Aglaja Veteranyi var en rumänsk (schweizisk) författarinna (1962-2002) som gick bort alldeles för tidigt. Under hösten år 2001 plågades hon svårt av inre demoner och hon valde att själv göra slut på den här tillvaron. I februari 2002 fick Zürichsjön ta emot hennes kropp. Då hade hon lyckats göra sig ett stort namn inom både teater och "vanligt" skriftställeri. Hennes debutroman " Warum das Kind in der Polenta kocht" kom ut år 1999. Nu finns den äntligen i engelsk översättning- och en mycket välgjord sådan (av Vincent King, som också har skrivit ett långt efterord till romanen).
Jag har läst och förundrats över denna begåvade unga kvinna som skriver praktiskt taget med sitt eget blod- för så känns det. Romanen är till stor del självbiografisk och den är skriven på ett mycket poetiskt vis- sidorna fylls inte ut och gärna använder sig Veteranyi av korta, kärnfulla beskrivningar och accentuerar ofta med versaler.
Aglaja Veteranyi växte upp i en familj av cirkusartister- och i romanen är moderns främsta "trick" att hänga högt över manegen i sitt långa hår. Fadern är clown. Familjen är på flykt undan diktaturens Rumänien och man kan aldrig vara säker- Securitate finns överallt. Barnen får i mångt och mycket klara sig själv (det är två flickor- halvsystrar). När det känns som mest skrämmande och hotfullt berättar den äldre flickan otäcka sagor; bland annat den om ett barn som koktes i majsgröt- så skingras tankarna på det egna livet.
"WE MUST NEVER GROW FOND OF ANYTHING.
I'm used to arranging things wherever I am so that I feel all right.
All I have to do is spread my blue scarf over a chair.
That's the sea.
Next to my bed I have the sea.
All I have to do to go swimming is get up out of bed.
In my sea you don't have to be able to swim to go swimming.
At night I cover my sea with my mother's robe, the one with flowers
on it, so that the sharks can't grab me when I have to pee."
"The dictator is a shoemaker by trade; he bought his school diploma. He can't read or write, my mother says; he's stupider than a wall. But walls don't kill people, my father says."
och så den här meningen- den etsar sig fast:
IN A FOREIGN COUNTRY MY FAMILY IS LIKE SHATTERED GLASS.
När jag läser tänker jag på Herta Müllers "Hjärtdjur" - men Veteranyi skriver mera poetiskt och har givetvis sin helt egen stil- men den tysta desperationen fyller sidorna- den är den spända fiolsträngen som man anar kommer att brista. Så mycket svårt kan man inte överleva utan att få sår som aldrig riktigt kommer att läka.
Barnhemsvistelse, påtvingad "anpassning" av välmenande myndighetspersoner "viktigast är att ha ett ordentligt arbete", föräldrarnas skilsmässa, moderns olycka, utnyttjandet av barnen för att försöka klara livhanken... Det behövs många sagor om barn i kokande polenta för att ta bort uppmärksamheten från allt detta.
"Why the Child is Cooking in the Polenta" kommer med allra största sannolikhet att vara en av de mäktigaste och starkaste böcker jag läst i år. Jag kan bara beklaga att den inte finns översatt till svenska.
Boken jag läst är utgiven på Dalkey Archive Press - HÄR en länk till förlagets hemsida.
En stor del av handlingen kretsar kring tidningen "Universum" (Universul på originalspråket). På teckningen Luigi Cazzavillan- som grundade Universul år 1884. "Universul" var en tidning med enkelt språk och korta artiklar. Den var på sin tid marknadsledande i Rumänien. 
