Visar inlägg med etikett Kroatien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kroatien. Visa alla inlägg

fredag 31 augusti 2012

En kroatisk H.C. Andersen

Ivana Berlić-Mažuranić(1874-1938)

Eftersom jag just nu är fördjupad i Dubravka Ugresics essayer blev jag nyfiken på andra kroatiska författarinnor. Min blick drogs omedelbart till Ivana Brlić-Mažuranić som nog är mest känd för sin novellsamling (eller kanske ska jag säga moderna sagosamling) "Croatian Tales of Long Ago" (Priče iz davnine).

Den här sagosamlingen kom ut 1916 och den har blivit översatt till flera språk (bland annat svenska med titeln "Lavendel och rosmarin" (1928). Ursprungligen bestod samlingen av sex sagor men efter hand ökades den på något.

  • Kako je Potjeh tražio istinu (How Quest Sought the Truth)
  • Ribar Palunko i njegova žena (Fisherman Plunk and His Wife)
  • Regoč (Reygoch)
  • Šuma Striborova (Stribor's Forest)
  • Bratac Jaglenac i sestrica Rutvica (Little Brother Primrose and Sister Lavender)
  • Lutonjica Toporko i devet župančića
  • Sunce djever i Neva Nevičica (Bridesman Sun and Bride Bridekins)

  • Ivana Brlić-Mažuranić var med på listan över tilltänkta nobelpriskandidater en gång- och nog skulle det vara mycket intressant att läsa den här sagosamlingen.

    HÄR kan man lära sig lite om kroatisk mytologi.

    lördag 25 februari 2012

    En kroatisk Voltaire

    Medusas flotte av Géricault- en målning som får stor betydelse i berättelsen.



    Det är vad någon har kallat honom för , Miroslav Krleža. Ironisk är han förvisso så det ryker om det- cynisk också. Svartsynt.



    "Die Glembays" består av ett antal prosastycken och några teaterpjäser. Jag har valt att läsa prosan och väntar med skådespelen. De olika berättelserna har visst sammanhang och samma familjemedlemmar förekommer lite här och var men fokus varierar. Gemensam nämnare är undergångsstämningen- ett samhälle på väg utför- och det övre skiktet i samhället framför allt- får se hela sin tillvaro omkullslagen.



    Den novell/det prosastycke som berörde mig mest och som kommer att sitta kvar väldigt länge i skallen på mig är det som har titeln " Begravning (bisättning) i Theresienburg". (Beisetzung in Theresienburg).

    Detta är historien om den olycklige överlöjtnanten och doktorn i matematik Ramong Géza eller "der Oberleutnant örkényi és magasfalvai Ramong Géza"- det är också historien om det sjuttonde dragonregementet (königlich und kaiserlich).



    Det är i den 22 maj år 1906 och regementet ska fira ett jubileum - för 97 år sedan just den här dagen vann det sjuttonde regementet nämligen en seger (slaget vid Aspern och Essling). (Fast det var egentligen inget slag får vi veta- bara en skärmytsling). Dagen till ära har en japansk generallöjtnant blivit inbjuden- greve Fuji-Hasegawa - segerherre vid Liaujang. Det hela blir en rent surrealistisk tillställning.


    Så får vi veta Ramong Gézas bakgrund-han är ende son till en krigsinvalid och han är något av ett matematikgeni "en mycket komplicerad typ". Han är förälskad i Olga Waronigg, som är hustru till regementets överste. Det är en ganska hopplös kärlek och Géza är inte vad man kallar för "Weiberheld" (kvinnokarl).



    Krleža har en väldigt speciell utläggning vad gäller begreppet "Weiberheld" :



    "Als Kavallerieoffizier konnte man Weiberheld sein, dann hatte man die Syphilis, roch nach Pester Parfümen, grinste in seinen roten Hosen wie ein Zirkusaffe, stolzierte in Lack einher und hatte sogenannten Erfolg bei Damen. Man war en Weiberheld, stank penetrant nach Brillantine, kurierte sich mit Quicksilber, hatte seine Weiberheldenlogik und richtete sich danach."



    (Som kvinnokarl i den habsburgska armén hade man syfilis och stank av billiga parfymer, dessutom flinade man som en cirkusapa iklädd sina röda byxor.) Alla aristokrater i det sjuttonde regementet var kvinnokarlar- utom Géza. "Överlöjtnant Ramong kunde inte dansa, han var ingen kvinnokarl och han var inte särskilt intresserad av det militära."



    Matematik är det han brinner för och hans favoritlektyr är "Cambridge Mathematical Journal". På väggen i sitt rum har han hängt upp en reproduktion av "Medusas flotte" av Géricault. Den här tavlan råkar vara Olgas favoritmålning. Hon har upphöjt den till symbol för sitt liv (och alla dess skeppsbrott).


    Allt detta utgör inte någon lämplig grund att bygga på för stackars Géza- och dagen kommer att sluta på ett katastrofalt sätt för honom och bringa honom i det slutliga fördärvet.


    Vems är då begravningen i Theresienburg? Det kan man fundera mycket på- och det är det nog meningen att man ska göra också.


    Krleža lyckas få fram hela sekelskiftesstämningen- svärtan, aningslösheten, storhetsvansinnet... och hans ironiska betraktelser är visserligen sorgliga men bitvis också väldigt roliga. "Begravningen i Theresienburg" tycker jag är ett mästerverk. Just den här novellen finns faktiskt i svensk översättning.


    Begravning i Teresienburg och andra noveller / i urval [och med förord] av Gun Bergman ; Krleža, Miroslav, 1893-1981

    Stockholm : Bonnier, 1971
    Svenska 197, [1] s.
    Serie: Panacheserien, 99-0117874-6

    Fast i Pannoniens lera

    Den röda biten ovan visar Pannonien anno 150 efter Kristus. Claudio Magris ägnar nära 50 sidor åt denna trakt i sitt storslagna epos om floden Donau. Jag läser en underrubrik med titeln "I Pannoniens lera" för att jag vill veta mera om författaren Miroslav Krleža och hans värld.


    I hans böcker hamnar man mitt på den kroatisk-magyariska slätten och där hittar man enligt Magris "träsk, ruttna löv, blodiga spår efter många seklers fotvandringar och strider mellan olika kulturer."


    Krleža föddes i Zagreb 1893 och han blev nära 90 år gammal (död 1981). Otaliga språk har han översatts till (även svenska) och för att åter citera Magris: "Han är diktaren som skildrar möten och sammandrabbningar mellan kroater, ungrare, tyskar och övriga Donaufolk. "


    Hans böcker innehåller många starka känsloyttringar och hans penna är mycket vass och ofta sarkastisk. Temat är det stora habsburgska väldets sammanfall och upplösning- en kulturs död.

    Det är svart och det är sorgligt, skoningslöst och dystert. Framför allt "Familjen Glembay" är en verklig odyssée i detta förfall (jag är i full gång med att läsa boken just nu).


    "I Pannoniens lera drunknar skändligen den österrikisk-ungerska lantadeln, som förkroppsligas av familjen Glembaj." Magris fortsätter med att tycka att Krleža nog har skrivit alltför mycket och av ojämn kvalitet men att hans styrka ligger i den djupgående analysen och i förmågan att fånga sambandet mellan det enkla vardagliga livet, de historiska processerna och naturlagarna."


    Jag läser vidare.