söndag 23 september 2018

Rummets rymder

Sankta Ursulas dröm av Vittore Carpaccio (1495).

"Vad innebär det att bebo ett rum? Att bebo en plats, är det att ta den i besittning? Vad innebär det att ta en plats i besittning? När blir en plats verkligen ens egen? Är det när man har lagt sina tre par strumpor i blöt i en balja av rosa plast? Är det när man har värmt upp spaghetti på ett campingkök? Är det när man har använt alla udda galgar i garderoben? Är det när man har fäst ett gammalt vykort, föreställande Carpaccios 'Sankta Ursulas dröm' på väggen? Är det när man har upplevt väntans kval, eller passionens hänförelse, eller tandvärkens plågor? Är det när man har valt ut och hängt upp gardiner i fönstren, och tapetserat väggarna, och slipat parketten?

Från Rummets rymder av George Perec ( översättning: Fredrik Rönnbäck). Modernista förlag 2012.


lördag 22 september 2018

I kartornas värld


Jag älskar kartor. Det finns inget som är så fantasieggande som att försjunka i en kartbok- gärna av äldre modell där länder och platser helt plötsligt har andra namn och andra omgivningar. Kartan ovan är ett verk av Abraham Ortelius (1527-1598), en av världens första kartografer. Hans bild av Island är fylld av spännande detaljer och helt omöjlig att slita sig från.



Om kartornas historia har Thomas Reinertsen Berg skrivit och den här boken har även översatts till engelska. "Verdensteater" belönades med Bragepriset år 2017.

Interiörer


Niclas Lafrensen (1737-1807) var framför allt miniatyr - och porträttmålare och verksam både i Stockholm och Paris. I Frankrike blev han känd under namnet Lavreince. Lafrensen levde under det som kallas "interesting times" och den franska revolutionen satte mer eller mindre stopp för hans framgångsrika karriär. Tavlan ovan- en sängkammarscen- finns att se på Nationalmuseum i Stockholm.


Lafrensen målar ofta  intima scener och mycket detaljrikt.



fredag 21 september 2018

The Bedroom


Kort titel på en omfångsrik bok. Den franska historikern Michelle Perrot har fördjupat sig i en speciell och mycket intim del av vår historia. För detta belönades hon med Prix Femina (essäklassen) år 2009 och det finns alltså en engelsk översättning utgiven av Yale University Press. "The Bedroom" är ett av mina nyförvärv och jag längtar efter att fördjupa mig i sovrummets alla vinklingar och vrår.

" Many roads lead to the bedroom: sleep, rest, birth, desire, love, meditation, reading, writing, search of self, God, reclusion (whether desired or endured), illness. From birth to death it is the theater of existence, or at least its dressing room; the place where the mask is removed; the body undresssed and relinquished to the emotions, to sorrow, to sensuality. It is where we spend half our lives- the more carnal half, the drowsy, nocturnal half, the insomniac half, when our thoughts go vagabonding; the dreamy half, a window into the unconscious. The half-light of the bedroom only highlights its allure." ( översättning: Lauren Elkin).

torsdag 20 september 2018

En läsande dam


På Statens Museum for Kunst i Köpenhamn hittar man den här tavlan som är målad av Harald Giersing (1881-1927). Giersing var en konstnär som kom att bryta väg för en ny stil och inriktning. Jag tycker mycket om hans läsande kvinna- det finns en ro, en stillhet i bilden av kvinnan som är helt försjunken i sin bok.


Ett skogsparti i Sorø, målat av samme konstnär. En grönska man bara vill krypa in i om låta sig omslutas av.


och... det här blir en önskebok. Kanske till jul....

onsdag 19 september 2018

I kärnkraftverkets skugga


Solrosorna blommar framför kärnkraftverket i Cruas (fotot lånat från Wikipedia). Ardèches kuperade landskap bildar bakgrund och livet förflyter stilla i den lilla byn. Människan vänjer sig och baksidan har en framsida - de där pengarna som flyter in och ger orten ett stort antal arbetstillfällen, bibliotek, sporthall, turistbyrå och mycket annat. Solrosorna minner dock om en annan tid, en tid som var lugnare och kanske mera " i fas".

I Cruas välsorterade médiathèque hittade jag mängder av läsinspiration och nu har en del av denna blivit betydligt mera konkret - på läsbordet ligger en liten volym som handlar om träd "L'arbre philosophe" av Luciano Melis. Det är en samling med aforismer, romanutdrag och poesi som handlar om just träd och deras betydelse för oss människor.

'Les tilleuls sont fleuris, l'air frais qui les balance
S'embaume miellé dans le calme matin,
Un long bourdonnement vibre dans le silence
Comme un frôlement doux fait d'ailes de satin.' --- (Jean d'Arvor från dikten Les Tilleuls en fleurs - blommande lindar)


tisdag 18 september 2018

1918-2018


Eduard von Keyserling lämnade detta jordiska en dag i september år 1918. Då var han känd som författare till åtskilliga litterära mästerverk och hans böcker hade blivit översatta till flera språk (bland andra svenska). I Sverige är han tyvärr sedan ganska länge inskriven i den så kallade glömmeboken men i Tyskland hedras han med nya utgåvor och nu senast med samlingsverket "Landpartei" som är en 700-sidig volym med noveller och kortromaner. Om von Keyserling har jag skrivit en hel del här på bloggen och ju väntar jag bara på att få kasta mig över "Landpartei".


Von Keyserlings berättelser tilldrar sig oftast i Baltikum (von Keyserling kom från det gamla Kurland) och de är fyllda av intressanta psykologiska porträtt. Vemod är nog huvudordet- och jag kan inte få nog av von Keyserlings berättarkonst.


måndag 17 september 2018

En skatt av bilder


finns det i Nordiska Muséets samlingar. Henri Ostis foto av elever i Uppsala Hushållsskola någon gång under 1890-talet är en av dem. De ser så allvarliga ut i sina ljusa förkläden och köksredskapen kommer också i fokus liksom fjäderfäet som väl snart ska plockas och rensas. Ett fruset ögonblick från en annan tid- och tankarna väcks.

Henri Osti (1826-1914) verkade främst i Uppsala och han har förevigat många personer ur stadens societet men också byggnader och vyer från både stad och land. Till fotograf Osti hittade jag via Caroline Ranbys gripande och mycket innehållsrika skildring av Ebba Hochschilds liv. Omväxlande men också djupt tragiskt. En sällsam levnadsskildring som sträcker sig över både Danmark och Sverige med nedslag på Capri och i det svenska hovet.




söndag 16 september 2018

Klädedräktens (och modets) historia


Tavlan ovan har målats av den flamländske konstnären Anthonis van Dyck (1599-1641) och den visar en förnäm kvinna med son - båda (får man anta) iförda det senaste modet i klädväg. Den rosa solfjädern drar verkligen blickarna till sig, liksom rosetterna. Hela damen försvinner sedan i de stora tygmassorna. Van Dyck verkade främst som hovmålare under Charles I:s tid och hans produktion av tavlor är sannerligen imponerande.
Klädedräktens historia är ett stort och mycket intressant ämne. Väninnan (som just nu går en universitetskurs) visade upp en del av den litteratur som rekommenderats ( den är inte billig).


Huvudboken väger cirka tre kilo och innehåller i princip det mesta som är värt att veta om kläder i historien - med många och vackra illustrationer. Priset blir så klart därefter. Något mera överkomlig kostnadsmässigt är Anne Hollanders bok om kläder i konsten - den skriver jag upp på min numera gigantiska önskelista.


lördag 15 september 2018

Dance by the Canal av Kerstin Hensel


Förlaget Peirene ger ut mycket intressanta böcker som samlas under olika teman. En gemensam nämnare är att det oftast rör sig om kortromaner eller lägre noveller. I serien "East and West" finns Kerstin Hensels "Tanz am Kanal" från 1994 som nu blivit översatt till engelska ( och andra språk).

"Dance by the Canal" är en svart och ofta grotesk berättelse om en kvinnas barndom och uppväxt i ett totalitärt och instängt samhälle - det forna DDR. När vi möter huvudpersonen, Gabriela von Haßlau, lever hon som uteliggare med sovplats under en bro vid en smutsig flod. Hon skriver sitt livs historia på bortkastade papperslappar och toalettrullar och det blir till en ren skräckskildring över ett liv i en helt sjuk värld- en värld där alla ska drivas in i samma fålla och där protester straffas direkt. Det hela blir till en makaber dans på en mycket vass knivsegg och fallen blir många och hårda. Så kommer 1989 och muren rasar - en ny värld börjar visa sig.

Kerstin Hensel har tecknat ett intensivt och tragiskt porträtt av en utsatt människa i en grå och kall värld - men allt är inte utan hopp och det blixtrar till med jämna mellanrum när Gabriela och hennes väninna Katka gör uppror mot de vedertagna normerna. "Dance by the Canal" är en berättelse som man sträckläser och som man inte glömmer bort i första taget.

fredag 14 september 2018

Damen med rosorna

Baronessan Rukavina heter målningen och konstnären är Vlaho Bukovac (1855-1922).

Bukovac kom från Kroatien och han var medborgare i det en gång så stora Habsburgska riket. Vem baronessan Rukavina var har jag inte lyckats ta reda på men nog är hon en stilig kvinna. Porträttet är utsökt - det drar verkligen blickarna till sig och fantasin sätts i rörelse. Jag kommer att leta vidare för en sådan dam borde ha lämnat spår efter sig.

torsdag 13 september 2018

Nyfiken på: Rose Macauley


Igen, ska jag väl säga för jag har haft några av hennes böcker på mitt läsbord förut. Nu ser jag fram emot "The World My Wilderness" som rör sig i tiden omedelbart efter det andra världskriget - i en skövlad och dyster värld. Boken kom ut år 1950 och har sedan dess tryckts upp i många utgåvor. Nu senast av Virago Modern Classics.

Några av Rose Macauleys böcker har översatts till svenska men dessa översättningar är nära nog hundra år gamla och säkert svåra att få tag på. Rose Macauley utbildades vid det kända Somerville College och som författare var hon mycket produktiv. Förordet till min Viragoutgåva har skrivits av Penelope Fitzgerald och det är lockande i sig.

Hösten är här och bokfloden väller fram även om min egen dito är av äldre slag. Vad vore livet utan tillbakablickar och funderingar över tidens eviga gång? Bruset och hetsen är jag gärna utan. Lugnet har sänkt sig igen över detta sydvästra hörn av Sverige.

onsdag 12 september 2018

Paris är en fest


Apollinaires dikt får illustrera inlägget. (Lånat foto).

Paris hann jag tyvärr inte med på min resa till Frankrike men med i bagaget hem följde en liten volym med ett antal noveller och romanutdrag om denna vackra och romantiska stad. Ernest Hemingway skrev sin "Movable Feast" (En fest för livet) och här ett citat från den boken som finns att få i ny utgåva (Bakhåll förlag) : Om man har haft turen att ha bott i Paris som ung då har man staden med sig vart man än reser, för Paris är en fest för livet". Hemingway är inte ensam om att vilja hylla Paris och i "Paris sera toujours une fête" hittar man berättelser av författare som Victor Hugo, Jean Giradoux, Louis Aragon och Blaise Cendrars för att nämna några. Poesien glöms heller inte bort - det är en fullspäckad och samtidigt mycket nätt volym, en liten inspirationsbok som kommer att ge upphov till vidare läsning.





Nog är väl den här titeln lockande? Roger Grenier, som gick ur tiden förra året, är en av de författare jag kommer att "utforska".

tisdag 11 september 2018

Den gåtfulla Gwen John


Mytomspunnen och ställd i skuggan av sin mycket berömda bror, Augustus, men vem var hon egentligen, Gwen John (1876-1939)? Den engelska författarinnan Sue Roe söker ett svar på gåtan och har med hjälp av en diger brevväxling och ett antal släktingar lyckats fånga in denna passionerade konstnär som verkade i Frankrike under större delen av sitt liv. Gwen John levde förvisso ensam men hon var inte ensam, hon hade ett rikt kontaktnät. Sue Roe målar ett liv med ord och det blir en lysande, en skimrande duk.


Från Gwen Johns rum i Paris. Ljusets skiftningar är så vackert fångade.


Tavlan heter rätt och slätt "The Cat".

måndag 10 september 2018

Bland drottningar och mätresser


Ämnet är outtömligt och i "Crowned in a Far Country" är det som står mellan raderna väl så intressant som själva texten- en inbjudan till egna strövtåg blev det för mig. Åtta kungliga öden för med sig mycket mer än kungar och drottningar och blir till nedslag i konstens, filosofins och historiens världar.



Kvinnan med de fina dragen hette Domitilia de Castro Canto e Melo och levde mellan 1797 och 1867. Hon födde hela tretton barn och hann dessutom med att vara älskarinna till Brasiliens kejsare Pedro I. På bilden ovan är hon nära sjuttio år. Pedros hustru var prinsessan Leopoldina av Österrike och hon var också svägerska till Napoleon. Leopoldina kom till Brasilien som tjugoåring och dog där nio år senare. Något behagligt liv fick hon knappast men hennes närvaro i det nya landet öppnade nya förbindelser med den gamla världen och en ( får man tro ) utveckling av ett ganska bortglömt rike.
Leopoldina var mycket beläst och medförde ett ansenligt bibliotek till sitt nya hemland och kanske bidrog hon - om än i periferin- till Brasiliens självständighet så småningom.



Leopoldina förevigad av Joseph Kreutzinger.

söndag 9 september 2018

The Winterlings av Cristina Sánchez-Andrade


Magisk realism är kanske inte direkt min "cup of tea" men Cristina Sánchez-Andrades roman om de två systrarna Dolores och Saladina lyckades jag ändå sträckläsa. I boken tas man med till 1950-talets Spanien och en liten by (Sierra de Chá) i landets nordvästra hörn. Hit kommer de båda systrarna efter femton år i landsflykt - de har mestadels vistats i England men de senare åren i en annan del av Spanien. Nu har cirkeln slutits och Dolores och Saladina har återerablerat sig i det gamla barndomshemmet. Ett hem som döljer många minnen, ska det visa sig.
Tiden har stått stilla i Tierra de Chá, en plats som befolkas av en mängs ytterst originella individer- bland andra en transvestit som roar sig med att tillverka löständer (tänderna drar han ut på församlingens avlidna), en illaluktande präst som gärna vill återinföra ättestupan och så (den avlidne) morfadern med mycket speciella idéer och böjelser. Systrarna har också sina egenheter - de kallas allmänt för "the Winterlings".
" They feel comfortable in this slowness. The less they talk, the better. Words entangle, confuse and deceive; you don't need words to feel. They are comfortable, and the mere fact of being together, being alone, sharing their surrounds, a soup, an anise, makes them feel good. They do not expect more, and they do not wish for more."
Nu bor systrarna i sitt lilla hus utan moderna bekvämligheter - med kon Greta Garbo, några får och en mängd höns ( djuren är också mycket särpräglade.)
Händelseförloppet utvecklar sig i långsam takt och här blandas nutid och dåtid- det förflutna har stor betydelse i handlingen, många hemligheter (av obehagligt slag) kommer undan för undan upp till ytan. Mycket kretsar också kring Saladina "den fula systern" och hennes besynnerliga kärleksrelation. Mot slutet kommer Hollywood och filmens värld in på scenen - ja, det är en underlig blandning Cristina Sánchez-Andrade bjuder läsaren på, men underhållande och fyndigt är det även om jag inte tror att just den här boken kommer att hamna i min bokhylla.
The Winterlings belönades med "The English Pen Award" år 2016, det spanska originalet kom ut två år tidigare. Engelsk översättning står Samuel Rutter för. (Scribe Publications heter förlaget). Någon svensk översättning har jag inte hittat.

Rose Bertin

Marie-Jeanne "Rose" Bertin (1747-1813). Porträttet målat av Jean-Francois Janinet.

Jag stannar kvar i Frankrike och nu har det blivit sent 1700-tal. Ännu härskar kungamakten och lyx och flärd sparas det inte på i de övre kretsarna. Rose Bertin var Marie-Antoinettes sömmerska (och modist) och hon har gått till historien som en av Frankrikes första modeskapare. Det där med hattar och frisyrer var en specialitet under denna tid och skapelserna trotsade det mesta inom fantasiens värld. Rose Bertin överlevde revolutionen men modet blev inte lika storstilat efter kungamaktens fall och Bertin överlät sin affärsverksamhet åt andra krafter.


Marie-Antoinette iförd en hatt av Rose Bertin.


En så kallad "pouf". Håruppsättningar som denna kunde anta osannolika höjder och måste ha varit oerhört påfrestande att traska runt med.

lördag 8 september 2018

The Serpent and the Moon


Jag for på en tidsresa till 1500-talets Frankrike och fastnade i berättelsen om Diane de Poitiers och hennes tid vid det franska hovet. Om Diane har det skrivits en oändlig mängd böcker och inte undra på- hon var skönhet och klokhet i kombination och så levde hon under en mycket omvälvande tid. Boken jag läste ( som är skriven av prinsessan Michael av Kent) handlar också mycket om Katarina av Medici som fick stå vid sidan och uthärda sin makes (Henri II) glödande kärlek till mätressen Diane.( Katarina fick sin hämnd så småningom.)



Diane de Poitiers blev tidigt bortgift med en betydligt äldre man (han var 56 -hon 15) Louis de Brèze, men äktenskapet blev trots allt inte olyckligt och Diane såg till att skapa ett vackert hem på slottet Anet i Normandie. Hon fyllde rummen med nyplockade blommor, såg till att de öppna spisarna spred värme och hon plockade fram kandelabrar och silverföremål från dolda skrymslen. Så småningom blev hon också anlitad för att ta hand om de kungliga barnen och det slutade med att hon blev älskarinna till ett av dem- Henri. Den kärleken har gått till historien och gjort Diane till en av tidernas mest berömda mätresser.

"The Serpent and the Moon" gör ett rejält djupdyk i den franska historien och det handlar inte enbart om "orm" ( Katarina) och " måne" (Diane). Upp på scenen kommer också kvinnor ( främst) från tidigare generationer som alla bildar en lysande bakgrund till berättelsen om den vackra Diane de Poitiers.


fredag 7 september 2018

Vad bergen viskar


Scholastique Mukasonga är en ruandesisk författarinna som skriver på franska men en del av hennes böcker har blivit översatta till andra språk (engelska och danska bland andra men tyvärr inte till svenska - ännu). Scholastique var inte bosatt i sitt hemland under de hemska massakrerna 1994 men nära trettio av hennes nära släktingar ( och hennes mor) blev mördade. Tio år senare återvände Scholastique Mukasonga till Ruanda och så skrev hon novellsamlingen "Ce que murmurent les collines" ( Vad bergen viskar). Samlingen innehåller sex stycken berättelser och jag läser i kronologisk ordning och har börjat med "La Rukarara" som handlar om floden som rinner genom
Ruanda och som också är en källa till den stora Nilen. Barndomsminnen- både hemska och vackra blandas med själva historien kring Rukarara och hur huvudstaden Kigali kom att bli just huvudstad. "Rukarara är min flod", säger Scholastque Mukasonga och så berättar hon om hur Rukarara räddade hennes liv en gång och kanske till och med gjorde henne till författare.



Hon skriver om upptäcktsresanden Richard  Kandt (1867-1918  - som grundade Kigali) och om boken han skrev om sitt sökande efter Nilens källor. Ja, denna inledande novell ger verkligen mersmak och jag hoppas att Scholastique Mukasongas böcker snart kommer på svenska.


torsdag 6 september 2018

The First Lady of Germany


Jag talar inte om fru Merkel utan om författarinnan Ricarda Huch (1864-1947)- och orden är Thomas Manns. Om Ricarda Huch har jag skrivit en del tidigare och jag har läst några av hennes verk. På mitt läsbord just nu finns "The Last Summer" ( boken har översatts till svenska så sent som 1989 och även blivit till film i regi av Suzanne Osten - "Skyddsängeln"). "Skyddsängeln" beskrivs som en psykologisk thriller med handlingen förlagd till Ryssland - och det är tidigt 1900-tal.

Jag har valt att läsa på engelska och den utgåva jag snart ska sätta i mina händer kommer från Peirene förlag - från serien "East and West". Jag kommer säkert att läsa flera böcker ur just den serien så småningom.


lördag 1 september 2018

Tegelstenshöst


Hösten är onekligen i antågande. Dagarna blir allt kortare, morgnarna allt kyligare. Furorna har redan börjat släppa mängder av barr - sommarens torka har vänt upp och ner på mycket i naturen. Det är dags att kura skymning, tända levande ljus igen och grotta ner sig i de där tjocka böckerna som inte hanns med (läs orkades) under den närmast konstanta värmeböljan.

Från en dold plats i en hylla har jag plockat fram Hilda Prescotts roman ( eller krönika, som hon själv kallade boken) om religionsstriderna under Henrik VIII:s tid. Den stridbare monarken förklarade mer eller mindre krig mot "biskopen av Rom" (påven) och det blev som vanligt de "små" människorna som fick lida mest. "The Man on a Donkey" följer några av dessa personers öden- i skuggan av upproren i framför allt norra England. Vi skriver 1536 och den främste rebelledaren heter Robert Aske. Hilda Prescotts historiska krönika kom ut för första gången år 1952 och den blev då mycket omtalad och överöst med beröm. Sedan följde den så kallade "glömmeboken" men nu finns "The Man on a Donkey" i nya fina utgåvor. Med lite över 700 sidor är den en rejäl munsbit men en munsbit jag längtar efter att sluka. Någon svensk översättning har jag inte lyckats hitta.

fredag 31 augusti 2018

Breven till Provence


Slottet i Grignan hörde under många år till släkten Adhémar och idag vallfärdar turisterna hit men attraktionen är inte "Adhémarerna" utan en kvinna av rang och berömmelse: Madame de Sevigné. I januari 1669 gifte sig Madame de Sevignés enda dotter med slottets ägare ( en Adhémar) och avståndet mellan Paris och Grignan (som ligger i Provence) blev stort liksom saknaden efter dottern. En flitig brevväxling påbörjades och växte sig till enorma proportioner genom åren. Madame de Sevigné vistades under några perioder i Grignan och det var också där hon slutade sina dagar.

Slottet blev illa åtgånget under den franska revolutionen och återfick inte sin forna glans förrän i början av 1900-talet då Marie Fontaine plöjde ner hela sin förmögenhet i byggnaden. Idag är slottet en viktig attraktion för den lilla staden och under sommaren anordnas teaterföreställningar på slottets innergård. I år valdes "Blodsbröllop" av Garcia-Lorca. 

Jag har plockat fram en utgåva av Madame de Sevignés brev (utvalda sådana). Min utgåva är en gammal så kallad svart Penguin men jag rekommenderar en alldeles färsk svensk översättning (2018) från Atlantis förlag.




torsdag 30 augusti 2018

Strul med kommentarsfunktionen

Jag har haft krångel med kommentarsfunktionen här på bloggen under en tid. Efter en del pysslande hoppas jag nu att ordningen är återställd. Så tråkigt att jag inte kunnat se och besvara alla de tankar och funderingar som lämnats. Jag beklagar verkligen - teknikens värld kan vara nog så praktisk - men inte när den beter sig illa.

Pont d'Arc i Ardèche. (Lånat foto).

Cikadornas sång

Närbild av en cikada (lånat foto Wikimedia commons).

I Ardèche sjöng cikadorna i träden och sommaren kändes intensiv. Under morgonnyheterna klagade turisterna på "oljudet" och över störd nattsömn och jag undrade vad det var för underliga människor som inte vill höra cikadornas surr. Vi lever i märkliga tider.

I min bokhylla har jag en del cikadarelaterat och jag ska läsa och etsa fast ljudet av dessa insektskonserter så mycket jag någonsin kan. Det är en gåva att få lyssna till cikador.


Bevinget, ikke laengere nymfe
og med antennerne slået op,
har han sat sig på et blad eller strå
er begyndt at synge
højt og uhørligt.

(Blå cikade av Peter Poulsen).

Hur skönt det vore mången gång
när krigens eldar brinna
stå genomskinligt osårbar
och kunna helt försvinna
i eldfast lycka som en gnom,
på vingar lika glada.
Hur skönt att plötsligt i ett träd
bli trollad till cikada.
Från Cikada  av Harry Martinson)


onsdag 29 augusti 2018

Om rummets betydelse

George Sands arbetsrum i Nohant (fotot är lånat från Wikipedia).

Jag kom inte till Nohant under min franska resa men väl till Grignan i Provence och slottet där Madame de Sevigné tillbringade åtskillig tid - men mer om Grignan vid ett annat tillfälle för just nu är jag upptagen med att läsa det senaste numret av tidskriften LIRE och jag har fastnat i George Sands värld. Den franska historikern Michelle Perrot har skrivit en bok om George Sand och om hennes älskade Nohant. Michelle Perrot berättar att hon inte alls hade tänkt ägna sig åt George Sand, en författarinna som hon tyckte skrev rätt tråkiga böcker, men så drogs hon in i Sands ljus och ljuset blev till slut alldeles för starkt för att motstå. Michelle Perrot besökte Nohant - föll pladask för den vackra trädgården, kyrkogården och det kringliggande romantiska landskapet. Så blev intrycken till en bok, en bok som har rummet i fokus men som kanske också ger en ny bild av en av förrförra seklets mest fascinerande kvinnor. På min önskelista finns den - på framskjuten plats.


tisdag 28 augusti 2018

Och stilla flyter Rhône


Över åttio mil av flod som flyter genom ett gammalt kulturlandskap. Här har människor strövat kring,  levt och verkat i tiotusentals år. Tanken svindlar och efter en vecka intill den mäktiga floden har jag huvudet fyllt av  minnen och funderingar.


Abbaye Notre-Dame d'Aigue-Belle är en plats där tystnaden råder och där benediktinermunkarna har sökt stillhet och kontemplation i nära tusen år. Här hade jag gärna stannat kvar ett tag till. I tystnaden och i meditationen.

Nu har jag också en lång lista med läsinspiration, inspiration som jag hämtat på ett av traktens fina médiatek. Den listan kommer jag att göra nedslag i under hösten och till dess får jag nöja mig med de böcker jag medförde i mitt mycket lätta bagage. Först ut blir Annie Ernauxs "Mémoire de fille" - memoarer av en del av en uppväxt. Jag tycker mycket om Annie Ernauxs sätt att skriva. Flera av hennes böcker har översatts till svenska.