söndag 29 april 2012

Walpurgisnacht

Så här firar man tydligen Valborgsmässoafton i Heidelberg (fotot är lånat). Jag minns inget av detta firande från min tid där men däremot vet jag att det idag är nästan exakt 40 år sedan jag anlände med tåg till Heidelberg Hauptbahnhof och blev mött av en smilande irländare som inte hade trott att jag skulle våga lämna Sverige och ge mig ut på okända vägar i världen. (Men det var inte alls särskilt svårt att ta det steget- är man ung, nyfiken och förälskad gör man nästan vad som helst).
Året var alltså 1972 och det var oroliga tider. Baader- Meinhof-gänget härjade och Heidelberg drabbades också (i maj exploderade en bomb på Campbell barracks- en stor amerikansk militärkasern). Det hade lätt kunnat drabba oss eftersom vi brukade smita in för att äta lunch på de där kasernerna (det var billigt- och givetvis helt förbjudet- men in kom vi i alla fall).

Den här resan till Heidelberg blev början på ett flerårigt äventyr i Europa. Böcker hade jag faktiskt med mig- mest Thomas Hardy-romaner men också lite annat.( Somerset Maugham var en annan favorit. ) Man fick mycket bensin i tanken för tio mark och en öl kostade ingen förmögenhet precis.

Prost Walpurgisnacht, säger jag (om man nu kan säga så). Så återkommer jag till första maj.

lördag 28 april 2012

Claude Vigée

Det gamla apoteket i Bischwiller (Elsass/Alsace).

Claude Vigée (född 1921) säger om sig själv så här " Ich bin ein Elsässer Jude, also doppelt Jude und doppelt Elsässer!" (Jag är en jude från Elsass alltså dubbelt upp jude och dubbelt upp elsassare). Han är poeten som skriver på elsassiska:

Mànischmool glaawi, s’hängt mr noch ebbs ém ohr
vun denne gemurmelde werder
wu längscht vergesseni schtémme frihr
ganz lîsli henn gsààt 


men också på franska. Stroferna ovan är tagna från diktsamlingen "Les orties noires" (Svarta nässlor).

(Här har dikten också blivit tonsatt).

Vigée skriver om känslan att vara instängd, klämd mellan två stora kulturer- och ja, skriver man på elsassdialekt får man inte så många läsare.
 

D H Lawrence och Hector St. John de Crèvecoeur

I Göteborg fanns det en gång ett litet antikvariat som låg först på Prinsgatan och sedan på Plantagegatan. Moby Dick hette det och det var lite lagom murrigt, inrökt och fyllt av blivande bokfynd. Jag brukade ofta titta in där på väg hem från arbetet. (Jag bodde i Masthugget). Boken ovan- en essäsamling av ingen mindre än D.H. Lawrence är ett sådant bokfynd- "Studier i klassisk amerikansk litteratur" (utgiven på Bo Cavefors förlag, 1964.) Översättning, introduktion, noter och bildurval är gjort av Harry Järv.

I samlingen avhandlas storheter som Fennimore Cooper, Nathaniel Hawthorne och Edgar Allan Poe- för att nämna några. Bland de kända namnen hittar jag ett som jag inte kan placera: Hector St. John de Crèvecoeur. Vem var nu det och hur hamnar en man med det namnet bland alla amerikaner?

Crèvecoeur var född i Frankrike (i Caen) år 1735. Helt ung sändes han iväg till England och där fick han större delen av sin uppfostran. Så for han vidare till Canada och deltog där i kriget mot engelsmännen, flyttade till Förenta staterna och blev patriot. Han gifte sig men en ung dam från New England och så började han sitt liv som lantbrukare- och den tiden skrev han om.


Den här boken (som blev en bästsäljare på sin tid) kan man fortfarande få tag på. D H Lawrence raljerar en del men han fascineras också över Crèvecoeur och hans ideal. "Själv var han mer intresserad av ett fullkomligt samhälle och av sina egna åtgärder för att förverkliga det än av att odla morötter". "Viktigpetter och idealist" kallas han för.

Här ett exempel på Lawrence ironiska stil när han skriver om Crévecoeur:

" En annan anekdot. Några svalor byggde bok på den Amerikanske Farmarens veranda. Svalboet föll några gärdsmygar i smaken. De angrep stridslystet (jag gillar ordet stridslystet, det är så amerikanskt) vårens förelöpare och jagade bort dem från deras trevliga bo av soltorkad lera. Svalorna återvände vid första lägliga tillfälle. Men när gärdsmygarna kom hem, drev de bort dem igen med våld. Vilket upprepades, tills de fogliga svalorna helt undergivet började bygga ett nytt bo, under det att gärdsmygarna triumferade i sitt stulna hem. Denna kamp beredde den Amerikanske Farmaren mycket nöje, och utan tvivel applåderade han livligt de små kanaljerna till gärdsmygar. Ty i Landet för Fria Män är det varje människas största nöje att roffa åt sig så mycket som möjligt av varje annan människa."

Någon svensk översättning av Crèvecoeurs bok har jag tyvärr inte hittat. Vill man läsa mera om honom länkar jag till Wikipedias site HÄR.

fredag 27 april 2012

Associationsbanor

George Morland (1763-1804) var en engelsk konstnär - känd för sina lantliga motiv. Jag har nu kommit till Themsen i Nina Burtons trevliga bok om de tre floderna (Rhône, Rhen och Themsen). Hon börjar vid källorna även den här gången och snitslar sig därefter framåt mot flodens mynning. Under resans gång hamnar hon i Mapledurham och då klickar det till i skallen på mig- var det inte där Soames Forsyte (i Galsworthys "The Forsyte Saga") bodde på äldre dar? Soames köpte på sig konst och hade en gedigen tavelsamling. I ett av de många avsnitten i TV-serien (som visades i mitten på 60-talet i Sverige och som säkert har gått i repris efter det) köper han en "Morland" föreställande en häst (vill jag minnas). Så fick det bli en bild på en Morland-tavla då. Hundar tycker jag är lite roligare än hästar (som visserligen är mycket vackra djur men kanske lite "opersonliga" enligt mitt förmenande). 

Second reading

Jonathan Yardley är litteraturkritiker på tidningen "The Washington Post" i boken "Second Reading" går han igenom en ganska stor mängd (nära 100) både kända och okända (åtminstone för mig) böcker och så delar han med sig av sina tankar och funderingar. Det här är en verklig rikedomsgrotta för bokälskaren och jag har inte hunnit läsa allt ännu. En sak är dock säker- en sådan bok känns lite som ett måste i hyllan, lite som ett uppslagsverk, faktiskt.

Författare som Vladimir Nabokov (och då representeras han av "Speak, Memory"), John Steinbeck och Ernest Hemingway behöver kanske ingen introduktion men vad sägs om Moss Hart, Margaret Leech och Ellen Glasgow? Så gott som samtliga böcker i sammanställningen är engelskspråkiga förstås - men det är ju inget fel i sig (även om det hade varit roligt att få en mera blandad kompott).

"Ideal guide for reading groups" står det på omslagets baksida. Det stämmer säkert.

Vyer från Alsace/Elsass

Här en bild (lånad) över den lilla byn Kruth som ligger i Vogeserna (Alsace). Nog är det som ett sagolandskap. Konstnären och poeten Hans/Jean Arp (1886-1966) tillbringade flera år här (han var för övrigt född i Strasbourg- som också hör till Elsass).



I Vogeserna lät han sig inspireras av den vackra naturen och han skriver så här (min fria översättning): " Jag vandrade genom så många skepnader och världar och allt började förvandlas framför ögonen på mig precis som i sagorna. Rum, moln, stjärnor, hus var omväxlande av is, dimma och blod. Gestalterna började tala till mig med ljudlösa röster som kom från djupen och höjderna".

Jag har hittat en diktsamling av Arp i svensk översättning:

Fågel och slips / Hans Arp ; svenska tolkningar av Benkt-Erik Hedin och Bengt Höglund ; illustr.: Hans Arp, Sophie Tauber-Arp

 
Malmö : Cavefors, 1961
Svenska 165, [1] s.

torsdag 26 april 2012

Ett världsarv- Viafier Retica (Rätische Bahn)


Nina Burton reser med den anrika gamla järnvägen "Rätische Bahn" (fotot ovan är lånat) vars första delsträcka öppnade 1896 och som nu (2008) blivit ett världsarv. Det går inte alltid så snabbt att resa här och det äv väl det som är tjusningen. Man ska hinna se och uppleva under resans gång. Den största delen av järnvägssträckan ligger i kantonen Graubünden. (Jag passar på att länka till ett gammalt inlägg om den rätoromanska poeten Luisa Famos som var bosatt just i den här kantonen.)

Viafier Retica/Rätische Bahn är mycket populär bland turister och jag läser att mer än hälften av  banans intäkter kommer just från dem. Man kommer ända upp till över 2000 meter över havet med de här tågen... svindlande....

HÄR en länk till Rätische Bahns hemsida.

Tomi Ungerer och Elsass

 Illustratören och författaren Tomi Ungerer föddes i Strasbourg år 1931 och han beskriver själv sin nationalitet som "Alsacisk"- en blandning av både det ena och det andra.... Jag kan varmt rekommendera boken ovan "No Kiss For Mother" som jag köpte för säkert nära 30 år sedan (men den kommer i ny utgåva snart- mycket rolig och lite elak också- är den. Jo, den är väl avsedd för barn- men vuxna barn har också stor glädje av den (och dit räknar jag mig).

Om Elsass (eller Alsace) skriver Tomi Ungerer:" Elsass är som en gryträtt- kelter, franker, romare, alemanner, helvetier, fransmän, tyskar, italienare och judar har alla lämnat sina spår där. Ändå har den här blandningen en mycket stark egen identitet. --- En person från Elsass är verkligen en europé i ordets rätta bemärkelse- han/hon avskyr våld och söker mest av allt fredliga lösningar. Vi har aldrig förlorat ett krig men våra grannar har gjort så- ofta- på vår bekostnad."


På svenska finns (inom kort) den här lilla barnboken som handlar om den mycket finurliga boaormen Kriktor. Den kommer jag nog att försöka få tag på....

onsdag 25 april 2012

Island of Wings av Karin Altenberg

Mrs Calloway på bloggen A Room of my Own tipsade om den här boken. Det tackar jag för. Nu har jag läst och är mycket nöjd. Karin Altenberg gör debut (på engelska) med en roman som är baserad på verkliga personer och hon har fått idel lovord  (flera nomineringar till diverse priser dessutom).

Vi hamnar på ön Hirta i ögruppen St Kilda- mitt ute i ett oändligt Atlanthav. Tiden löper mellan 1830 till 1843 och till ön kommer ett ungt prästpar , MacKenzies, för att ta itu med invånarnas själar. Neil MacKenzie är inte lat utan sätter genast igång med sitt missionerande- men han inser snabbt att man också måste göra något åt det lekamliga. De här öarna är inte gästvänliga och det kräver stor uthålligthet att överleva i denna miljö.

Sjöfågel står för stapeldieten- mestadels jagar man havssulor och lunnefågel men även labb och stormfågel. Äggen samlas också in och alla rester går sedan åt till att göda jorden med. Det är ett mycket farligt arbete att ge sig ut på klipporna och hämta in den här kosten. Stormarna drar in över öarna med jämna mellanrum och isoleringen kan vara outhärdlig (och farlig). Landskapet är kargt och språket man talar här är gaeliska - och för Lizzie MacKenzie blir detta ett stort problem eftersom hon bara behärskar engelska.

Karin Altenberg är arkeolog och det märks i de detaljerade beskrivningarna av bland annat husen som öborna lever i. Man kan både se och dofta dem under läsningen (och det är inga ljuva dofter precis- man ska inte läsa den här boken och äta samtidigt). Barnadödligheten vid den här tiden låg på hisnande 60 procent!!! Jag läser att detta berodde på just fågelhanteringen- jorden blev övermättad med stelkrampsbakterier och just stelkramp var den sjukdom som skördade de spädas liv. Om detta visste man inget vid den här tiden utan man såg det som ännu en prövning- att uthärda. En mycket rörande scen i boken beskriver en begravning av ett litet barn- eftersom man inte hade trä till kistor fick de döda läggas direkt i jorden- men här lades barnet på en utsträckt, vit svanvinge.

Jag förstår mycket väl att den här romanen fått så många lovord. Den är både välskriven och samtidigt mycket lärorik- just för att den handlar om en verklighet (om än omändrad "på författarvis"). Öarna framträder mycket tydligt och människorna är levande- man känner för dem och man går som vid sidan av dem och man känner en längtan till den här oländiga platsen- trots allt elände.

It is to this island that I return.
Here I whittle time, like a dry stick,
From sunrise to sunset, among the groans
And sighings of a tongue I cannot speak,
Outside a parliament, looking at them,
As they, too, must always look at me
Looking through my apparatus at them
Looking. Benevolent, or malign? But who,
At this late stage, could tell, or think it worth it?
For I was there, and am, and I forget.

Från:
Douglas Dunn, St. Kilda's Parliament (Faber, 1981)



Sången om Rhône

Blomvass (växer runt Rhône). Lånad bild.

Jag har läst ut den första tredjedelen av Nina Burtons "flodbok" och den handlar om Rhône. Nina Burton läser "Sången om Rhône" av Frédéric Mistral och han skriver om en konvoj av pråmar som tar sig nerför floden (från Lyon) under 1830-talet. Någon pråm går inte att uppbringa så Nina Burton får resa med kryssningsbåt.

Kaptenen på kryssningsbåten tycker att Rhône är en mycket svår flod att navigera på- mistralen blåser och strömmarna och vattenståndet är alltid oberäkneliga.

Här en bild (lånad) från Tain l'Hermitage- och nu är vi mitt i vindistriktet. Jordmånen ger smak åt vinet och jag förstår att det kan kännas som om man dricker historia och "sparad tid" när man smakar på druvans safter.
Jag lär mig också vad en "rouloteuse" är för något. Det är en person (oftast väl en kvinna) som handfållar kanterna på sidenscarfer. (Detta gamla hantverk lever ännu kvar hos t ex Hermès).

De över 30.000 -åriga grottmålningarna i Chauvetgrottan som ligger vid Rhône. Målningen av de här hästarna  är en av jordens allra äldsta... Så mäktigt....

Jag läser om Avignon och Petrarca (han tillbringade mycket tid här). Vid Sorgue lärde sig skalden att fiska röding och kräftor....

Resan går vidare till Arles, van Goghs Arles, och så också till deltat vid Camargue. Ja, det är en så lärorik färd och Nina Burton skriver så initierat och levande om allt hon ser och upplever (med nedslag även i det förflutna).

Nu går resan vidare längs Rhen.

Lindarna i Lautenbach


 Nog är det en vacker titel på en bok- "Lindarna i Lautenbach". Författaren är Jean Egen (eller egentligen Egensperger). Romanen om lindarna är mycket självbiografiskt färgad och handlar om en uppväxt i Elsass. Så här skriver Jean Egen själv i inledningen: " Den här boken är historien om en familj från Elsass. Jag har författat den på franska för på det språket lärde jag mig att skriva. Jag gläder mig nu åt att den kommer ut på tyska. -- Min mamma sjöng tyska sånger för mig när jag låg i vaggan och min far lärde mig att älska det franska." (Översättningen är min egen).


"Les tilleuls de Lautenbach" (Die Linden von Lautenbach) sålde i mängder av exemplar i Tyskland och boken blev till film på 1980-talet. Det går fortfarande bra att få tag på den via nätbokhandeln men man måste läsa på tyska eller franska. (Jag har redan lagt upp den tyska versionen på en önskelista).

Flodernas bok

Nej, jag har inte hunnit läsa ut Nina Burtons essaysamling "Flodernas bok" ännu- men jag vill gärna dröja lite vid den ändå för idag recenseras den i Sydsvenskan och HÄR är länken.
Boken har undertiteln "Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden". Här behandlas många vitt skilda ämnen i korta "underkapitel" (och det gör allt lätt att läsa och mycket flytande... precis som de floder som rinner genom berättelserna. ).

"Tid är en flod som sveper mig med, men jag är floden" (JL Borges). (Citatet återfinns på sidan 45 i boken).

"Kanske det stora består i att vi är bryggor, inte mål. Att vattnet som urcellerna tog med sig upp på land ska fortsätta i en oändlig livsstafett. Men varje liv är liksom varje snökristall en unik konstellation som aldrig kan upprepas. Det är ett eget centrum. Det är livets mirakel".  (sid. 46).

tisdag 24 april 2012

I min hand just nu....

har jag Nina Burtons "Flodernas bok"-en sådan där härlig långsamhetsläsningsbok. Tre floder handlar det om- Rhen, Rhône och Themsen. (Ovan en vy över Rhône tagen i Lyon -och fotot är lånat.)
Thomas Nydahl har skrivit om boken HÄR.

En liten stad på 1960-talet

 Staden är Malmö och jag bläddrar och läser i Bertil Aunérs bok om min hemstad. Min bästa väninna fyller år och eftersom såväl hon som jag växte upp i den här lilla staden under 60-talet (framför allt) tyckte vi båda att Aunérs bok kunde vara en bra present. (När man kommer lite upp i åren är det inte alltid så lätt att fundera ut födelsedagsgåvor- "man har ju nästan allt").

Väldigt fina foton hittar man i den här boken (Sven-Erik Björks) och det måste ha varit ett klipp att få tillgång till dem.

På omslaget  Regementsgatan som den en gång såg ut- med den vackra allén (idag är allt skövlat). Fyrans spårvagn kommer körande mot Gustav Adolfs Torg och de gamla trafikskyltarna väcker också minnen.

En vy mot "Triangelen" då ringlinjen ännu fanns (treans spårvagn). Det är en nostalgitripp utan dess like att läsa den här boken.och Malmö träder fram- som just en liten stad- för det var så vi uppfattade den. Vacker har den aldrig varit, min hemstad, men det fanns små oaser. Tyvärr härjade rivningsraseriet under hela 70-talet och det skapade sår som aldrig någonsin kan läkas. Fula bankpalats vällde fram och Södergatan speciellt fick ett helt annat utseende (inte till det bättre).

Jag tycker om den här Malmökavalkaden- och jag ser och känner och minns. Detta är "min stad".

Stora badedagen

Jag vet inte vem som är tröttast nu- husdjuret eller jag. Idag var det milt i luften och därför kändes det lämpligt att se till att rengöra en mycket smutsig hund.
Rasen golden retriever ska ju vara väldigt "vattenglad". Det känner inte min hund till (han uppskattar inte ens det fina hundbadet som finns nere vid stranden)- vatten är det värsta han vet (tätt följt av katter och skator)- det blir därför en kamp och en strid varje gång det ska rengöras. Nu är både han och badrummet renskurad/t och jag är helt slut. Puh!

The lost generation

Poeten Ernst Stadler (1883-1914) hann aldrig bli del av den kategorien- men jag placerar honom självsvåldigt bland de förlorade. Jag undrar också över så många författaröden som måste ha kvävts i sin linda där på västfrontens slagfält. Ernst Stadler var en mycket begåvad diktare från Elsass-Lothringen- han skrev på tyska och blev en av förgrundsfigurerna i den tyska expressionismen. Han studerade under en tid vid bl a Magdalen College i Oxford. Hans dikter är fyllda av hopp och optimism- och det är då ett ödets fruktansvärda ironi att Stadler tvingades ut i kriget år 1914- och så stupade han efter bara några veckor -vid Ypres.
In einem alten Buche stieß ich auf ein Wort,
Das traf mich wie ein Schlag und brennt durch meine Tage fort:
Und wenn ich mich an trübe Lust vergebe,
Schein, Lug und Spiel zu mir anstatt des Wesens hebe,
Wenn ich gefällig mich mit raschem Sinn belüge,
Als wäre Dunkles klar, als wenn nicht Leben tausend wild verschloßne Tore trüge,
Und Worte wiederspreche, deren Weite nie ich ausgefühlt,
Und Dinge fasse, deren Sein mich niemals aufgewühlt,
Wenn mich willkommner Traum mit Sammethänden streicht,
Und Tag und Wirklichkeit von mir entweicht,
Der Welt entfremdet, fremd dem tiefsten Ich,
Dann steht das Wort mir auf: Mensch, werde wesentlich!

(Från dikten "Der Spruch", 1914).

En dikt i engelsk översättning av Stadler hittar man HÄR. Jag tror inte att Ernst Stadlers dikter har blivit översatta till svenska.

Är man intresserad av tysk expressionism kanske den här boken kan vara en bra början.(Jag tänker själv kika lite närmare på den).

måndag 23 april 2012

Gränsområden

Nu lämnar jag de tyska slotten och beger mig till Elsass (Alsace). Jag reser med hjälp av min "literarischer Reisebegleiter från Insel Taschenbuch).
Det gula fältet är Lorraine (Lothringen) rosa och grönt Elsass (Alsace). "Landet emellan" kallar författaren Elsass. Där ligger det alltså- just emellan... två språk och två kulturer. Här heter man Müller eller Meyer, Dupont eller Durrive. Området har vandrat fram och tillbaka - än har det varit under tyskt herravälde än under franskt. Nu är det franskt.

Redan det första kapitlet i boken fångar mitt intresse direkt. I det skriver nämligen Jean-Paul Sartre om sin släkt i just Elsass.Det får jag anledning att komma tillbaka till.

Regionalister

 "January" av Grant Wood

Jag har alltid lockats av "The Midwest"- kanske för att det är så vidsträckt och att man inte vet vad som kan dyka upp där borta i horisonten. Jag har dock aldrig varit väster om Ohio så här finns ett landskap och ett land att upptäcka för mig (när det nu kan tänkas bli). Min svärfar (som var uppväxt i Maine och Massachusetts) blev alltid lyrisk när han talade om mellanvästern "Go midwest girl, go midwest" brukade han säga och varje år såg han till att resa iväg på en tur västerut. Det bästa jag kan göra är att läsa om de här stora vidderna och jag har valt att skaffa en bok om en av de konstnärer som kallas för "regionalist" nämligen Grant Wood (1892-1942). Wood levde större delen av sitt liv i delstaten Iowa.

Här hans mest kända målning "American Gothic". (1930). Om sig själv sa Wood "I am the plainest thing you can find. There isn't a single thing I've done, or experienced that's been even the least bit exciting". Desto mera spännande blev då kanske i stället hans konst. Jag ser i den vilda perspektiv och gåtfulla porträtt. Jo, det är en konstnär jag vill veta mera om....

Slottet i Schwetzingen


Mycket storslaget och mäktigt ser det ut, slottet i Schwetzingen. (Fotot är lånat). Man hittar det i delstaten Baden-Württemberg som ligger i sydvästra Tyskland (huvudstad:Stuttgart). Slottet uppfördes i sin nuvarande form mellan 1710 och 1716 och det var sommarresidens för kurfursten av Pfalz. Parken är skapad efter fransk förebild. Min lilla reseguide rekommenderar speciellt ett besök i maj månad för då anordnas det festspel här.


Den tyske författaren Joseph von Eichendorff har skrivit om slottsträdgården och han är verkligen hänförd. Han berättar om orangerier och vattenkonst, om breda alléer och blommande videbuskar. Det finns till och med en liten moské i trädgården. Allt är så vackert arrangerat, tycker författaren och han njuter av sin utflykt i fulla drag. Annars är von Eichendorff mest känd för sin korta roman "Aus dem Leben eines Taugenichts" - en romantisk berättelse om att resa (till fots) och om kärlek. Von Eichendorff hör definitivt till romantiken. Boken om dagdrivarens liv tycker jag väldigt mycket om- det är en hyllning till friheten - och till den typ av resande där det är rörelsen som är viktigast- inte målet.

Wem Gott will rechte Gunst erweisen,
Den schickt er in die weite Welt,
Dem will er seine Wunder weisen
In Berg und Wald und Strom und Feld.

Die Trägen die zu Hause liegen,
Erquicket nicht das Morgenrot,
Sie wissen nur von Kinderwiegen,
Von Sorgen, Last und Not um Brot.

Die Bächlein von den Bergen springen,
Die Lerchen schwirren hoch vor Lust,
Was soll ich nicht mit ihnen singen
Aus voller Kehl und frischer Brust?
 
Den lieben Gott laß ich nun walten,
Der Bächlein, Lerchen, Wald und Feld
Und Erd und Himmel will erhalten,
Hat auch mein Sach aufs best bestellt.

(Joseph von Eichendorff 1788-1857)

lördag 21 april 2012

Ett vattenslott

Slottet  Raesfeld hittar man i närheten av staden Dorsten i Nordrhein-Westfalen. Det uppfördes i mitten av 1600-talet av den kejserlige generalfältmarskalken Alexander von Vehlen - även kallad den westfaliske Wallenstein.

Fältmarskalk von Vehlen (nog ser han lite lömsk ut?)

I litteraturen hittar man Raesfeld hos Gustav Sack (1885-1916), en idag tyvärr bortglömd författare. Han deltog i första världskriget och var med i slaget vid Somme för att sedan skickas österut och stupa i närheten av Bukarest i december år 1916.

Mest känd blev Sack för sin roman "Ein verbummelter Student" som kom ut efter hans död (1917). I ett av kapitlen har studenten (Eric) nått fram till Raesfeld och han blir starkt gripen av slottets atmosfär. Han låter sig hänföras av utsikten och slottets alla vinklar och vrår- det blåser en stilla morgonbris och solen speglar sig i de många fönstren. Näckrosorna blommar i vallgraven. "Ich komme under vergehe, Stunde für Stunde, bin zeitlos und bin doch immer da".

"Sack var som en vulkan, som jorden själv. Hans ord färgades av blod, hjärta och eld." Så skrev Erich Maria Remarque om Gustav Sack. Sacks verk har inte översatts till svenska (som jag kan se i alla fall) men i Tyskland ges hans böcker ut i nya utgåvor.


Jag har hittat en dikt i engelsk översättning (Sack skrev också poesi). Den kan man läsa HÄR.

fredag 20 april 2012

Jag läser Sybille Bedford

Jag skrev några rader om Sybille Bedford för ett tag sedan. Nu har jag hittat ett bättre begagnat exemplar av hennes självbiografiska roman "Jigsaw" från 1989. Här kan man tala om ett mycket annorlunda och omväxlande liv. Sybille kom att bo i många länder - hon var brådmogen och hade rejält med skinn på näsan dessutom. Det är speciellt spännande att läsa om hennes år i staden Sanary-sur-Mer. Det finns faktiskt några böcker av henne i svensk översättning - de flesta av dem kom ut på 60-talet. "Ur kurs", (1969), "En gudarnas gunstling" (1964) och "Arvet" (1965). Bedford skriver flyhänt och det skapas verkligen inga longörer i berättelsen. Fortsättning följer..... 

Alma, Alma.....



Det går inte att berätta om förra sekelskiftets Wien utan att ha med Alma Schindler- Mahler- Gropius- Werfel (1879- 1964). Tom Lehrer raljerar över henne i sången ovan (han är verkligen en ordkonstnärernas ordkonstnär). Alma var som synes mycket vacker och hade en enorm karisma.

Förutom sina tre äkta män hade hon också ett mycket stormigt förhållande med konstnären Oskar Kokoschka strax efter Gustav Mahlers död. Här kan man se en av tavlorna Kokoschka målade under den tiden -"Bride of the Wind". Kokoschka var sju år yngre än Alma och hon var bra mycket erfarnare än vad han var- två år varade deras kärlekshistoria och Kokoschka var helt överväldigad. Allt tog slut när Alma genomgick en abort av deras gemensamt väntade barn. Kokoschka blev så upprörd att han förstörde en dödsmask av Mahler. Alma tröstade sig med arkitekten Walter Gropius som hon gifte sig med- och fick dottern Manon med.

Om Alma Mahler och Oskar Kokoschka läser jag i Eric Kandels bok "The Age of Insight".

Kommande utgivningar



Jag har kikat lite på höstens utgivningar, jag också. Jag konstaterar att Strindberg fortsätter att vara i fokus och den här utgåvan av "Fröken Julie och Ett drömspel" är ju särdeles vacker. Klimts konst pryder en hel del bokomslag i år, har jag lagt märke till. Själv håller jag mig till mina gamla arvegodsupplagor och om jag ska läsa något av Strindberg i år får det bli "Mäster Olof".




En ny upplaga av Alexandriakvartetten känns inte fel. Det är väl cirka 15 år sedan sist. Översättningen verkar vara densamma som tidigare (Aida Törnell) och det är en rejäl klump på nära 1000 sidor. Det här blir en omläsningsbok för mig men jag var bara 20 år när jag mer eller mindre tvingades in i Lawrence Durrells värld för första gången. Jag är helt säker på att jag läser med andra ögon idag.




Mycket spännande ska det bli att få läsa något av Emine Sevgi Özdamar som är en tysk-turkisk författarinna (född 1946). Hon har tilldelats många litterära priser och översatts till flera språk. (År 1991 fick hon motta det mycket prestigefyllda Ingeborg Bachmann-priset för "Das Leben ist ein Karawanserai"). På tyska Amazon beskrivs "Säregna stjärnor ser mot jorden" som en "tysk-turkisk vintersaga". Rámus förlag ger ut.

Rámus ger också ut en ny bok av Asli Erdogan "Stenbyggnaden". Den skriver jag också upp på min önskelista.

torsdag 19 april 2012

I fotograferingskonstens barndom

Det här inlägget skulle ha handlat om det gamla slottet i Meersburg men så hittade jag den här  bilden -som är en daguerrotyp av den tyska författarinnan Annette von Droste -Hülshoff (1797-1848). ("fotot" är från 1845.)
Här en bild på "upphovet" till denna avbildningskonst : Louis Daguerre (1787-1851 och nog är det otroligt vilken skärpa den har (datum: 1844).

Den här tekniken användes fram till 1860-talet och som synes är resultatet förvånande klart och tydligt. Den första daguerrotypen sägs vara från 1837. Det måste ha känts overkligt och förunderligt att se dessa gamla "fotografier" växa fram. Ett underverk!

Annette von Droste- Hülshoff tillbringade sina sista år på slottet Messburger (vid Bodensjön) och skrev en dikt till dess ära.

Annette von Droste-Hülshoffs dikter har tolkats av bland andra Johannes Edfelt i samlingen "Votivtavlor" från 1967 och Gerd Reimers har skrivit om henne i "Vägar och utvägar: kvinnliga litteratörer på resa" (Legenda förlag 1990).

You know you're from Maine when.....

Bar Harbour (lånat foto)

Jag läser i "Maine 101" en liten nätt bok med tips och information om allt man bör veta om staten Maine. I kapitlet med rubriken "essentials" hittar jag ett par sidor om hur man kan veta att man är från just Maine:

You know you're from Maine when:

- Your snow blower gets stuck on the roof
- More than half the meat in your freezer is moose
- Your dog eats better than you and more often
- Driving is better in the winter because the potholes get filled with snow
- Vacation means going to Bangor for the weekend
- You know 24/7 refers only to the hours at L.L. Bean
- You can name all the seasons: Tourist, Foliage, Snowmobile and Mud.


Teknikens underverk



Det är inte lätt när det ändras på systemen och plötsligt ser hela verktygsfältet annorlunda ut. Puh! Det tar lite längre tid att knåpa ihop blogginläggen men jag ska väl lära mig, jag också, som är uppväxt i en tid då det räckte att sätta elkontakten i uttaget och så fungerade allt det tekniska (för det mesta) till belåtenhet.

Salongernas Wien

Hur spreds de nya idéerna, de nya visionerna? Jo, i salongerna och en av de allra främsta var Berta Zuckerkandls. Här samlades inte bara författare och konstnärer utan även läkare och filosofer. Wien var unikt med den här "korsbefruktningen".

Berta Zuckerkandl (1864-1945) var journalist och litteraturkritiker vid Wiener Allgemeine Zeitung och gift med läkaren Emil Zuckerkandl. Berta kända alla som "var värda att känna" i Wien. "I mina soffor blir Österrike levande" , skrev hon.Hos henne träffades Sigmund Freud, Johann Strauss den yngre, Arthur Schnitzler och teaterdirektören Max Reinhardt. Här mötte Gustav Mahler sin Alma och Klimt inspirerades till nya porträtt.

En av anledningarna till salongens stora popularitet var Bertas genuina intresse för människor och hennes stora intellektuella nyfikenhet. Dessutom var hon en känd person och hon var känd för att hjälpa de personer vars talanger hon beundrade.

Emil Zuckerkandl (1849-1910)

Allt detta fick en bråd ände år 1938 när nazisterna tog över Österrike. Berta Zuckerkandl tvingades fly- först till Frankrike och sedan , bara två år senare, vidare till Algiers. Allt under svåra strapatser.


onsdag 18 april 2012

Wien - kulturens huvudstad

Över ett kilo tung och med cirka 650 sidor har jag den nu i mina händer- nobelpristagaren (i medicin, tillägger jag) Eric Kandels bok om Wien mellan 1900 och fram till nu- en bok som handlar om att försöka förstå det undermedvetna i konst, sinne och hjärna. Kandel är själv född i Wien år 1929 men eftersom han är av judisk börd tvingades han fly undan nazisterna vid "Anschluss" år 1938. Han är numera bosatt i USA.

Det här är en bok som det inte går att skynda igenom- och vissa av kapitlen kommer säkert att vara en bra bit över mitt huvud- medicin och hjärnforskning är inte mitt gebiet precis..... Jag köpte boken för jag vet att den innehåller oändligt mycken information om kulturlivet i Wien vid förra sekelskiftet och dessutom finns här bilder på konstverk som numera har gått upp i rök (bokstavligen).

Kandel koncentrerar sig på tre konstnärer: Gustav Klimt, Egon Schiele och Oskar Kokoschka. Sigmund Freud och Arthur Schnitzler läggs till dessa tre (som kulturpersonligheter) - Freud för sina banbrytande psykologiska studier och Schnitzler för sin framåtsträvande litteratur.

"During the period of 1890 to 1918, the insights of these five men into the irrationality of everyday life helped Vienna to become the center of modernist thought and culture. We still live in that culture today."

Wien vaknade upp under senare delen av 1800-talet. År 1857 påbörjades konstruktionen av Ringstrasse- den stora boulevarden som kom att "cirkla in" staden. På båda sidor av den stora gatan uppfördes ståtliga offentliga byggnader. Några år senare fick den judiska befolkningen samma rättigheter som alla andra i det stora habsburgska riket. Fritt resande inom hela riket tilläts också från och med år 1870.

År 1900 hade Wien nära två miljoner invånare, många av dem hade lockats dit på grund av de nya liberala lagarna. Bland dess fanns flera blivande pionjärer- till exempel Carl Menger som grundade "The Vienna School of Economics", den store kompositören Gustav Mahler följd av Alban Berg och Anton Webern. Här fanns arkitekter som Otto Wagner och Adolf Loos.

"Indeed, Viennese life at the turn of the century provided opportunities in salons and coffeehouses for scientists, writers, and artists to come together in an atmosphere that was at once inspiring, optimistic, and politically engaged".

En plats där "de stora" möttes var i Zuckerkandls salong. Mera om detta i morgon.

Romantikens slott: Burg Lichtenstein

Man kan tacka den här mannen för att slottet Lichtenstein återuppstod. Wilhelm Hauff (1802-1827) är mest känd för sina sagor men han skrev också romanen "Lichtenstein" som är inspirerad av Sir Walter Scotts berättarstil. Handlingen tilldrar sig på 1500-talet. Boken kom ut år 1826 och blev en stor succé.


Visst är det vackert slottet Lichtenstein - det ligger högt uppe i bergen (nära 1000 meter) inte så långt från Stuttgart. Länge låg det i ruiner- ända till dess att Hauffs roman inspirerade till ett nyuppförande av den ståtliga byggnaden (1841).

Lättast kommer man till slottet via vandringsleder från Reutlingen.


"Aus einem tiefen grünen Tal

Steigt auf ein Fels als wie ein Strahl,

Drauf schaut das Schlösslein Lichtenstein

Vergnüglich in die Welt hinein."