Veckans tyskspråkiga

Minnesplakett över de författare och kulturarbetare som tog sin tillflykt till  Sanary- sur- Mer under 1930- talet. Lion Feuchtwangers namn finns med på listan. (Fotot är lånat).

Så fick jag äntligen tag på den svenska översättningen av Lion Feuchtwangers "Erfolg" (Framgång)utgiven på AB Skoglunds bokförlag år 1930 och översatt av Karl Fägersten.( Skoglunds förlag grundades  år 1865 och överlevde i drygt 100 år. )

"Framgång" är en tjock roman på över 700 sidor och man gör klokt i att inte hasta fram. Jag stannar till med jämna mellanrum och på sidorna 192 och följande hittar jag den här beskrivningen och nu befinner vi oss på restaurang "Zum Gaisgarten" i München.

"---Så mycket vältaligare var Rupert Kutzner, montören, för tillfället utan plats. Med ljus, stundom litet hysterisk  röst deklamerade han, utan ansträngning flöto orden från hans långa bleka läppar; med eftertryckliga gester, sådana han sett hos predikande präster på landet, understödde han sitt tal--- han hade synpunkter, under vilka statssaker och dagshändelser bekvämt kunde inrangeras. Skulden till allt ont var räntekapitalet, var Juda och Rom.----- Och alla ting blir bra och ställas till rätta, bara man röker ut parasiterna. När montören Kutzner teg, så gåvo de tunna läpparna med den smala, mörka mustaschen och det benade pomaderade håret på skallen, som nästan saknade bakhuvud, en maskaktig tomhet åt ansiktet. Men öppnade mannan munnen, då kom hans ansikte i en egendomlig, hysterisk, liksom sprattlande rörelse; den krokiga näsan sköt våldsamt fram, och han tände liv och väckte dådkraft i stambordslaget. "

"Framgång" är en skrämmande och otäck bok som drar läsaren ner i historiens källare med underströmmar och korruption. Handlingen är mestadels förlagd till München och Bayern.

("Framgång" brändes på bokbålen år 1933).

Tyskspråkigt på gång

Det är torsdag och jag ska ägna den åt en tysk bok. Ännu ligger den oläst i min bokhög (men den inhämtades från brevlådan i går så det är inte så konstigt).

Arno Surminski har skrivit åtskilliga böcker  om det Ostpreussen han själv tvingades lämna år 1945 men den här gången handlar det om ett antal kvinnor på flykt undan kriget och det kommer att bli svår läsning. Det är januari år 1945 och kylan biter, snön yr och tyskarna vet att kriget är förlorat- kvinnor och barn blir inte skonade när de ryska trupperna närmar sig.

Från ghettot i Lodz kommer fyra judiska kvinnor som har blivit deporterade till koncentrationslägret Stutthof- de tvingas iväg på en dödsmarsch till Palmnicken- i boken får de en huvudroll.

Nutid och dåtid blandas (så mycket har jag sett) och Surminski målar upp ett kallt och grymt panorama över krigets skoningslöshet.

Att växa upp i onda tider

----
Dear Ernst, lie shadowless at last among
The other war-horses who existed till they’d done
Something that was an example to the young.

We are lived by powers we pretend to understand:
They arrange our loves; it is they who direct at the end
The enemy bullet, the sickness, or even our hand.

It is their tomorrow hangs over the earth of the living
And all that we wish for our friends; but existing is believing
We know for whom we mourn and who is grieving.

Wystan Hugh Auden - utdrag ur dikten "In Memory of Ernst Toller".

De unga män som växte upp i Europa i början av förra seklet drog en svart lott i tidslotteriet. Speciellt om de var bosatta i något av de krigförande länderna mellan åren 1914 och 1918. Var man tysk medborgare blev de kommande åren hemska, de också. Lägg till detta kontroversiella åsikter och stark idealism så förstår man att Ernst Toller hade en verkligt törnbeströdd stig att trampa på.

I min hand just nu har jag Ernst Tollers självbiografiska "Eine Jugend in Deuschland" och det är tung läsning. Toller föddes i den lilla staden Samotschin i dåvarande Ostpreussen. Han kom från en tämligen välbeställd judisk familj. Han kunde kostas på en ordentlig utbildning och han skickades bland annat till Grenoble för vidare studier. Så kom kriget och han rycktes med i den allmänna euforin- en eufori som snabbt förbyttes i svarta tankar och insikter om att krig är och förblir ett enda slaktande och oftast under miserabla förhållanden (i vart fall för "kanonmaten"). Toller drabbades av psykisk och fysisk kollaps år 1916 och han återvände aldrig till fronten.

Toller skriver om  sin ungdoms Tyskland som ett instängt land där det fria ordet konstant kvästes. Författare som Hauptmann, Ibsen, Strindberg och Wedekind var till exempel förbjuden läsning i hans gymnasieskola. (Vilket gjorde att Toller drogs ännu mer till deras böcker).

Så småningom kom Ernst Toller att bli mycket aktiv inom den revolutionära rörelse som drog genom Tyskland efter kriget och han var president i den Bayerska rådsrepubliken cirka en vecka i april år 1919. För sin inblandning i denna revolution blev Toller dömd till fem års fängelse och under långa tider fick han sitta i isoleringscell.

År 1933 tvingades han lämna Tyskland och han bosatte sig till slut i USA. Där blev det svårt för honom att försörja sig och när han fick veta att hans bror och syster båda blivit bortförda till koncentrationsläger drabbades han av en svår depression. Han tog sitt eget liv på ett hotell i New York i maj år 1939.

"Eine Jugend in Deutschland" känns som ett viktigt tidsdokument och intressant är det också att det var förlaget Querido i Amsterdam som först gav ut den här boken.

Tysk torsdag: Caféliv i Berlin

Wagenbach förlag har många intressanta utgivningar och dessutom i mycket attraktiv bokform (här till exempel i inbundet linneband ). Jag fastnade direkt för Egon Erwin Kischs reportage från ett numera svunnet Berlin. "Café Grössenwahn" (eller Café des Westens) var ett vattenhål för kultureliten under början av förra seklet. Man kan kanske säga att den tyska expressionismen blev till här- i vart fall så diskuterades den. Livligt, kan jag tänka mig.

Vem var han då denne Kisch? Jo, han var född i Prag år 1885 (i det dåvarande Habsburgska riket) och han var journalist med reseskildringar som specialitet. Det finns faktiskt ett par böcker av honom i svensk översättning - år 1992 kom "Den rasande reportern" ut (en samling av Kischs reportage från åren mellan 1920 och 1948. )

Kisch deltog i första världskriget på Österrike-Ungerns sida . Efter kriget gick han med i kommunistpartiet. Han blev givetvis persona non grata så snart nazisterna kommit till makten och han tvingades gå i landsflykt. Hans böcker brändes på bokbålen år 1933. År 1946 återvände han till sitt hemland, Tjeckoslovakien och han gick bort två år senare.

 Flera tyska torsdagar:  Mimmimarie presenterar idag en tematisk årslista.

Ödön von Horvath

 I september i år gick en av den tyska litteraturkritikens stora giganter ur tiden, nämligen Marcel Reich-Ranicki. Han blev över 90 år gammal. I min hand just nu har jag en liten trevlig samlingsvolym med utdrag från romaner och novellsamlingar av framstående tyskspråkiga författare. (1900-talet i fokus). Det är just Marcel Reich Ranicki som gjort urvalet och jag har fastnat för författaren Ödön von Horvath (1901-1938)

Von Horvath föddes in i det Habsburgska riket (i det som idag är Kroatien), hans familj var ungersk. Han började skriva böcker som mycket ung, flyttade till Tyskland och bodde bland annat i Berlin. När Hitler kom till makten blev det mycket svårt för denne unge och lovande författare och han hamnade till slut i Frankrike. I Tyskland hade han blivit persona non grata.

Von Horvath skrev mest teaterpjäser men han har också författat romaner och noveller. Ganska snart kommer hans bok "Ungdom utan Gud" ut i svensk översättning (den finns redan att läsa på danska)

"Den ungarsk-tyske forfatter Ödön von Horváths Gudløs ungdom er en af de vigtigste romaner i nazitidens tyske eksillitteratur. Den blev omgående forbudt i Tyskland ved udgivelsen i 1938 som en intens studie i, hvordan et totalitært samfund omringer det enkelte menneske, indskrænker dets ytringsfrihed og begrænser dets handlemuligheder.

I Tyskland og andre tysktalende lande læses Gudløs ungdom i skolen, som vi i Danmark læser Midt i en jazztid eller Den kroniske uskyld. Det er bogen til sommerens høst af studenter. "

Tio dagar i en författares liv

Jag stod i mitten av min levnads bana,
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden-
men skall jag säga er hur tröst jag vann,
så må jag måla färdens alla öden.

(Från Divina Comedia av Dante, första sången). Översättningen är gjord av Åke Ohlmarks.

Hugo von Hofmannsthal
Foto: Nicola Perscheid


Hugo von Hofmannsthal (1874-1929) var en österrikisk författare- han var främst lyriker och dramatiker - och han var en av grundarna till festspelen i Salzburg. Under flera år samarbetade han med kompositören Richard Strauss och skrev flera libretton till hans operor. (En av de mera kända är Rosenkavaljeren). Von Hofmannsthal var i fråga för Nobelpriset i litteratur ett par gånger om men hans nominering ogillades speciellt av akademiledamoten Per Hallström- och så blev det till noll och intet med priset.

Bad Fusch - en kurort i västra Österrike. (Foto: Andreas Griessner).

Walter Kappacher (f. 1938) är också han en österrikisk författare och i romanen "Der Fliegenpalast" från år 2009 (den finns inte ännu i svensk översättning) skildrar han tio dagar i Hugo von Hofmannsthals liv. Året är 1924 och Hofmannsthal har fyllt 50 år- han är på mitten av sin levnads vandring och genomgår en skapar- och livskris.

Von Hoffmansthal har rest till Bad Fuchs för att försöka hitta inspiration och få arbeta i lugn och ro på sitt senaste projekt- en ny teaterpjäs. Bad Fuchs är en plats som är fylld av minnen - minnen från barndomen och lyckliga stunder tillsammans med föräldrarna. Von Hofmannsthal tänker tillbaka på sitt liv och han går på ensamma vandringar. Hans hälsa är inte längre god och orken tryter- en dag råkar han ut för en kollaps och räddas av en ung läkare, doktor Krakauer som blir ett tillfälligt sällskap för skalden.

Handlingen flyter långsamt och stilla- det här är en bok fylld av tillbakablickar och reflektioner. Man förstår att von Hoffmansthal är på väg att skrida över gränsen till en annan tid- ålderdomen. Han sitter där på den inglasade hotellverandan och retar sig på flugorna som surrar och som stör hans koncentration. Hans skaparkraft är inte som den en gång var- och det är en dyster insikt.

"Momente gibt es im Leben, Herr Doktor, die wie Marksteine sind, Augenblicke, in denen uns klar wird, dass nichts wieder so sein wird wie vorher. Man weiss, das Leben wird von nun an in zwei Abschnitte geteilt sein: die Zeit davor und die Zeit danach. Ich hoffe, wir können bald darüber sprechen. Es ist, als trete man plötzlich über eine Schwelle in enen noch geisterhaften Raum, und es bleibt dann nur mehr eine letzte Schwelle zu überschritten...."

I romanen kretsar en hel del kulturpersonligheter från dessa dagar: Joseph Conrad (han dör i augusti 1924), konstnären Sebastian Isepp, författaren Rudolf Borchardt och här nämns också tidningar som hade stor betydelse : Prager Tagblatt, Czernowitzer Morgenzeitung, Die Neue Freie Presse... och på Café Central i Wien säger Peter Altenberg att "den där Hitler han kommer nog att låta höra talas om sig för varje kväll när han (Altenberg) betalat för hans kvällsmat började han (Hitler) orera å det vildaste och hålla politiska anföranden.

Walter Kappachers "Der Fliegenpalast" är en stilla och vacker bok om en åldrande mans tankar och funderingar. Det handlar också om livets obönhörliga gång och om att lära sig att ta det där steget- över till den andra sidan.

En svart tid

Den tyska litteraturen är fylld av sorgliga öden- Hitlerregimen dödade både böckerna och författarna som skrev dem. Det har skrivits många antologier om de förlorade poeterna. Tyvärr räcker det inte till- de bortglömdas skara är ändå för stor.

Gertrud Kolmar hör kanske inte till de totalt försummade men jag vill ändå göra det här blygsamma inlägget om hennes alltför korta författarskap (och tack till "Klemperer" som var den som rekommenderade hennes dikter!)

Gertrud Chodziesner (Kolmar var ett nom de plume) levde mellan 1894 och 1943- debuterade redan år 1917 med samlingen "Gedichte" och hennes dikter blev mycket uppskattade-man kunde läsa dem i såväl antologier som tidskrifter.

Så kom 1933 och sedan 1938 med kristallnatten- världen krympte ihop för Gertrud och i slutet av februari 1943 tillfångatogs hon och sattes på ett tåg till koncentrationslägret Auschwitz. Hon mördades där- troligen redan samma dag hon anlände.

Många av Gertrud Kolmars dikter har blivit översatta till engelska och även en biografi går att få tag på. Vill man läsa på tyska finns det ännu mera att välja på.

Floating, drifting,
Changed into golden grey,
The swan is singing
A song whose end is sadness and decay.

från dikten "The Swan" av Gertrud Kolmar. Hela dikten kan man läsa HÄR

Författare på Sylt: Ernst Penzoldt

Ernst Penzoldt (1892-1955) var både författare och konstnär och han tillhörde den generation som tvingades delta i två stora krig. Under första världskriget tjänstgjorde han som sjukvårdare och år 1915 började han skriva dikter och små berättelser för att klara av allt det hemska som han tvingades omge sig med. Efter kriget var han totalt desillusionerad och därför fick nu skrivandet och konstnärskapet hjälpa honom att klara livhanken. Han blev igen inkallad år 1938 men frikallades på grund av sjukdom några år senare.

På Sylt vistades han av och till från år 1937 och i den lilla boken "Sommer auf Sylt" tecknar han ner sina minnen i form av en innerlig kärleksförklaring till den ovanliga ön.

"Liebeserklärung an eine Insel in Betrachtungen, Episteln, Erzählungen und Bilderbriefen mit farbigen Zeichnungen des Verfassers."

Mina foton kan inte göra rättvisa åt Penzoldts små konstverk som fyller sidorna i boken.

Man sollte sich jeden Tag
mindestens einmal verlieben,
in einen Menschen,
einen schönen Baum,
in eine Farbe
oder die Anmut
einer Katze.
Ich jedenfalls tue das
und fühle mich wohl dabei.

Ernst Penzoldt

Mest känd är Penzoldt förmodligen för sin skälmroman "Die Powenzbande". Tyvärr ser det inte ut att finnas något i svensk översättning av denne fine och lågmälde författare.  Här en länk till en tysk blogg med ett utförligt och intressant inlägg om Ernst Penzoldt.

Författarnas Sylt

 Observera att det är fråga om ön (inte om frukt och bär som säkert också har fått författaruppmärksamhet, men, nu ska det handla om geografi och historia ett tag.)

När man tittar på kartan här ovanför kan man snabbt konstatera att Sylt har ett mycket utsatt läge- rent vädermässigt och ön har drabbats av många svåra stormfloder. 

Sedan år 1927 är Sylt förbunden med fastlandet via en järnväg "Hindenburgdamm" - den högtidliga invigningen ägde rum den 1 juni samma år. Då hade arbetet med förbindelsen varat betydligt längre än som var planerat- på grund av bland annat en mycket svår stormflod som drabbade området den 30 augusti år 1923. Om detta skrev den österrikiske författaren Robert Musil.

Robert Musil (1880-1942) är mest känd för sitt stora verk "Mannen utan egenskaper" (och man kan köpa alla delarna i svensk översättning i pocketutgåva via t ex nätbokhandeln.). Musil skrev dock en hel del annat också och jag skulle gärna vilja  få tag på hans "Kleine Prosa". I  Insel Taschenbuchs trevliga serie "Literarische Reisewege- Sylt" kan man läsa om stormfloden av år 1923 som den upplevdes av just Robert Musil. Det är spännande läsning och Musil ger en detaljerad beskrivning av katastrofen som svepte med sig hela den påbörjade Hindenburgdamm på en enda gång.

Den 30 augusti var det fortfarande badsäsong men de flesta turister hade lämnat ön. I ett par dagar hade man drabbats av svåra åskväder och sydvästvinden låg på kraftigt. Blixten slog ner och antände en stor bondgård och så ökade vinden under natten. Det blåste så hårt att man inte kunde hålla ögonen öppna när man gick ut och klockan tre på eftermiddagen hade vattnet stigit och det fortsatte att stiga högt över stränderna och så slukades en del av stranden med alla strandkorgar också.

Det värsta var dock att 250 000 kubikmeter jord från Hindenburgdammen helt försvann (inklusive arbetsmaterial och maskiner).

Musil konstaterar att invånarna på Sylt var vana vid den här typen av katastrofer- de arbetade på som vanligt och röjde upp i eländet. Det var mestadels djur som omkom i vattenmassorna men några människor miste också livet.

Den tysta trädgården

Bokomslaget är fyllt av blommor och fjärilar och på pärmarnas insida hittar man vackra teckningar av många olika örter. "Ein Garten liegt verschwiegen" handlar om benediktinernunnorna i Fulda. De som från början vigde sitt liv åt "ora ett labora" (bed och arbeta)- allt under tystnad. Tiderna har förändrats och idag är klostret om inte helt öppet så i alla fall öppnare och tystnaden har luckrats upp något.

Den tyska journalisten och författarinnan Mely Kiyak berättar historien om en framgångssaga framväxt under svåra tider. Allt började med att syster Laurentia fick ett brev från benediktinerklostret i Stanbrook  (England). Syster Laurentia behärskade engelska och så började hon översätta från brevet som innehöll en krönika över det år som gått- det var 1948. Det handlade mycket om trädgård och trädgårdsskötsel- om att ta till vara det som naturen kan erbjuda och då även så kallade ogräs. Kompost var ordet och inte bara vanlig kompost utan en slags snabbkompost enligt "Quick-Return- metoden".  I receptet fanns torkade brännässlor, maskrosor och valeriana (och en del andra örter) och med hjälp av denna blandning skulle man mycket snabbt kunna få fin och humusrik jord.

Så börjar berättelsen om idogt arbete, hopp och tro men inte utan en tillbakablick från de svåra tiderna under 1930-och 1940-talen i Tyskland. Det var då många kloster hotades av stängning och bomberna föll över städerna. Fulda blev inte skonat - år 1944 hamnade en av bomberna mitt i klosterträdgården- alla fönster i klostret krossades och delar av taket förstördes. Vintern blev hemsk för nunnorna som tvingades bo i det sönderbombade huset.

Så berättar Mely Kiyak om syster Agatha, som blev en av de stora trädgårdsentusiasterna - hon som tog över där syster Laurentia slutade. Redan år 1952 anlades den första örtagården. Man började också att tillverka likör (maglikör, pepparmintslikör och en speciell klosterlikör)- tyvärr har den produktionen slutat om jag förstått det hela rätt. Det som däremot lever kvar är "Humofix" det örtpulver som man använder för att skapa den där snabbkomposten.

Kyiak skriver så trevligt om klostret, om nunnornas resor och om deras idoga arbete. Det är en ren fröjd att läsa den här boken som på sina lite över 100 sidor innehåller en hel och mycket speciell värld. (och jag lär mig att rabarberbladsavkok är bra mot bladlöss).

Klostret i Fulda (lånat foto)

Katten Mirza ligger under äppelträdet och fåglarna kvittrar- jag hoppas att klostret i Fulda finns där om ännu några hundra år.

Ein Garten liegt verschwiegen,
dort, wo manch heilsam' Kraut erblüht,
die Rose an der Mauer glüht,
sich Königskerzen wiegen.

Det finns benediktinerkloster även här i Sverige- här en länk till Jesu Moder Marias Kloster Mariavall utanför Tomelilla.

Berättat från Sylt

Obs att detta inte ska handla om nakenbad för det är väl annars vad de flesta associerar ön Sylt med. Sylt är en relativt stor ö (nummer fyra i storleksordning bland de tyska dito) och här finns mycket att se och uppleva förutom stränderna (med eller utan baddräkt). Jag har själv aldrig varit här men i min hand just nu har jag boken "Sylt- Literarische Reisewege" och jag vill lova att man blir sugen på att ge sig iväg till öns klitter och hedar när man läser.

 Sylt har länge varit ett populärt semestermål- här ett foto från 1890-talet. Nog ser det ut att vara trängsel där på stranden.

Sylt hade egen järnväg i nära hundra år (1888-1970)

 

I augusti blommar ljungen på hedarna och så färgas stora delar av ön helt violett... så vackert. (Fotot är lånat)

Sylt har lockat åtskilliga författare genom tiderna och i min lilla bok (utgiven av Insel Taschenbuch) skriver de om sina egna upplevelser från och av ön. Här kan man läsa berättelser av Thomas Mann, Hans Fallada, Günter Grass, Theodor Fontane och många andra. Det är i många fall också en lotsning in i öns historia och geografi och det ska bli mig en sann förnöjelse att lära mig lite mera om den här vackra platsen på jorden. Någon gång ska jag väl styra kosan dit också.....

Jakob Wassermann - en bortglömd författare

Jakob Wassermann (1873-1934) hörde till en av de mest populära författarna i för- och mellankrigstidens Tyskland och hans böcker översattes till många språk (bland annat till svenska). Hans litterära debut kom redan år 1897 och sedan följde en lång rad av romaner som rönte stora framgångar. År 1928 kom hans "Der Fall Maurizius" som handlar om ett justitiemord och en ung pojkes kamp mot etablissemanget- allt för att skapa rättvisa åt en felaktigt dömd man. Boken översattes till svenska år 1930 (Fallet Maurizius). Idag är den rejält utgallrad från biblioteken men man kan nog hitta den i Umeå (depåbiblioteket). Möjligen kan också Bokbörsen stå till tjänst med något exemplar. På originalspråket finns nya utgåvor.

Wassermann som var född i Fürth bodde under långa perionder i Wien men han drabbades givetvis av nazisternas förföljelser eftersom han var av judisk börd. Hans böcker brändes på bokbålen år 1933 och Wassermann dog i förtid år 1934.

Franz Kafkas sista tid

Ännu en kommande utgivning som jag ser fram emot- Michael Kumpfmüllers roman om Franz Kafka och hans kärlek till Dora Diamant. Den kärleken blev tämligen kortvarig för de två möttes först 1923 och Kafka dog redan i juni året därpå.

Michael Kumpfmüllers bok har blivit översatt till både franska och italienska och snart, som sagt, kommer den också på svenska. Norstedts förlag ger ut och översättningen är gjord av Lars W Freij.

Amerikansk dagbok

Så har jag läst Siegfried Lenz dagbok från hans amerikaresa år 1962- den enda dagbok Lenz skrivit om man får tro honom. Boken finns ännu inte i svensk översättning men man kan ju hoppas att den kommer i svensk version så småningom för det är en intressant skildring av en dynamisk tid.

Resan varar i drygt en månad och den går från öst till väst och så tillbaka igen via Texas och Lousiana (New Orleans). Det är en icke oansenlig mängd stater och platser som Lenz hinner med och allt är nedtecknat med "writer's eye", dvs iattagande och reflekterande. Avsnitten är korta och koncisa och boken är lättläst.

På den tiden hette den stora flygplatsen i New York Idlewild Airport (efter golfbanan som den ersatte) - först i december år 1963 döptes den om till Kennedy Airport. Nu var det alltså 1962 och när Lenz anländer hamnar han så gott som genast mitt i en av de allra största politiska kriser någonsin- Kubakrisen. I Boston råder det full beredskap den 24 oktober och invånarna där väntar på det krig som de är helt säkra på ska komma. Man frågar efter skyddsrum och "säkra platser".  Hotellets portier säger "The United States are prepared to go to war".  Lenz kan inte göra så mycket utan fortsätter att äta sin stadiga frukost (han uppskattar mycket frukostarna i USA).

Så lämnar han Boston och Kubakrisen får ett slut. I Ohio får Lenz smaka på "alligator pears" (över huvud taget skrivs det mycket om mat i den här dagboken) ett lustigt namn på avocado. "Es gibt eine sehr interessante Frucht, die man auf vielerlei Weise bereiten kann (oft zum Salat); sie heisst alligator pear; Krokodilsbirne, wächst in Florida."

Allt är dock inte mat och Kubakris utan boken är rik på både jämförelser mellan tyskt och amerikanskt och möten med den tidens kulturpersonligheter (och "vanligt folk").

För mig blev boken både lite av en nostalgisk tripp tillbaka i tiden och ett mycket intressant resereportage av en skicklig skribent. Läs Richard Schwartz tankar om boken på Dixikon HÄR.

En dag i juli

Hans Werner Richter (1908-1993) har kallats "Grupp 47:s gråa eminens" och förutom att han var en av grundarna så hade han en styrande funktion under de år gruppen "levde". Richter föddes på ön Usedom och kom som ung till Berlin där han arbetade i en bokhandel. Bokhandlare var också det yrke (förutom författarens) han kom att välja med tiden men först tvingades han genomleva de där fruktansvärda åren på 1930-och 1940-talen i Tyskland. Richter flydde till Paris i början av 30-talet tillsammans med sin flickvän men återvände ganska snart till Tyskland igen. Han försökte ordna en motståndsgrupp men blev fängslad och förhörd av Gestapo- han lyckades klara sig undan med livhanken men tvingades i stället att bli soldat och när kriget så tog slut hamnade han i amerikansk fångenskap och fördes först till Camp Ellis och sedan till Fort Kearney. Den här tiden kom att bli fröet till Gruppe 47.

Richter har lämnat en rik produktion av böcker efter sig och jag har letat och letat men jag har inte lyckats hitta några svenska översättningar av något alls- tyvärr.

Jag har tidigare läst Richters berätttelser från sin hemort - Bansin på Usedom - och det var så trevligt skrivet att jag kände att jag ville läsa mera av honom. Jag valde då Richters sista roman "Ein Julitag" som kom ut år 1982 och som har getts ut i ny utgåva av bland andra Wagenbachs förlag.

"Ein Julitag" är en vemodig berättelse om en ungdom och om en kärlek- men också om flykt och ensamhet. Handlingen kryssar sig fram mellan nutid och dåtid och allt börjar med en begravning på svenska ostkusten- det är hit Christian (berättaren) har kommit för att ta ett sista farväl av sin bror, Philip, som sedan många år varit bosatt i Sverige. Nu träffar han också Caroline - Philips änka- hon som också en gång var hans flickvän och käraste. Så rullas minnena upp- det första mötet, bekantskapen och så flykten till Paris. Exilens utsatthet och ensamhet- återvändandet till det Tyskland som nu är i klorna på nazisterna. Allt skildras så levande och fängslande.
 Det är en gammal man som minns och som ser tillbaka. Kunde något ha gjorts annorlunda, vad hände egentligen och varför blev det inte Caroline och Christian?

Nu har åren gått och med dem har också allför mycket vatten runnit under broarna. "You do not step into the same river twice for the waters are forever flowing". Det skymmer och den här boken är ett avsked på många olika sätt och jag, ja, jag vill mycket gärna läsa mera av Hans Werner Richter.

HÄR en länk till en sida om Hans- Werner Richter-Haus i Bansin (engelska).

Bestenliste juni 2013

Så var det dags igen- 31 tyska kritiker har valt och presenterar härmed Bestenliste för juni. Hela listan kan man se HÄR.


Peter Schneider har kommit ut med en ny bok "Die Lieben meiner Mutter" som är ett porträtt (som titeln väl anger) av modern. Schneider har fått flera av sina tidigare verk översatta till svenska så det finns hopp om en översättning av även den här.

Schneider är inte bara författare han är också musiker- och född år 1940 i Lübeck.

Även den här titeln fångar mitt intresse. Ulrike Edschmid skriver om sin vän/sambo Philip S (som egentligen hette Werner Sauber). Sauber drogs med i de politiska virvlarna av år 1968 och blev aktiv i "Bewegung 2. Juni" (som fått namnet efter dagen så Benno Ohnesorg sköts ihjäl på öppen gata). Werner Sauber öppnade eld mot en polis i maj år 1975 och föll sedan själv offer i den skottväxling som följde.

Ulrike Edschmid är född 1940 i Berlin. Här en lista på hennes utgivna verk. Några svenska översättningar av de här böckerna har jag inte lyckats hitta.

Ich bin ein faules Lenchen. Du auch?

Diesseits des Schreibtischs. Lebensgeschichten von Frauen schreibender Männer.

Verletzte Grenzen. Zwei Frauen, zwei Lebensgeschichten.

Frau mit Waffe. Zwei Geschichten aus terroristischen Zeiten.

„Wir wollen nicht mehr darüber reden…“ Erna Pinner und Kasimir Edschmid. Eine Geschichte in Briefen. .

Nach dem Gewitter.

Die Liebhaber meiner Mutter.

Das Verschwinden des Philip S.

 

Ormvråken som föll från himlen

Som kvällslektyr just nu har jag Hans Werner Richters 21 författarporträtt som baserar sig på hans minnen från Gruppe 47. Vissa av de här porträtten fängslar mig lite extra och jag har fastnat för kapitlet om Wolfdietrich Schnurre (1920-1989)-  som alltså har rubriken " Vråken som föll från himlen" (i översättning, för boken läser jag på tyska).

Allt började ju i Bannwaldsee en dag i september år 1947- medarbetarna i tidskriften "Der Ruf" hade samlats (de var 17 till antalet) och man trängde in sig hos Ilse Schneider-Lengyel (hennes hus var inte stort). Kvällen dessförinnan hade man övernattat hos Hans Werner Richter- hans fru hade bjudit på en kaka som var bakad på "klistermjöl" och tämligen oätlig. Schnurre lät sig dock väl smaka. (Han hade tillbringat sin soldattid på östfronten och var inte bortskämd). Nu hade man alltså anlänt till Bannwaldsee (med gengasbil).

Till lunch serverades kokt gädda- egenhändigt uppfiskad av Ilse Schneider-Lengyel. Det var svårt att få tag på mat i det söndertrasade Tyskland på den här tiden och Ilse S-L hade en alldeles egen sjö.
Så började högläsningen av egna verk och Schnurre bad att få läsa upp sin novell "Die Beerdigung Gottes" (Das Begräbnis) och alla imponerades storligen.

Under en promenad vid sjön föll helt plötsligt en vråk död ner från himlen och Schnurre som älskade fåglar över allt annat såg till att den fick en värdig begravning. (Hans far var ornitolog).

Det första priset som delades ut av Gruppe 47 gick dock inte till Schnurre (något han blev mycket besviken över) utan till Günter Eich. Schnurre tappade intresset för gruppen och kom sedan inte till mötena. I mitten på 1960-talet insjuknade han och man trodde att slutet var nära- kriget hade förstört hans hälsa - både själsligen och kroppsligen -"Dieser verdammte, grausame Krieg" - men han repade sig igen och började skriva igen.

Hans Werner Richter hyllar honom i sin bok han skriver att Wolfdietrich Schnurre var mer än en författare, han var också ett original som såg världen, livet och litteraturen på sitt alldeles eget sätt. Under hösten 1977 hade man det allra sista mötet i Gruppe 47 och det avslutades precis som det började- med att Wolfdietrich Schnurre läste novellen "Die Beerdigung Gottes" -åter igen.

Jag har letat men jag har inte hittat några svenska översättningar av Schnurres böcker. Mest tillgänglig är kanske hans roman (i kortberättelseform) om far och son i Weimarrepublikens Tyskland. Jag tror att den här boken är tänkt som ungdomslitteratur.

Min tyska önskelista

Minns ni år 1962? Jag gör det knappt själv men det var ett år som var mycket händelserikt. Framför allt vad gäller de amerikanska relationerna (och de sovjetiska i än högre grad) till Kuba och så kom ju den där otäcka veckan när allt eskalerade till något som mycket lätt hade kunnat bli ett tredje världskrig- DET minns jag väldigt väl- och jag kan ännu känna den där skräcken när jag tänker tillbaka på de dagarna. Min man (som var amerikan) berättade om övningar i klassrummet "hur man skyddar sig vid atombombsattack" - och en rädsla som inte heller han någonsin glömde.

Då är det självklart att jag vill läsa Siegfried Lenz amerikanska dagbok från just det året- 1962. Då reste han omkring i USA och tecknade ner sina intryck.

Thomas Hettche är en författare jag inte känner till men jag har sett att flera av hans böcker finns översatta till engelska och nu har han kommit ut med en essaysamling "Totenberg" som handlar om människor och böcker. Den vill jag läsa!

Eva Menasse har skrivit flera romaner och nu senast har hon hamnat på "Bestenliste" med sin "Quasikristalle". Eva Menasse är en österrikisk författarinna och "Quasikristalle" är lite av en experimentroman i tretton kapitel. Margareta Flygt har recenserat boken på Dixikon. Jag blir nyfiken både på den här romanen och också på Eva Menasses "Vienna" som faktiskt finns i engelsk översättning. Här är handlingen förlagd till 1900-talets Wien och i centrum står en judisk familj.

Inspirerad av Bokmosters tyska lista

Igår skrev Bokmoster om en 100-lista för tyskar och det var ju en rejäl lunta- mycket att kika på och inspireras av. För min del blir det nu en närmare titt på lyrikern Ulla Hahn (f.1946) som sedan några år tillbaka också börjat skriva prosa.

"Das verborgene Wort" kom ut år 2001 och blev genast en bästsäljare- dessutom tilldelades Ulla Hahn "Deutscher Bücherpreis" för boken år 2002 och den har också blivit till film.

"Das verborgene Wort" ,som jag tror är självbiografisk, handlar om en ung flickas uppväxt i ett arbetarhem och hennes starka längtan efter kunskap och bildning- något som möter motstånd i hennes närmaste omgivning.

Das verborgene Wort är första delen i en planerad trilogi (andra delen har redan kommit ut "Aufbruch" (2009).

Såvitt jag kan se har Ulla Hahns verk inte blivit översatta till svenska (vare sig lyriken (som hon verkligen fått lovord för i sitt hemland) eller romanerna). Jag har beställt "Das verborgene Wort" och ser det som lite av en utmaning att läsa för det är en mindre tegelsten på lite över 600 sidor.

På besök hos (natt)fjärilar

(Fotot är lånat).

Jag skaffade Hans Werner Richters bok "Im Etablissement der Schmetterlinge- Einundzwanzig Portraits aus der Gruppe 47" för jag ville veta mera om författarna som var så i ropet, framför allt under 50- och 60-talet. I boken berättar han om sina kollegor i gruppen och först ut är Ilse Aichinger.

Ilse Aichinger (f. 1921) är en österrikisk författarinna och hon växte upp i Wien. Modern var av judisk börd och Ilse Aichinger överlevde nazitiden som genom ett under. Om detta har hon skrivit i den självbiografiska romanen "Die grössere Hoffnung" (som inte finns i svensk översättning- beklagligtvis).

Richter skriver om Aichinger i mycket positiva ordalag och han beskriver henne som en mycket vacker kvinna- förtrollande, med en stark utstrålning. Richter och Aichinger träffades för första gången under våren 1951 i Bad Dürkheim. Aichinger arbetade då för Inge Scholl (syster till Hans och Sophie) i Ulm.

I Bad Dürkheim träffades så författarna i Gruppe 47 och man lyssnade andaktsfullt när Ilse Aichinger läste högt ur sin bok. Någon muttrade "Fröken Kafka" och antydde att hon hade influerats av den store författaren- men Aichinger kände inte till Kafka, hon hade aldrig läst något av honom.

Nästa möte ägde rum samma höst och nu gick det vilt till. Författarna inhystes i ett stort hus och fram emot sena kvällen bad Aichinger att Richter skulle hjälpa henne " Du måste komma genast- det ligger en naken karl i min säng"!. Jo minsann, i sängen låg en förhoppningsfull ung poet som Richter körde ut under buller och bång- han tittade sig samtidigt omkring i rummer och upptäckte att ett täcke, som kastats på en soffa, såg så underligt "knöligt" ut. Han lyfte på det och hittade därunder en sovande Heinrich Böll- även Böll ombads lämna Ilse Aichingers rum.

I maj år 1952 församlades Gruppe 47 igen- nu i Niendorf, dit man bjudits in av Nordwestdeutschen Rundfunk. Nu läste Ilse Aichinger högt ur sin roman "Spiegelgeschichte" - en berättelse som går i omvänd ordning och som börjar vid graven och går i riktning mot vaggan. För denna bok belönades Aichinger med "Preis der Gruppe 47" för detta år.  På kvällen skulle man ut och roa sig och intendenten för radiokanalen bjöd in till fest - någonstans (man visste inte var) och man for iväg i diverse olika bilar. När man äntligen nådde resans mål dröjde det ett litet tag innan man förstod att man befann sig på en bordell. De damer som betjänade sällskapet hade alla svarta strumpor och i strumpebanden (som var i grälla färger) satt blommor. Strumpebanden såg nästan ut som fjärilar. (Därav bokens titel). Det blev en oförglömlig kväll och Richter skriver lite vemodigt om hur allting ännu var i sin början och ännu hade man ingen "färdig tysk stat".

Vid mötet (man träffades två gånger per år) i oktober 1952 kom Ilse Aichinger tillsammans med Günter Eich- och strax därefter gifte de sig. "Det var inte det enda, men det första äktenskapet som ingicks mellan medlemmar i Gruppe 47", avslutar Hans Werner Richter.

Jag forsätter läsningen av Hans Werner Richters minnen.