Det tog nära 20 år innan novellen "Persikotjuven" blev till film och det dröjde 30 år innan den kom i svensk översättning. Nu har jag läst den här sorgliga berättelsen om omöjlig kärlek och ond bråd död i skuggan av första världskriget. En man återvänder till sin hemstad- Tarnavo i Bulgarien- han vandrar kring och minns hur det var en gång. Ett stort vemod lägrar sig över honom allt under det att det förgångna mer och mer gör sig påmint. En gång för länge sedan stötte han på en vacker kvinna framför en liten hydda, en kvinna med lockigt ljust hår klädd i en ljusblå klänning. Så rullas den gamla historien upp- om överstens hustru, den vackra men olyckliga kvinnan som gav sig hän åt kärleken till en tillfångatagen serbisk soldat. Denna kärlek är dömd från början, men vägen till det oundvikliga slutet är så vackert skildrad och med så stor intensitet, det går inte att lägga boken åt sidan. Idag finns bara persikoträdet kvar - det persikoträd som blev början på historien.....
En annan novell i den här samlingen är "Utlänningen" och den fängslade mig också väldigt. En familj hyr ut ett av sina rum till en "utlänning"- plötsligt uppstår det en spänning i förhållandet mellan man och hustru- och under ytan sjuder och kokar det ordentligt. Hustrun är den som är den egentliga huvudpersonen och det är hennes känslor och tankar som utvecklar sig under berättelsens gång. Det liv hon lever är väldigt inrutat och förutsägbart- men så kommer denne främling/hyresgäst plötsligt in i hennes tillvaro och mycket ställs på sin spets. Det är väldigt skickligt sammanvävt av författaren som verkligen lyckas driva upp spänningen under novellens tjugo sidor.... En novell om längtan och hopp...
De här novellerna av den bulgariske författaren Emilijan Stanev var båda mycket gripande- på olika sätt. Den filmatiserade versionen av "Persikotjuven" tror jag är mycket sevärd (och säkert är den också mycket svår att få tag på...).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar