Farväl till Lyckolandet och Solstaden

Med stor saknad lägger jag "Minsk" åt sidan. En berättelse om en stad- och vilken berättelse! På ett mycket poetiskt språk betraktar Artur Klinau sin hemstad i skrift och dessutom ger han oss en historisk bakgrund. Väl så intressant. Som en extra bonus finns alla de talande fotona. Solstaden... i landet Utopia. Diktaturer gör ofta anspråk på att vara utopier (Herta Müller utvecklar den diskussionen i " Hunger och siden").

Minsk är staden som ständigt förändras- som har raserats, förstörts och åter byggts upp.

"Jag är född i Visionernas Solstad, där det finns två städer: Lyckosamhället som man trodde på, och därtill själva Staden. Den första Staden har smält bort, den andra finns kvar som ett monument över en strävan efter det som inte kunde förverkligas, ett grandiost scenario för en romantisk, högstämd pjäs med titeln "Lycka". Utopin som blev till Verklighet. Den fanns verkligen- Ön som icke finns! Det finns två som kan vittna om detta: Solstaden och jag.

Vi vandrar med Klinau längs boulevarderna och han berättar stadens över tusenåriga historia- ofta en grym och blodig sådan. Vi får bakgrunden till byggnader, parker och statyer- och lär känna de människor som bott här.

Vi får också en del skrönor om de så kallade "Gudaskulptörerna" (de som gjorde statyerna av Lenin och övriga kommunistledare) - ibland söp de här skulptörerna till ganska ordentligt och si- då fick Lenin plötsligt ståta med två huvudbonader- och hans utsträckta arm pekade någon gång rakt mot ortens spritbutik. Historien om den flygande Lenin är obetalbart rolig- den här gången ville "gudaskulptörerna" ha betalt i förskott. Naturligtvis söp de upp pengarna - vad göra? Jo, man tillverkade en staty av frigolit som målades i bronsfärg. Sedan utkvitterade man resten av arvodet och stack illa kvickt från platsen. Samma höst kom en rejäl storm- och Lenin flög iväg- högt över staden och där snurrade han runt och pekade "än västerut, än österut, än söderut, än norrut, än mot marken och än mot Mars. "Gudaskulptörerna" fick man inte fatt på igen....

Boken avslutas så här poetiskt:

"Om ni lämnar Staden en sommarkväll efter en gassande dag andas en fuktvarm vind mot er från det hav som inte finns i Staden. Om det är vinter kommer ni att minnas den genomträngande svartvita, frostiga klarheten hos Staden, denna besynnerliga Stad, borttappad i sin ensamhet där Europa slutar och kontinenten drar vidare mot oceanerna".

"Minsk- Drömmarnas solstad" är en av de vackraste böcker jag läst. Den glömmer jag inte i första taget. Översättningen är gjord av Lars Erik Blomqvist. Ersatz förlag.