Ljubljana- huvudstad i Slovenien (lånad bild)
Mitt eget möte med landet blir ett litterärt sådant- jag har precis hämtat min fjärrlånade "Drängen Jernej" av Ivan Cankar på biblioteket. Det är snarare en lång novell än en roman så jag hoppas hinna läsa ut i kväll. Det lär väl inte drälla av översatt slovensk litteratur här i Sverige så jag får vända sidorna med andakt.
(Bokförlaget Anthropos , 1982).
Någonstans måste jag börja och varför inte med kvinnorna. Gina Kaus (1893-1985). Österrikisk författarinna och hon fick Fontanepriset för sin första roman "Der Aufstieg" 1921. Hon umgicks i intellektuella kretsar både i Wien och Berlin. Gina Kaus tvingades fly till USA -skrev teaterpjäser och filmmanuskript. Många noveller och romaner producerade hon också- och en biografi om Katarina den stora (den finns översatt till flera språk, även svenska).
Daniel Hjorth skriver om Gina Kaus i sin essäsamling "Gränslösa" (och den har jag beställt från biblioteket liksom "Atlantresan" från 1932).
Jag fastnar för Hildegard av Bingen som skriver om hunden som människans trognaste vän och att djävulen hatar hundar just för denna egenskap. Hon skriver också om hundens starka intuition och läkande inverkan på människan. Hildegard av Bingen levde på 1100-talet och firas som helgon runt om i världen. Hennes örtlära har kommit i många nya upplagor- och finns att få via bland annat nätbokhandeln.
(Fotot från Wikipedia)
Här brinner de på bokbålet- verk av en mängd "misshagliga" författare. Hitlers lakejer står i givakt och jublar när den ena efter den andra av de utvalda böckerna slängs på elden. Platsen är Berlin och det är den 10 maj 1933.
Jag hade den här boken i min hylla som liten (och då i svensk översättning). Tack till Bai som väckte många fina minnen till liv! Nu har jag boken igen- på norska.
Mascha Kaléko (1907-1975) föddes i det gamla Galizien (Chrzanów) i den del som idag tillhör Polen. Precis som så många andra flyttade hon med sin familj därifrån efter första världskriget. Främst är hon känd för sina dikter som hon först fick publicerade i tidningarna Vossische Zeitung och Berliner Tageblatt.
Jag har roat mig med att kolla vad som säljer bäst i Europa just nu (det vill säga Tyskland, England och Frankrike). I Tyskland går det mycket bra för katten Nero Corleone- och detta är en uppföljare till en tidigare bok om samma katt. Nero Corleone är alltså från Italien- och han har blivit transporterad därifrån av en tysk familj som hittat honom under en semester. Nu bor Nero Corleone i Köln men han längtar tillbaks och så... ja- titeln avslöjar handlingen. Nero Corleone återvänder.
Elke Heidenreich är en känd barnboksförfattarinna- och hennes första bok om katten Nero Corleone finns faktiskt att läsa i svensk översättning. (Utgiven av Brombergs förlag).
I Frankrike är de här rävarna populära-visst ser omslaget lockande ut? Boken är från början skriven på italienska (tror jag)- en söt och rar berättelse verkar det att vara.
"Uri Abogi, our father, we have nothing to envy in the world.
Min mamma är borta sedan många år- men ändå alltid närvarande. Minnen, foton och böcker- brev och anteckningar .... Hon fick ett långt liv- det hade hon inte väntat sig- i hennes släkt blev man sällan över 60 och många blev knappt 40 en gång. "Jag har blivit gammal som Methusalem" brukade mamma säga. Hög ålder är inte alltid en gåva- vännerna har gått bort och likaså de flesta släktingar. Det kan bli mycket ensamt mot slutet.
Mamma blev föräldralös vid sex års ålder och hon fick sannerligen ingenting gratis här i livet- allt fick hon kämpa för. Syskonen skildes hon från (det var ingen som orkade/ville ta hand om tre små barn på en gång)- hon tvingades lämna sitt hem och sitt land- fick byta språk. Läshuvud hade hon (det hette så på den tiden) men det tröt med pengarna och de flesta gymnasier var stängda för flickor. Räddningen hette Hermods korrespondensinstitut- där fick många ungdomar möjlighet att förkovra sig på den tiden.
Hermods var ett stort och viktigt landmärke i Malmö under många årtionden. Adressen var Slottsgatan( mittemot Kungsparken.)
Ett mycket prestigefyllt italiensk litteraturpris - och stort verkar det att vara. Här är 2010 års vinnare. (Många kategorier).
Höllvikens bibliotek är ganska fint, tycker jag- runt och "ovanligt" dyker det upp på näthinnan när man kör genom "byn". Idag stannade jag till och tog mig tid att leta bland hyllorna (mer om detta senare). En lista på rekommenderad tyskspråkig litteratur nappade jag raskt åt mig.
Allt som allt blir tolv böcker nämnda- och bland dem den här - och jag hade inte hört talas om vare sig boken eller författaren. Det fick sin förklaring när jag började leta- "Svärmen" är en science fiction-roman och jag är urdålig på den genren. "Svärmen" kallas bl a för en "ekologisk thriller" och den är rejält tjock- över 800 sidor.... HÄR en länk till handlingen (om man nu inte tänker läsa boken förstås- då kanske man inte ska tjyvkika...)
I dagens Sydsvenska läser jag om en bok av Sandra Petrignani "Rom och floden som delar staden"- och så väcks mitt intresse- jag letar vidare och hittar ett nytt förlag
Min mammas allra bästa väninna hette Ingeborg och hon hade alltså namnsdag den 28 maj. Ingeborg brukade bjuda sin familj och sina vänner på kaffe med dopp på det trevliga caféet i Pildammsparken i Malmö för att fira dagen.
Alberto Manguel
Man kan onekligen spekulera över ödets ironier och historiens underliga kringelikrokar när man läser den ypperligt skrivna biografin om Victoria av Preussen "Empress Frederick" - eller Vicky som hon också kallades- äldsta dotter till drottning Victoria och hennes Albert. Om Frederick hade fått leva.... om inte hans far hade blivit så gammal och virrig... om inte sonen Wilhelm hade fötts handikappad och om han inte blivit så hårt uppfostrad... Hade det då blivit krig? Hade världen sett annorlunda ut? Ja, det kan jag inte låta bli att fundera över. 
Hannah Pakulas biografi är en tegelsten men varenda sida är värd att läsa. Hon har verkligen gjort sitt jobb ordentligt och forskat i källorna- men så spottar hon heller inte ur sig böcker på löpande band. Samtidigt kan man gärna titta på den utmärkta serien "Fall of Eagles"- då går det upp många talgdankar (som min mattelärarinna brukade säga).
Är det vemodigare i Brno än någon annan stans i världen? Det vet jag inte men Karl-Markus Gauss skriver om regnet som faller i strida strömmar över staden och om hur man glömmer sin egen privata sorgsenhet (den sköljs bort av all väta ovanifrån) för att till slut hamna i det stora existensiella svårmodet. Så berättar Gauss om Brnos store diktare- han som dog två gånger (först genom sin exil och sedan "på riktigt")- Ivan Blatný. Blatný föddes i Brno år 1919 - han skrev bland annat motståndsdikter, mot nazisterna . Att skriva dikter, sa han, var inte märkvärdigare än att "upptäcka att regnet får stegen mot grusvägen att låta annorlunda".
Den här boken (som kom ut 2009) har kallats "en triumf över barbariet" och ett pionjärarbete. Här redogörs för så gott som samtliga de författare som fick sina böcker slängda på det stora bokbålet (10 maj 1933)- och många av dem blev sedan helt bortglömda. Nu tar Volker Weidermann fram dem ur glömskans mörker. Han har fått lysande recensioner för sitt arbete.
I Karl-Markus Gauss bok "Im Wald der Metropolen" läser jag om den slovenske författaren Ivan Cankar (1876-1918). Gauss skriver att i Ivan Cankars noveller och berättelser dör fler människor än i alla andra verk i litteraturhistorien. Det låter inte särskilt upplyftande men ändå väcks min nyfikenhet (som kan stillas i någon mån eftersom Cankar har blivit översatt till svenska så sent som 1982 "Drängen Jernej" kom då ut på Anthropos förlag). Jag blir inte förvånad att se att Cankar själv dog ung- bara 42 år gammal var han när han avslutade detta livet (genom en olyckshändelse).
Jag följer en schweizisk bokblogg. Fråga mig inte var jag hittat den för det har jag glömt :-) hur som helst - Hos Lesefieber recenseras idag en bok av Katja Henkel- "Rosa Rabenstein 1 neue Nachricht"- som handlar om en liten flicka som dragits med på semester tillsammans med sina föräldrar- älvor med galna påhitt och önskestenar... är del av handlingen... Jag tycker att det verkar vara ett finurligt och spännande hopkok- även för vuxna! 
Brasilien berättar... noveller- hela 37 stycken. (Några av dem beskrivs som "mikronoveller")- det är Tranans förlag som ger ut. Jag hade lagt upp högavis med böcker på min önskelista men när det kommer till att köpa måste det till kraftiga nedskärningar (jag vill ju gärna ha mat i huset också....)- men just den här lilla boken tillsammans med Adriana Lisboas "The Hut of Fallen Persimmons" fick stanna kvar ända fram till slutögonblicket.... när jag tryckte på den sista send-knappen... nu får jag vänta (inte så länge,hoppas jag).
Marie av Rumänien fick ett spännande liv- men om det alltid var så lyckligt- nej, det tror jag inte. Hur som helst fascinerar hennes öde- och jag har länge kikat på Hannah Pakulas biografi- nu har jag beställt den. Marie levde under en svår tid i Rumäniens historia- hon fick se och vara med om mycket. Hannah Pakula har också skrivit en biografi om drottning Victorias äldsta dotter Victoria "Vicky" ("An Uncommon Woman"). 
Dragatus verkar vara lätt att missa när man kommer körande i bil - åtminstone om man får tro Karl-Markus Gauss. Sent på kvällen kommer de fram- Gauss och hans fru- och tar in på ett litet pensionat. På matsalsväggarna hänger inramade foton och det finns vitrinskåp med gamla böcker och manuskript. Det här huset, visar det sig, är poeten Oton Zupancics barndomshem.
Zupancic (1878-1949) föddes í Vinica och skickades så småningom till Ljubljana för att gå i gymnasium där. På den tiden ansågs Dragatus vara världens ände. Fem språk lärde sig Zupancic behärska och han översatte många goda böcker från världslitteraturen till slovenska så att slovenerna skulle kunna få möjlighet att läsa de stora klassiska verken.
"Blank Gaze" av José Luis Peixoto fick José Saramagopriset år 2001- och det är klart att jag är nyfiken... och man kan ju alltid hoppas att några av Peixotos böcker kommer i svensk översättning. Ett par av dem finns tack och lov på engelska.
Min väninna Mala har varit i London och där har hon provianterat böcker i mängd- hon tipsade mig om en av dem som hon fattat speciellt tycke för- "Equator" av Miguel Sousa Tavares (jo, han är portugis). Boken handlar om kolonialismen och den koncentrerar sig på förhållandena på ön São Tomé e Principe. Där odlas främst kokospalmer och handlingen tilldrar sig vid förra sekelskiftet. Jag tänker att jag säkert kan lära mig något nytt. Boken har fått positiva recensioner i både The Independent och i Il Corriere della Sera.
En man går in i ett antikvariat i Prag- han andas in böckernas doft och njuter av att vara i en värld som är varm, tyst och fylld av levande gamla böcker. Men.. så hittar han en bok i ett band av mörklila sammet- med okänd skrift.
Illustrationerna är lika vackra och gåtfulla som språket- och det är något magiskt och förtrollande över den här berättelsen som gör att man tvingas läsa, tvingas tränga in i en värld befolkad av dessa särpräglade människor, djur och händelser.
Så här reciterar fågeln Felix:
---
"Platserna vi kallar periferi är det hemliga centrum i vars periferi vi lever. Fågeln Felix, recitatören som har suttit på glänsande robotars axlar på irrfärder i gallerierna, säger dock: detta hemliga centrum är i sig endast periferin av ett än mer avlägset centrum ett sista centrum som strålar i en dröm bortom tusentals gränser.--"
Michal Ajvaz säger så här: " En annan stad" är framför allt en roman om vårt seendes begränslingar---- kanske en roman just om allt det som vi uteslutit ur våra liv."
"Varje verkligt möte slår sönder den värld vi känner till."
Den här boken måste läsas långsamt - den är inget man hastar igenom. Min egen startsträcka var ganska lång men plötsligt var jag helt fast. Kvar finns bilderna av snön som faller i lätta flingor över ett annat och annorlunda Prag- kvar finns recitationsfågeln Felix med orden som öppnar dörrar- och kvar finns en stark och intensiv längtan att få utforska mera av detta mycket annorlunda författarskap.
Översättningen är gjord av Tora Hedin - läs Bodil Zaleskys intervju av henne HÄR.
Rudolf Kerkhoven är en ung man med ambitioner- han vet vad han vill och han arbetar hårt och flitigt för att nå sina mål- att skaffa sig en plats på kartan i Ostindien genom att bli teodlare. Hans familj är väl förtrogen med livet i "kolonierna" och han får därför en god start. Hella Haasse har skrivit en mycket intressant roman om en svunnen tid. Romanen är en familjekrönika men huvudpersonen är Rudolf Kerkhoven och vi får följa honom genom livet- som blir en kamp för överlevnad trots goda odds från början.
Den här författarinnans namn kommer jag att lägga på minnet. Zsuzsa Bank är född i Tyskland av ungerska föräldrar- och hennes roman "Simmaren" har faktiskt blivit översatt till svenska (2004).
