fredag 28 oktober 2011

Blad ur höstens arkiv


Bo Carpelan gick ur tiden i februari i år. Mer än fyrtio diktsamlingar, romaner och böcker för barn och unga, hann han ge ut under sitt liv. Många var de priser han tilldelades.


"Blad ur höstens arkiv" (en roman) kan väl sägas vara hans testamente och sammanfattning av ett långt diktarliv. Jag blev mycket glad när jag hittade boken på biblioteket.


Språket är mycket poetiskt:


"Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt" (s . 16).


" Lyssna till regnet innan det faller, sade poeten. Jag lyssnade. Torkan fortsätter. Hösten har stannat vid det förgängligas gräns. Kafka vill att böcker ska drabba oss som en smärtsam olycka. Varför inte som en smärtsam lycka? Ordens magi som en nödvändighet, ett krav. Orden, i dig. Att skriva, handla."


Hela romanen består av korta kapitel/skisser på ett par sidor. Det är koncist och vackert- klart som en fjällbäck. Det är höst i poetens liv- och hösten håller på att bli vinter. Jag försjunker helt i orden som blir till en symfoni över åldrandet.

2 kommentarer:

Hermia sa...

I februari var jag på en bibliotekskonferens i Helsingfors - precis så Carpelan gick bort. Bibliotekschefen där meddelade med gråten i halsen detta och pratade mycket varmt om författaren (och biblioteksmänniskan) Carpelan.

Jag har dock bara läst lite av de dikter han skrivit. Fint du lyfter fram honom, det är vackra texter.

Ingrid sa...

Hermia: Jag har heller inte läst så mycket av Carpelan- men känner mig mycket lockad att låna hem en eller flera diktsamlingar. Jag förstår att hans bortgång var en stor förlust för den litterära världen. Han tecknar naturen och livet så vackert.