Hunger och siden av Herta Müller

Tretton essayer- utgivna på tyska ffg 1995- nu äntligen översatta till svenska. Tack till Bodil Zalesky (översättare) och tack till Tranans förlag (utgivare).

Många bokbloggare hade förmånen att lyssna på och se Herta Müller under bokmässan- jag avundas er allihop. Det måste ha varit något alldeles speciellt och helt oförglömligt. Hennes roman "Hjärtdjur" blev en av mina största läsupplevelser under 2009. (Och tack till Lyran och hennes fina "jordenruntresa i litteraturens värld, säger jag.)

Nu har jag alltså läst "Hunger och siden" och det är med vemod och saknad jag lägger boken ifrån mig. Jag skulle vilja se den person som inte blir berörd av dessa berättelser/debattinlägg/tankar. Här kläs diktaturens kreatur av- inte bara inpå bara kroppen- utan inpå skelettet. Ingen kan skildra det totalitära samhället så som Herta Müller- och jag, jag som har växt upp i en skyddat tillvaro, i ett litet neutralt, demokratiskt och lugnt land- kan aldrig förstå vad det innebär att vara under stöveln på diktatorn och hans anhang.

Den mest personliga och den mest fasansfulla berättelsen/essayen är just den som gett namnet åt boken "Hunger och siden"- med undertiteln Män och kvinnor i vardagen. Här beskriver Herta Müller hur folk köar för att köpa "frusen sten"- denna frusna sten består av "hönshalsar, hönsvingar, hönsfötter, hönshuvuden". Man hade köpt kött, sa man och så gick man hem med dessa isklumpar alltmedan det tinande hönsblodet droppade längs benen. Den nakna bilden av hungern.

Blommor är betydelsebärande, symboliska- de vackra blommor bondkvinnorna säljer i stadens gathörn (solrosor, liljekonvaljer, snödroppar) hör, säger författarinnan, till landet. De ställs i kontrast till maktens blomma som var- den röda nejlikan - en hållbar, stel och mycket opersonlig växt.

Herta Müller skriver om kvinnorna, hur de tvingas att föda minst fem barn- aborter är förbjudna. Alla gravida kvinnor registrerades. De illegala aborterna var givetvis många och farliga. Många kvinnor försökte på egen hand- medlen var många. Att använda plastslangen från en rundsticka var t ex mycket vanligt. Det är fasansfull läsning.

Humor finns det trots allt också- i allt detta svarta- och roligt blir det när det diskuteras språk. Diktaturer brukar ofta förespråka "prydhet"- Rumänien inget undantag, men just rumänskan är tydligen ett mycket mustigt språk och Herta Müller säger att hon talar rumänska när hon svär, eftersom tyskan inte har denna typ av "livfulla svordomar". Ett exempel ger hon:

" På en arbetsplats hade en kvinna i vredesmod under ett möte sagt : "Vad fan, min kuk, vill ni?" När kvinnan lugnat ner sig ursäktade hon sig för ordet "fan" . Folk i salen skrattade. Då frågade kvinnan med undran i blicken: "Varför, min fitta, skrattar ni?"

"Hunger och siden" känns som mycket angelägen läsning- vi ska inte glömma och vi ska vaka och värna, vaka och värna.