Det var en gång ett bibliotek...

Östra Grevie (fotot är lånat).

"Östra Grevie är en tätort på Söderslätt i Vellinge kommun

I Östra Grevie ligger Östra Grevie kyrka och Östra Grevie folkhögskola.
Från byn kom Hanna Hansdotter, den sista person i Sverige som dömdes till döden för häxeri."
(Källa: Wikipedia)

En lantlig idyll i Vellinge kommun- Östra Grevie. En gång fanns här ett folkbibliotek. Det vet jag för jag har hittat en bok med tillhörighetsstämpel på "mitt" biblioteks magasin. Året var 1928 och det är väl ett underverk att just den här boken har överlevt alla utgallringar som har ägt rum genom åren.

För tillfället bor Rudyard Kiplings "Kim"(för det är just den boken det gäller) hos mig och det är verkligen trevlig och spännande läsning. Mitt exemplar är lagom slitet och det har getts ut av "Vårt hems förlag" i serien "Vårt hems nobelbibliotek". Översättningen är gjord av Ezaline Boheman.  Serien verkar ha upphört redan år 1930 så den blev då inte långlivad. Sedan dess har det kommit flera nyare översättningar av just "Kim" (den senaste verkar vara från 1984).

De engelska utgåvorna är väl hur många som helst och man kan med största sannolikhet läsa boken on-line. (Filmatiseringar finns det givetvis också). Jag håller mig till min "brundaskiga" variant- det är trots allt texten som är det viktiga.

"År 1998 rankades Kim som nummer 78 på listan över 1900-talets 100 bästa engelskspråkiga romaner av Modern Library".

Vad läser en Nobelpristagare?

Ja, det vet jag egentligen inte, men jag föreställer mig att det är en hel massa. Nu får jag nöja mig med att veta lite mera om vad Wisława Szymborska (1923-2012) har konsumerat i bokväg under några år- och det är minsann ingen dålig blandning.

Med hem från biblioteket förde jag Szymborskas "Bredvidläsning" (utgiven av FIB:s lyrikklubb-1997- i urval och översättning av Anders Bodegård.)

Szymborska är mycket noga med att framhålla att den här samlingen inte får kallas för recensioner- hon läser för sitt nöjes skull och vill inte bli tvingad att ständigt avge utlåtanden. "Den som vill kalla dessa Läsningar för kåserier har inte fel. Den som envisas med att säga "recensioner" ådrar sig mitt misshag."


Den här boken innehåller nära 60 korta kåserier över lästa böcker och de är ofta skrivna med mycken humor. Det spelar ingen roll att många av böckerna som nämns inte finns i svensk översättning.


Jag har valt ut tre kåserier- det första handlar om Georges Vigarellos "Le propre et le sale" (Renlighet och snusk) och har titeln "Prinsens fötter och övriga kroppsdelar". Jag förstår att man nog inte bör läsa Vigarellos bok samtidigt som man äter. Kroppshygien från medeltid till 1900-tal kan bli ganska oaptitligt om man synar den i sömmarna. På medeltiden var man rädd för vatten och befarade att det var boven bakom all smittspridning. Ludvig XIII fick sina fötter tvättade för första gången när han var sex år gammal och hans far Henrik IV "stank som ett as". I stället för att tvätta sig gnuggade man skinnet med vita dukar och parfymer. "Le propre et le sale" verkar vara en verklig odyssée i sant äckel-päckel- men Szymborska hittar fram till en överraskning: Michel de Montaigne- han badade och han badade ofta dessutom. "Han gjorde det gärna! På trots mot sitt tidevarv som klibbade av smuts! Av ren beundran faller pennan ur min hand."

Under 90-talet var "Kramboken" mycket i ropet. Jag minns den mycket väl och tyckte då att den var ganska söt. Att "Kramboken" har sitt ursprung i USA är kanske vad man kan förvänta sig (den är skriven av Kathleen Keating). Szymborska har en härlig distans till allt det här och skriver om amerikanska TV-serier där folk kastar sig i armarna på varandra var och varannan minut (så kan man glömma handling och intriger) . " Samma sak i verkliga livet. I synnerhet vi polacker har saker och ting att tänka tillbaka på. Aldrig någonsin i vår historia har vi omfamnats så mangrant, storslaget, glupskt och hjärtans gärna som under det sachsiska 1700-talet, och sedan gick det som det gick."

Szymborska känner en viss lättnad över att hon bor på andra sidan Atlanten och inte är granne med Keating....

I kåseriet "Heltokiga blomkålshuvuden" har Szymborska läst Geniets dagbok av Salvador Dalí. För Dalí var surrealismen en hel livsuppgift och "ända in i ålderdomen svävade han som en karnevalsballong över vår grå och svårmodiga jord". (och hans tavlor sålde mycket bra). Hans liv var fyllt av excentriska "upptåg" och ett av dem var att fara till Sorbonne (där han skulle föreläsa) i en vit Rolls-Royce fylld med blomkålshuvuden.

"Dalí påminner mig om sådana där naiva poeter som tror att ju fler metaforer de stoppar in i den dikt, desto bättre blir den...."

Så konstaterar Szymborska att "Geniets dagbok" är utgiven utan större vördnad för mästaren för den föll sönder nästan genast och "en sådan surpris hade inte självaste Dalí hittat på."

En dikt av Derek Walcott

 

Derek Walcott (f.1930) föddes på ön St Lucia i Karibien. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1992. (Port of Spain är Trinidads huvudstad).

Night in the Gardens of Port of Spain

Night, the black summer, simplifies her smells
into a village; she assumes the impenetrable

musk of the negro, grows secret as sweat,
her alleys odorous with shucked oyster shells,

coals of gold oranges, braziers of melon.
Commerce and tambourines increase her heat.

Hellfire or the whorehouse: crossing Park Street,
a surf of sailor's faces crest, is gone

with the sea's phosphoresence; the boites-de-nuit
tinkle like fireflies in her thick hair.

Blinded by headlamps, deaf to taxi klaxons,
she lifts her face from the cheap, pitch oil flare

toward white stars, like cities, flashing neon,
burning to be the bitch she must become.

As daylight breaks the coolie turns his tumbril
of hacked, beheaded coconuts towards home.

Derek Walcott

Det går trögt...

Jag skulle ju läsa Anatole Frances "Änglarnas uppror".... så hade jag tänkt - men oj, så långsamt det går. Jag förväntade mig ett visst läsmotstånd men jag får nog lägga undan och vänta på att inspirationen infinner sig. (Boken måste dock lämnas tillbaka om någon vecka). I stället (för skam den som ger sig) hittade jag "Drottning Gåsfot" i mina hyllor. Månpocket gav ut en gång (det tycker jag att de ska göra om)- Just "Drottning Gåsfot" har getts ut ganska många gånger under årens lopp och "min" bok har översatts av Hjalmar Söderberg. Illustrerad är den dessutom av Bertil Bull Hedlund.

"Drottning Gåsfot" är ingen person utan ett värdshus i Paris och handlingen är förlagd till 1700-talet.

Jag har också minnen av Anatole Frances författarskap från skolan- där fick vi läsa (på franska) "Le crime de Sylvestre Bonnard" (många stönade högt men jag kommer inte ihåg att jag led nämnvärt av just den lektyren). "Crainquebille" ingick också i det "obligatoriska"- och det är jag glad för idag.

Essayer av Doris Lessing

Jo men visst- det kan väl va' nå't? Den här låg i brevlådan i morse och det ska bli spännande att läsa alla tankar och funderingar skrivna av en av de allra främsta författarna i vår tid. Doris Lessing brukar vara vass- och svar på tal har hon nog alltid haft. Ett långt liv och ett rikt liv har hon också haft (och det är ju inte slut än).

Jag tänker inte läsa i ordning för på sidan 315 har Lessing skrivit om en vistelse i Heidelberg (någon gång mellan första och andra världskriget- exakt datum specificeras inte). Fågelsång och teater ser det ut att handla om (till stor del i alla fall). Just den essayen tänker jag som sagt kasta mig över....

"Time Bites" kom ut år 2004.

Jag läser "Den store anonyme"

Ersatz förlag har gett ut- förordet och urvalet är av Aris Fioretos. Översättning och tolkning: Margaretha Holmqvist.

Jag hittade boken på biblioteket och såg till att slita den åt mig snabbt. Snabbt ska det däremot inte gå med läsningen för en sådan bok är icke denna. Jag börjar med dikterna som fyller de första (cirka) 50 sidorna.

"Det är afton
och alla kärlekens överskott
bygger musicerande
nya världar-
som hänger fast vid lidelsen-

(från dikten "Lysande avsked").

Tyska eller franska?

Jag vill läsa "Bönderna" av den polske nobelpristagaren (1924) Wladyslaw Reymont. Det kniper med både engelsk och svensk översättning (jo, det finns en svensk upplaga- en gammal en och den är i fyra delar- det är inte så hanterbart om man vill/måste fjärråna från biblioteket). Återstår tysk eller fransk version. Jag funderar och lägger pannan i djupa veck för det här gäller nära 1000 sidor....

Språket är en ren skönhetsupplevelse:

"The whole world was now plunging into the deep stillness of repose. The village lights were going out one by one, like eyes that are closed by slumber. The moon rolled up its high blue-black sky, sown over with starry twinkling, and rose higher and higher, flew like a bird that wings its way athwart the void on silver pinions. The scattered clouds slept, huddled up into balls of soft white down". (Utdraget hittade jag i "Travellers Literary Companion, Eastern & Central Europe)

En tysk översättning från (en av delarna) "Våren" låter så här: "Es war Morgengrauen im Frühling. Der Apriltag erhob sich träge von seinem Lager aus Dunkelheit und Nebeln, wie ein Stallknecht, der, von der Arbeit erschöpft, schlafen gegangen war und, ohne ganz ausgeruht zu haben, bei Tagesbruch wider aufspringen muss, um zum Pflug zu greifen und den Acker zu bestellen. Es tagte."

(Utdraget hämtat från "Meine polnische Bibliothek- Literatur aus neun Jahrhunderten" av Karl Dedecius).

Livet är en flod

Så ska man förstå romanen om Jean-Christophe enligt författaren själv.

Jag måste läsa på engelska för trots att Romain Rollands mästerverk finns i svensk översättning är det väldigt svårt att få tag på de olika delarna (tiotalet)- och det är inte många bibliotek som hyser de här dyrgriparna idag. Den senaste översättningen är från 1929 (och då talar jag bara om en av delarna). Det mesta gavs ut i början av förra århundradet och sedan dess har ingen kommit på idén att ge ut på nytt. Tråkigt, men visst- det är ett mastodontarbete förstås. Men... Marcel Prousts "På spaning ..." vågade man ju sig på att trycka upp igen så.....

Första delen i serien heter "The dawn"- "Gryningen" och täcker in Jean-Christophes första sju år. Att det ska handla om musik står klart nästan från första raden- allting ljuder nämligen... floden mumlar och regnet slår och den nyfödda pojken gnyr i sin vagga. I rummet finns bara barnet, modern och farfadern- Jean-Michel. Man anar att Jean-Michel ska komma att få en betydelsefull roll i den lilles liv. Barnets fader är ute och rumlar (som vanligt) och det är ont om pengar i huset.

Barnet utvecklas dag för dag- lär sig skilja mellan dag och natt och han betraktar världen med stor nyfikenhet (och ofta rädsla) - solstrålarna som dansar i taket- regnvattnet som gurglar i stuprören.... I allt detta träder den försupne och oberäknelige fadern in med sina straffande händer. Stryk är ingen bristvara i Jean-Christophes liv. Då blir farfar tryggheten- och modern.

Det finns så mycket att upptäcka i världen- varje dag fylls av intryck och Jean-Christophe är ett mycket känsligt barn. Han suger till sig allt. Framför allt ljud.

Fadern- Melchior beskrivs så här: "He was not a bad man, but a half-good man, which is perhaps worse-weak----- He was nothing. They are a terrible thing in life, these people who are nothing. Like a dead weight thrown into the air, they fall, and must fall; and in their fall they drag with them everything that they have."

Så upptäcker Jean-Christophe musiken och föräldrarna förstår att han har talang- den måste utnyttjas. Trots tvång och trots slag kan inget ta ifrån pojken den absoluta känslan av hänförelse han känner inför musikens värld. Han börja komponera - även om han så småningom inser att det inte är några mästerverk han åstadkommit. Underbarnet blir upptäckt av traktens kunglighet (storhertig Leopold) som blir mecenat.

Så slutar "Gryningen" och så kommer "Dagen". Jag är djupt tagen av det vackra porträttet av den känslige och mycket begåvade Jean-Christophe. Det är dock inte bara huvudpersonen som stannar kvar i minnet långt efter det att boken lagts åt sidan- många av bifigurerna är så levande, så fullödiga som karaktärer- farfar Jean-Michel (en klippa), den ömma, kärleksfulla modern Louisa, den hopplöse fadern Melchior och den enkle, rättframme morbror Gottfried.

Romain Rolland fick Nobelpriset år 1915 (det delades ut året därpå) med motiveringen " ...såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning, med vilka han tecknat olika människotyper."

Det är förenat med en del "bry" för mig att komma åt alla delarna i "Jean-Christophe"- men det är det sannerligen värt.

Stalins hämnd i versform

Tankarna som formade den här dikten kostade Solzhenitsyn åtta år i Gulag. Han skrev nämligen ner en del av dem i brev som kom i orätta händer. År 1945 var Alexander Solzhenitsyn kapten i röda armén och i januari kom ordern om invasion av Ost-Preussen.

"Open up, you alien country!
Wide open let your gates be thrown!---

Load!- Ready! Three rounds!- Fire!---

Into Europe now! - Attack!

Det här långa poemet skonar inte sina läsare- författaren skildrar hela det inferno som kriget för med sig- allt. Bränderna med döende, vrålande djur som är instängda i sina bås, människor som rått skjuts ner, kvinnor som våldtas, plundringen, degraderingen av allt det som ska kallas mänskligt. Stalin har begärt hämnd- öga för öga och tand för tand. Ordern ska utföras- och det gör den. Inte ens barnet i sin vagga skonas (för han kommer ju att bli stor en gång).

A girl's been turned into a woman,
A woman turned into a corpse.
It's all come down to simple phrases:
Do not forget! Do not forgive!
Blood for blood! A tooth for a tooth!
The mother begs, "Töte mich, Soldat!"

Det är som om man var mitt i häxkitteln och det är mycket tung läsning.

"Now the light flares. Burning sugar:
It flames with violet-colored fire!
Over the earth it seems to simmer.
A trembling blaze, a lilac shimmer."

Dikten är femtio sidor lång och den är skriven med så kallad "runometer" ett fyrfotat trokéiskt versmått (jag har slagit upp- för jag är mycket dålig på versmått). Det ger raderna en mycket mäktig klang.

Kritiken i New York Times var inte särskilt nådig: "a clumsy and disjointed 1400 line narrative which can be called poetry only because it is written in meter and rhyme. Sent to any publishing house of émigré Russian journal bearing any name but Solzhenitsyn's, it would be rejected .

Detta till trots blev jag djupt gripen av skildringen. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag skaffat boken och tänker läsa dikten igen (och igen).

Mytomspunnen bro

Bron över Drina (lånat foto)

År 1961 tilldelades Ivo Andric från dåvarande Jugoslavien Nobelpriset i litteratur med motiveringen " för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia". Den bok han speciellt belönades för var "Bron över Drina" som kom ut 1945. Det är en odyssé genom 400 år av Bosnisk- Herzegovinsk historia. "Bron överlever krig, översvämningar, bränder och upplopp: varje avsnitt ur stadens (Visegrad) historia, omspännande tiden 1571 till 1914, avslutas med att mana fram bilden av bron, alltid lika oberörd, en mäktig, stum symbol. Människogenerationer avlöser varandra, men bron står kvar, oföränderlig som det rinnande vattnet under den." (Helmer Lång, De litterära Nobelprisen 1901-1983).

"Bron över Drina" finns i svensk översättning (1960 och 1993)- men nu går den bara att få tag på via antikvariat/bibliotek. Tråkigt nog. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa- och ja, jag får väl belasta mitt fjärrlånekonto igen (snart har jag fyllt det över "rimlig" kvot....).

En schweizisk nobelpristagare (i litteratur)

Han ser ut att vara en mycket bestämd herre- den schweiziske nobelpristagaren Carl Spitteler (1845-1924). Han verkar vara den ende Nobelpristagaren (litteratur) från det lilla alplandet. (Jag räknar inte Hermann Hesse som schweizare).

Det stora priset tilldelades han år 1919 (och det delades ut först 1920). Spitteler var då Schweiz främste levande diktare- han var dock hela 74 år gammal och hade hela sin produktion bakom sig.

Motiveringen löd: ... med särskild tanke på hans mäktiga epos Olympischer Frühling.

Olympischer Frühling kom ut mellan 1900-05 och utspelar sig i de grekiska myternas värld- med inspiration också från det schweiziska landskapet. Boken lär inte vara särskilt lättillgänglig. (Jag har heller inte hittat någon svensk översättning).

På svenska finns två verk:" Conrad, löjtnanten" (Bonniers förlag, 1920). Det är en novellsamling med (enligt Helmer Lång) "läsvärda men deprimerande noveller". Lång föredrar hans självbiografiska roman "Imago" (Bonniers förlag, 1922) "med sina färgrika drömmar och erotiska fantasier". Freud gillade boken och lät den ge namn åt den psykoanalytiska tidskriften med samma namn.

Jag ska i ärligehetens namn säga att jag inte lockas så där väldigt av den här författarens verk.

Källa: De litterära Nobelprisen av Helmer Lång, (Bra böcker 1984)

Han kom från Farsö

Farsö i Himmerland på nord-Jylland var hans hem- här föddes han år 1873, den danske författaren och nobelpristagaren Johannes V Jensen. I hans bok "Myter" som gavs ut av Bonniers förlag (Gula serien) 1951 (året efter författarens död) skriver Jensen om sin barndom i Farsö och hur han och hans bröder lekte och levde rövare i kyrktornet. Det var livsfarliga lekar- en av bröderna vågade sig på att "omfamna kyrktuppen" och de andra barnen nästan svimmar av skräck. Så en dag händer något speciellt- två målare kommer till Farsö och en av dem, den yngre (som bär en speciellt iögonfallande azurblå hatt) ska väcka starka känslor hos pojken Johannes. Han får ta sig en titt i målarens skissblock- och så- med en gång väcks barnets intresse och kreativitet. Han börjar måla, han också. Han beskriver hur "luften blir laddad av lidelse" han blir besatt av längtan efter att "besitta all världen genom att se den".

Många år senare möts den nu vuxne Johannes och målaren på nytt- det gamla skissblocket kommer fram och så "brister något". Plösligt tas den vuxne mannen tillbaka till barndomens landskap, till kyrkan och till dem som då var i sin krafts dagar- som nu vilar i jorden. Kyrkan har blivit en samlingspunkt för så många liv. Det blir en vemodig betraktelse över tidens gång.

"Kyrkan i Farsö" är en så vacker och stämningsfylld beättelse- och den första av sammanlagt 20 myter som har utvalts av författaren själv. Anders Österling har skrivit förordet.

Två flugor i en smäll- en nobelpristagare från Danmark

Tema danskt (nordiskt) och tema nobelpristagare- vad kan passa bättre då än att läsa något av Johannes V Jensen?

Johannes V Jensen (1873-1950) tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1944 med motiveringen: För den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi, förenad med vittfamnande intellektualitet och djärv, nyskapande stilkonst.

Johannes V Jensen föddes i Himmerland- den nordligaste delen av Jylland- det sägs att just från Himmerland (eg. Kimberland) ska de första germanerna ha utvandrat: kimbrerna invaderade ett hundra år f. Kr. det romerska riket. Detta satte författarens fantasi i rörelse och en av hans romaner har också fått titeln: Cimbrernes tog.

I (nät)bokhandeln kan man fortfarande inhandla den kanske mest kända av Jensens böcker: "Himmerlandshistorier". Biblioteken och antikvariaten torde ha mycket att välja på i svensk översättning.

Mitt exemplar av "Dr. Renaults frestelser" är tryckt 1935 och har översatts av ingen mindre än Sven Stolpe. Redan då talades om att detta var ett verk i Nobelprisklass. Jag har inte läst "Dr Renaults frestelser"- nu är det kanske dags.....

Hunger och siden av Herta Müller

Tretton essayer- utgivna på tyska ffg 1995- nu äntligen översatta till svenska. Tack till Bodil Zalesky (översättare) och tack till Tranans förlag (utgivare).

Många bokbloggare hade förmånen att lyssna på och se Herta Müller under bokmässan- jag avundas er allihop. Det måste ha varit något alldeles speciellt och helt oförglömligt. Hennes roman "Hjärtdjur" blev en av mina största läsupplevelser under 2009. (Och tack till Lyran och hennes fina "jordenruntresa i litteraturens värld, säger jag.)

Nu har jag alltså läst "Hunger och siden" och det är med vemod och saknad jag lägger boken ifrån mig. Jag skulle vilja se den person som inte blir berörd av dessa berättelser/debattinlägg/tankar. Här kläs diktaturens kreatur av- inte bara inpå bara kroppen- utan inpå skelettet. Ingen kan skildra det totalitära samhället så som Herta Müller- och jag, jag som har växt upp i en skyddat tillvaro, i ett litet neutralt, demokratiskt och lugnt land- kan aldrig förstå vad det innebär att vara under stöveln på diktatorn och hans anhang.

Den mest personliga och den mest fasansfulla berättelsen/essayen är just den som gett namnet åt boken "Hunger och siden"- med undertiteln Män och kvinnor i vardagen. Här beskriver Herta Müller hur folk köar för att köpa "frusen sten"- denna frusna sten består av "hönshalsar, hönsvingar, hönsfötter, hönshuvuden". Man hade köpt kött, sa man och så gick man hem med dessa isklumpar alltmedan det tinande hönsblodet droppade längs benen. Den nakna bilden av hungern.

Blommor är betydelsebärande, symboliska- de vackra blommor bondkvinnorna säljer i stadens gathörn (solrosor, liljekonvaljer, snödroppar) hör, säger författarinnan, till landet. De ställs i kontrast till maktens blomma som var- den röda nejlikan - en hållbar, stel och mycket opersonlig växt.

Herta Müller skriver om kvinnorna, hur de tvingas att föda minst fem barn- aborter är förbjudna. Alla gravida kvinnor registrerades. De illegala aborterna var givetvis många och farliga. Många kvinnor försökte på egen hand- medlen var många. Att använda plastslangen från en rundsticka var t ex mycket vanligt. Det är fasansfull läsning.

Humor finns det trots allt också- i allt detta svarta- och roligt blir det när det diskuteras språk. Diktaturer brukar ofta förespråka "prydhet"- Rumänien inget undantag, men just rumänskan är tydligen ett mycket mustigt språk och Herta Müller säger att hon talar rumänska när hon svär, eftersom tyskan inte har denna typ av "livfulla svordomar". Ett exempel ger hon:

" På en arbetsplats hade en kvinna i vredesmod under ett möte sagt : "Vad fan, min kuk, vill ni?" När kvinnan lugnat ner sig ursäktade hon sig för ordet "fan" . Folk i salen skrattade. Då frågade kvinnan med undran i blicken: "Varför, min fitta, skrattar ni?"

"Hunger och siden" känns som mycket angelägen läsning- vi ska inte glömma och vi ska vaka och värna, vaka och värna.

Eyvind Johnson

Bilden är från Discshops webbsida- och just nu pågår en "klassiska svenska filmer"-kampanj. Jag ser att "Här har du ditt liv" ingår i den och då känner jag att jag vill se..., intresset för Eyvind Johnsons verk är tänt nu hos mig och efter att ha letat i hyllorna konstaterar jag att det finns stora luckor- "Strändernas svall" har jag och några delar i romansviten om Olof - jag har Krilon på gång (och ska hämta första delen på biblioteket snart)- "Hans nådes tid" längtar jag också att läsa om (den har jag haft en gång men nu kan jag inte hitta den)- det är en tegelsten - men jag ska försöka låna ändå.

I "Litteraturens historia i Sverige" (Norstedts förlag, 1987) (av Bernt Olsson och Ingemar Algulin) står en hel del om Eyvind Johnson och hans författarskap. Eyvind Johnson var född i Norrbotten men hans far var värmlänning och modern var från Blekinge så några djupa rötter i Norrland hade han inte. Efter romansviten om Krilon "styrde Johnsons författarskap in på en historisk kurs" - och det börjar med "Strändernas svall" som är en omdiktning av Odysséen och så kom "Drömmar om rosor och eld" 1949- en roman om häxprocesserna (och den har jag läst). " Hans nådes tid" handlar om Karl den store och hans tid och den boken ingick i min kurslitteratur en gång i tiden-( jag tyckte mycket om den. )

Det är roligt om Eyvind Johnsons författarskap kan få en "nytändning". En del av hans böcker finns att få i pocketutgåva men jag saknar mycket....

150-års- kalas i Lund

I dagens tidning (Sydsvenskan) läser jag om "Indiskt författarkalas i Lund". Det är Rabindranath Tagore som ska firas. Tagore fick Nobelpriset 1913 och det känns verkligen så bra att mera fokus kommer på hans författarskap. Här kan man läsa mera om festen.

Många av Tagores verk finns översatta till svenska- jag är lycklig ägare till en del av dem och jag vårdar dem ömt. Här ett smakprov från "tankar och drömmar" från "Eldflugor"- i översättning av Prins Wilhelm. Norstedts förlag gav ut 1927.

-

Mina drömmar äro eldflugor-

gnistor av levande ljus

som skimra i mörkret.

-

I själens dunkla grottor

reda drömmarna sitt näste

med skärvor av föremål

som tappats från dagens karavan.

-

Ur det undermedvetna lyfta grå nattfjärilar

på spröda vingar

och segla en sista gång

mot solnedgångens skyar

tills deras vingslag tystna.

Władysław Reymont- nobelpristagare från Polen

Hela tre sidor ägnar Helmer Lång (De litterära nobelprisen) åt denne författare från Polen- född 1867 och död 1925. Reymont anses vara en av Polens främsta prosaister och år 1924 tilldelades han nobelpriset i litteratur "... för hans stora nationalepos "Bönderna". "Bönderna" är uppdelad på fyra band och de finns översatta till svenska (fast översättningen är gjord på 20-talet). Det som får mig att bli extra intresserad är att Vilhelm Moberg hade Reymont som en stor inspirationskälla. Moberg sa bland annat om "Bönderna" : " en sådan mäktig bok skulle jag vilja skriva". Eftersom Mobergs utvandrarepos säkert är det litterära verk jag läst om flest gånger skulle det vara mycket intressant att se om det går att hitta gemensamma nämnare. Jag har beställt del 1 av "Bönderna" nu (fjärrlån) och är mycket nyfiken.
-
Reymont växte upp i Lodz och verkar ha varit något av en orolig ande- han arbetade som bonddräng, åkte runt med resande teatersällskap och försörjde sig också som kontorist vid järnvägen samtidigt som han skrev noveller som han lyckades få publicerade.
-
Vilhelm Moberg säger vidare: "Reymont har nått det högsta målet för en berättare: att skapa en egen värld med levande människor som stannar kvar hos läsaren".
-
Nu väntar jag med spänning på första delen i eposet "Bönderna".

Associativ läsning som tar mig till Polen

Julian Tuwim (1894-1953)

-

(heter det så?) Hur som helst- när jag nu har läst ut Marcel Reich-Ranickis memoarer och markerat lite i kanterna (med blyerts) väcks en stor lust att lära och läsa mera- om författare han skriver om och lovordar. (inte säkert att jag gillar för det men man måste prova på).

Marcel R-R är ursprungligen från Polen och han skriver mycket om polska författare- främst då poeter (han verkar inte hålla de polska romanförfattarna särskilt högt). Han nämner särskilt en poet - Julian Tuwim- som hörde till en grupp av poeter som kallade sig "Skamander". Om gruppen kan man hitta böcker i översättning (franska och engelska bland annat)- men Tuwims poesi är det värre med. Tråkigt nog- men jag ska hålla ögonen öppna.

-

Nobelpriset i litteratur har gått till Polska författare fem gånger (om jag räknat rätt)-

1905 till Henryk Sienkiewicz (mest känd för Quo Vadis (den har jag i min hylla och den borde sannerligen ingå i en "hyllvärmaraktion" för jag har inte läst den.

-

1924 till Wladyslaw Reymont och hans "Bönderna" i fyra band finns översatt till svenska (1925)- jag läser att Vilhelm Moberg inspirerats av Reymont och -ja- jag ska nog låna hem någon av dessa delar...

-

1978 till Isaac Bashevis Singer (som skrev på jiddish)

-

1980 till Czesław Miłosz - han är mest känd för sin lyrik.

-

1996 till Wislawa Szymborska- ännu en lyriker.

-

Kan den här mannen möjligen bli aktuell för nobelpriset snart? Adam Zagajewski- i dagarna har en diktsamling av honom kommit ut i svensk översättning (en samlingsvolym). "Antenner i regn" (urval och tolkningar gjorda av Anders Bodegård-Norstedts förlag).

-

Fast mest är jag nyfiken på Julian Tuwims dikter....

En vald dikt av Carducci

Sankt Martins dag

I duggregn upplöst, dimman
klippspetsarna begjuter,
och västanvinden tjuter,
och hafvet skummar vildt:

i byn, längs alla stigar,
från fat, där drufvor jäsa,
når vinets doft vår näsa
och stämmer sinnet mildt.

Vid vinstocksbrasans flamma
ett väldigt stekspett gnisslar,
och jägarn munters hvisslar
och ser från tröskelns sten

likt landsförvista tankar,
af kvällskyns glöd begjutna,
de svarta fåglar, slutna
i flockar, flykta hän.

(Översatt och tolkad av Aline Pipping, 1894)

Jag har valt att behålla den gamla stavningen. Dikten finns även på italienska här.

Carduccis dikter är kanske inte riktigt min favoritlektyr men jag är glad att ha hittat den enda? svenska översättningen av dem. Just "Sankt Martins dag" verkar vara en av de mera populära av hans alster- om man kan döma av det man hittar på nätet (då förstås på originalspråket). Jag är tacksam att boken fanns kvar på biblioteket (den kommer faktiskt från Malmö....).

Hämtat från biblioteket

En mycket liten volym med valda dikter av Giosué Carducci finns nu på mitt läsbord. (Albert Bonniers förlag, 1894). Det är verkligen med andakt jag håller i den här boken. Den inleds med en "lefnadsteckning" - Aline Pipping har översatt och även bidragit med den korta biografin. Så här beskriver hon poetens yttre företräden:
-
" Carducci är liten till växten och något fetlagd, hans svarta , djupt liggande ögon gnistra som eldkol, och i det svarta täta och starkt krusiga håret och skägget av samma färg blanda sig rätt många silfverstänk. Den nervösa rösten, de snabba åtbörderna och ansiktets starkt svällande ådror vittna om ett ytterst häftigt och lätt uppbrusande lynne, men kring mun och ögon leker ett nästan barnsligt drag af hjärtegodhet."

Carducci fick Nobelpriset år 1906.