimma fram över ett gärde".

Carl Batsch var en tysk professor (medicin) och botaniker - år 1810 publicerades hans skrift "Botanik för fruentimmer" . Harriet Hjorth berättar om boken och citerar - för det är underhållande på ett icke avsett vis. Batsch uttrycker sig som till små barn och nog är det skrattretande alltid. "De flesta växter hava en allmän prägel i deras bildning, varigenom de genast skilja sig från djuren.- Småningom utvecklade väsenden av en grön färg, som med trådar äro fästade vid marken där de stå, skjuta mer eller mindre greniga upp i höjden och bära gröna utbredda flatheter."
Kanske går det att hitta flera utdrag av Batschs oändliga vishet på "Gutenberg" eller någon annan stans.

Nu har jag placerat Harriet Hjorths lilla trevliga bok bredvid mig på läsbordet - för vidare läsning i vårljuset.


söndag 8 april 2018

Kvinnor och politik (och en katt)

Pauline de Beaumont (1768-1803). Porträtt av Élisabeth Vigée -Lebrun.

Francois-René de Chateaubriand hade två stora passioner- kvinnor och politik. I hans liv fanns många damer och han var aldrig utan kvinnligt sällskap. Jag läser om Pauline de Beaumont ( som hade egen salong i Paris under Napoleons första tid vid makten) och hennes tragiska öde. Pauline miste så gott som hela sin familj under den franska revolutionen och sedan drabbades hon av TBC. Hon dog i Rom och i armarna på Chateaubriand som skriver om henne i sina memoarer.


En annan av Chateaubriands stora kärlekar var Juliette Récamier ( även hon hade en berömd salong i Paris. Hon var 71 år gammal när hon föll offer för koleran som härjade Paris år 1849.

Chateaubriand gifte sig år 1792 (eller snarare tvingades till giftermål) med den då artonåriga Céleste de Lavigne. Det blev inget lyckat äktenskap och Chateaubriand levde separerad från sin fru under många år. Enligt författaren Victor Hugo var Céleste stel, ful och föga omtänksam. Hur som helst så tråkade hon ut sin make och Chateaubriand hyste förmodligen ömmare känslor för sin katt, Micetto.
Micetto var en gåva från påven Leo XII och så här berättar Chateaubriand:" My companion is a large red and grey cat, banded with black. He was born in the Vatican, in the loggia of Raphael. Leo the twelfth reared him on a fold of his white robe, where I used to look at him with envy, when as ambassador, I received my audiences. The successor of Saint Peter being dead, I inherited the bereaved animal. He is called Micetto, and surnamed the Pope's cat, enjoying in that regard much consideration from pious souls. I endeavour to soften his exile, and help him to forget the Sistine  Chapel and the vast dome of Saint Angelo, where far from earth, he was wont to take his daily promenade."

lördag 7 april 2018

Nostalgi


Det var det där omtalade året- 1968- och jag hade hamnat i Lund för att läsa engelska. Litteraturlistorna var omfattande och kurserna var för det mesta mycket tidskrävande men nästan allt var nytt och roligt. Jag älskade det engelska språket (det gör jag ännu). Tyvärr är de där listorna bortstädade sedan mycket länge - jag hade gärna fördjupat mig i dem nu, femtio år senare - som äldre läser man med andra ögon och annan erfarenhet. Jag minns en del författarnamn med extra stor tydlighet och Bernard Malamud är ett av dem. "The Fixer" fanns på en av listorna, en roman som handlar om Ryssland och judeförföljelser (tsartiden). (Syndabock är titeln på den svenska översättningen som kom år 1968 och originalversionen är från 1967).

Nu tänker jag läsa om och för säkerhets skull skaffar jag mig en novellsamling också "The Magic Barrel" (Den magiska tunnan) från 1958 (den svenska översättningen kom år 1981).


Realiteter

Fallen Monarchs av William Bliss Baker

William Bliss Baker (1859-1886) dog alldeles för ung och innan han hunnit göra sig ett större namn inom konstens värld. Realismen var hans skola. På mitt läsbord finns just nu ( och kommer att bli kvar där under lång tid framöver) Erich Auerbachs "Mimesis". Jag läser på engelska men boken finns  att få på svenska också. Undertiteln är "the representation of reality in western literature".

Hur har författare genom tiderna beskrivit verkligheten?  Hur ska man bäst läsa "western literature"? Här går resan från Odysseus irrfärder och fram till och med Virginia Woolf. Många stopp blir det på vägen och jag har vikt sommaren åt denna tegelsten som hör till litteraturhistoriens klassiker.


fredag 6 april 2018

En sväng in på magasinet

Sardinien. Foto: Rolf Dietrich Brecher

Jag talar förstås om biblioteksmagasinet- som på "mitt" bibliotek inte är så särskilt stort och tyvärr utsätts det också för regelbundna och radikala utrensningar. Det gäller att norpa åt sig klassikerna i tid innan de skattar åt förgängelsen och/eller blir bortslumpade till vrakpris. Jag hade tur den här gången för Göran Börges " På Sardernas ö" fanns fortfarande kvar i hyllorna. Det är en mycket annorlunda reseskildring och snarare en djup inblick i Sardiniens historia. Sardinien är en ö med urgamla rötter och med svindlande vackra landskapsvyer om man ska tro på fotona ( och det ska man nog).

Jag har aldrig varit på Sardinien men det är en plats jag mycket gärna skulle vilja se och uppleva. I brist på den äkta varan nöjer jag mig gärna med Göran Börges klassiker och sneglar också lite på det jag kan läsa om den Sardinska litterära våren. Till den rörelsen hör till exempel Milena Agus och Michela Murgia - men det finns också andra författare att utforska.

torsdag 5 april 2018

En sommar med tegelstenar


Den långa vintern verkar äntligen vara på upphällningen och ljuset har kommit tillbaka. April och maj är intensiva månader för den som har trädgård och även om min ambitionsnivå inte är särskilt hög finns det dock många måsten, måsten som alla tar sin tid. När andra trampar, skuttar, lyfter etc. på gym får jag rikligt med motion bland träd och buskar. Lästiden krymper något nu men det tar jag igen längre fram. Då blir det dags för ett par tegelstenar. Den första ut i raden blir en del av Chateaubriands memoarer: Minnen från andra sidan graven. Jag har läst en del av dem förut men i yngre år. Nu är jag äldre och läser med andra ögon. Han levde verkligen under " interesting times" Francois-René de Chateaubriand (1768-1848), och det var ett rent mirakel att han lyckades överleva den franska revolutionen. Mellan åren 1768 och 1800 (som den del jag tänker läsa, täcker) hann Chateaubriand med åtskilligt- barndom i Saint Malo, promenader runt pappans slott i Combourg, jaktutflykter med Ludvig XVI i Versailles, franska revolutionens blodbad, möte med George Washington i USA och så en hopplös förälskelse under exilen i England.

Ett urval av Chateaubriands memoarer finns att läsa i svensk översättning.


onsdag 4 april 2018

Dröm och mardröm

Annapurna

Bergsklättrare är ett speciellt släkte. Individualister är bara förnamnet och kanske också ibland en förskönande omskrivning. Jag har läst Maurice Herzogs bok "Annapurna" från 1952, en bergsklättringens klassiker som finns översatt till flera språk.

År 1950 hade ännu ingen lyckats besegra ett 8000-metersberg (dessa hittar man i Himalaya) men visst hade åtskilliga försök gjorts- många med dödlig utgång. Maurice Herzog och ett antal medlemmar i den franska alpinistklubben ville se om de inte kunde bli de första att stå på denna höga höjd och så skapades en expedition som skulle gå till Annapurnamassivet i Nepal. Trakten var då tämligen outforskad och de kartor man hade tillgång till skulle visa sig felaktiga. En stor del av Herzogs berättelse handlar därför om hur man försökte att hitta "rätt berg" att bestiga.

Under övermänskliga ansträngningar och med faror lurande överallt ( laviner, seracs, glaciärsprickor, kyla - listan kan göras mycket längre) lyckades till slut Herzog och Louis Lachenal nå toppen. Priset blev högt. Både Herzog och Lachenal tvingades amputera fingrar och tår (Herzog både och).

Kanske ska man vara klättrarfrälst för att till fullo uppskatta den här boken men trots att jag inte hör till den skaran blev jag ändå tagen av Herzogs berättelse och nog kan jag förstå den iver och den längtan som finns i jakten på det som tros vara ouppnåeligt.

" Annapurna, to which we had gone empty-handed, was a treasure on which we should live the rest of our days. With this realization we turn the page: a new life begins. There are other Annapurnas in the lives of men." (Herzogs slutrader).


tisdag 3 april 2018

Där gräset blommar


Takehiko Fukunaga (1918-1979) var en mycket uppburen författare i Japan under framför allt 1950-talet. Idag är han mer eller mindre bortglömd och det enda jag har lyckats hitta i översättning är Dalkey Archive Press utgåva av "Flowers of Grass". Jag drogs till den här romanen eftersom den har handlingen förlagd till ett sanatorium (Fukunaga drabbades själv av TBC så en hel del i boken är självbiografiskt ).

Titeln är hämtad från bibeln (Petrusbrevet 1:24): "allt kött är såsom gräs och all dess härlighet såsom gräsets blomster--" ( For all flesh is as grass, and all the glory of man as the flower of grass.)

Vackert, vemodigt och filosofiskt - så lyder en del omdömen. Nu tänker jag bilda mig en egen uppfattning och jag stiger in i sanatoriets värld där det finns en trädgård med rosor och kamelior och en "crepe myrtle" (lagerstroemia).


Crepe myrtle. Foto: Southern muse.

måndag 2 april 2018

De skällande hundarnas sekel


Om man googlar (detta underliga ord) på "road-side dog" kommer man att få upp en oändlig mängd sorgliga bilder på övergivna hundar men inte mycket på boken ovan. Czeslaw Milosz lilla volym med blandade tankar, funderingar, hugskott och en del dikter är dock väl värd att finna bland de fyrfota vännerna. Boken skrevs under slutet av 1990-talet och då var Milosz en gammal man som kunde se tillbaka på ett långt och innehållsrikt liv. Namnet på samlingen fick han genom en resa som gjordes med häst och vagn i början av förra seklet. Vart än han kom fanns det alltid en skällande hund någonstans vid vägen som hälsade på sitt sätt. "That was the beginning of the century; this is the end. I have been thinking not only of the people who lived there once but also of the generations of dogs accompanying them in their everyday bustle, and one night- I don't know where it came from- in a pre-dawn sleep, that funny and tender phrase composed itself: a road-side dog."

Boken består av korta stycken, oftast inte mer än en sida i längd och ämnena är mycket växlande. Jag tänker behålla den här "vägarnas hund" på mitt nattduksbord för det passar så bra att läsa ett eller annat stycke under nätternas många vargtimmar. Under den gångna natten fångades jag av det här:


Cueva de las Manas. (Argentina). I grottan hittar man dessa handavtryck som är över 10 000 år gamla. Milosz mediterar över synen i stycket med rubriken "The Edge of the Continent" och han undrar vem han/hon var som gjorde dessa avtryck en gång för så länge sedan och en dikt av Robinson Jeffers får också illustrera mysteriet.(The Hands).

söndag 1 april 2018

I am the world itself. Come to pay you a visit.


Orden i rubriken är Joseph Conrads och de inleder Maya Jasanoffs bok om den kände författaren. "The Dawn Watch" är något av en hybrid- en biografi (som går på djupet), en reseberättelse och en bit litteraturhistoria som främst koncentrerar sig på  Anarkisten, Lord Jim, Mörkrets hjärta och Nostromo. Maya Jasanoff berättar på ett mycket levande sätt och nog väcks mitt intresse att läsa om de Conrad-romaner jag har i hyllan. ( Samlingen behöver kompletteras, märker jag). Conrad upphör aldrig att fascinera både som människoöde och som författare. Hur kunde en pojke, född och under flera år boende mitt i Europa - utan ett hav i sikte- få för sig att bli sjökapten? Och så att skriva böcker på ett nytt och främmande språk? Allt detta kräver mod och envishet.



Det finns mycket skrivet om Joseph Conrad ( på svenska finns t ex Gunnar Fredrikssons "I Joseph Conrads kölvatten" (1982) och Olof Lagercrantzs "Ekelöf, Proust och Conrad- tre valfränder", men nya friska infallsvinklar gör Conrad än mer lockande som författare. Nu blir det läsning av "Mörkrets hjärta" mellan snöbyarna. Den romanen kan ju också kombineras med en filmklassiker- "Apocalypse Now" (Coppola).


lördag 31 mars 2018

Meru

Meru. Foto: Sharada Prasad

Påsken borde vara en tid för kontemplation- en tid att fundera över liv och död och alltings mening, kanske. Jag har sett en vacker film om ett berg i Himalaya - och om kampen att klättra upp för en kal och skrämmande hög klippa. "Hajfenan" på berget Meru (längst till höger på fotot) ansågs länge som omöjlig att besegra, men till slut lyckades ändå någon nå toppen. Den svåraste vägen upp återstod nu som utmaning och det är den berättelsen som Conrad Anker och hans två nedklättrare har förevigat i filmen om Meru. Att sitta/stå på en över 6000 meter hög klippformation och se gnistrande stjärnor avteckna sig mot ett vitt och iskallt berglandskap måste vara en helt utomjordisk upplevelse. "Varför gör du det här" frågar någon Anker. "It's the view. It's the view," svarar han- fast det är ju inte hela sanningen. Männen (och kvinnorna - fast oftast männen) som trotsar alla svårigheter, alla upptänkliga hinder i försöken att övervinna naturens krafter är inte galningar- kanske mera rastlösa sökare och livsutmanare och jag kan inte låta bli att fascineras av dem och deras sätt att trotsa allt sunt förnuft.


En så kallad portaledge som kan ha ett tält ovanpå. För långvariga klippexpeditioner som kräver övernattning ( fritt hängande över avgrunden). Det tog Conrad Anker, Jimmy Chin och Renan Ozturk cirka två veckor att nå "Hajfenan" år 2011.

torsdag 29 mars 2018

En gammal hansastad

Elbing (Elblag) år 1930. En skimrande idyll vid Östersjön.

På resan längs gamla riksväg 1 hamnade Patricia Clough så småningom i Elblag ( Elbing), en stad som verkligen fick utstå svåra umbäranden under början av 1945. Man beräknar att större delen av Elbing sköts i ruiner och så försvann en gammal, vacker plats med stora kulturvärlden. Idag är mycket återuppbyggt men skadorna från kriget kan man aldrig ersätta.

I närheten av Elbing hade kejsar Wilhelm II sitt sommarpalats, Gut Cadinen.


Slottet kom så småningom att bebos av Louis Ferdinand av Preussen (barnbarn till kejsar Wilhelm), som dock tvingades lämna Cadinen under sommaren 1944.

( Aachen-Berlin- Königsberg- Eine Zeitreise entlang der alten Reichsstraße 1).

onsdag 28 mars 2018

Inget påskekrim för mig

Rue Claude Tillier i Paris (lånad bild).

Deckare hör inte till mina favoritböcker och jag investerar varken pengar eller lästimmar i den genren. Påsken sägs vara en tid för spänningslitteratur men jag väljer något annat. Väl så spännande kanske. Igår kunde jag hämta ett efterlängtad fjärrlånsbok (uppletad i något av magasinen till Malmö Stadsbibliotek) och nu sitter jag bekvämt tillbakalutad i min läshörna (snön vräker ner utanför fönstret och det blåser åtskilliga sekundmeter) med Claude Tilliers " Onkel Benjamin" utgiven av förlaget Natur och Kultur (klassikerserien) år 1959. Det börjar mycket lovande:

" Jag vet verkligen inte varför människorna sätter så stort värde på livet. Vad kan det vara som de finner så tilltagande i denna upprepning av nätter och dagar, vinter och vår? Alltid samma himmel, samma sol, alltid samma gröna ängar och samma gula fält, alltid samma trontal, samma skälmar och samma människor som blir lurade. Om Gud inte kunnat göra något bättre, är han en bedrövlig hantverkare, och maskinmästaren på Operan är duktigare än han."----
" Att leva, är det värt besväret att slå upp sina ögon? Allt vad vi företar oss blir bara påbörjat ; huset vi bygger tillfaller våra arvingar; nattrocken som vi med sådan njutningsrik fröjd låter vaddera för att den skall inhölja oss i vår ålderdom använder man till blöjor åt våra barnbarn.--"

Jag tänker att denne Onkel Benjamin är väl värd att stifta bekantskap med. I boken gisslas det mesta i samhället och replikskiftena lär vara vassa och slagkraftiga. Översättningen är gjord av Gunilla Nordlund.

tisdag 27 mars 2018

Berlin vid förra sekelskiftet


En tidsresa skulle jag vilja göra - till Berlin som det en gång var. Helst skulle jag vilja slå mig ner på ett av de många fina caféerna som kantade gatorna i centrum. Ovan ett vykort från 1900 med det kända Café Bauer. Det startades år 1877 och kunde leva kvar fram till slutet av det andra världskriget.  Så mycken kultur och tradition gick i graven under 1930 - och 1940-talen.



Lesser Ury var en konstnär som gärna hämtade sina motiv från Berlincaféernas värld. Här en ögonblicksbild från Café Bauer ( där kunde man välja mellan hundratals tidningar ).



måndag 26 mars 2018

En resa till det som inte längre finns


Eydtkuhnen var en gång sista ort på den stora tyska riksväg 1 ( Reichsstraße 1). Här fanns gränsbommarna mot öster men  idag är det gamla Eydtkuhnen utraderat och omdöpt. Riksväg 1 har en lång historia och sträcker sig över 2000 år bakåt i tiden- åtminstone till stora delar. Här marscherade både romerska och franska soldater en gång och i modernare tid utgjorde vägen ett viktigt nav som förband väst med öst. Orterna längs riksvägen har alla en rik historia att berätta. Jag tänkte att en bra början vore att läsa Patricia Cloughs bok "Aachen- Berlin-Königsberg - eine Zeitreise entlang der alten Reichstraße 1" -
och så är det dags att anträda  den över hundra mil långa resan genom ett gammalt historiskt landskap.


söndag 25 mars 2018

Insvept i glömskans mörker

Emmy Ball Hennings - porträtt av Hanns Bolz (1911).

Hon dog ensam och utfattig i Sorengo (Schweiz) en augustidag år 1948. Hon var 63 år gammal och en gång en mycket känd och omtalad person. Emmy Hennings växte upp i Flensburg men hemmet och staden blev tidigt alldeles för trånga. Emmy ville ut i världen. Hon började också att skriva dikter och här ett av de tidigaste exemplen.

Äther

An die Scheiben schlägt der Regen,
Eine Blume leuchtet rot,
Kühle Luft weht mir entgegen,
Wach ich oder bin ich tot?

Eine Welt liegt weit, ganz weit;
Eine Uhr schlägt langsam vier,
Und ich weiß von keiner Zeit,
In die Arme fall ich dir.

Emmy Hennings hade drömmar om att bli skådespelare och år 1908 började hon uppträda på Café des Westens i Berlin - det var där hon träffade Hugo Ball och de båda skulle komma att leva i symbios fram till Balls död 1927. De år de fick tillsammans blev intensiva och skapande i allra högsta grad. De startade Cabaret Voltaire i Zürich som blev ett nav för avantgarde och dadaism.

Om Emmy har jag läst i Ursula Krechels "Stark und Leise- Pionierinnen", en bok som ger intressanta inblickar i ett femtontal kvinnoliv från medeltid och fram till våra dagar.



lördag 24 mars 2018

Mannen som försvann

George Mallory (1886-1924).

Han var bildskön som en grekisk gud, han var djärv och envis. Att klättra i berg var hans stora passion, en passion som till slut kostade honom livet. George Mallory var en av de första att utmana den högsta av alla bergstoppar- Mount Everest. " Because it's there" blev bevingade ord. I juni år 1924 såg hans klättrarkamrater honom och Andrew Irvine ge sig iväg på de sista farliga metrarna av det som kallas dödszonen. Mallory och Irvine kom aldrig tillbaka från den klättringen och alla spår av dem var borta. Åren gick och flera försök att hitta kropparna gjordes men det var inte förrän år 1999 som en del av mysteriet blev löst när en expedition ledd av Conrad Anker till slut hittade Mallory på 27 000 fots höjd på nordsidan av Mount Everest. Om den gåtfulle Mallory och hans liv och om Conrad Ankers expedition av år 1999 kan man läsa i "The Lost Explorer- Finding Mallory on Mount Everest". Boken har två författare - David Roberts som skriver om Mallory och Conrad Anker som berättar om sina försök att hitta den försvunne bergsbestigaren. Det är spännande läsning och uppdelningen på två skribenter är en vettig lösning som gör boken mera levande.


Mount Everest - fotot taget av George Mallory år 1921.

fredag 23 mars 2018

Om att fiska efter stjärnor


Jag erkänner det villigt, ibland är det omslaget och ibland är det titeln som drar mig till en viss bok - och i det här fallet är det en kombination av båda. Två män sitter på en utspänd lina, balanserande i rymden med var sitt metspö och lägg märke till paraplyet som hänger så där vårdslöst på repet. Det handlar om kompositören Erik Satie ( det är han med paraplyet) och författaren Blaise Cendrars. Allt händer en natt i Paris i början av 1920-talet. En natt fylld av galna och oväntade händelser och möten med den tidens berömdheter (läs: Modigliani, Chagall med flera) - Jean-Paul Delfinos bok om två mycket ovanliga män och om en ovanlig tid i Paris lockar verkligen till läsning och jag  undrar om det blev ett lyckat stjärnfiske. "Les pêcheurs d'étoiles" är en ny bok (oktober 2017) och än så länge måste man läsa på originalspråket, franska.

torsdag 22 mars 2018

Söndag i Palanga

Stranden i Palanga

Palanga är en badort vid den litauiska Östersjökusten - och ett mycket populärt utflyktsmål. Den litauiska författarinnan Giedra Radvilaviciute minns och berättar i novellen "Resurrections of a Rainy   Day in a Tourist Resort". Till Palanga kom hon för första gången när hon var fem år och nu, många år senare är hon där igen, en grå och trist söndag i juni. Ingenting är så ödsligt som en badort en regnig söndag. Man får väl läsa en bok. "Joseph Brodsky was correct in observing that reading a tedious book is not much different from doing nothing at all, so far as boredom is concerned; and nowhere is this more true than at the seaside."
Badorter som Palanga kan beskrivas (enligt Radvilaviciute ) som platser där själar omvandlas till kroppar och så minns hon hur hon som barn en gång stod och väntade på sin morfar utanför en offentlig toalett som var inbäddad i grönskande syrénbuskar. Jag citerar: " A man was standing in the shadow of the bushes. I thought he was waiting for his woman. In a certain sense, he was. As soon as my grandfather disappeared into the toilet, the man unbuttoned his fly and, looking me right in the eye, showed me what some feminists call their childhood trauma. Then that particular body turned around and retreated down the sidewalk." Facit: Blottaren arresteras och blir satt i en förbipasserande sopbil. Giedra Radvilaviciutes kommentar: "I don't know what rights were granted to members of the exhibitionist minority during the Soviet years, but the policeman probably released the body in question around the next corner" .

Giedra Radvilaviciutes beskrivningar av och tankar om en regnig söndag i ett artificiellt paradis är mycket underhållande men framför allt ger de en "huvudet på spiken-känsla". Jag känner att jag vill läsa mera från hennes penna.