Ich denke oft an Piroschka

Nog minns många av oss den bitterljuva filmen om en ungdomsförälskelse i 1920-talets Ungern? I den kvinnliga huvudrollen såg man den schweiziska skådespelerskan Liselotte (Lilo) Pulver och filmen från 1955 blev hennes stora genombrott.

Filmen baseras på en roman av den tyske författaren Hugo Hartung (1902-1972) och boken finns i svensk översättning (1958).

Hugo Hartung arbetade under flera år som skådespelare men författandet blev hans liv . Under nazitiden belades han med skrivförbud och gick i inre exil.

Jag citerar bokens vemodiga slutord:

"Als ich am Morgen nach Hause fuhr, war ich fest entschlossen, Piroschka wiederzusehen, aber wie so oft im Leben kam es anders - wir sind uns nie wieder begegnet. Vielleicht sollte es so sein, denn wenn ich heute an Piroschka denke, ist sie immer jung und süß und 17 Jahre…“.

Strövtåg i Schweiz

Schaan/ Liechtenstein- lånat foto

Schweiz upphör inte att fascinera. Jag minns mitt första möte med landet- det var för ganska exakt 40 år sedan och alperna blommade.... turen gick också till Liechtenstein (som man körde in i helt obemärkt och plötsligt). Vi övernattade i Schaan. Jag minns att jag sa "Nu kan jag dö lycklig för jag har sett alperna blomma"... ack ja.... men vackert var det sannerligen- blåa gentianor och alprosor....

Jag läser i Per Landins bok "Tyska samtal" och nu har jag alltså kommit till landet med "Helvetia" på frimärkena. "Tyska samtal" kom ut 1988 och är således nära 25 år gammal- men här finns mycket som fortfarande är aktuellt och väcker stor nyfikenhet.

Schweiz har ingen nationallitteratur- det konstaterades väl även vid förra årets bokmässa. Det är ett "språkindelat" land och de fransktalande ( t ex) har Paris som huvudstad, skriver Landin. Schweiz är också trångboddhetens och federalismens land framför allt.

Två av de omnämnda författarna väcker mitt intresse lite extra mycket- Silvio Blatter och Franz Böni. Ingen av dem har blivit översatt till svenska. Silvio Blatter är mest känd för sin hembygdslitteratur och då främst en trilogi om Freiamt. (Freiamt ligger i mellersta Schweiz). Hela verket liknas vid en målning av Brueghel- med många personer och många händelser. "Bild läggs till bild och dag till dag". Det är helheten som är starkare här än detaljerna. Romanerna i trilogin är omfångsrika- var del en tegelsten i sig- men jag känner mig ändå väldigt lockad att läsa.... "vemodig grundton-- där dimman och flodens stilla flöde bestämmer rytmen och sinnesstämningen".

Franz Böni är samhällskritisk- och hans bok "Alle Züge fahren nach Salem" beskrivs som en blanding av Kafka och Thomas Bernhard i stil.

Jag har hittat en nätt liten bok av Böni (alldeles färsk är den också, tror jag). "Bisons im Winter". Under 100 sidor så det bör jag väl klara av.

En schweizisk nobelpristagare (i litteratur)

Han ser ut att vara en mycket bestämd herre- den schweiziske nobelpristagaren Carl Spitteler (1845-1924). Han verkar vara den ende Nobelpristagaren (litteratur) från det lilla alplandet. (Jag räknar inte Hermann Hesse som schweizare).

Det stora priset tilldelades han år 1919 (och det delades ut först 1920). Spitteler var då Schweiz främste levande diktare- han var dock hela 74 år gammal och hade hela sin produktion bakom sig.

Motiveringen löd: ... med särskild tanke på hans mäktiga epos Olympischer Frühling.

Olympischer Frühling kom ut mellan 1900-05 och utspelar sig i de grekiska myternas värld- med inspiration också från det schweiziska landskapet. Boken lär inte vara särskilt lättillgänglig. (Jag har heller inte hittat någon svensk översättning).

På svenska finns två verk:" Conrad, löjtnanten" (Bonniers förlag, 1920). Det är en novellsamling med (enligt Helmer Lång) "läsvärda men deprimerande noveller". Lång föredrar hans självbiografiska roman "Imago" (Bonniers förlag, 1922) "med sina färgrika drömmar och erotiska fantasier". Freud gillade boken och lät den ge namn åt den psykoanalytiska tidskriften med samma namn.

Jag ska i ärligehetens namn säga att jag inte lockas så där väldigt av den här författarens verk.

Källa: De litterära Nobelprisen av Helmer Lång, (Bra böcker 1984)

Läsglädje en solig dag i september

Så tog den slut... den trevliga och lärorika berättelsen om Angelika Overaths år i Sent i rätoromanska Schweiz. Solen har strålat från en molnfri himmel- jag har suttit på min trädgårdsbänk och läst och njutit av den sista sommarvärmen. En skålfull hasselnötter har jag också plockat- och en stor del har säkert ekorrarna redan ätit upp- välbekomme, säger jag. Vi delar broderligt/systerligt. Husdjuret har utfodrats med hösthallon av min snälle granne och så är han nöjd, han också (husdjuret alltså).



Angelika Overath har verkligen gett mig fina lässtunder under två dagar nu- jag har läst lite av och till i "Alle Farben des Schnees". Tyskan är inte svår och det har gått lätt att komma igenom boken. Jag fascineras av livet i den lilla byn- och författarinnans ärliga ambitioner att lära sig rätoromanska (inte så alldeles enkelt)- Angelia Overath skriver små dikter och använder sig av de ord hon lärt sig- inget dumt sätt alls, tror jag.


Piz Pisoc- alldeles i närheten av Sent (lånat foto)



När våren kommer till alperna går hon långa promenader med hunden (som rullar sig på alpängarna och får blå salviablommor i pälsen). HÄR kan man läsa mera om Sent.

Hon reser till Vermont för att undervisa i tyska på en sommarkurs (och förfasar sig över allt artificiellt hon möter i det amerikanska samhället- blekta tänder och konstgjorda gräsmattor bland annat...)- då är det lugnande och skönt att komma tillbaka till en sådan vacker, rofylld plats som Sent i Unterengadin.

Och jag säger "Ün cordial grazcha" för en vacker liten bok!

Mitt förhållande till Schweiz

är mycket gott. Det kan jag tacka min mamma för. Hon berättade så mycket om landet och hur hon upplevde det en gång för länge sedan nu.

Mamma var intresserad av språk- och på den tiden (30-talet) var tyskan det absolut viktigaste språket i svenska skolor (det lärdes ut först- engelska kom först på andra plats). Tyska blev det språk som mamma satsade helt och fullt på- och som ung flicka fick hon möjlighet att arbeta i tyskspråkiga Schweiz en sommar. Hon hamnade i Interlaken som ligger i kantonen Bern- där fick hon jobb på ett pensionat hos en Fräulein Depp. Det var nog inget direkt roligt arbete ( det var mest servering och så fick mamma riva till toapapper av gamla tidningar) och i början var det besvärligt med tyskan. I Schweiz talar man som bekant "switzerdütsch"- det tog nog ett tag innan allt satt på plats.

Utflykterna var däremot fina och naturen otroligt, hisnande vacker. Mamma åkte upp på "Die Jungfrau" (det är över 4 000 meter högt och mamma fick näsblod). Interlaken var redan då en betydande turistort.

Jag älskade att höra mamma berätta om sina strapatser. Själv kom jag till Schweiz för första gången i april 1972- lustigt nog till samma kanton (Bern)- men jag vara bara på genomresa och hann inte se så mycket- men de blommande alperna glömmer jag aldrig- bergssluttningarna var helt täckta av blommor....

Jo, jag har en viss nostalgisk känsla för det där alpkringrända landet......

En kort dikt på rätoromanska

Ramosch i kantonen Graubünden (fotot från Wikipedia)

Rätoromanska är ett hotat språk- det talas bara av cirka 60 000 personer idag. De flesta av dem bor i Schweiz. Angelika Overath skriver lite om den rätoromanska poeten Luisa Famos

som kom från Ramosch i kantonen Graubünden.

Vers saira

Cur sunasoncha

Rebomba tras cumün

Tuor dvainta nouv

(Am Abend

Wenn die Glocken

durch das Dorf wiederklingen

wird alles neu)

Det är verkligen trevlig läsning- Angelika Overaths "Alle Farben des Schnees".

Man lär sig något nytt varje dag

Jag läser Angelika Oberaths trevliga dagboksroman "Alle Farben des Schnees" (Snöns alla färger)- det handlar om hur hon och hennes familj bosätter sig i sommarstugan som de har i Schweiz och om hur livet ter sig i den lilla byn Sent I Unterengadin.

I ett avsnitt skriver författarinnan om "Siebenschläfer" som orsakar "lukta-pyton-miljö" i hela huset. Vad är en "Siebenschläfer" undrade jag- och slog förstås upp i ordboken. Siebenschläfer = sjusovare. Mycket upplysande. Nu har jag (efter ivrigt googlande) lärt mig följande:" Sjusovaren är 13–19 cm lång och har en yvig svans av 11-15 cms längd. Vikten varierar mellan 70 och 300 g. Sjusovaren är ljusgrå på ovansidan och vitaktig på undersidan. Kring ögat har den en tydlig, svart ring." Den ser riktigt söt ut men jag skulle nog inte vilja ha den boende hos mig. Den här typen av djur brukar lämna rätt så många obehagliga spår efter sig.