måndag 17 oktober 2011

Svaneke den 11 april 1918


Ett foto svårt märkt av tidens tand. Ett foto som man inte velat ha framme. Ett foto som bara väcker sorgliga minnen. Det är taget för nästan hundra år sedan- tre små barn har just mist sin mor- de har gått bakom hennes kista uppför den branta kyrkbacken i Svaneke och sedan stått vid graven och gråtit. Nu är de föräldralösa- pappa dog året innan. Moster tog fotot- för så skulle det vara. Ett minne och ett sätt att visa respekt. Flickorna har svarta sammetsband om halsen. Sorgen lyser ur deras små ansikten. Pojken förstår inte lika mycket- han var bara fyra år gammal och skulle aldrig komma ihåg sina föräldrar- men deras foto hade han på sitt skrivbord hela livet.


Barnens hela värld slogs i spillror och de fick växa upp på skilda håll- tala olika språk. Det gick bra för dem alla tre men om det svåra som de genomlidit ville de inte berätta. Först mot slutet av sitt liv kunde min mor - för det är hon som står längst till vänster på fotot- skriva ner sina minnen.


Mina morföräldrar dog båda av tuberkulos.

7 kommentarer:

Vicky sa...

Vilken oerhört sorglig historia bakom det vackra fotografiet. Men vad värdefullt för kommande generationer att din mor tillslut ändå orkade berätta.

mimmimarie sa...

Vilken sorglig skatt att bevara och vilket tidsdokument. När slutade man att klä barnen så egentligen?

Hermia sa...

Ja, vilken gripande historia som rymdes i det fotot. Och så fint du berättar den.

bokrikedom sa...

Mina ögon tåras när jag läser detta. Tack för att du delade med dig!

Ingrid sa...

Vicky: Ja- det är ett mycket värdefullt dokument och jag är glad att min mamma orkade skriva ner sina tankar till slut ändå.

Mimmimarie: Det är mycket sorgligt- Jag undrar också över klädestraditionen.

Hermia: Ett foto kan så ofta säga mera än tusen ord- tack Hermia!

Bokrikedom: Tack "i lige måde".

Emmas Bokhylla sa...

Oj, vilken oerhort sorglig historia, tack for att du delar med dig av det.
Tank att en bild kan rymma pa mycket.

Ingrid sa...

Emma: I ett foto ryms så mycket- och jag har nog blivit väldigt präglad av mina morföräldrars alltför tidiga död.