I de dödas rike

På bilden en åldrad författare (och Nobelpristagare). Henrik Pontoppidan av år 1934. Han fick leva ännu i nästan tio år och hann med att uppleva en del av det andra världskriget. Jag tror att han blev en mycket desillusionerad man med tiden.

I romanen "De dödes rige" beskriver Pontoppidan förra seklets första tiotal år. Det är ingen upplyftande läsning och det är ett samhälle utan djupare värden som skildras. Allt går i princip att köpa för pengar och makten delas mellan korrumperade präster, okunniga politiker och dåliga journalister ("det saedvanlige forsorne broderskab af litteraturens alfonser og havarerde talenter, der fra et storstads overflade flyder sammen i avisernes reporterstuer som spildevandet i en kloakbrönd".). En undergångsstämning breder ut sig över sidorna och en tristess och uppgivenhet har lagt sig över landet.

Det finns ingen egentlig huvudperson i boken (som är uppdelad åtta fristående delar) men ändå höjer sig den unga Jytte Abildgaard över allt och alla. Hon får stå för de förlorade värdena- en rakryggad och intelligent kvinna som ser på samhället med vaken och genomträngande blick. Porträttet av Jytte är alldeles enastående skickligt tecknat och henne glömmer man aldrig. Hon äger både sans och förnuft och ändå går det åt pepparn. Hon litar inte på sitt eget omdöme och så är hon rädd för kärleken, den sanna kärleken. Jytte handlar i affekt och kastar sig rakt i fördärvet som tar skepnad av en man som hon egentligen både avskyr och föraktar. Det blir ett sorgligt slut.

Över huvud taget är den här boken oändligt sorglig - jag satt faktiskt och tänkte på Hamlet under läsningens gång- för i "De dödes rige" kantas slutscenerna av just - döda. Det är heller inte svårt att dra paralleller till vår egen tid- och så är det med klassiker- de är tidlösa. "De dödes rige" , som skrevs för cirka 100 år sedan kunde i stort sett ha skrivits idag och en mening som etsar sig fast hos mig är "individualismens helvete".

Jens Smaerup Sörensen har skrivit ett mycket innehållsrikt och klokt förord och jag citerar:

"Og skal derfor også den verden, vi nu lever i, bryde sammen, hvad har vi så for forestillinger om livet i en ny?"

Nog borde en så stor författare som Henrik Pontoppidan få nya svenska översättningar? Jag hoppas.

Helle Stangerup

"Bag skodderne" är Helle Stangerups självbiografi och den bjuder säkerligen på mycket spännande läsning.

Helle Stangerup (1939-2015) var barnbarn till Hjalmar Söderberg och hon är
kanske mest känd för sina historiska romaner - flera av dem har översatts till svenska. Dock inte "Skæbnegalleriet" som handlar om Hans Holbein och Henrik VIII:s tid.

Jane Seymour av Hans Holbein d. y. (1537)

Nille (Nilles litteratur) har skrivit om boken och jag kände att "jag bara måste läsa".  Man kan kanske tycka att det är alltför mycket fokus på just Henrik VIII och hans tid i dessa dagar men Helle Stangerup har ett speciellt sätt att fånga allt på och Hans Holbein är för mig en betydligt intressantare inkörsport än den otäcke Thomas Cromwell (och jag är tyvärr inte alls särskilt förtjust i Hilary Mantel som författare- kanske beror det på att just namnet Cromwell inger mig enorma obehagsrysningar- oavsett om det är Thomas eller Oliver som avses).

Jag hittade ett exemplar (på originalspråket) av "Skæbnegalleriet" på det lokala biblioteket men boken finns fortfarande att köpa via nätbokhandel.

Den gudarna älskar dör ung

Så sägs det men det är ju så sorgligt när en ung människa mister livet. Gustaf Munch-Petersen  (1912-1938) blev bara 26 år gammal. Han stupade i det spanska inbördeskriget (han tillhörde den så kallade Internationella brigaden och slogs mot Franco).

I min hand just nu en mycket vacker diktsamling- "Solen finns" utgiven på Makadam förlag och i  samarbete med Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet. Boken är fylld av Munch-Petersens egna tavlor och teckningar och det är en njutning att bara bläddra genom den här volymen.

Dikterna är skrivna på svenska för Gustaf Munch-Petersen var tvåspråkig (hans mor var svenska) - under sin livstid var poeten inte uppskattad i sitt hemland och han refuserades av förlagen och han nedgjordes av kritikerna. Munch-Petersen var en ung man som inte kunde och inte ville rätta in sig i ledet- en fri fågel men hans vingar blev svedda gång på gång.  Han förde en vagabonderande tillvaro under ett antal år men kom till slut att bosätta sig i Gudhjem på Bornholm där hans föräldrar hade en sommarstuga. Så följde förälskelse, sammanboende, barn och giftermål- men Gustaf Munch-Petersen kunde inte finna sig tillrätta i tillvaron. En dag lämnade han plötsligt allt och for till Spanien.

En av dikterna i samlingen är tillägnad Harry Martinson- jag citerar några rader:

----
inget återkommer-
målet okänt är
ditt ödes amulett-,
osynlig, okuvlig om din hals-
nomad-,irrande
trampar fram
det eviga hemmet-

Thomas Nydahl har skrivit om "Solen finns" här.

Ett eko av himlens tordön

Så tycker jag att man kan beskriva många av Jens August Schades dikter (och jag har lånat ordvalet från Gyldendals danska litteraturhistoria.)

Jens August Schade (1903- 1978) kom från den jylländska staden Skive vid Limfjordens södra del. Hemstaden tror jag inte att han älskade över allt på jorden. Han döpte om den till "Skaeve" och man kan få veta mycket mera om Schades barndom och uppväxt och hans tankar om tillvaron i diktsamlingen "Sjov i Danmark" som kom ut 1928. "Sjov i Danmark" är en satir på vers och nog kan man känna igen raderna om en ganska trist provinshåla (med högfärdiga människor) i de här raderna:

Så gaar vi os en lille Tur i Blaesten,
man skal jo vise lidt sit gode Töj
og hilse paa sin Nabo, og Borgmestren,
og föle sig.- Der var en Fugl, der flöj.

Här ytterligare ett exempel- nu från skolans värld:
---
- Vi skal ha stjernetåger i formiddag hos Grå.
- Vi skal ha murmeldyr og hjerneceller.
- Vi skal ha Aebeltoft og kejser Neros död.
- Vi skal til middag vist ha frikadeller.

Schade forsätter att ironisera över sin stad i dikter som "Turistbyen" (att ta sig upp i kyrktornet för att se var solen skiner kostar 30 öre) I dikten Odysseen hamnar är Sjov på resa och han har precis spanat in en vacker ung flicka men alla hans planer om vidare bekantskap går om intet- den dejlige pigen äter sin utsökta medhavda matsäck (med akvavit) men hon stiger av redan i Middelfart för att träffa sin fästman. -Da sank den lille Sjov tilbage med et suk, på turen sagde han ikke mer et muk.- Det regnede og blaeste, da han med stok og navn stod i det kolossale Köbenhavn.

Schade chockerade säkert sin samtid med sin frispråkighet vad gällde erotik och fysisk kärlek men han skriver också "uppåtsträvande" och jag håller med artikelförfattaren i Gyldendals litteraturhistoria som liknar en del av de erotiska dikterna vid Chagalls tavlor. Schades älskande par svävar verkligen upp mot himlavalvet.

-- levende går vi i gaderne
nu
vi er syge for livet er kort
vi har altfor meget på hjerte
husene stiger mod himlen
monumenter for mennesketanker

det regner

hun jeg elsker har tårer i öjnene
å de er store
hendes varme og levende skaebne
og min
på det mörke fortov
skygger flygter i flakkende lys

forbi

det regner

(Från dikten Forbi i diktsamligen "Den levende violin (1926))

I samlingsvolymen (urvalet har gjorts av Torben Broström) "Schades digte" (Gyldendals förlag, 1999) får man ett mycket gott och rikligt smakprov på Schades diktkonst. Han behärskar så många områden, tycker jag. Både det finstämda romantiska, det satiriska och det rent erotiska.

Här ett exempel på humor i versform:

Jeg har hele tiden haabet paa Snee,
det er dog sjovt, at den kom.
Ja, nu ligger den der-
se, hvor hvid den er,
jeg er saftsumig glad for den,
jeg har jo hele tiden nog taenkt, at den ville komme.

(Från diktsamlingen "Kaellingedigte" (käringdikter) 1944)

För den som vill läsa Schade i svensk översättning finns FIBs lyrikklubbs utgåva i lilla serien nr 21) Jens August Schade: Köttslig kärlek (Tidens förlag 1976) översättning och tolkning av Poul Borum och Sven Christer Swahn (det är väl spenderade 40 kronor).

" I Schades dikter blir kvinnornas ben till klockkläppar som dinglar och dånglar under klänningarna och ljuden fyller plötsligt hela himlen. Då kommer Jens August fram och han bär en velour-hatt som han lyfter med högra handen och säger lite sorgset: Mitt namn är Jens August."
(lånat från häftest (Köttslig kärlek) baksida)

Den där Schade

Honom är jag nyfiken på. Jens August Schade (1903-1978) var en dansk författare (mest känd för sina dikter, tror jag).

Jag vet inte mycket om Schades författarskap men nog är boktitlarna originella. Vad sägs om
t ex Sjov i Danmark eller Kællingedigte ?

För att råda bot på okunskapen har jag beställt en bok med urvalda dikter - nämligen den man kan se på bilden ovan.

Köpenhamnsliv

Jag har hört att linje 14
går mot norr en tidig morgon,
jag har inte sett det själv.
Jag har stigit upp för sent
mitt hela liv.

(Dikten finns i "Köttslig kärlek" dikter av Jens August Schade i urval och översättning av Poul Borum och Sven Christer Swahn (FIBs Lyrikklubb, Tidens förlag 1976)

Om gamla böckers alldeles speciella lockelse

Jag kunde inte låta bli- att läsa alltså. Fastän jag vet att Ingeborg Maria Sicks romaner väl egentligen är lite väl gammalmodigt romantiska och inte kommer att läsas särskilt ofta (om alls) av moderna tiders människor.

I den relativt stora hög av danska böcker som jag nyligen fick överta fanns "Jomfru Else" en roman som faktiskt finns i svensk översättning (Fr Sick var en populär författarinna vid början av förra seklet). Efter att ha läst berättelsen om Else förstår jag varför. Många kvinnor (speciellt, för det här måste väl kallas för en "dameroman"- ) måste ha fallit för blandningen av idyllisk barndom, drömmar om kärlek, en helt otroligt harmonisk mor-dotter-relation och så givetvis den obligatoriska kärlekshistorien som får ett lyckligt slut. Det låter väldigt banalt och sett med våra ögon här, år 2014 är det kanske så.

Men- läser man med tidiga 1900-talsögon blir det hela lite annorlunda. Här har vi en prästdotter som växer upp som enda barnet (en bror har dött som mycket liten) i en idyllisk prästgård på landet. Modern är levnadsglad och otroligt hjälpsam, förstående och sin dotters bästa vän. Fadern är en mera distanserad och "svart" typ. Han gillar jakt och så läser han "Sören" (filosofen). Berättelsen pendlar mellan lycka och tragedi "bröllop och begravning" som bokens Else uttrycker det.

Jag tycker att romanen ger en god bild av det samhälle som en ung och någorlunda välbeställd kvinna tvingades leva i vid förra sekelskiftet. Precis så var det- med män som styrde och ställde och kvinnorna som fick rätta in sig i det ledet. Historien om Else kunde ha skrivits av min egen mormor som precis som bokens huvudperson tvingades kämpa och slåss för att få gifta sig med den man hon ville ha (det var inte lätt att vinna nåd för en ateist med inte så "fin stamtavla"). Både Else och Jenny (mormor) fick som de ville till slut. Tiderna höll också på att långsamt förändras.

"Jomfru Else" var en julklapp till mors moster Karen år 1913 och vem vet- det kanske var mormor Jenny som hade valt ut just den här boken. Nu får den stå i min hylla- och jag tycker att den pryder sin plats mycket väl.

"Og Aeventyr staar ikke noget bestemt Sted- de lever. Hvorfra kommer de? man ved det ikke. Fra höje, tindrende Bjaergtoppe, fra det man kalder Jomfruskove- dybe og susende- gaar de paa lette Dansefödder ud over den vide Jord, kan ikke stanses og inbindes- ejes i Tanken og ikke i noget Skab. Og hver Gang man tager dem frem- unge, varme og böjelige- retter de sig efter Ens egen Stemning, kommer med helt nye Ord, som de nu bedst passer En i det Öjeblik." (om en bokhylla och dess innehåll).

Jan Ersa och Per Persa fast i Danmark

De flesta som gick i skolan under min tid (många år sedan) har fått läsa Gustaf Frödings dikt om de två stridande gubbarna Jan Ersa och Per Persa- de som aldrig höll fred.

Jan Ersa ägde Nackabyn,
Per Persa ägde Backabyn
i By i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred. Var havren god i Nackabyn,
så slog den fel i Backabyn.
Då blev Per Persa vred,
då svor i mjugg Per Persa,
då gren och flen Jan Ersa,
så mun gick halvt ur led.

Hela dikten finns här.

Det där med gubbar som träter och strider är ett tacksamt ämne för poeter och skriftställare. Jeppe Aakjaer utgör inget undantag därvidlag när han skriver om Sören Möller och Stafen Ajlgaard i novellen "Dödsfjender" som finns i samlingen "Fjandboer". Det är mycket underhållande att läsa om alla dumheter som de här båda herrarna hittar på.

Sören Möller är, som namnet förtäljer, mjölnare och han är då rakt ingen fattig man- han ser säkert till att sko sig på de bönder och torpare som kommer till hans kvarn för att få kornet malt till mjöl. Stafen Ajlgaard är också mycket välbeställd, han äger en stor gård.

"Sören Möller var för och lasket med oppustede Kinder og Kartoffelnaese. Hans Hals var naesten i Tykkelse med Hovedet og lod sig kun dreje i Forbindelse med hele Overkroppen. Alle Vegne, hvor man faestede Blikket, laa der Pölser af Fedme under Huden.

Stafen Ajlgaard var derimod pilkmager med en Naese, lang og kroget som et Leblad; han kjendtes dog bedst paa de lange Arme med de udadvendte Hanndflader, der naar han gik, dinglede ved ham som et Par slatne Tröjaermer."

Stafen är mycket snål men han vill absolut inte gälla för mindre rik än sin fiende- det vet alla tiggare och så går de alltid först till Sören för att sedan berätta för Stafen hur väl förplägade de blivit där vid kvarnen. Då kan ju Stafen inte visa sig sämre. 

"Tiggeren lettede sköjeragtig paa sin Hue og raabte: "Herren elsker en glad Giver! Herren elsker en glad Giver!"
"Det ved Gud han gjör, Fanden hent, mae!"

De kivas och de bråkar de två herrarna och för det mesta är den Sören Möller som avgår med segern för han är den klart slugare av dem. Men- så går det till slut illa för Sören och han får en våldsam död. Stafen sörjer inte direkt utan säger "Worherr' haar aaltid´wot en gued Mand!".  Fast sista ordet i striden får ändå Sören Möller- från andra sidan graven......

"Fjandboer" innehåller fyra noveller och man kan bland annat läsa om vad en bisvärm kan ställa till med för en kärlekskrank man (Eros og Bierne) och om svårigheterna med den tidens nya teknik - oljelampan (Da Lampen taendtes-den berättelsen är min favorit i samlingen).

Vid Karup Aa

Jeppe Jensen Aakjaer (1866-1930) kom från trakterna av Skive (mellersta Jylland) och han växte upp vid Karup å- ett vattendrag som hör till Danmarks största , känd för uttrar och öringar.

Aakjaer  som sannerligen inte hade någon privilegierad barndom/ungdom fick kämpa för att komma upp i samhället men han blev till slut en mycket känd och även kontroversiell författare. Mest berömd blev han kanske för sin roman "Vredens barn"- en verklig kampskrift mot gamla förlegade lagar som förslavade den fattiga lantarbetarbefolkningen. Aakjaer skrev också flera novell- och diktsamlingar. I mina nyförvärvade danska skatter finns flera av dessa.

I såväl noveller som dikter skriver Aakjaer gärna om hembygden- trakterna runt Skive och Karup å.



Pors (lånat foto)

Nu bleges Himlen, for Sol er nede,
og alt har Kvaeget aedt Bugen trind;
der lugtes Pors fra den naere Hede,
og Höduft driver for dugtung Vind.
Glad Hyrdedrengen på Vajsen synger,
mens Aftengjögen en Skraeppe tynger
og Vibeflokken sin Kile slynger
med haese Skrig over Karup Aa.

-----

- Du klare Ström med de svale Bölger,
der duger Heden saa bredt et Bord,
mit Blik aerbödigt din Krumning fölger,
til hvor du dykker i dyben Fjord.
Til dine Bredder min Slaegt var bundet,
ved dine Bölger jeg Liv har fundet,
du er som Traad i mit Livsvaev tvundet,
du tungt henskridende Karup Aa.

Från dikten Karup Aa (diktsamlingen Vugge og grav).

Historiens vingslag- fynd från en flyttstädning

Min kusin står i begrepp att flytta och håller på att rensa ut bland både bokhyllor och annat. Han frågade mig om jag var intresserad av några danska böcker av äldre datum. Javisst, sa jag, om du inte själv vill ha dem så är de välkomna att få ett nytt hem hos mig. Nu har överlämnandnet skett (tre proppfulla kassar) och jag har sorterat och så har jag rest långt bakåt i tiden.

De här böckerna har flackat runt mycket- från Bornholm, från Jylland och från Västergötland -för att nu till slut alltså hamna i södra Sverige.

Den mycket vackra lilla boken ovan har titeln "Jomfru Else" och det är Ingeborg Maria Sick som är upphovskvinnan. Henne hade jag inte hört talas om men det visar sig att hon (i början av förra seklet) var en mycket populär och produktiv författarinna som fick sina böcker översatta till många språk- däribland svenska. Boken om Else kom i svensk översättning år 1906 (Jungfru Elsa) - den senaste översättningen av Sicks böcker daterar sig dock till 1927- här kan man nog tala om en tämligen bortglömd skribent.

Ingeborg Maria Sick (1858-1951) är mest känd för två biografier (eller kanske snarare romanbiografier) "Fångarnas vän" som handlar om den finländska filantropen Mathilda Wrede och "Pigen fra Danmark" där den danska missionären Karen Jeppes liv skildras.

Karen Jeppe (1876-1935) var en dansk missionär och nödhjälpsarbetare. År 1903 kom hon till Armenien för att försöka bistå med vad hon kunde. Turkarnas förföljelser av armenierna hade då pågått i cirka tio år och fasansfulla scener hade börjat utspela sig. Karen Jeppe vågade sitt liv för att hjälpa de olyckliga människorna. Hennes hälsa blev körd i botten och efter det första världskriget blev hon tvungen att återvända till Danmark för att rekreera sig. Det dröjde dock inte länge förrän hon for iväg igen- nu till Aleppo i Syrien dit många armenier hade tvingats fly.

Karen Jeppe dog där i Aleppo, drabbad av malaria och det är också i Aleppo som hon har fått sin grav.  "Ved hendes begravelse kaldte den armenske ærkebiskop hende en elsket søster, der havde ofret sig for hans folk, det, hun forstod som næppe nogen anden."

På kyrkogården i Gylling finns idag en minnessten till "Armeniernas moder- Karen Jeppe".

Ett annat flyttstädningsfynd blev en hel serie (dock inte komplett) av Jeppe Aakjaers böcker. Det finns inget namn på titelsidorna men jag vet att den här lektyren kan bara ha tillhört min morfar. Så känns det som om han talar genom sidorna för hans liv hade flera beröringspunkter med Jeppe Aakjaers romanfigurer. Jag ska läsa med stor eftertanke och andakt. Jag är så glad för dessa gamla böcker.

På jakt efter det danska

Jag är i full färd med att sätta ihop en lista över danska författare som jag vill läsa något av. Idag hittade jag till exempel Halfdan Rasmussen (1915-2002). Han hade humor, var samhällskritisk och han var lyriker. Träffande och "to the point". Han är också mycket känd för sina "vrövleverser" för barn (och även för barnsliga vuxna- och till dem hör jag).

Jeg skriver sjove digte
Jeg skriver også triste
De förste laeser andre folk
Selv laeser jeg de sidste.
(från Tosserier IV).

Från Halfdans ABC kommer dessa verser:

Bennys bukser brændte
Børge råbte ÅÅÅHH
Børge havde nemlig
Bennys bukser på

Else elsker pelse.
Else elsker pølse.
Pølse åd hun dagen lang.
Elses pels blev alt for trang.
Pelsen holdt, men Else sprak.
Else - pelse - pølsesnak.

Halfdan Rasmussen skrev som sagt också dikter som var både vackra och allvarliga. Här första versen i dikten Ingen er helt alene som kan läsas i sin helhet HÄR.

Lille menneskehjerte,
tempel og bedested,
skænk mine tavse læber
toner at synge med.
Lær mig at møde livet
åbent og rent idag.
Hjælp mig at føre drømmen
frelst gennem nederlag.

Kärlekspar i författarvärlden

 Jeppe Jensen Aakjaer och  Marie Bregendahl (1867-1940)  träffades som unga och blev störtförälskade i varandra. Det var en kärlek med komplikationer för Jeppe sågs inte med blida ögon som kavaljer av Maries familj- men paret höll ihop under nära tio år.

År 1893 var dock kärleken på upphällningen- så blev Marie med barn och man tvingades gifta sig. Sonen Svend föddes i januari 1894. Något år senare, år 1895, hade Marie åkt hem till Jylland från Köpenhamn och hon läste, funderade och frågade sig "Hvad nu Marie? Og du vil selv vaere forfatter? Forfatter! I Fly, i Jylland!" Hade man någonsin hört talas om en kvinna som kunde leva av att skriva böcker? Nej, det hade man inte.....

I boken "Så laenge vore hjerter vil" av Bjarne Nielsen Brovst läser jag om Jeppe Aakjaers och Maries kärlekshistoria och deras liv efter skilsmässan.

Sommaren 1895 har Marie precis läst ut Knut Hamsuns "Pan" och hon är så begeistrad att hon skriver ett brev till författaren. Jag återger några rader för jag tycker att det är så vackert skrivet:

" Jeg har lige laest Deres Bog 'Pan' for anden gang. Jeg er opfyldt af den. Jeg drömte om den i nat,-ja langt ud paa morgenstunden laa jeg og kunde ikke vaagne, fordi jeg spadseret rundt med deres Jaeger deroppe i nordlandske skove og fjelde.....----- Det er somren det er skoven, det er de lune vinde og de dunkle naetter, som given den liv.---" (s. 28-29)

Jeppe Aakjaer blev en nationalinstitution med tiden och hans jordfästning (år 1930) måste ha påmint om en statsbegravning. Han hann med att ge ut en självbiografi innan han dog- en biografi som Marie Bregendahl inte helt uppskattade. År 1935 gav hon därför själv ut "Smaa kommentarer til Aakjaers erindringer".  (Den boken blev en storsäljare). Annars tror jag att Marie Bregendahl är mest ihågkommen idag för sin roman " En dödsnat", en roman som handlar om hur en syskonskara upplever den natt då deras mor dör helt oväntat i följderna av en mycket svår förlossning. (Berättelsen var självbiografisk).

Det är inte alldeles lätt att få tag på Marie Bregendahls böcker idag- en del finns som e-böcker och något har kommit i nytryck men vill man läsa pappersvarianterna blir det förmodligen till antikvariaten man får styra stegen (eller rikta muspekaren).

Systrarna Lasson

Bokken (Caroline) Lasson 1871-1970

I Agnes Henningsens memoarböcker (fjärde delen- "Kaerlighedssynder") kan man läsa en hel del om en av hennes bästa och käraste väninnor norska Bokken Lasson.

"Först i 1904 skrev mín norske veninde og spurgte om jeg midt i februar vilde fölge hende til Hamborg og Leipzig... hun haded at vaere alene paa turné. Paavirket af Holger Drachmann var hun i stedet for koncertsangerinde blevet varietéstjerne. Det var lige noget for mig! Og hendes fortryllende selskab. Og alt gratis i to maaneder.---"

Bokken Lasson var utbildad sångerska och hon slog sig senare fram som kabaréartist. Hon och hennes make grundade så småningom "Chat Noir" i dåvarande Kristiania. (Året var 1912). Nu är vi alltså bara framme vid år 1904 och Agnes Henningsen är glad och lycklig över Bokkens generösa erbjudande.

"Jeg begynder at glaede mig", sagde jeg og lo af fuld hals. "Hver en af Bokkens söstre er en oplevelse." --- Imens löb min ivrige mund over om Bokkens söstre. Den smukke laegefrue paa Eidsvold som jeg havde besögt. Malerinden Oda Krogh som jeg havde set skride frem i Tivolis gange ved sin berömte mands side som et smidigt rovdyr."

Oda Krogh (f. Lasson 1860-1935) gift med konstnären Christian Krogh (och själv mycket skicklig konstnär).

Tavla målad av Oda Krogh


En annan av Bokken Lassons systrar var Alexandra (1862-1955) som var gift med konstnären Fritz Thaulow. "Fritz Thaulows höje frue som paa gennemrejse fra Paris til Norge havde imponeret mig med fransk frokost og som lignede det stolte portraet Herman Bang havde lavet af hende i sin pariserroman: Michaël."

Soffi Lasson (1873- 1917) - yngst i systraskaran- gifte sig med Holger Drachmann  (1846-1908). Soffi var en skör kvinna och även om hon var dominerande var sinnet bräckligt. Hon led svårt av depressioner och tvångstankar.

"Hvad fejler hun dog?" spurgte jeg. "Depressioner", svarede Bokken. "Ordet kender jeg men er det ikke noget med termometre?" spurgte jeg lidt aengstelig for at ville til bunds i en sag som var Bokken pinlig. "Vet du heller ikke hvad manio-depressiv er?" spurgte hun. --- Min erfaring er bare at fok med den sygdommen bli mest vonde mot dem som holder mest av dem."

De sista kapitlen i Agnes Henningsens bok handlar mest om Skagen och en sommar där i början på förra seklet. Här "paraderar" de- Holger Drachmann med den unga hustrun Soffi , P.S. Kröyer och flera andra kulturpersonligheter från den tiden.

Det känns som om jag måste fortsätta läsningen av Agnes Henningsens nedtecknade minnen.... vilket rikt liv den kvinnan hade.

När staden erövrades

När man väl har börjat läsa Agnes Henningsens memoarer kan man inte sluta. Nu har jag skaffat mig del tre och fyra också och läser, och läser. I del tre handlar det mesta om Köpenhamn och Agnes desperata försök att hitta en försörjning för sig själv och sina fyra barn sedan maken tvingats fly till USA (han var lärare och hade kysst en av eleverna).

Agnes är inneboende hos författaren Karl Ewald och hans familj (Karl Ewald var far till hennes yngste son, Poul). Något måste hon nu hitta på att försörja sig med. Hennes försök att få utbilda sig till barnmorska går om intet och så kommer hon på att hon ska ta lära hos en fotograf " I morgen på samme tid går jeg til sagförer efter fire hundrede kroner til at laere fotografering for", svarade jeg."

Agnes Henningsens tankar om fotografyrket visade sig vara mycket orealistiska och det gick inte så bra (mer om detta i nästa inlägg). Men.... att bli hårfrisörska skulle kanske gå bättre och så startar hon upp en salong "Manon" men inser snabbt att hon inte kan frisera (heller) men det finns det ju utbildat folk för- som man kan anställa -och så får det bli.

Det är många turer i Agnes liv och tråkigt är det sannerligen inte och nog kan hon skriva fängslande om sina erfarenheter. Memoarböckerna skrevs ganska sent i hennes liv men beskrivningarna är detaljerade och levande. Agnes Henningsen fick möta så många av den tidens kulturpersonligheter och hon verkar mycket uppriktig i sina omdömen. De här böckerna ger också en väldigt fin inblick i tidens strömningar och idéer.

Jag sitter som klistrad och ja, det blir nog läsning av resten av memoarböckerna också.....

Paradisäpplena

Martin A. Hansen

"Paradisäpplena" eller Paradisaeblene som boken heter på originalspråket innehåller sju stycken noveller och en av de allra starkaste är den som har fått ge namn åt hela samlingen. Martin A. Hansen behärskar den svåra novellformen till fullo och berättelsen om den lille pojken som är på väg hem från sin momor med en korg paradisäpplen är  mångbottnad, vacker och både svår och lätt på samma gång. Man kan läsa den som en spännande historia om en pojke som går vilse i skogen men man kan också börja fundera på den djupare mening som döljer sig i författarens ord och meningar. Man kan dessutom läsa novellen för att njuta av det vackra språket.

"Mormor kom med en kurv fuld af små gulröde aebler, som hon kaldte paradisaebler. De var meget söde og fine i smagen, saerlig når de blev lidt runkne. Kurven havde facon som en lille kiste, den havde et hvaelvet låg og et lukketöj, som mine söstre altid havde troet var af guld. Den havde en behagelig hank med håndtag af rödt flöjl. Vi syntes, det var en eventyrlig kurv. Jeg skulle baere paradisaeblerne hjem i den."

Mormor är trygg- hon bor ensam och räds ingenting- hon har sin tro och när vinden rör snöbärsbuskens grenar mot fönsterrutan tänker hon att det är änglarna som går vakt runt hennes stuga och råkar nudda den med vingarna. Så ska pojken gå hem med äpplekorgen i dimma och mörker. Det är fortfarande kallt och isen ligger kvar på sina ställen. Ån är täckt av svart is och pojken ska ta sig över- han blir övermodig när han lyckas och känner sig oövervinnlig. Tänk om han kunde gå vilse!

"Nu går jeg vild! råbte jeg. Jeg lukkede mormors kurv på, det faldt mig ind, tog en håndfuld paradisaebler og kastede dem ud i mörket omkring mig. Så gav jeg mig til at lede efter dem."

Mörkret har fallit helt, det är svart, dimman omsluter landskapet och det finns många faror på vägen för en pojke som har tappat riktningen och som nu verkligen är "vill" på färden. Kommer han att nå hemmet helbrägda?

Berättelsen om "Paradisaeblerne" är mäktig och lämnar ingen läsare oberörd. Det gör heller inte novellen om den stackars utsatta Rita "Arme Rita" liksom "En isbod åbner" (om konsten att sälja glass där det inte finns så goda förutsättningar för det).

Och jag önskar att de här fina novellerna gavs ut på nytt......

Det brinner en eld

Ibland blir böcker stående i hyllorna olästa utan någon speciell anledning. Så glömde jag bort Agnes Henningsen och de två första delarna av hennes memoarer (skrivna mot slutet av hennes långa liv)- till för några dagar sedan och så började jag läsa- och läsa- och... ja, nu är jag helt fast och har bara några tiotal sidor kvar av andra delen "Letsindighedens gave".

Vem var hon då denna författarinna?



Hon föddes år 1868 på Skovsbo (Fyn) där hennes far var arrendator. Hon var nummer två i en syskonskara på tre (enbart flickor). Så dog modern (hon hade blivit förkyld under en resa och var dessutom svårt medtagen av en för tidig förlossning (barnet, en liten pojke dog också). Fadern blev förtvivlad, gifte snabbt om sig med barnens guvernant, fick fyra barn till, drack och var olycklig- och så dog han också.

Agnes Henningsen skriver med stark glöd och passion. Hon var ett ovanligt barn och med en stark integritet och vilja. Henne kuvade man inte i första taget. Skandal blev det när hon förälskade sig som 15-åring i sin farbror och dessutom förlovade sig med honom- men den förbindelsen satte släkten stopp för och Agnes blev satt i skola utanför Slagelse på Sjaelland. Här trivdes hon och blev lite av en favorit hos lärarinnorna.

Det finns en hunger hos den här unga flickan, en hunger efter att leva och att känna- att uppleva allt det dramatiska som kan finnas i livet. Nog får hon drama alltid och hon gifter sig mycket ung och får tre barn i rask följd. Pengar var det ont om och maken (Mads Henningsen) som var lärare hade svårt att försörja den växande familjen- så tog Agnes till pennan "för det var det enda hon kunde" och hon skickade in ett manuskript för påseende till ingen mindre än Herman Bang. Herman Bang blev intresserad av den unga och lovande skribenten och så togs hennes (i början skrev hon mest noveller) berättelser in i tidningen Köbenhavn. (Hon skrev först under pseudonym).

Ungefär här är jag nu i historien om hennes liv- hon har mött Bang och Carl Ewald och så har hon varit med på en fest som anordnats för att hylla Georg Brandes. Det börjar röra sig ordentligt i Agnes Henningsens liv..... som man kanske kan sammanfatta med "låt konventionerna fara åt helvete".

Oerhört spännande memoarer är det i alla fall och jag har redan sett till att beställa de nästa två delarna.

Mera om Agnes Henningsens författarskap kan man läsa HÄR. (Nordisk kvinnolitteraturhistoria)

Agnes Henningsen hann med att vara medlem i Det Danske Akademi också.

Jörgen Stein av Jacob Paludan

 
Aalborg från äldre tider.

Jörgen Stein räknas som Paludans "storverk". Boken (som kom ut på 1930-talet) består av två delar (Åska i söder och Under regnbågen)- den svenska översättningen (av akademiledamoten Olle Hedberg) är från 1941. Det var Norstedts förlag som gav ut i Sverige.

Handlingen tilldrar sig  mestadels i lilla Havnstrup, Aalborg och Köpenhamn. Tiden sträcker sig från sommaren 1914 och fram till 1933. Boken är en så kallad utvecklingsroman.

Jörgen Stein är 16 år gammal den där sommaren år 1914, hans far amtmannen och hans mor håller på att förbereda huset för en fest och humöret är på topp. Jörgen hittar på att bege sig ut på en gammal flotte och råkar i svår sjönöd- inledningen till den här boken blir mycket dramatisk men kampen på liv och död vinner Jörgen.

" Och framför honom susade trädgården, djup och full av skön skugga; han hade den ännu, och Aalborgs fabriksrök och larm låg fortfarande långt borta."

Festen blir stort sett lyckad men den avbryts av obehagliga nyheter: Den österrikiske tronföljaren och hans gemål rapporteras ha blivit skjutna till döds i Sarajevo. Nyheten väcker viss förstämning men man beslutar att Danmark nog inte "kommer med" i oron och i det väntade kriget.

Jörgen flyttar till Aalborg för att fortsätta sina studier (gymnasiet) och blir inkvarterad hos en familj inne i staden. Här möter han den första av de kvinnor som ska följa honom ett bra stycke på vägen i hans liv- Nanna- och så träffar han Leif Hansen, den fattige arbetaren med många drömmar och med svaghet för starka drycker. Jörgen och Leif är från så vitt skilda miljöer som man kan tänka sig men de sluter ett starkt vänskapsband.

Under tiden förlovar sig Jörgens syster Karen med en urtrist och ärkekonservativ landskanslist med streberkvalitéer. Paludan har verkligen brett på i sin beskrivning av Harald Jensen. Obehagligare individ får man leta efter.

Jörgens äldre bror Otto är en livsnjutare som studerar juridik och som så småningom också gör karriär som advokat. Jörgen själv är rotlös och till synes utan ambitioner- han vacklar hit och dit- studerar först filosofi och sedan konsthistoria men inte blir det mycket av allt. Han försörjer sig med att skriva tidningsartiklar. Han slits mellan tre olika kvinnor och ingen av dem blir "hans"- men de kommer alla att få stor betydelse för honom. Nanna är den enkla och okomplicerade kvinnan, Ellen är bortskämd och vacker- och mycket självständig. En arketyp för den nya kvinnan som vill stå på egna ben.

"Vi vill vara jämbördiga med männen och inte bara gå omkring och vara goda partier och rodna blygsamt, när en eller annan får lust att plocka oss som en liten ros på heden----".

Så finns Lilly, den mera färgstarka, exotiska- den judiska flickan som har teaterdrömmar och som helt lever sig in i 1920-talets nya värld.

Jörgen Stein är lite av en representant för en dansk "lost generation", han driver runt, provar på vad han kan, möter många olika människor, diskuterar och kommer egentligen inte fram till så mycket matnyttigt.

"Och tiden före kriget, som dock betytt både välstånd och ideell strävan, ryckte allt längre bort, som om dessa år varit en avgrund, och antog för minnet ett visst utseende. Under dess yta hade ju dock den sjukdom lurat, som blev alla tiders svåraste för den bebodda jorden."

"Det föll en ro över hela Danmark; ljusen släcktes, vind och mörker var ensamma om att förvalta riket. Tåg och ångbåtar lyste som lysmaskar, så långt deras lanternor räckte; en läkare gav sig ut här, ett tidningstryckeri lyste svagt där, och sena restauranggäster i städerna försökte göra natten till dag, men över de mellanliggande milen förde natten sin tuschpensel och utandade sin bedövning. Jörgens lilla lampa lyste som en guldmygga över tankedigra verk, och hemma på landshövdingsgården syntes plötsligt ett sken bakom en ruta."

"Jörgen Stein" är en lång roman och den sträcker sig ända fram till början av 1930-talet och då har också huvudpersonen nått fram till ett slags ekvilibrium- han har funnit sin väg även om den har blivit något av en kompromiss.

"Jörgen Stein" är en mycket intressant bok för den ger en så god bild av samhället (främst då det danska) under en svår tid, under en brytningstid då så mycket ifrågasattes, då så många nya värderingar plötsligt drog fram över Europa. Jacob Paludan är skicklig med pennan- och persongalleriet är , tror jag, representativt för tiden. Även porträttet av Jörgens bror Otto är väl utmejslat och blir till en otäck thriller mot slutet av berättelsen. Här skildras en människas totala undergång.

Jag är mycket glad att jag "hittade" den här boken via Politkens danska litteraturhistoria och med hjälp av bibliotekets fjärrlåneinstitut. Kommer "Jörgen Stein" att tryckas upp i nya utgåvor? Det tror jag inte- tyvärr. I vart fall inte i svensk version. Möjligen, möjligen kan man få se den på nytt på originalspråket. Kanske.

Jag har fått blodad tand vad gäller Jacob Paludans författarskap och jag kommer att leta efter flera böcker av honom.

 

Nordisk Film är ett skandinaviskt mediebolag inom Egmontkoncernen. Företaget grundades i Danmark år 1906 . Företaget  är världens äldsta kontinuerligt verksamma filmbolag. (lånat från Wikipedia.) Filmbolaget nämns i boken liksom motorfartyget Selandia. Båda delar nyheter under förra seklets första del.

På jakt efter det danska

I hyllan hittade jag "Levende dansk litteratur" - inköpt år 1941 för 3 kronor, en bok som har varit min mors.

Hakon Stangerup (1908-1976)  har författat och sammanställt en cirka 100 sidor lång skrift med det som han anser vara de främsta danska författarna genom tiderna. Hakon Stangerup (som var gift med Hjalmar Söderbergs dotter Betty)  var en mycket känd och framstående dansk litteraturkritiker. Barnen Henrik och Helle blev båda kända författare.

På sidan 110-112 kan man läsa om författaren Jacob Paludan. Stangerup skriver om "den lille fuldendte Roman "En Vinter lang" och sammanfattar så här: En finere Forening af naturbesjaelet Skildring og naturbestemt Handling er ikke skabt i nyere dansk Romankunst."

"Fåglar omkring fyren" rekommenderas också och så "Markerna modnes" (Markerna mognar) som handlar om tre unga män som drar ut i världen för att finna lyckan. Den ene är idealisten, den andre är livsnjutaren och den tredje ,slutligen, är strebern. Deras öden blir olika och boken slutar kanske inte riktigt som man kunde förvänta sig. (Jag har inte läst själv utan förlitar mig på Stangerups korta recension).

Paludans stora roman så: Jörgen Stein- Stangerup jämför den med Jacobsens Niels Lyhne och Frederik Paludan- Müllers versepos "Adam Homo" (en bok som danska skolbarn pinades med under förra seklet om man får tro min morbror som skrev "Adam Homo er til at sove paa". ) Jörgen Stein har jag beställt på biblioteket och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag kan hämta ut den. Jörgen Stein handlar om tiden mellan 1914 och fram till slutet av 1920-talet.

Og paa Baggrund af Tiden, som dens Menneske, dens "Homo" der söger "Lykken", staar saa Jörgen Stein , den blege unge Dansker med de lyse Forhaabninger, det aabne Hjerte og Trangen til "Han veed ej hvad". Han ribbes i Bogen for sine Illusioner, Livet bliver paa ingen Maade, det han havde ventet. Han er saa smaat ved at gaa i Hundene. Men han tager sig i det og finder i Arbjedet og den snaevert afstukne Livspogave et Staasted, som skaffer ham i hvert Fald Resignationens Lykke."

Det är säkert inte helt omöjligt att hitta några böcker av Helle Stangerup bland bibliotekets hyllor- men det återkommer jag om så småningom.

Dansk litteratur: Jacob Paludan

När stormen började vina igår satt jag med min danska litteraturhistoria och jag fastnade direkt för Jacob Paludan (1896-1975).

Jag kan inte påstå att Paludan är en bortglömd författare men vill man läsa något av honom i svensk översättning blir det till biblioteksmagasinen (eller antikvariaten) som man får bege sig. På originalspråket kan man hitta en nyare utgåva av en av hans mest kända romaner "Fugle omkring Fyret" . Den här boken borde ha stor aktualitet i dag för den handlar om hur människan fåfångt försöker att kuva naturens krafter- teknik versus natur. (Jag tänker på ett gammalt ordspråk "du må driva ut naturen med en hötjuga den kommer dock åter").

Om boken kan man läsa mera HÄR. och HÄR (både om författaren och boken)

Jag har också  beställt Paludans stora utvecklingsroman "Jörgen Stein" - en roman som består av två delar 1. Torden i syd 2. Under regnbuen.  Den finns i svensk översättning (från 1941) och i romanen får man följa tre generationer från första världskriget och in i 1920-talet.

"Romanen om Jørgen Stein følger sin hovedperson fra provinsidyllens højborgerlige hjem gennem gymnasieårenes sværmerier og venskaber til efterkrigstidens intellektuelle rodløshed."

En av Jacob Paludans stora farhågor var att Europa skulle bli totalt amerikaniserat.....

En gång en av Danmarks mest lästa författare

Johannes Buchholtz 1882-1940

Om man har vägarna förbi Struer som ligger på västra Jylland bör man (har jag förstått) besöka muséet där. Bland många sevärdheter finns bland annat Johannes Buchholtz hus bevarat och det kan man gå in i- huset var för övrigt ritat av författarens själv.

"Forfatteren Johannes Buchholtz og hustruen Olgas hus står som en tidslomme fra 1930'ernes forfattermiljø ved Limfjorden. Huset, der blev bygget i 1911, er tegnet af Johannes Buchholtz selv. I huset kan man bl.a. gå på opdagelse i husets gæstebog, der vidner om besøg af mange af datidens kendte personer. Således har f.eks. skuespilleren og sangeren Liva Weel, skuespilleren Buster Larsen, arkæologen P. V. Glob, forfatteren Johannes V. Jensen, forfatteren Jeppe Aakjær, forfatteren Johan Skjoldborg og forfatteren Thit Jensen m.fl. alle besøgt Buchholtz' hus." (från danska Wikipedia).

Buchholtz skrev gärna om Limfjorden- och med stor kärlek. En mycket produktiv författare var han och flera av hans verk finns i svensk översättning (men av äldre årgång).

Här en länk till muséets sida om Buchholtz med flera fina foton.

Från Gedser till Warnemünde- en onomatopoetisk resa

Warnemünde av år 1830

I "Knagsted" av Gustav Wied tas vi med på en resa till och genom Tyskland- och det är nog så spännande. Knagsted har vännen "Overlaerer Clausen" som resesällskap, en försynt och snäll äldre herre. Det blir många intressanta möten och kommentarer.... men jag fascineras speciellt av hur Wied använder sig av "det onomatopoetiska" (det gör han även i "Livsens Ondskab"). Här ett exempel från "Knagsted":

Det var paa Sejladsen fra Gedser til Warnemünde. Vejret var yndigt nok: Solskin og höj Luft. Men det blaeste lidt rigeligt fra Öst.----

Hlup... hlup... gurle-gurle-gurle.... hlup... hlup... gurle-gurle-gurle

-Clausen...?
- Ja....
- Sover Du?
- Naei...
-Det er vaemmeligt at ligge og höre paa det Vand!
-Ja-a....
De talte begge to direkte mod Loftet og naesten uden at bevaege Laeberne.
Skuden gyngde og vuggede:
Hlup... hlup... gurle-gurle-gurle... hlup... hlup... gurle-gurle-gurle....
- Clausen..
- Ja...
-Tror Du, der er flere sösyge end vi?
-Det er der vel nok...
-Er Du altid sösyg, naar Du sejler?
- Naei.. ikke naar det er stille Vejr.

Att läsa den här texten är faktiskt rent sjösjukeframkallande i sig.....

Förutom att vara en rasande skicklig och underhållande författare var Gustav Wied också en duktig amatörfotograf. Bogstavsamleren visar upp några fina foton av Wied på sin blogg.