Lion Feuchtwanger

I Tyskland kommer hans böcker ut i nya utgåvor men därvid tycks det stanna. De svenska översättningarna är gamla och svåra att få tag på. Det ser ut som om den färskaste av dem är från år 1965. Det är tur att det finns antikvariat att tillgå för den här författaren vill jag läsa mera av. (För något år sedan hittade jag "Familjen Oppermann" och den romanen blev  en stor läsupplevelse.)

Nu väntar förhoppningsvis  "Framgång", en ganska omfattande berättelse om mod, integritet och om hur det är att leva under hot om våld och förtryck. Martin Krüger är chef för ett museum i München och han har fräckheten att ställa ut konst som inte uppskattas av makthavarna. Det kommer att sluta illa men beskrivningen av vägen dit tror jag är mycket läsvärd och framför allt tankeväckande för alla oss som lever i tider då yttrandefriheten på nytt hotas å det grövsta.

"Erfolg" som är den tyska titeln kom ut år 1930 och sedan igen år 1934 hos Querido förlag i Amsterdam. Lion Feuchtwangers böcker brändes på bokbålen i Tyskland år 1933 och författaren själv tvingades i landsflykt. Till slut lyckades han ta sig till USA där han fick en fristad.

Lion Feuchtwanger levde mellan åren 1884 och 1958. Han ligger begraven på Woodlawn Cemetery i Santa Monica (Kalifornien).

Floders mystik

Rejält nyfiken blir jag på Esther Kinskys senaste roman "Am Fluss" som verkar var en mycket poetiskt skriven berättelse om olika floders betydelse för huvudpersonen, jaget, i boken. Det börjar i England och vid floden Lea (en flod som rinner in i Themsen) och jag har också kunnat konstatera att floden Rhen kommer att finnas i handlingen. Det räcker för mig. Mitt intresse har väckts!

Esther Kinsky (f.1956) är inte bara författarinna hon är också en flitig översättare och på hennes "lista" finns t ex Olga Tokarczuk.

Det känns som om det är dags att läsa mera tyskspråkigt!

Den förlorade sonen- veckans tyska bok

En kort roman på cirka 150 sidor landade på mitt läsbord. Jag borde ha läst den på originalspråket, tyska, men det blev en engelsk översättning. Annars finns boken också på svenska (1999).

Hans-Ulrich Treichel (f.1952) har skrivit om det trauma som en hel familj utsätts för i jakten på ett barn som förlorades under flykten från de ryska trupperna i januari 1945. En liten familj på tre personer (mor, far och en liten pojke i spädbarnsåldern) flyr undan ryssarna från sitt hem i  östra  Tyskland- den del som en gång kallades för Ostpreussen. Plötsligt dyker de upp- ryssarna och de är ute efter hämnd- kvinnorna har försökt att dölja sig i stora schalar men det hjälper inte- de blir våldtagna ändå. I paniken och rädslan lämnar modern i familjen hastigt över sin lille son till en vilt främmande kvinna- och det är det sista hon ser av sitt barn. Så småningom hamnar familjen i Westphalen i väst och där lyckas de skaffa sig ett materiellt sett bra liv.

Berättarjaget är den yngre  brodern till Arnold (för så hette han den lille som försvann) och han lider oerhört av föräldrarnas förflutna som de inte kan släppa- det går inte att glömma ett förlorat barn. Modern försöker lura sig själv och sonen med att säga att Arnold dött av svält men till slut går det inte längre att tiga om sanningen- och så en dag tror man sig plötsligt ha hittat denne försvunne bror. Nu gäller det bara att bevisa att det verkligen är Arnold som har hittats och det måste många och obehagliga undersökningar till för detta.

Den här boken är en stark psykologisk skildring fylld av svart humor (mycket svart)- och det är ett lidande utan gräns som man som läsare tvingas ta del i. Det är bitvis oerhört plågsam läsning för den berättande pojken är kanske den som lider mest av allt. Dramat får sin upplösning och det är ett oväntat slut- ganska abrupt men det lämnar kvar många egna tankar och så ska det väl vara med en riktigt god bok.

"Lost"  eller "Der Verlorene" av Hans-Ulrich Treichel blir denna veckans tyska bidrag från mig.

In Times of Fading Light

 Jag borde naturligtvis ha skrivit något franskinspirerat- dagen till ära men det får bli en annan gång. Min franska väninna har lagat till ett jättekok av moules frites och ser fram emot en solig och vacker dag i södra Frankrike. Här ösregnar det ("comme vaches qui p....") och jag har i stället satt ögonen i en engelsk översättning av Eugen Ruges flerfaldigt prisbelönade roman "In Zeiten des abnehmenden Lichts"

Eugen Ruge föddes i dåvarande Sovjetunionen  i början av 1950-talet och är från början matematiker. År 1988 lämnade han DDR och for "till väst". Romanen är mycket självbiografisk och efter 150 sidor är jag helt fast. Humorn finns där på sidorna men det går ganska bra att hålla sig för skratt för det är ändå sorgliga människoöden som skildras.  Den här boken är Ruges litterära debut och den har översatts till flera språk (bland annat danska)- men var finns den svenska översättningen, undrar jag?



Bon appetit! (Fotot är lånat).

Tysk fredag- med inslag av poesi

"Barnsligt, som en syrsa i norrskenet, framtickar poesin sin varning till en mänsklighet, som fram över radarskärmen skrider". Werner Aspenström

 

 

Jag är en tysk från Dresden i Sachsen.

Hemmet ej gärna man överger.

Jag är som ett träd, uppvuxet i Tyskland.

Om så är, måste jag där vissna ner.

 

Erich Kästner var poet, prosaförfattare och så skrev han många mycket älskade barnböcker.

 

Han lyckades med konststycket att överleva de hemska åren på 1930- och 1940-talen i Tyskland. Hans böcker brändes på bokbålen och han blev utsatt för otaliga förhör av Gestapo.

 

 

"Samma år som han debuterade som lyriker hade han gett ut en barnbok, Emil und die Detektive. Nu kom han en dag in på sin bank och fann kontot spärrat. Ingen visste varför och han ombads återkomma. Det gjorde han och möttes av ett par gestapomän, som förde honom till högkvarteret där tjänstemännen hälsade honom med ett hånskratt. "Hallå! Där kommer ju Emil och detektiverna!" Vid förhöret sökte man fälla honom med en förfalskad dikt. Men Kästner var dem för svår och gick fri. "Heil Hitler!" morrade man efter honom. "Auf Wiedersehen", var hans svar. Och han kom igen, förhördes i timmar men var sina belackare allt för svår och gick åter fri." (Från Anders Alebys förord till Erich Kästner: Dikter - FIBs lyrikklubb Stockholm 1966)

 

 

En av de allra mest slitna barnböcker jag har (av de få som sparats genom åren) är Erich Kästners "Djurens konferens". Illustrationerna är gjorda av Walter Trier och det kan säkert förklara en del.

 

Mycket känd blev Kästner också för romanen "Fabian"  från 1931- som handlar om den 32-årige akademikern Jakob Fabian som försörjer sig med att arbeta med reklamtexter för en cigarettfirma i Berlin. Tiden: Weimar-republikens Tyskland, ett Tyskland fyllt av oro, arbetslöshet och fattigdom. Jag har skrivit lite om Fabian här.

 

Så till slut några rader ur Kästners kända dikt "På samma tåg"

 

Vi reser alla samma tåg

hän genom tid och rum.

Vi blickar ut trots, vad vi såg.

Vi reser alla samma tåg.

Varthän vet ingen om.

 

En sover och en annan svär,

en tredje pratar på.

Stationsmannen lyser här och där.

Hän genom natt och dag det bär.

Vårt mål skall ingen nå.

--------

Vi reser alla samma tåg

i dag nånstans in spe.

Vi blickar ut trots vad vi såg

Vi reser alla samma tåg---

en del i fel kupé.

 

Tolkat och översatt av Anders Aleby och taget från Erich Kästner: Dikter , FIB.s lyrikklubb, Stockholm , 1966.

Häxan från Bannwaldsee

(Fotot är lånat).


wort
wortsprechunfähig fliegen die Hexen aus den Häusern
der eisenriegel der hütten kommt aus dem boden
man schütze sich gegen die hauchlosen lider
der wenn-wölfe das wort ist ein unerklärliches
geräusch krank wurde der Mensch daran.

(Från: Septemberphase, 1952 av Ilse Schneider-Lengyel)

Jag köpte för ett tag sedan Helmut Böttigers bok om "Die Gruppe 47" och tänker långsamt läsa mig igenom den.

Det här litterära sällskapet grundades år 1947 och då samlades man i poeten, fotografen och konsthistorikern Ilse Schneider- Lengyels hus i Bannwaldsee. (Huset finns fortfarande kvar och är nu försett med minnesplakett (som syns ovan).)

Hon kallade sig för häxan från Bannwaldsee och hon for runt i bygden på motorcykel- utslaget hår hade hon och illröda naglar. Dessutom var hon djärv nog att ha stora smycken och långbyxor. Raden av män som hon avverkade lär också ha varit stor till omfånget. Ilse Schneider-Lengyel var med andra ord en mycket färgstark kvinna.

(Lånat foto)

Under cirka tre års tid var hon den enda kvinnan som deltog i gruppens träffar men år 1958 tvingades hon sälja sitt hus och långsamt försvann hon ut i periferin- hon blev bortglömd och är väl så än idag. Hon dog år 1972 på ett mentalsjukhus vid Bodensee.

Jag läser gärna mera om och av denna mycket speciella dam.

"Tyskan samlar damm"

I gårdagens DN (sidan 5) skriver Richard Swartz under just denna rubrik om tyskan som ett i det närmaste bortglömt språk här i Sverige. Det är både skrämmande och intressant läsning - framför allt är det väldigt trist att en gång stora språk "försvinner". Det är nog bra att svenska elever är duktiga i engelska men man borde satsa mer på andra språk också- tyska och franska till exempel. Båda dessa länder ligger ju nära oss geografiskt och båda språken öppnar inte bara dörrar i respektive hemland utan även på andra platser i världen.

"Det tyska språket och den tyska kulturen har nästan helt utplånats ur svenskt medvetande: Günter Grass är sannolikt den siste någorlunda bekante tyske författaren och i antikvariaten samlar hyllmetrar av tyskspråkig litteratur damm, vetenskaplig och skönlitterär, utan vare sig köpare eller läsare". (Richard Swartz)

På "Dixikons" webb-sida hittar jag Margareta Zetterströms artikel om "Tysklands mörka sidor" och här finns böcker att kasta sig över! Jag fängslas speciellt av introduktionen till Franz Hessels "Spazieren in Berlin"-  ”En lärobok i konsten att promenera i Berlin. Vägledd av den tjuskraft som staden själv är närmast omedveten om. En bilderbok i ord.”

 Låter det inte lockande? Vyer från 1920-talets Berlin- sedda genom flanörens blick. Den boken bara måste jag läsa.

Franz Hessel 1880-1941

Klassiker från Tyskland

Heinrich och Thomas Mann- bröder.

En gång hade jag Heinrich Manns "Der Untertan" i min bokhylla- nu kan jag inte hitta den. Tråkigt nog. Vill man läsa på tyska är det inga problem alls att hitta böcker av Heinrich Mann (som var Thomas äldste bror) - men de svenska översättningarna har gallrats ut ganska kraftigt på biblioteken och då återstår antikvariaten om man vill investera i en verkligt läsvärd tysk klassiker.

Heinrich Mann (1871-1950) var betydligt mera radikal och frispråkig än sin yngre bror och hans "Der Untertan" (Undersåten) retade gallfeber på det tyska etablissemanget med kejsaren i spetsen. (Vissa delar  publicerades nämligen under kejsartiden men boken i sin helhet gavs ut först år 1918). Boken är en svidande satir mot det dåvarande tyska samhället.

Känd är Heinrich Mann också för "Blå ängeln" ( också med titeln 'Lektor Unrat eller en tyranns ändalykt'- 1905). Just den boken har jag inte läst men Marlene Dietrich har gjort den odödlig i filmen med samma namn.

Heinrich Mann fick betala dyrt för sin frispråkighet- han tvingades lämna Tyskland i början på 30-talet (som så många andra författare och hans böcker hamnade på nazisternas bokbål). Flykten gick via Frankrike och Marseille till Spanien, Portugal och slutligen hamnade Mann i  Santa Monica i USA. När han dog där år 1950 var han både ensam och mycket fattig.

"Undersåten" gavs ut i ny översättning år 1980 (översättare: Nils Holmberg) - förlaget var Bra Böcker som ett tag hade en serie kallad "Bra klassiker".

"Blå ängeln" gavs ut år 1960 på Tidens förlag.

När det dansades cancan i Köln

Tavlan är målad av Jean Beraud.

Fast cancandansen i Köln var av helt annat slag och den ägde rum på annat sätt. Jag fortsätter resan tillsammans med Heinrich Heine och i Köln brinner verkligen hans penna. Hit anländer han sent en kväll, äter äggkaka med skinka, drabbas av svår törst och dricker för mycket rhenvin- och så väller bilderna fram.

I Köln, säger Heine, härskade en gång mörksens män och nunnor och munkar dansade sin "medeltids-cancan". Kättarbålen steg mot skyn med höga flammor samtidigt som man sjöng kyrie eleison.

Kölnerdomen under uppförande anno 1856

Månen lyser upp Kölns gator i mörkret och se! Här skådar författaren Kölnerdomen som avtecknar sig som ett djävulens verk - i svart. Domen började uppföras under 1200-talet men den stod inte färdig förrän 1880. Heines syn har säkert motsvarats av den på bilden ovan. Heine  skriver:

Ja, kommen wird die Zeit sogar,
Wo man, statt ihn zu vollenden,
Die inneren Räume zu einem Stall
Für Pferde wird verwenden.

(Han hoppas att den blivande domen ska användas stall för hästar i framtiden).

Heine vandrar vidare och kommer fram till Rhen och där passar han på att gissla diktaren Niklas Becker som blev mest känd för sina nationalistiska versrader om floden.

Sie sollen ihn nicht haben
den freien deutschen Rhein
ob sie wie gierige Raben
sich heiser danach schrein.

Dumheter och idiotier, tycker Heine - "Das dumme Lied und der dumme Kerl!

Efter att ha öst sin galla över Köln, kyrka och nationalism fortsätter Heine sin resa med diligens till Hagen.

Tyskland- en vintersaga

Det är naturligtvis Heinrich Heines satiriska diktepos det handlar om. Ovan orginalutgåvan från 1844 (själv får jag hålla mig till en ilsket gul Reclamvariant). Det finns två svenska översättningar också- en från 1919 (Hjalmar Söderberg) och ett nytryck från 1982.

Vintersagan är elakt rolig och mycket lärorik. Jag har fastnat i Aachen som är första anhalt på den tyska sidan av gränsen (Heine reste in från Belgien).

En modern (lånad) vy över Aachen- staden brann ner så gott som helt år 1656 och i vår tid raserades massor av byggnader under andra världskriget.

Heine beger sig först till den stora domen - och här kan man beskåda Carolus Magnus grav. (Karl den store). Heine skräder inte orden- (han säger att det gäller att inte förväxla denne Karl med Karl Mayer som bor i Schwaben och dessutom tycker Heine att Aachendomen är en förfärlig plats att ligga begraven i- då vilar han hellre som obemärkt poet "i Stukkert am Neckarstrome" och "Stukkert är Stuttgart på schwabisk dialekt.)

Han fortsätter att gissla preussarna och deras militarism (de gråa kapporna som bärs har röda kragar- och det symboliserar franskt blod). Aachen är en trist stad, enligt Heine och militärerna går runt på sitt stelbenta sätt "som om de hade svalt de käppar som man hade pryglat dem med". Hela diktavsnittet är enda stor bredsida mot de preussiska idealen.

Ett ungdomsporträtt av Heine.

Under nazitiden i Tyskland forslade man bort och förstörde alla statyer av Heine och hans böcker brändes på bokbålen år 1933 och visade tragiskt nog att Heine hade alldeles rätt när han yttrade "Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare att bränna människor".


Jag tänker fortsätta min resa tillsammans med Heinrich Heine ett tag till.

Hur kan det komma sig?

Jag har läst ut Emine Sevgi Özdamars självbiografiska roman "The Bridge of the Golden Horn" (den kom ut i Tyskland år 1998 och översattes till engelska cirka tio år senare). Nu är jag arg. Varför har inte den här författarinnan uppmärksammats i Sverige? Var finns översättningarna? I sommar/höst kommer tack och lov "Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden" av Özdamar ut på Rámus förlag. Den boken tänker jag då inte missa.

"The Bridge of the Golden Horn" är del två i en trilogi (den första delen har titeln "Life is a Caravanserai" och handlar om huvudpersonens barndom). I "The Bridge" får vi möta henne, för det är en hon, när hon är 16 år gammal och på väg ut i vuxenvärlden. Teaterdrömmar och brist på pengar för en ordentlig utbildning på scenskolan i Istanbul får den unga kvinnan att skriva på ett ettårskontrakt med en radiofabrik i Berlin (hon ljuger så klart om sin ålder) och så bär det iväg mot en främmande värld. Efter en lång och mycket tröttsam resa landar hon så mitt i det okända och hyses in - tillsammans med många andra landsmän- på ett "hossel".

Det tyska språket är svårt och hon försöker lära sig genom att läsa tidningsrubriker (det går trögt). Fabriksarbetet är enformigt och boendet inte särskilt upplyftande- och som hon kan berätta, Özdamar! Tala om utförliga och ingående personbeskrivningar- och iakttagelseförmåga in i minsta detalj. Här varvas lesbiska kusiner och sprakande morgonrockar och inrökta toaletter.

"One day we three girls went into a pub for the first time. It was snowing outside. Men were standing at the bar. The men asked in English:"Where are you from? Rezzan and I could speak some English, and Rezzan replied: "From the North Pole, we are Eskimos, our sledges are outside".----

"The communist hostel warden gathered us all in the hossel lounge, addressed some women now as 'Children,' others as 'Sugar' or 'Sugars' and redistributed the women in the rooms. Now the children lived with children, sugars with sugars, donkeys with donkeys, whores with whores."

Så vaknar den unga kvinnan långsamt och öppnar sig mot livet- hon reser till Paris och blir förälskad- blir av med sin oskuld- ("You must sleep with men. Free yourself of your diamond, if you want to be a good actress. Only art is important, not the diamond.")- och hennes politiska medvetenhet börjar också ta form. Detta är 60-tal och världen står i brand. Vietnamkriget härjar och protesterna är starka och skarpa. Benno Ohnesorg mördas  och kvinnan minns den dagen och behåller blusen hon bar då. "Den blusen hade jag på mig när Benno Ohnesorg sköts ihjäl".

"The Bridge of the Golden Horn" är en sällsam bok- och Emine Sevgi Özdamar är en sällsam författarinna. Jag är djupt berörd och djupt imponerad- främst då av hennes enorma berättartalang men också av språket. Man lever med huvudpersonen och man reser med henne både genom länderna och genom livet. För mig som har upplevt 60-talet är detta en så levande beskrivning: så här var det- men det primära i romanen är den unga kvinnans väg och totala uppvaknande. En helt oförglömlig berättelse och en oförglömlig läsupplevelse- framför allt.

Låt oss få den här boken på svenska. Jag ber.

Jag tar sats en gång till

Rainer Moritz har ställt samman ett överlevnadsbibliotek på olika teman. Det är en verkligt trevlig bok som jag ska läsa extra noggrant. På temat "Den som drömmer om att åldras med värdighet" rekommenderar han läsning av Theodor Fontanes roman "Der Stechlin". "Der Stechlin" räknas som det andra i raden av litterära mästerverk som denne tyska författare producerade (efter Effi Briest, som för övrigt är den enda av hans romaner som blivit översatt till svenska. )

"Der Stechlin" är en sjö i grevskapet Ruppin- Bodil Zalesky skriver mera om "Der Stechlin" HÄR.

Rainer Moritz sammanfattar boken så här: "Der Stechlin" är en roman om historia och historiefilosofi." Boken kom ut 1899 men hade publicerats dessförinnan i tidskriften "Über Land und Meer".

Jag har lagt Fontanes roman överst i min läshög- jag vill mycket gärna läsa....

Rainer Moritz bok heter : Die Überlebensbibliothek - utgiven på Piper förlag 2007.

Den bortglömde Eduard von Keyserling

Jag har läst ut hans roman "Wellen" och den finns i svensk översättning (Vågorna). Mer om det så småningom.

Eduard von Keyserling har kallats för en baltisk Fontane och nog gör han skäl för det namnet, tycker jag. "Wellen" visade sig vara en väldigt givande läsupplevelse och jag kan inte begripa varför Keyserling blivit så undanskuffad i litteraturhistorien. (Flera av hans verk finns för övrigt i svensk översättning. )

Von Keyserling (1855-1918) föddes i Tels-Paddem som nu heter något helt annat och ligger i Lettland. Hans familj var lantadlig och det är just människorna från den här samhällsklassen han oftast skriver om. "Den mest okände av Tysklands stora berättare" kallas han för.

Jag kan också nämna att "Wellen" blev utsedd till en av 1900-talets 100 bästa romaner (av Süd-Detusche Zeitung).

Ivo Holmqvist skriver om von Keyserling HÄR.

Ett kvinnoöde

Samma plats med 100 års mellanrum. Staden Chrzanów - år 1910 belägen i Galizien och under det habsburgska väldet- idag är staden polsk.

Här, i Chrzanów, föddes författarinnan och poeten Mascha Kaléko i juni 1907. Hon kom att få ett mycket rörligt liv- och det var inte en lätt tillvaro hon bjöds. Hon blev en av många som fick sin röst tystad av nazisterna men hon hann i alla fall undan och lyckades ta sig till USA år 1938. Det var i sista stund. Landsflykten skar av hennes försörjningsmöjligheter- och hennes man (han var musiker) hade också svårt att hitta arbete i det nya landet. När kriget var slut flyttade familjen (Mascha, make och son) till Israel men de sista åren kom paret att bo i Schweiz och det är också där Mascha Kaléko dog år 1975. Hon ligger begravd på judiska kyrkogården i Zürich.

Jutta Rosenkranz har skrivit en verkligt läsvärd biografi och i boken "Verboten, verfemt, vertrieben" av Edda Ziegler (om de fördrivna tyska författarinnorna) får Mascha Kaléko en stor plats.

"Ich werde fortgehn im Herbst

Wenn die grauen Trauerwolken

Meiner Jugend mich mahnen.

Keine Fahnen werden flattern

Keine Böller knattern

Krähen werden aus dem Neben schrein

Schweigen, Schweigen, Schweigen

Hüllt mir ein.

Ich werde gehen wie ich kam

Allein."

Jag har skrivit lite om Mascha Kaléko här också.

Tyskt vemod

Mascha Kaléko (1907-1975)

och så lite tyskt....

Golo Mann (han hette egentligen Angelus (Gottfried Thomas) men det kunde han inte uttala som barn och så blev han "Golo"). Golo föddes 1909 som barn nummer tre till den store Thomas och hans hustru Katia. Han beskrevs av sin mor som nervöst lagd- fadern ägnade inte sonen så värst mycket tid och förhållandet far-son verkar ha varit ansträngt från början.

Golo är mest känd som historiker- och några av hans böcker har översatts till svenska. Nu ser jag fram emot att läsa om hans ungdom som spänner över en svår tid i Tysklands historia.

Berättelsen om Sowirog

Jag lyckades hitta ett riktigt gammalt (något slitet så klart) exemplar av Ernst Wiecherts kanske mest älskade roman "Die Jeromin-Kinder" i engelsk översättning. Så glad jag blev när den här boken ramlade ner i brevlådan idag. Jag tycker så mycket om Wiecherts lågmälda stil och hans humanism, människokärlek- hans vilja att göra det som är gott.

"Die Jeromin-Kinder" (The Earth Is Our Heritage") kom ut efter andra världskrigets slut och handlar om livet i den lilla byn Sowirog i Ost-Preussen- under förra seklets första år (fram till och med 1918).

Omslaget är mycket vackert trots att det är svårt märkt av tidens tand.

Georg Theodor Franz Arthur Heym

Här är han igen- Georg Heym- han har en själfull blick. Det är en bildskön ung man som har förevigats på fotot- som måste vara cirka 100 år gammalt.

Han föddes den 30 oktober 1887 i Hirschberg (som numera heter Jelenia Góra) som låg i Schlesien (nu hör området till Polen) och han gick ur tiden 1912. Han hade en syster, Gertrud, (även hon dog ung)- den sista dikten Georg skrev var "die Messe"- och den kom till eftersom han sett sin syster gråta- syskonen var trots att de var mycket olika- djupt fästa vid varandra.

Jag läser om denne poet, denne unge man som fick ett så kort liv- som gick bort under så mycken tragik (han drunknade när han försökte rädda en vän som gått ner sig i en vak). Noveller och dikter har Heym lämnat efter sig- och de dikter jag hittills läst har berört mig djupt.

I november 1911 skrev han de här raderna:

Still sind die Tage
Im fallenden Herbste.
Kaum noch gerühret
Von schläfrigen Winden
Stehet der Baum,
Mit goldenen Blättern
Trocken und dorrend,
Und still wie Wanderer,
Mit dünnen Ästen
Im grauen Raum.

Kurz ist das Leben
Und wenige Sterne.
Immer voll Trübem
Wolkige Jahre
Nehmen uns auf,
Wir aber lägen
Lieber begraben,
Oder verschüttet,
Dort wo die Trände
Rinnet zuhauf.

(Still are the days as autumn falls. Barely touched by sleepy winds the tree stands there with its golden leaves dry and dying, still as a wayfarer with its skeletal branches against a leaden sky. Life is short and few are its stars. Cloudy years full of sorrows engulf us; but we prefer to be buried (whether dead or alive) where our tears gather. (Översättning: Patrick Bridgwater).

Den här novellsamlingen finns fortfarande att få tag på via "vanlig" nätbokhandel.
Tjuven : en novellbok / Georg Heym ; i översättning av Arthur Isfelt
Heym, Georg, 1887-1912 (författare)
Isfelt, Arthur 1939- (översättare)
ISBN 978-91-89633-13-1 (korr)
Malmö : Alastor Press, 2007

Det finns också en del översättningar till engelska.

Året var 1977

I Günter Grass stora epos över 1900-talet har jag nu hunnit fram till 1977. Här vill Grass låta oss minnas Wolf Biermanns exil- år 1977 fråntogs nämligen Biermann sitt DDR-medborgarskap. Helighållandet av det fria ordet var inte något man befattade sig med i det forna Öst-Tyskland. Det fria ordet var farligt- och bäst då att förbjuda det och förfölja alla dem som vågade öppna käften.

Biermann följdes så småningom av Sarah Kirsch och Jochen Schädlich.

" En av följderna var att många (inte alla) såg sig nödsakade att ansöka om utresetillstånd från sin stat. Kunerts gav sig av tillsammans med sina katter. Med barn, böcker och husgeråd utvandrade Sarah Kirsch och Jochen Schädlich."

"Även Flundran simmade sig fri. Ack ja, och i slutet av sjuttiosju dog Charlie Chaplin. Han vaggade bort mot horisonten, gav sig helt enkelt iväg, utan att få någon efterföljare."

(sidan 239, Mitt århundrade av Günter Grass).

Böcker av Wolf Biermann i svensk översättning:

Taggtrådsharpan -1971
Fyra texter om återföreningen -1990
Daidalos fall -1992

Georg Heym

En badscen från Fehmarn och Wandgemälde Santatorium av den expressionistiske konstnären Ernst Ludwig Kirchner (HÄR finns flera av hans verk).

Georg Heym (1887-1912)- han var ännu inte fyllda 25 år när han dog. "På tisdagseftermiddagen förolyckades under skridskoåkning notarien Dr Georg Heym och Cand. jur. Ernst Balcke i höjd med Kladow i en större vak som hade huggits upp i isen för sjöfåglarnas skull."

Heym hör hemma i expressionismen och han skrev om lidande, död och storstadens svarta hopplöshet.

Heym kom till Berlin med sina föräldrar år 1900 - han vantrivdes i skolan och började skriva poesi för att få utlopp för sina tankar. Han mötte så småningom författaren Simon Guttman som tog honom med till "Neue Club". (Hit kom också Else Lasker-Schüler, Gottfried Benn och Karl Kraus, bland andra). Georg Heym blev uppmärksammad och han fick sin första diktsamling publicerad av Ernst Rowohlt år 1911- "Der ewige Tag".

Här två verser från dikten :Why do you come, White Moths...

What is all life? The brief flare-up of torchlights

Ringed by distorted frights out of black darkness

And some of them come close already

And with thin hands reach for the flames.

*
What is all life? Small vessel in abysses

Of sea forgotten. Dreadful rigid skies.

Or as at night across bare fields lost moonlight

Meanders till it disappears.

Några av Georg Heyms noveller kan man faktiskt hitta i svensk översättning "Tjuven" kom ut 2007 på Alastor Press.

Inom kort kommer en biografi om Georg Heym ut i Tyskland.

Citatet om Georg Heyms drunkningsolycka kommer från Günter Grass "Mitt århundrade".