lördag 21 oktober 2017

Långt bort från Rockland, Maine


Den vackra damen på fotot ovan var en gång en bejublad skådespelerska som uppträdde under namnet Maxine Elliot (1868-1940). Om Maxine och hennes historia läser jag i Mary S. Lovells bok "The Riviera Set" och det är verkligen en mycket spännande berättelse. Maxine hette egentligen Jessica Dermot och hon föddes och växte upp i den lilla staden Rockland, Maine på USA:s östkust.


Fadern var sjökapten och hemmet var hyfsat välbärgat fram till dess att en svår storm härjade Maines kust i januari 1878. Kapten Dermot förlorade sitt nybyggda skepp och så förändrades livet för familjen i ett slag. Jessica visade sig vara en ung dam med stor envishet och lika stort födgeni. Efter ett tidigt (16 år gammal var hon) äktenskap som snart upplöstes beslöt sig Jessica för att söka in till teatern och där började så en framgångssaga utan dess like.

Mary Lovell skriver rappt och initierat om Maxine-Jessica och hennes världar, världar som pendlade mellan England, USA och den franska rivieran. Det var här, på Côte d'Azur, som Maxine lät bygga sin stora villa Château de l'Horizon, en plats där den tidens berömdheter flockades och levde om. Skandalerna blev många och tidningarnas skvallerkrönikörer måste ha gnuggat händerna. Det ljuva livet i villan fortsatte även efter Maxines död och nådde sin kulmen i slutet av 1950-talet.

måndag 16 oktober 2017

Fjärilsstoft


Marie Darrieussecq har skrivit en biografi över den tyska konstnärinnan Paula Modersohn-Becker. Boken finns ännu inte, mig veterligen, i svensk översättning. Jag har själv valt att läsa på engelska.

Paula Modersohn-Becker dog mycket tragiskt och mycket ung. Trots att hon var mycket produktiv som konstnär lyckades hon bara sälja tre målningar under sin livstid men idag kan man se hennes tavlor lite varstans och i många olika skepnader. Marie Darrieusecq har lyckats fånga både kvinnan och konstnären på lite över hundra sidor. Boken är en passionerad hyllning till kärlek, frihet och integritet och jag ser framför mig en vackert skimrande fjäril i flykt mot en mörknande himmel. Fjärilsstoft... som vindarna skingrar.

Paula Modersohn-Becker kom tidigt till konstnärskolonien i Worpswede men det var i Paris som hon fann sig bäst till rätta, det var där hon kände att hon hörde hemma. Äktenskapet fjättrade henne och hon var lyckligast på egen hand men till slut blev fjärilen fångad i nätet och så var den korta sagan slut. Marie Darrieusecq har gett Paula nytt liv och hon har lagt ner ett mycket gediget arbete på att komma så nära det bara går.

" Women do not have a surname. They have a first name. Their surname is ephemeral, a temporary loan, an unreliable indicator. They find their bearings elsewhere and this is what determines their affirmation in the world, their 'being there', their creative work, their signature. They invent themselves in a man's world, by breaking and entering.' "

"----And at last you saw yourself  as a fruit,
you stepped out of your clothes and brought
  your naked body before the mirror, and you
    let yourself inside,
 down to your gaze, which remained strong, and
   didn't say: This is me, instead: This is."
(Rainer Maria Rilke).


   

fredag 13 oktober 2017

Poetens liv

e.e. cummings. Foto:Walter Albertin

I väntan på romanen med stort R ( vi får se när den dyker upp, förhoppningsvis mycket snart) läser jag en biografi om den amerikanske poeten e.e. cummings (1894-1962), ofta kontroversiell och en man som inte var rädd att gå sin egen väg- mot strömmen.

I Susan Cheevers biografi hittar jag dessa rader:

love's function is to fabricate unknownness

(known being wishless; but love, all of  wishing)
though life's lived wrongsideout, sameness chokes oneness
truth is confused with fact, fish boast of fishing

and men are caught by worms (love may not care
if time totters, light droops, all measures bend
not marvel if a thought should weigh a star
- dreads dying least; and less, that death should end)
---------

torsdag 12 oktober 2017

Nya böcker om gamla vägar


Att färdas på vägen mellan Holyhead och London är som att resa genom otaliga historiska lager. Här är nästan varje by, nästan varje krok och kulle intimt förknippad med strider, pilgrimsfärder och handelsresor. I modern tid kallas vägen A5 och Andrew Hudson gör olika nedslag i historien (boken är skriven i kronologisk ordning). Jag har också en mera omskriven "vägbok" på läsbordet- "The Silk Roads" av Peter Frankopan. Undertiteln är "A New History of the World". Jag kommer att läsa med största intresse.


För att förstå vår egen tid måste vi känna till det som hänt innan. Utan kunskap om historia kan inga vettiga beslut fattas.

onsdag 11 oktober 2017

Andra mäns döttrar av Richard Stern


Richard Stern (1928-2013) var en amerikansk författare som skrev mer än tjugo romaner under sin livstid, den mest kända av dem är "Other Men's Daughters" från 1973 (svensk översättning år 1975 av Annika Preis). Nu finns den här romanen i ny utgåva hos New York Review Books (classics) och nog förtjänar den klassikerstatus, denna ingående skildring av en medelålders mans väg till mognad efter ett i det närmaste sömngångaraktigt och inrutat liv.

I fokus står läkaren och forskaren Robert Merriwether ( han kallas genomgående för Merriwether i boken) och hans familj - hustrun (sedan cirka tjugo år tillbaka) Sarah och de fyra välartade barnen. Merriwether har allt man kan önska sig utifrån sett, vackert hus med bra läge vid Harvard Square i Cambridge, Massachusetts och ett stimulerande arbete. Sarah sköter marktjänsten och allt verkar vara frid och fröjd, men så är det givetvis inte. Makarna har svåra problem i sin relation och allt ställs på sin spets när den unga studentskan Cynthia dyker uppi Merriwethers liv. Så sätter karusellen igång och rundturerna föser Merriwether allt närmare utgången.

Sterns roman går på djupet och det blir aldrig någonsin banalt. Personerna är skildrade med utsökt psykologisk finess och insikt och läsningen blir bitvis mycket plågsam- en skilsmässa innebär oftast stort lidande för alla parter vilket framför allt Merriwether kommer att inse genom sidornas gång.

Många kritiker har betecknat Sterns bok som ett mästerverk och jag kan inte annat än hålla med. Philip Roth har skrivit förordet och på köpet får man ett klokt efterord författat av Wendy Doninger.

måndag 9 oktober 2017

Levnadsvisdom från förr


Yoshida Kenko var en japansk buddhistmunk som levde på 1300-talet. Han är mest känd för sin skrift "Essäer om sysslolöshet" (Stilla stunders tankar). Ett utdrag ur dessa essäer har också getts ut i serien Little Black Penguins och har den vackra titeln "A cup of sake beneath the cherry trees". Det är det långsamma livet som lovordas, stillheten och lugnet. Livet är kort och de goda stunderna svinner bort och lämnar bara minnena kvar. "If our life did not fade and vanishes like the dess of Adashino's graves or the drifting smoke from Toribe's burning grounds, but lingered on for ever, how little the world would move us. It is the ephemeral nature of things that makes them wonderful."

"It is a most wonderful comfort to sit alone beneath a lamp, book spread before you, and community with someone from the past whom you have never met."


Stilla stunders tankar har getts ut av Ellerström förlag (2015).

Hem, ljuva hem

Husarkasernen i Malmö. Byggnaden revs år 1960 för att ge plats för ett höghus (28 våningar)- Kronprinsen.

Hem, ljuva hem. Så tänkte jag när bussen stannade på "min" hållplats i hemorten som ligger söder om landsvägen. Besöket i Malmö höll jag så kort det gick för staden i norr är inget favoritutflyktsmål och jag längtar inte tillbaks till min gamla hemort. Vissa partier längs bussens sträckning i Malmö har numera karaktären av kommunal soptipp och inte blir man upplyft av att gå i den sedan 1970-talet skövlade stadskärnan. Inte mycket finns kvar av de ställen jag minns från min barndom. Jag bodde en gång strax intill den där Husarkasernen och jag gick på barngymnastik där. (Jag blev "relegerad" från de övningarna, för övrigt). Nog om detta. Några böcker hittade jag inte ( de flesta bokhandlar har ju slagit igen numera) men på Malmö C provianterade jag med The Spectator och Le Magazine Littéraire. Jane Ridley recenserar "Victorious Century: The United Kingdom 1800-1906" av David Cannadine och hon är mycket lyrisk. En blivande klassiker, tror Jane Ridley och "a thumping great book". Nog blir jag nyfiken.



Den franska tidskriften har jag inte hunnit kika i än men flera sidor ägnas åt vikten av att läsa Homeros. I brevlådan hittade jag "A very Russian Christmas- the greatest russian holiday stories of all time" (New Vessel Press). Jag kommer inte att vänta till jul med läsningen, så mycket kan jag avslöja.




söndag 8 oktober 2017

Scener ur ett äktenskap


Rosemary Ashton har haft gott om underlag (bland annat i form av brev) för sin bok om makarna Carlyle. Filosofen och hans hustru levde inte väl ihop - båda hade skarpa tungor och de såg också till att "roa sig", var och en på sitt håll, utanför äktenskapets ramar. Inget särpräglat i sig kanske men det ovanliga ligger just i den rikliga dokumentationen över allt det som tärde och gnisslade mellan makarna. Författaren Samuel Butler skrev:"It was very good of God to let Carlyle and Mrs Carlyle marry one another, and so make only two people miserable and not four."
Thomas Carlyle är nog mest känd för sitt omfattande verk om den Franska revolutionen (1837) och Sartor Resartus (1833-1834). Dessa böcker läser man definitivt inte på en timme och jag är övertygad om att Rosemary Ashtons biografi är mera lättillgänglig. Rosemary Ashton är just nu aktuell med en bok om London år 1858 "One Hot Summer: Dickens, Darwin, Disraeli and the Great Stink of 1858" och den ser jag fram emot att läsa så småningom. År 1858 var händelserikt, den sommaren blev det värmebölja och Themsen slammade igen med påföljd att det verkligen började stinka i London. En koleraepidemi utbröt och som om inte det var nog uppstod en hel massa annat rabalder också.



lördag 7 oktober 2017

Dagar ute

Höst i New Hampsire ( fotot är lånat).

Just nu lyser New England av höstens färger i olika röda och orange toner. Det är tid för "foliage-utflykter" och jag minns en annan tid i mitt liv. Där jag bor nu är färgerna inte lika dramatiska men nog märks övergången till kyla och mörker tydligt. I min hand har jag just nu en liten vacker och filosofisk bok med tankar och iakttagelser i naturen skriven av Bo Rosén (1920-2007). "Stridbar naturvårdare och ömsint naturvän", så beskrivs han på bokens ( från 1960) baksida.

"Frosten kom den natten. Himlen var molnfri, men stjärnorna sände fåfängt sitt vibrerande sken- mörkret var hopplöst kompakt. Inga skuggor avtecknade sig och inga detaljer kunde urskiljas i skogen.--- Höstmorgonens stillhet var fulländad. Inte minsta vindkåre rörde om i trädkronorna, vars kompakta lövmoln bytt färg och skiftade i grågrönt och brungult."

"Dagar ute" är en liten utsökt juvel. I korta kapitel skriver Bo Rosén ner sina intryck - det handlar om klätterhägg, om ljung, om månsken, om ugglekonserter och mycket annat i naturens värld. De här naturskisserna får bli mina följeslagare nu ett tag.

fredag 6 oktober 2017

Biografmaskinisten eller när livet inte blir som man tänkt sig

Bild från ett maskinrum (biograf) på 1920-talet. Att sköta den apparaturen måste ha krävt sin man.

Den irländske författaren Carlo Gébler har skrivit en bok om sin far,Ernest, och hans liv. Den boken fick mig att sitta uppe nästan en hel natt, så tagen blev jag och då inte bara av berättelsen om Ernest utan kanske än mer om Ernests far, Adolphus, som bland annat hade oturen att ha fel nationalitet på fel plats.

För att förstå en människas liv måste man göra ett djupdyk i historien och i Ernests fall hamnar man i det gamla Habsburgska riket för det var där fadern, Adolphus, föddes och växte upp. På vindlande vägar och med hjälp av musiken (Adolphus var skicklig på att hantera blåsinstrument och piano) kom så Adolphus till Irland där han mötte Rita och annan ljuv musik uppstod. Giftermål, två barn och så kom kriget. Det var här början till all senare tragedi grundlades. Irland styrdes från London under den här tiden och nu internerades alla så kallade suspekta element. Adolphus sattes i fångläger och det dröjde fem år innan han fick se sin familj igen. Så följer en kringflackande tillvaro och flera barn föds. Stumfilmsbranschen ger en tillfällig ekonomisk respit och så kommer Ernest på allvar in i handlingen - som "the projectionist", maskinskötaren.

Carlo Gébler har försökt att måla ett objektivt porträtt av sin far och han har distanserat sig så gott han kan. Med hjälp av andras minnen, brev, dagboksanteckningar och annat skriftligt material framträder en komplicerad man på målarens staffli. Samtidigt ges en mycket intressant bild av det Irländska samhället som det var under den här tiden (1900-tal). Det hela blir till en hisnande odyssé kantad av åtskilliga psykologiska porträtt av familjemedlemmar och vänner.

Jag bör kanske tillägga att Carlo Géblers mor är den kända irländska författarinnan Edna O'Brien och Ernest kom tidigt (även han var författare ) att stå i skuggan av den mera framgångsrika hustrun och avundsjuka och bitterhet kom att bli stora ingredienser i hans liv. Slutet för Ernest blev en resa in i glömskans mörker (alzheimers) och han dog år 1998.






torsdag 5 oktober 2017

Inte så illa, faktiskt


Efter förra årets rabalder och strul känns det som om ordningen har blivit återställd. Kazuo Ishiguro borde tilltala många läsare och bokälskare och jag har förstått att han dessutom är lågmäld till sättet. En mycket fin egenskap, som åtminstone jag uppskattar.

Jag har läst ett par av Kazuo Ishiguros romaner, bland andra "Never let me go" och på mitt lokala bibliotek finns en del i hyllorna ( fast inte just nu för folk har slängt sig på "reservationsknapparna" och det lär bli kö på en del titlar. ). Så sent som i förrgår stod jag faktiskt och höll "Nocturner" i handen men beslöt mig för att avvakta eftersom jag har så mycket annat på mitt läsbord för tillfället. Så kan det gå och nu lär jag få vänta på min tur. Fast det gör jag så gärna.

I väntan på tillkännagivandet

Orhan Pamuk. Nobelpristagare i litteratur år 2006.

Trots att jag hade föresatt mig att inte bry mig om vad Akademien kan tänkas koka ihop i år vet jag att nyfikenheten ändå kommer att ta överhanden - alltså kommer jag att sätta på antingen radio eller TV vid ett- tiden idag. Jag tänker inte komma med några som helst gissningar och inga förhoppningar heller. Qui vivra, verra.

I väntan på att den där magiska dörren ska öppnas läser jag "Andra färger" , en essäsamling av Orhan Pamuk som (enligt mitt tycke) verkligen förtjänade det Nobelpris han fick för drygt tio år sedan.


tisdag 3 oktober 2017

En bok med historia


André Maurois (1885-1967) hann skriva många biografier under sitt liv men "Ariel" från 1924 har kanske blivit extra känd, den kom nämligen att bli den allra första utgåvan hos Penguin- förlaget och då skrev man 1935.

"Ariel" är en fiktiv biografi om Percy Bysshe Shelley men den vilar på en stabil äkta grund. Maurois har noga letat i sina källor. Jag har haft "Ariel" på mitt läsbord under en längre tid men nu har jag läst klart. Maurois skriver mycket passionerat och inlevelsefullt om den store romantiske poeten och även om Maurois kom att ta visst avstånd från sitt verk ( han sa att han hade velat "skriva av sig" sina egna romantiska griller om Shelley) så har den här biografien blivit odödlig. "Ariel" framställer Shelley som vild och otyglad ( vilket har förvisso säkert var) och kvinnorna i hans liv får stor plats, liksom bekantskaperna med både Keats och Byron. Byron är inte persona grata för Maurois, så mycket kan jag säga. Titeln "Ariel" , är mycket symbolisk för nog var han som en luftande, Shelley, och hans liv ändades i en storm (båten han seglade mot sitt slut i hette för övrigt just "Ariel").

Det är inte svårt att få tag på Maurois "Ariel" - min egen engelska utgåva är från 1991. Det finns en svensk översättning också men den är nära hundra år gammal. Under läsningens gång plockade jag också fram Richard Holmes biografi om Shelley (från 1974) och Gunnar Hardings  "En katedral av färgat glas" - de är båda mycket läsvärda.

Här några rader från Shelleys "Ode to the West Wind"

Drive my dead thoughts over the universe 
Like wither'd leaves to quicken a new birth! 
And, by the incantation of this verse, 

Scatter, as from an unextinguish'd hearth 
Ashes and sparks, my words among mankind! 
Be through my lips to unawaken'd earth 

The trumpet of a prophecy! O Wind, 
If Winter comes, can Spring be far behind?

måndag 2 oktober 2017

Inspiration från Lire


Höstlig vy från Maine (fotot är lånat).

I oktobernumret av den franska litterära tidskriften Lire hittar jag en lång artikel på temat skog och vad skogen har betytt för litteraturen. Här ges också flera boktips. Djungelboken av Rudyard Kipling är så klart självskriven men det finns så mycket annat att botanisera i.



Pete Fromms berättelse om hur han tillbringade över ett halvår (vinter) i ett tält i Idaho är säkert läsvärd. (Jag skulle dock inte vilja prova på just den typen av vildmarksliv). Med på listan finns också Lars Myttings bok "Ved" och David Henry Thoreaus "Walden". Kan skogar tänka, undrar Eduardo Kohn i sin  "How Forests Think". Kohn har studerat Runafolket i Amazonas och vad han inte vet om skog är nog inte värt att känna till över huvud taget.

Marie Darrieussecq intervjuas om sin bok "Notre vie dans les forêts" och så avslutas temat med en recension av Michael Finkels "The Stranger in the Woods" som handlar om hur Christopher Knight, en ung man från Massachusetts, lyckades hålla sig gömd i skogarna i Maine under nära trettio år utan mänsklig kontakt. "Den siste eremiten" är bokens undertitel.


söndag 1 oktober 2017

Från Belfast till Malibu


Det handlar om den irländsk-kanadensiske författaren Brian Moore (1921-1999) vars böcker tyvärr har gallrats ut på många bibliotek (bland annat samtliga i min hemkommun).

Brian Moore hade själ och hjärta på Irland men han emigrerade till Kanada redan under 1940-talet och det var där han började skriva på allvar. En av hans mest kända och älskade romaner är "The Lonely Passion of Judith Hearne" , en roman som också blev till film med Maggie Smith i huvudrollen. Det handlar om en ensam och utsatt äldre kvinna och hennes sökande efter kärlek och gemenskap. Brian Moore skriver för övrigt ofta om utsatta kvinnor.

Brian Moore växte upp i ett katolskt hem och ett annat ofta förekommande motiv i hans romaner är kyrka och präster och greppet de har på människor.

Jag läste en hel del av Brian Moores böcker på 70-talet men det är ju åtskilliga år sedan och jag har inget emot att läsa om. Dessutom finns det också flera titlar som jag är nyfiken på- Brian Moore hann med ett tjugotal böcker under sitt liv. Han dog i Malibu i Kalifornien och jag tror att hans sista tankar gick till Irland.