Att välja språk

Universitetsbiblioteket i Heidelberg (lånat foto) här skulle jag mycket väl kunna tänka mig att bli instängd....

Varje onsdag dimper lokalblaskan (en cirka tio sidor tjock tidning med lokala nyheter) ner i lådan. Idag var huvudrubriken "Fler elever säger sí till spanskan". I "min" kommun (Vellinge) är det tydligt att det är spanska som är det som gäller när sjätteklassarna ska välja sitt (främmande) språk nummer två. Tyskans popularitet minskar, läser jag vidare- detta trots att Tyskland anses vara Sveriges viktigaste exportland. Svenskt Näringsliv och Lärarnas Riksförbund har gjort en undersökning och där svarade hela 33 procent av företagen att tyska var det språk som förutom engelska var viktigast att prioritera. Bara 16 procent svarade spanska och hela 14 procent höll på kinesiskan.

Spanskan vinner dessutom stort över franskan....

När jag gick i skolan (jag tillhörde den första årgången i Sverige som fick prova på vad grundskola ville säga (Malmö och Västerås var först ut där) - och mitt andra språk blev tyska- det var ingen som helst tvekan. Bor man i Skåne dessutom känns det ju lite underligt att inte lära sig ett språk som talas geografiskt väldigt nära. Tyska hade en stark ställning på 60-talet. Mitt tredjespråk blev franska- och det fanns inte så mycket annat att välja på heller- man kunde läsa spanska också men då blev det som fjärde språk.

Idag startar man tidigare med språkinlärningen och det är bra- men nog är det synd att tyskan ska hamna på efterkälken. Det tycker i alla fall jag.

Om jag hade fått leva om mitt liv ( tack och lov lever man bara en gång (om man inte tror på reinkarnation)- hade jag gjort precis samma val som jag gjorde den gången på 60-talet. Dock hade jag gärna lagt till ett slaviskt språk- och italienska har jag alltid velat lära mig också.....

Ich denke oft an Piroschka

Nog minns många av oss den bitterljuva filmen om en ungdomsförälskelse i 1920-talets Ungern? I den kvinnliga huvudrollen såg man den schweiziska skådespelerskan Liselotte (Lilo) Pulver och filmen från 1955 blev hennes stora genombrott.

Filmen baseras på en roman av den tyske författaren Hugo Hartung (1902-1972) och boken finns i svensk översättning (1958).

Hugo Hartung arbetade under flera år som skådespelare men författandet blev hans liv . Under nazitiden belades han med skrivförbud och gick i inre exil.

Jag citerar bokens vemodiga slutord:

"Als ich am Morgen nach Hause fuhr, war ich fest entschlossen, Piroschka wiederzusehen, aber wie so oft im Leben kam es anders - wir sind uns nie wieder begegnet. Vielleicht sollte es so sein, denn wenn ich heute an Piroschka denke, ist sie immer jung und süß und 17 Jahre…“.

Hon vågade välja det stilla livet

Erika Burkart (1922-2010) var en schweizisk författarinna- flerfaldigt prisbelönad och i hemlandet räknades hon för " Litteraturens Grand Old Lady" . Jag läser om henne i Irma Hildebrandts bok "Mutige Schweizerinnen" (2006).

Här skriver Hildebrandt att litteratur har blivit ett mycket bullrigt geschäft. Bokmässor och "events" avlöser varandra - författare reser land och rike runt och gör reklam för sina alster. Det är "performance" som gäller- det mera stillsamma, lågmälda får inte plats och det blir inte efterfrågat.

Erika Burkart gick mot strömmen och valde tystnaden och naturen- framför allt. Helst skrev hon lyrik men hon författade också prosaböcker. Hon sörjde över människans förlust av känslan för naturen, över det främlingskap som har uppstått mellan oss och den vackra värld som omger oss och som vi så ofta väljer att inte se.

I självbiografin "Der Weg zu den Schafen" skriver hon så här:

Unter Nebel das Land,
wo das Vergessen gelernt wird,
hinter dem Nebel
die Wand, ich möchte
mit dem Kopf durch die Wand.

"Jag föddes år nittonhundratjugotvå. Det blåste och det snöade - ensamma, torra flingor."

Hon tyckte om vintern för det var skapandets tid- vintern leder oss till rötterna, den vita tomheten verkar som en undervattenström. Hon är en både tidsnära och tidsavlägsen poet- hon älskar myten och sagorna och gärna skriver hon också om änglar för dem dras hon till. Skrivandet är ett sätt att leva, ett sätt att andas- ett kretslopp som i sig har både synligt och osynligt.

År 2005 tilldelades Erika Burkart det mycket prestigefyllda Schillerpriset (hon var den första kvinnan som fick det).

"Grau bin ich wie ein alter Baum,
Instrument der Winde,
verstimmt."

(från diktsamlingen Ortlose Nähe, 2005)

Någon svensk översättning av Erika Burkarts verk har jag inte hittat. (Tyvärr).

Återkomst: Bukovina

Vissa böcker kan man inte släppa- jag försökte leta upp författare från Bukovina för ett tag sedan och jag lyckades samla på mig ett par små volymer.

Paul Celan, Rose Ausländer, Alfred Margul-Sperber och Gregor von Rezzori är några av de mest kända "penn-namnen" från det lilla landet i det stora Habsburgsa riket. Gergor von Rezzoris "En antisemits memoarer" kommer för övrigt ut på 2244 förlag inom kort. Gregor von Rezzori har också skrivit en mycket underhållande självbiografi "The Snows of Yesteryear" som finns att få i vacker pocketutgåva.

Ellerströms förlag har gett ut diktsamlingar av både Rose Ausländer och Paul Celan.

Willard Hotel

Willard Hotel 1920-tal

Willards hotell är en del av Washingtons historia. Det står där än idag men i helt annan skepnad. Under inbördeskriget sjöd hotellet av liv och här träffades höga militärer, affärsmän och politiker. Hotellet var centrum för både "vanlig" och militär information -här skapade man kontakter.

Alla gillade inte Willards- George Templeton Strong (advokat från New York) gav den här "recensionen" under 1860-talet :Willard's absolutely worse than ever; crowded, dirty, and insufferable. Agnew and I were put into one room in an obscure corner of the top story, accessible only by an enterprising and difficult escalade. It had the advantage of being traversed by certain steam pipes, connected with a large iron tank in the garret. They leaked and gave us the benefit of an atmosphere warmed by escaping steam and flavored with oleaginous vapors; also of a persistent noise, 'as of a hidden brook in the leafy month of June,' and somewhat as of frying sausages likewise. Dinner next day abominable."

I mars 1863 checkade en mycket känd gäst in-nämligen Ulysses S Grant som kallats till huvudstaden av President Lincoln. Han anlände i sin slitna och smutsiga uniform och ingen kände igen honom- rummet han tilldelades var ett av de sämsta- och låg högst upp i huset. Det passade Grant alldeles utmärkt - han var inte intresserad av någon välkomstkommitté. Tyvärr begav han sig in till matsalen för att få något till livs- och där var det slut på anonymiteten. Grant återvände snabbt till sitt rum. Senare samma år utnämndes Grant till befälhavare över samtliga nordstatstrupper.

Läsförhoppning

Gregor von Rezzori och Michael Ondaatje- Bukovina och Ceylon- en bra blandning, tror jag. Jag väntar också på en bok om den tyska författarinnan Bettina von Arnim. (Då blir det tysk romantik...).

Pulitzerpriset x 2

Den amerikanska författarinnan och historikern Margaret Leech tilldelades det prestigefyllda Pulitzerpriset två gånger om- dels för "Reveille in Washington" år 1942 och sedan också för "In the Days of McKinley" år 1960. Båda böckerna blev bortglömda men New York Review of Books har låtit trycka upp "Reveille in Washington" i en ny utgåva.

Just den här boken var en stor inspiration för David McCullough - han lär ha sagt att efter att ha läst "Reveille in Washington" bestämde han sig för att ägna sig åt ämnet historia. Som de flesta fackböcker är den ingenting man läser på ett par timmar- det är koncentrerad textmassa och många detaljer. Man vill inte missa något viktigt så det gäller att vara koncentrerad.

I år torde läsningen av det här mästerverket (för det får man nog säga att det är) vara extra aktuell. Det är 150 år sedan det amerikanska inbördeskriget härjade (1861-65) och efterverkningarna av all den förödelsen lever man med än i dag. Veckans TLS (Times Literary Supplement) har som huvudrubrik "How exactly should we celebrate our Civil War?" Inte är det något att fira men väl att minnas. År 1862 bjöd på ett otal gräsliga slag och det gick mycket illa för nord-staterna för det mesta. Vändpunkten kom först år 1863 med Gettysburg.

Washington stod i fokus under hela kriget- det låg som en ö mittemellan norr och söder och det var här arméerna samlades och marscherade (väldigt ofta i lervälling). Det var också nu som Washington blev till något mera än en småstad.

Washington DC 1874

" In the course of a few years Washington will be very much changed from its present condition of filth and uncleanliness; pavements will be added to the streets and the stimulus of a population free and increasing, and of enlarging business interests, will work such a revolution as slavery never dreamed of." (skrivet av en soldat från Massachusetts, mars 1863).

En vinter i Tössdalen

Vy över Tössdalen i kantonen Zürich i Schweiz (lånat foto).

Jag hade ingen aning om exakt var Tössdalen var belägen- det fick jag alltså slå upp i lexikon. Jag läser den schweiziske författaren Franz Bönis lilla bok med titeln "Bisons im Winter" och bisonoxarna finns inte i Schweiz- författaren träffar på dem i Wyoming. Berättelsen börjar dock i Tössdalen och det är svinkallt- "mörderische Kälte".

På årets (2006) andra dag filosoferar Böni över människor som "vänt på en femöring" sent i livet - och han kommer att tänka på Patricia Highsmith som bröt upp vid 70 års ålder och flyttade till trakterna av Locarno där hon också kom att sluta sina dagar. Han beundrar hennes styrka men tillägger, inte utan visst vemod, att ingen besöker hennes grav.

La Brevine (lånat foto)

Inte visste jag att La Brevine har fått epitetet "Det schweiziska Sibirien". År 1987 uppmättes här nära minus 42 grader C. Böni nämner minus 34 - i januari 2006. Brrr- där skulle jag inte vilja bo.

Jag fortsätter att följa Bönis dagbok.

Några rader av Ana Blandiana

I diktantologin "Om jag inte får tala med någon nu - 27 poeter från Rumänien- (Bokförlaget Tranan) hittar jag en dikt av Ana Blandiana och jag återger några rader. Vem har inte funderat på det här viset?

Vi borde födas gamla,
komma till världen visa,
kunna bestämma vårt jordiska öde,
veta vid första korsvägen vilken väg vi skall ta,
känna oansvarighet endast i vår längtan att gå vidare.
Sedan skulle vi bli yngre, hela tiden yngre medan vi gick,
nå skapelsens port mogna och kraftfulla,--

(Tolkning: Dan Shafran).

Ingrid Jonker

Jag läser André Brinks självbiografi "A Fork in the Road" (ett reafynd) och blir mycket gripen av kapitlet han tillägnar poeten Ingrid Jonker. Ovan citerar Nelson Mandela hennes säkerligen mest kända dikt "The Child". Här några rader från den.


The child is not dead
neither at Langa nor at Nyanga
nor at Orlando nor at Sharpeville
nor at the police station in Philippi
where he lies with a bullet in his head

The child is the shadow of the soldiers
on guard with guns saracens and batons
the child is present at all meetings and legislations
the child peeps through the windows of houses and into the hearts of mothers
the child who just wanted to play in the sun at Nyanga is everywhere
the child who became a man treks through all of Africa
the child who became a giant travels through the whole world

Without a pass

Översättning: 2007, Antjie Krog & André Brink: Black Butterflies:Publisher: Human & Rousseau, Cape Town, 2007

Ingrid Jonkers dikter finns också i norsk översättning. ("Røyk og oker " Cappelen förlag).

Thomas Nydahl har skrivit om Ingrid Jonker HÄR.

En priviligierad generation

Det var vi- vi som växte upp i Sverige under 50-och 60-talen. Det var då den svenska välfärdsstaten började att nå sina absoluta toppar och det rådde framtidstro och hopp i landet. Jobben fanns där och i skolan östes det "medel" över oss. Jag har sparat många av de fina böcker vi fick- speciellt i svenska språket och litteraturen. (Ämnet hette så på den tiden.)

Visserligen var det oro i världen (när har det inte varit det?) Vår generation präglades definitivt av Vietnamkriget. (Dagens generation är präglad av "September 11"). TV slapp man- i alla fall under större delen av 50-talet- man lyssnade på radio i stället (ofta ett stort böle som stod i ett hörn av vardagsrummet). Underhållning och lekar fick man stå för själv och ut åkte man i ur som skur (nästan, i alla fall). "Du ska väl inte sitta inne och uggla- ut med dig". Jag är tacksam att det inte fanns några datorer i min barn- och ungdom. Så slapp man den stressen.

Ibland kan jag längta tillbaka men det är en meningslös sysselsättning- tiden står aldrig stilla och
för att citera Herakleitos "Det finns ingenting beständigt utom förändring".

I "Lyrik från vår egen tid" hittade jag en dikt av Birger Norman

Farfar bläddrar i Brantings
tal och skrifter
Far vilar under rökmolnet
med Industritjänstemannen
Mor vandrar lycklig
i Damernas värld
Sonen knäpper energisk
portföljen kring den unga
konservatismens framtidsmål.

(ur "Fönstertittare")

En kroatisk Voltaire

Medusas flotte av Géricault- en målning som får stor betydelse i berättelsen.

Det är vad någon har kallat honom för , Miroslav Krleža. Ironisk är han förvisso så det ryker om det- cynisk också. Svartsynt.

"Die Glembays" består av ett antal prosastycken och några teaterpjäser. Jag har valt att läsa prosan och väntar med skådespelen. De olika berättelserna har visst sammanhang och samma familjemedlemmar förekommer lite här och var men fokus varierar. Gemensam nämnare är undergångsstämningen- ett samhälle på väg utför- och det övre skiktet i samhället framför allt- får se hela sin tillvaro omkullslagen.

Den novell/det prosastycke som berörde mig mest och som kommer att sitta kvar väldigt länge i skallen på mig är det som har titeln " Begravning (bisättning) i Theresienburg". (Beisetzung in Theresienburg).

Detta är historien om den olycklige överlöjtnanten och doktorn i matematik Ramong Géza eller "der Oberleutnant örkényi és magasfalvai Ramong Géza"- det är också historien om det sjuttonde dragonregementet (königlich und kaiserlich).

Det är i den 22 maj år 1906 och regementet ska fira ett jubileum - för 97 år sedan just den här dagen vann det sjuttonde regementet nämligen en seger (slaget vid Aspern och Essling). (Fast det var egentligen inget slag får vi veta- bara en skärmytsling). Dagen till ära har en japansk generallöjtnant blivit inbjuden- greve Fuji-Hasegawa - segerherre vid Liaujang. Det hela blir en rent surrealistisk tillställning.

Så får vi veta Ramong Gézas bakgrund-han är ende son till en krigsinvalid och han är något av ett matematikgeni "en mycket komplicerad typ". Han är förälskad i Olga Waronigg, som är hustru till regementets överste. Det är en ganska hopplös kärlek och Géza är inte vad man kallar för "Weiberheld" (kvinnokarl).

Krleža har en väldigt speciell utläggning vad gäller begreppet "Weiberheld" :

"Als Kavallerieoffizier konnte man Weiberheld sein, dann hatte man die Syphilis, roch nach Pester Parfümen, grinste in seinen roten Hosen wie ein Zirkusaffe, stolzierte in Lack einher und hatte sogenannten Erfolg bei Damen. Man war en Weiberheld, stank penetrant nach Brillantine, kurierte sich mit Quicksilber, hatte seine Weiberheldenlogik und richtete sich danach."

(Som kvinnokarl i den habsburgska armén hade man syfilis och stank av billiga parfymer, dessutom flinade man som en cirkusapa iklädd sina röda byxor.) Alla aristokrater i det sjuttonde regementet var kvinnokarlar- utom Géza. "Överlöjtnant Ramong kunde inte dansa, han var ingen kvinnokarl och han var inte särskilt intresserad av det militära."

Matematik är det han brinner för och hans favoritlektyr är "Cambridge Mathematical Journal". På väggen i sitt rum har han hängt upp en reproduktion av "Medusas flotte" av Géricault. Den här tavlan råkar vara Olgas favoritmålning. Hon har upphöjt den till symbol för sitt liv (och alla dess skeppsbrott).

Allt detta utgör inte någon lämplig grund att bygga på för stackars Géza- och dagen kommer att sluta på ett katastrofalt sätt för honom och bringa honom i det slutliga fördärvet.

Vems är då begravningen i Theresienburg? Det kan man fundera mycket på- och det är det nog meningen att man ska göra också.

Krleža lyckas få fram hela sekelskiftesstämningen- svärtan, aningslösheten, storhetsvansinnet... och hans ironiska betraktelser är visserligen sorgliga men bitvis också väldigt roliga. "Begravningen i Theresienburg" tycker jag är ett mästerverk. Just den här novellen finns faktiskt i svensk översättning.

Begravning i Teresienburg och andra noveller / i urval [och med förord] av Gun Bergman ; Krleža, Miroslav, 1893-1981

Stockholm : Bonnier, 1971
Svenska 197, [1] s.
Serie: Panacheserien, 99-0117874-6

Inte bara text

utan även bild är värt att ägna sig åt. Det här omslaget tog mig med storm och jag blev helt enkelt tvungen att ta reda på mera om konstnären. Hon hette Ruth Knorr (1927-1978) och var från Glachau. (Tyskland - f d DDR).

Ruth Knorr hann att illustrera nära 40 böcker under sitt korta liv- och hennes förstlingsverk var "A Christmas Carol" av Charles Dickens. HÄR en länk till den tyska sidan om hennes illustrationer och här en fransk sida (med väldigt vackra bilder).

Andan i "Die Glembays" tycker jag verkligen att hon lyckas få fram.

Fast i Pannoniens lera

Den röda biten ovan visar Pannonien anno 150 efter Kristus. Claudio Magris ägnar nära 50 sidor åt denna trakt i sitt storslagna epos om floden Donau. Jag läser en underrubrik med titeln "I Pannoniens lera" för att jag vill veta mera om författaren Miroslav Krleža och hans värld.

I hans böcker hamnar man mitt på den kroatisk-magyariska slätten och där hittar man enligt Magris "träsk, ruttna löv, blodiga spår efter många seklers fotvandringar och strider mellan olika kulturer."

Krleža föddes i Zagreb 1893 och han blev nära 90 år gammal (död 1981). Otaliga språk har han översatts till (även svenska) och för att åter citera Magris: "Han är diktaren som skildrar möten och sammandrabbningar mellan kroater, ungrare, tyskar och övriga Donaufolk. "

Hans böcker innehåller många starka känsloyttringar och hans penna är mycket vass och ofta sarkastisk. Temat är det stora habsburgska väldets sammanfall och upplösning- en kulturs död.

Det är svart och det är sorgligt, skoningslöst och dystert. Framför allt "Familjen Glembay" är en verklig odyssée i detta förfall (jag är i full gång med att läsa boken just nu).

"I Pannoniens lera drunknar skändligen den österrikisk-ungerska lantadeln, som förkroppsligas av familjen Glembaj." Magris fortsätter med att tycka att Krleža nog har skrivit alltför mycket och av ojämn kvalitet men att hans styrka ligger i den djupgående analysen och i förmågan att fånga sambandet mellan det enkla vardagliga livet, de historiska processerna och naturlagarna."

Jag läser vidare.

Två gånger Lindemann

Observera att det är Lindemann med två "n" - ingenting har detta att göra med en viss Valfrid således. Kelvin Lindemann var en dansk författare och han var mycket produktiv. Under andra världskriget kom hans "Den frihet väl kan bära" ut och den retade gallfeber på tyskarna och blev genast beslagtagen. Lindemann fick fly hals över huvud till Sverige år 1944.

"Den frihet väl kan bära" handlar om svenskarnas ockupation av Bornholm år 1658 och upproret mot dem (som lyckades- den svenske guvernören sköts ihjäl och Bornholm blev fritt redan i slutet på samma år). Upprorets huvudmän var Jens Kofoed och Poul Ancher. Lindemanns bok är mycket spännande att läsa. Romanen måste ha varit en brandfackla på sin tid.



"Medan näktergalen sjunger" är en verkligt trevlig trädgårds/naturbok med många iakttagelser och funderingar- Lindemann refererar också till litteraturens värld. Boken är årstidsindelad och har underrubriker- det är lätt att läsa.

" På vårarna kunde man se små gäddor stå mellan vajande, grön vass; mört, sutare och abborrar pilade i småstim över bottnen, och sorkarna plumsade i vattnet några meter ifrån en och gömde sig med huvudena tryckta mot stranden strax ovanför ytan, liksom hjältinnan i Rosamond Lehmanns "Dusty Answer".

"Ifall ni frågar en trädgårdsmästare, vilken månad som är bäst i trädgården, kommer han att svara: -Oktober, för då behöver det inte göras något åt gräsmattan"

En del kapitel har titlar som "När mandelträden blommar" och "Kärlek och kompost". (Och.. Charles Dickens inflytande på vår uppfattning om julvädret).

Båda dessa böcker är utgivna på Tidens förlag.

Med Claudio Magris som inspirationskälla

Magris bok om Donau kan man läsa om och om igen och alltid hitta något nytt att fördjupa sig i- och lära mera om. I ett avsnitt skriver han om en TV-serie som han ser i Ungern "Familjen Glembaj". När jag letar vidare visar det sig att serien baserar sig på en trilogi skriven mellan 1926 och 1930 - författaren hette Miroslav Krleza (1893-1981) och han var från Kroatien.

Krleza växte upp under det habsburgska väldet och tvingades vara med och strida under första världskriget (på östfronten). Om sina upplevelser och tankar skrev han i novellsamlingen "Den kroatiske guden Mars". Flera av Krlezas böcker har blivit översatta till svenska- här några av dem


Återkomsten 1963
Begravning i Theresienburg och andra noveller 1979 (Panache-serien)
Utan mig 1982


Jag läser att så gott som hela Krlezas författarskap är "en uppgörelse med det förflutna och/eller en kommentar till nutidens politiska och sociala händelser."

Nobelpris- 1924

Helmer Långs "De litterära nobelprisen" ger bra och lagom kortfattad information om pristagarna mellan 1901 och 1983. Det räcker ett tag och jag är själv mest intresserad av de äldre årgångarna.

Reymont gäckar mig .... just för att det är så svårt att hitta hans böcker idag. Nobelpriset fick han för ett enda verk - "Bönderna" (fyra delar). Året var 1924. Polackerna själva hade hellre sett att Stefan Zeromski fått priset men det ansågs att "Reymont som konstnär stod högre".

Förutom "Bönderna" framhålls också hans roman "Det förlovade landet" (Ziemia obiecana) från 1898- en roman som skildrar författarens hemstad Lodz i allt sitt kaos och elände. Reymonts förebild till boken var Zolàs "Hallarna"och "Germinal".

Om Bönderna står följande att läsa: "Det majestätiska lugnet i berättarrytmen har kommit flera kritiker att tänka på Homeros. Vilhelm Moberg skriver att Reymont har nått det högsta målet för en berättare: att skapa en egen värld med levande människor, som stannar kvar hos läsaren."

De fyra delarna i "Bönderna" har namn efter årstiderna- det börjar med hösten "då säden sås och slutar med våren då det nya livet spirar." Det är inte bara människorna som lever i detta epos det är också jorden och naturen.

Och ja- jag har beställt "Bönderna" - äntligen. Jag får våga mig på den tyska versionen och jag tänker väl som så att varje lång resa börjar med ett första steg.....

Mera bokrea

Vy från Mallorca (lånat foto)

Lite lyrik blev det också- Laura Ridings "De dödas liv". Jag skäms, för jag visste inte vem hon var ,denna poet. Ett dramatiskt liv hade hon- det har jag förstått efter att ha läst Jonas Ellerströms efterskrift.

Laura Reichenthal föddes i New York år 1901 och hon kom från en fattig judisk familj (utvandrad från Galizien). Ett stormigt förhållande med författaren Robert Graves (han med "Jag ,Claudius") resulterade i ett självmordsförsök på Mallorca (dit hade paret sökt sig under 20-talet). Laura kastade sig ut från ett fönster och föll tio meter ner på en stenläggning. Hon överlevde mirakulöst och trotsade läkarnas prognos som var livstids förlamning. Laura Riding lärde sig gå igen och efter ett år var hon tämligen återställd. Hon blev hela 90 år gammal- och dog i Florida.

Här ett utdrag ur en av dikterna i "De dödas liv"

"Den värld de döda lever i är ett förtorkat hjärta.
Varje värld är ett hjärta, en sfärisk rytm,
en omöjliga avsikters rytm
som sjunger sig själv, tror sig höra musik.
Den värld de döda lever i är en tyst kör."

(Det förtorkade hjärtat- översättning Jonas Ellerström och Håkan Bravinger).

Tyska eller franska?

Jag vill läsa "Bönderna" av den polske nobelpristagaren (1924) Wladyslaw Reymont. Det kniper med både engelsk och svensk översättning (jo, det finns en svensk upplaga- en gammal en och den är i fyra delar- det är inte så hanterbart om man vill/måste fjärråna från biblioteket). Återstår tysk eller fransk version. Jag funderar och lägger pannan i djupa veck för det här gäller nära 1000 sidor....

Språket är en ren skönhetsupplevelse:

"The whole world was now plunging into the deep stillness of repose. The village lights were going out one by one, like eyes that are closed by slumber. The moon rolled up its high blue-black sky, sown over with starry twinkling, and rose higher and higher, flew like a bird that wings its way athwart the void on silver pinions. The scattered clouds slept, huddled up into balls of soft white down". (Utdraget hittade jag i "Travellers Literary Companion, Eastern & Central Europe)

En tysk översättning från (en av delarna) "Våren" låter så här: "Es war Morgengrauen im Frühling. Der Apriltag erhob sich träge von seinem Lager aus Dunkelheit und Nebeln, wie ein Stallknecht, der, von der Arbeit erschöpft, schlafen gegangen war und, ohne ganz ausgeruht zu haben, bei Tagesbruch wider aufspringen muss, um zum Pflug zu greifen und den Acker zu bestellen. Es tagte."

(Utdraget hämtat från "Meine polnische Bibliothek- Literatur aus neun Jahrhunderten" av Karl Dedecius).

Sand och hav och drama

(Lånat foto)

Bland sanddyner på det kuriska näset (som idag ligger både i Litauen och Ryssland) utspelar sig en stor del av handlingen i Eduard von Keyserlings roman "Wellen" (Vågorna). Det är sommar och det är varmt; generalsänkan fru von Palikow och hennes sällskapsdam fröken Malwine Bork väntar på att återstoden av familjen ska dyka upp. Baronessan von Buttlär (fru von Palkows dotter) och hennes tre barn Lulu, Nini och Wedig har redan anlänt. Lulu är förlovad med Hilmar som är löjtnant vid Braunschweighusarerna.

De två äldre damerna pratar om en societetsskandal- om hur den unga, vackra grevinnan Duralice har lämnat sin mycket äldre make och förlupit hemmet med en konstnär- Hans Grill. Det sägs att paret har gift sig i London- men säker kan man ju inte vara. Duralice och Hans har nu hyrt ett hus alldeles i närheten.

Fiskebåtar från Kuriska näset- bilden är från förra sekelskiftet. (lånad).

Till berättelsen fogas också en äldre gentleman Geheimrat Knospelius- som går omkring och vill vara sällskaplig.

Så tar dramat sin början- vad som från början varit stor passion och blixtrande kärlek från ovan byts undan för undan ut mot vardagens grå tristess- Hans behöver inspiration för att kunna måla- och han beger sig ut på långa vandringar och båtturer- Doralice lämnas allt mera ensam och hon lider i tysthet. Havet verkar ha tagit Hans i besittning- han fascineras av vågornas utseende, av stormar och oväder.

I det andra huset- styrt av fru von Palikow- råder också många spänningar under ytan. Ett olyckligt äktenskap- en förlovning som man anar är ett resonemangsparti och så en fest anordnad av herr Knospelius där fröet till olycka sås. Den unge husaren blir blixt förälskad i den vackra Doralice- med oanade följder.

Fru von Palikow tar till orda (det är Doralice hon talar till):" Ja,ja ni har sprungit ifrån er gamle greve. Så får man inte göra - det är inte god moral, men det var ett dumt giftermål och så har ni låtit er bli bortförd av den där konstnären, nå väl. Men nu är det så, kära ni, att nu får det vara nog. Man kan inte hela tiden låta sig enlevereras- så kan man inte leva. " (Översättningen är min egen).

Bokens titel är mycket passande för egentligen är det havet som är huvudpersonen i berättelsen och det omsluter alla från början till slut- och i synnerhet då Hans Grill och hans Doralice. Jag tyckte väldigt mycket om den är romanen- för de fina människoporträtten framför allt- och slutet är om inte oväntat så dock så skickligt uträknat. Mina tankar går till de här kända raderna:

Ich glaube, die Wellen verschlingen

Am Ende Schiffer und Kahn,

Und das hat mit ihrem Singen,

Die Loreley getan.

(Heinrich Heine)

Jag kommer absolut att läsa flera böcker av von Keyserling. Det är otroligt att denne författare blivit så bortglömd.

Här är de titlar som finns i svensk översättning. De flesta är av äldre datum och de finns i väldigt få titlar på biblioteken (här har det gallrats hejvilt). Om man vill och kan läsa på tyska finns det flera moderna utgåvor att välja bland.

Vilsna hjärtan : Två noveller 1921

Furstinnor : berättelse / E. von Keyserling ; 1918

Kvafva dagar : noveller /1912

Vågor : roman / 1920

Beate och Mareile / [1951

Dumala : roman

Några reafynd

"Järnets rike" är en vacker bok om en stor del av Värmlands historia. André Brinks självbiografi är jag nyfiken på och Michael Ondaatjes "Anils Ghost" har jag länge velat läsa.

Spirit of Joseph Roth

Idag fick jag veckans TLS i lådan- och till min stora glädje finns en lång och mycket välskriven artikel om Joseph Roth på de första sidorna.

Boken (nyligen utkommen) "Joseph Roth- A Life In Letters" recenseras också - men mycket handlar om "Radetzkymarschen" (som jag hoppas kommer i ny svensk utgåva snart!!!!!)

Den bortglömde Eduard von Keyserling

Jag har läst ut hans roman "Wellen" och den finns i svensk översättning (Vågorna). Mer om det så småningom.

Eduard von Keyserling har kallats för en baltisk Fontane och nog gör han skäl för det namnet, tycker jag. "Wellen" visade sig vara en väldigt givande läsupplevelse och jag kan inte begripa varför Keyserling blivit så undanskuffad i litteraturhistorien. (Flera av hans verk finns för övrigt i svensk översättning. )

Von Keyserling (1855-1918) föddes i Tels-Paddem som nu heter något helt annat och ligger i Lettland. Hans familj var lantadlig och det är just människorna från den här samhällsklassen han oftast skriver om. "Den mest okände av Tysklands stora berättare" kallas han för.

Jag kan också nämna att "Wellen" blev utsedd till en av 1900-talets 100 bästa romaner (av Süd-Detusche Zeitung).

Ivo Holmqvist skriver om von Keyserling HÄR.

Traveller's Literary Companion

Traveller's Literary Companion är en serie böcker som har undertiteln "read your way around the world". I serien (min del som handlar om öst- och centraleuropa är tryckt 1995) finns även följande delar:

South and Central America
Africa
Japan
South-east Asia
The Indian Subcontinent
France
The Caribbean

Margaret Drabble har skrivit ett kort förord och hon säger att detta är en serie hon längtat efter hela sitt liv. "Discovering new writers and new countries is one of the greatest pleasures we know"--- "A contry lives through its literature, and we have here an illustrated survey not only of a country's own writers, but also of the views of foreigners, explorers, tourists and exiles."

Boken är dessutom illustrerad med kartor och flera författarporträtt. Det är givetvis ganska korta snuttar man bjuds på men det är mer än nog för att väcka stor nyfikenhet.

Min litterära resa börjar nu i Polen.

Boken hittade jag via Amazon.uk. (antikvariskt fynd).

När även utsidan har betydelse

Visst är det trevligt med en utvald och annorlunda frankering? Ett vackert frimärke kostar inte mer än ett fult och åtminstone jag uppskattar en sådan här försändelse lite extra- och så lägger jag just det antikvariatet (avsändaren) på minnet.

Här fick man ju dessutom lära sig lite om tyska fyrplatser.

Värd sin vikt i guld

är den- Joseph Roths "Erzählungen".

Det blir minst en novell om dagen från den här samlingen för mig. Idag har jag läst om den stackars stationsmästaren Fallmerayer- en man som lever ett lugnt och stilla liv med hustru och tvillingdöttrar någonstans i det habsburgska riket. Vi skriver våren 1914. En olycka händer- ett tag spårar ur på grund av en felställd växel (växelställaren får sparken)- och en rysk adelsdam, grevinnan Waleska, blir svårt chockad. Läkaren rekommenderar henne en veckas vila- och så får hon bo hos familjen Fallmerayer. Efter detta blir ingenting sig likt för stationsmästaren- som drabbas av stor och förödande passion...... Genom kriget får vi sedan följa både honom och fru Walewska- och när kriget slutar ändar också berättelsen på ett mycket speciellt sätt. (Givetvis olyckligt).

Jag önskar så att det kom flera översättningar av Joseph Roths verk!

Rumänska synvinklar

Först och främst vill jag tacka Bodil Zalesky som rekommenderade den här fina boken. Nu har jag den till låns ett tag och det är jag så glad för. Det är en mycket vacker bok- den innehåller över 30 författarporträtt och med de allra bästa foton. På bilden ovan Nora Iuga- jag blev på gott humör av att se hennes strålande ansikte. Tala om karisma.

Varje författare får en introduktion och så följer ett eller flera utdrag ur några verk. Lyriken får stor plats här.

Just Nora Iuga blev jag extra intresserad av- i antologin finns ett utdrag ur hennes roman "Den sextioåriga kvinnan och den unge mannen" (en bok som blivit översatt till flera språk dock inte ännu till svenska, vad jag kan se). Nog blir man fascinerad av en kvinna (romankaraktären) som har en katt som heter Dracula?

" Vad är hoppet? Denna otåliga projektion i ett obefintligt rum. Framtiden är ännu mer overklig än det förflutna. Den är rena rama fantasin. " (Översättning: Jeana Jarlsbo).

Kapitlet dessförinnan handlar om Ionesco- och jag är tvungen att återge detta:

Mirabellträdet

Ett mirabellträd tröttnade på att hela tiden göra mirabeller. Då tänkte det göra något annat: plommon. Det ansträngde sig ett år, ansträngde sig två år, ansträngde sig sju år och lyckades inte.

Sensmoral: Det omöjliga är inte möjligt.

(Från "Gnistor" , Ellerströms förlag 2006, Översättning: Dan Shafran)

Rumänska synvinklar - författarporträtt av Cato Lein och Lüfti Özkök . Rumänska kulturinstitutet 2008. Förord av Eva Ström.

Så kom den här....

Cato Lein och Lütfi Özkök, Rumänska synvinklar : författarporträtt

Beställd för en vecka sedan och nu redo att hämtas på biblioteket. Underbart!

Vilken dikt är bäst eller vem är den bäste svenske poeten?

Den frågan ställer Eva/Lustigkulle i bloggen Stänk och flikar och illustrerar med en enkät som gjordes i svensk press år 2007. Det är verkligen intressant läsning.

Eva listar sina favoriter och jag tänker göra likaledes.

1. Erik Blomberg - den här dikten är en av de allra vackraste.

Nattens ögon
-
Stjärna som glänser
stum i det höga,
du liksom jag
blev nattens öga.
-
Ständigt måste vi
speja och spana,
utan att veta
i mörkret vår bana.
-
Tills på vår post
vi till sist få stupa
in i det eviga,
tysta och djupa.

2. Hjalmar Gullberg. Honom väljer jag för alla de vackra naturdikterna- men också för "Förklädd Gud" (helst ska den reciteras av Lars Ekborg).

3. Gunnar Ekelöf. Mäktig är den hans "En värld är varje människa"

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda....

4. Harry Martinson. Jag är mycket förtjust i naturlyrik och ingen kan som Martinson fånga naturen in till det minsta grässtrået.

5. Anders Österling. Grind åt havet.....Skånsk natur... vackrare kan den inte beskrivas

6. Verner Aspenström. Han var min ungdoms favoritpoet. Sardinen i tunnelbanan (till exempel).

7. Stig Dagerman med sina "Dagsedlar" jag gillar det svarta, det cyniska och det käftsmällande.

8. Erik Lindegren... Arioso...

9. Maria Wine- så vackra kärleksdikter.....

10. Verner von Heidenstam- för denna enda- som om det inte räckte....

" Vi människor

Vi, som mötas några korta stunder,
barn av samma jord och samma under,
på vår levnads stormomflutna näs!
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?
Samma ensamhet oss väntar alla,
samma sorgsna sus på gravens gräs."

Ferreira Gullar

Den brasilianske poeten Ferreira Gullar

I tidskriften Lyrikvännens första nummer för 2012 är temat Brasilien. Här får jag möta många för mig okända poeter och det tackar jag för. Jag fastnade direkt för Mario Quintana och även Ferreira Gullars dikter grep tag ordentligt i mig.

Ferreira Gullar har blivit översatt till svenska tidigare (Bokförlaget Tranan). I Lyrikvännen återges flera av Gullars dikter och nog är de här raderna vackra (jag återger bara ett par)

När du ger dig av en dag
flicka vit som snö,
ta mig med.
-----------
Men om du inte kan
ta mig med för att du bär
på mycket i ditt sinne,
flicka vit som snö,

tag mig med i allt du glömt.

Lyrikvännen kommer ut med hela sex nummer per år. Varje utgåva är som en liten bok i sig.

Veckans läshög...

Jo.. det blir lite att bita i . Polsk litteratur skriver Karl Dedecius om i "Meine polnische Bibliothek- Literatur aus neun Jahrhunderten", jag fortsätter att läsa i Tom Sandqvists "Dada öst" som handlar mycket om Rumänien och rumänska författare och konstnärer. I min hylla hittade jag också "Sunflower" av Gyula Krúdy (utgiven av New York Review of Books),

Eduard von Keyserlings "Wellen" och här är vad jag hittade om von Keyserling på Wikipedia. Hans böcker har faktiskt blivit översatta till svenska.

"von Keyserling skrev romaner, noveller och dramatik. Han är mest känd för sin prosa, som skildrar den kurländska adelns liv. Inlevelsefyllt skildrar han tröttheten och uppgivenheten hos sin egen klass."

Verk översatta till svenska :
Kvafva dagar: noveller, 1912 (Schwüle Tage. Novelle, 1904)
Furstinnor: berättelse, 1918 (Furstinnen 1917)
Dumala: roman, 1919 (Dumala 1908)
Vågor: roman, 1920 (Wellen 1910)
Vilsna hjärtan : Två noveller, 1921 (Bunte Herzen 1909)
Beate och Mareile, 1951 (Beate und Mareile 1903

Sist men inte minst- Joseph Roths "Die Erzählungen"- så bra, så bra.....

Det kommer väl att ta mer än en vecka förstås att tillgodogöra sig den här högen....

Om läsning

I ett kapitel med just titeln "Lesen" skriver Golo Mann om sina första egna upptäcktsfärder i böckernas värld. Hans första favorit var boken ovan- "Hauffs sagor" och speciellt tyckte han om sagan om "Dvärgen Näsa" och "Almansurs historia". Lite senare hittade han Walter Bloems "Das Ende der Grossen Armee" som handlade om Napoleons fälttåg till Ryssland.

Mycket älskad blev också "David Copperfield" och Pompejis sista dagar". Golo Mann berättar också om hur mormodern, Hedwig Pringsheim, brukade läsa högt för barnen Mann. Hon läste mycket bra (hon hade varit skådespelerska)- en hel del Dickens blev det och framför allt "Två städer"som barnen älskade speciellt.

Walter Scotts Ivanhoe blev en annan favorit.

Idel fina klassiker...

Kejsarbysten av Joseph Roth

Den österrikiske författaren och journalisten Joseph Roth föddes i Brody år 1894. Brody hörde då till det stora habsburgska riket och låg i Galizien. (Idag hör Brody till Ukraina).

Tre böcker- tre språk. Tyska- engelska och svenska- från min egen hylla.

En del av Joseph Roths verk har blivit översatta till vårt språk men mycket återstår att göra tillgängligt för svenska läsare. "Kejsarbysten" (Die Büste des Kaisers)- har jag måst läsa på originalspråket (vilket jag i och för sig inte klagar över men nog hade det varit bra om den här novellen hade gjorts tillgänglig för många fler).

"Kejsarbysten" är den sorgliga historien om greve Franz Xaver Morstin som tvingas uppleva det habsburgska rikets nedgång och slutliga fall. Greve Morstin och hans släkt kommer ursprungligen från Italien men har också polska rötter - nu har de bosatt sig i den lilla byn Lopatyny i Galizien och där känner de sig hemma och någon nationell tillhörighet vill de inte kännas vid- de är "övernationella".

Greve Morstin talar nästan alla europeiska språk och en stor del av hans släkt är utspridd över ett otal länder i det stora riket. I alla dessa länder bär gendarmerna samma slags fjäderprydda hattar och de har hjälmar med den habsburgska dubbelörnen. "Gott erhalte Franz den Kaiser" sjungs lika högt och ljudligt överallt.

Greve Morstin är en viktig person i Lopatyny- han har högt anseende och anlitas i ett otal tvister och stridigheter- för att bestämma och mäkla fred- och för att vidmakthålla den sociala ordningen.

Några år före det stora kriget (som man sedan kallade för "världskriget") annonserar kejsaren sitt besök till Lopatyny- och han ska bo hos greve Morstin. Allt förlöper väl och några dagar efter kejsarens visit kommer en ung bondpojke med en egenhändigt tillverkad byst av den store Franz Joseph. Greven sätter genast upp konstverket framför portarna till sitt slott.

Efter det stora kriget är allt så annorlunda- greve Morstin kommer hem från striderna och känner inte igen sig. Nu hör byn till Polen och han frågar sig "Är detta fortfarande mitt hem? Vad är "hem" egentligen? Han inser att han blivit en person "utan faderland", en hemlös. I förtvivlan över sakernas tillstånd flyttar han till Schweiz- men inte där heller kan han göra sig hemmastadd. Han återvänder till Lopatyny. Han ikläder sig sin gamla österrikiska uniform och varje dag beger han sig ut på vandring- och han är noga med att salutera bysten av kejsaren framför slottsportarna. Den nya överheten uppskattar inte greve Morstins försök att vidmakthålla den gamla ordningen.

Joseph Roth avslutar sin novell på ett helt underbart sätt- och jag tänker inte avslöja hur- men trots den vemodiga tonen i berättelsen ler man ändå när man lägger boken åt sidan. Vilken fabuleringskonst!

Du har en bok att hämta

Det kom ett mail från biblioteket och med raska steg begav jag mig iväg i regnet och halkan. Malmö stadsbibliotek har fått släppa den här dyrgripen ifrån sig och jag ska läsa och lära under de fyra veckor jag får lov att hysa boken i mitt hem.

Undertiteln är "Rumänerna på Cabaret Voltaire". Intressant, tycker jag.

En av dessa rumäner var Tristan Tzara (här avporträtterad av Lajos Tihanyi). Mer om honom så småningom för han får mycket plats i boken.

Ett citat från Claudio Magris "Donau" tycker jag kan passa.
Här beskriver han Bukarest:

"Detta balkaniserade Paris är ett slags gnostisk sinnlighet som i sitt kroppsliga fördärv bär en längtan efter återlösning och vältrar sig i det förgängligas myllrande simpelhet utan att glömma sitt ursprung och sin gudomliga destination."


"Dada öst" är utgiven på Bokförlaget Signum. (2005) Författare: Tom Sandqvist.

True Romania

Donau- vid järnporten (foto: Cornelius Bechtler)

True Romania är namnet på en blogg som sköts (eller kanske sköttes för jag har inte sett några nya inlägg där sedan oktober 2011) av en grupp rumänska studenter och lärare från Luduş- här deras introduktion:

"This blog represents the work of a team of students and teachers from Secondary School no. 1 Luduş, Romania. Join us to an imaginary trip through people, facts, and places from Romania..."

Jag har kikat lite på bloggen och den innehåller mängder av intressant material om Rumänien- på engelska- bilder och texter blandas och det är ett sant nöje att läsa. Historia, kultur...

Här kan man t ex läsa om unika rumänska växter. Jag kommer att ägna mera tid åt att läsa texterna på den fina bloggen.

Från min rumänska hylla

Det där lät väldigt pretentiöst, märker jag - och- så särskilt stor skulle inte en rumänsk hylla bli hos mig- men det kan det ju förhoppningsvis bli ändring på under de kommande åren. Jag tycker att det är väldigt spännande med Rumänien som fokusland för 2013 års bokmässa.

För ett tag sen skaffade jag mig Andrei Codrescus "The Posthuman Dada Guide" och Norman Maneas självbiografiska "The Hooligan's Return". Jag har inte läst ännu men det kommer... Maneas bok har precis kommit ut i svensk översättning och Codrescus är på väg, den också. Förlaget? 2244.

Från Suceava i Bukovina- 1800-tal

Suceava av idag. Mycket vackert. (Fotot är lånat).

Norman Manea är egentligen från det lilla Bukovina- där föddes han år 1936 i staden Suceava och hans barndom kom snabbt att präglas av krigets hemskheter. Han och hela hans familj blev deporterade till koncentrationslägret Transnistria i Ukraina.

Andrei Codrescu är född 1946 i Transylvanien (i Sibiu- eller som staden heter på tyska - Hermannstadt) han gick i exil redan som 19-åring. Sedan år 1966 är han bosatt i USA och han skriver på engelska.

Jag hittade en blogg från Rumänien också- på engelska. Jag vet inte om den ännu är aktiv men det finns en del att läsa om Rumänien där.

Ett kvinnoöde

Samma plats med 100 års mellanrum. Staden Chrzanów - år 1910 belägen i Galizien och under det habsburgska väldet- idag är staden polsk.

Här, i Chrzanów, föddes författarinnan och poeten Mascha Kaléko i juni 1907. Hon kom att få ett mycket rörligt liv- och det var inte en lätt tillvaro hon bjöds. Hon blev en av många som fick sin röst tystad av nazisterna men hon hann i alla fall undan och lyckades ta sig till USA år 1938. Det var i sista stund. Landsflykten skar av hennes försörjningsmöjligheter- och hennes man (han var musiker) hade också svårt att hitta arbete i det nya landet. När kriget var slut flyttade familjen (Mascha, make och son) till Israel men de sista åren kom paret att bo i Schweiz och det är också där Mascha Kaléko dog år 1975. Hon ligger begravd på judiska kyrkogården i Zürich.

Jutta Rosenkranz har skrivit en verkligt läsvärd biografi och i boken "Verboten, verfemt, vertrieben" av Edda Ziegler (om de fördrivna tyska författarinnorna) får Mascha Kaléko en stor plats.

"Ich werde fortgehn im Herbst

Wenn die grauen Trauerwolken

Meiner Jugend mich mahnen.

Keine Fahnen werden flattern

Keine Böller knattern

Krähen werden aus dem Neben schrein

Schweigen, Schweigen, Schweigen

Hüllt mir ein.

Ich werde gehen wie ich kam

Allein."

Jag har skrivit lite om Mascha Kaléko här också.