En dvärgflodhäst och en familjehistoria

Fotot är lånat

 Visst är han/hon söt? Outgrundlig blick och kanske lite sorgsen? Jag tror inte att jag har träffat någon av det här släktet (dvärgflodhästens) men med litteraturens hjälp kan jag råda bot på åtminstone en del av bristen.

Thorén & Lindskog förlag har gett ut Arno Geigers "Den gamle kungen i exil" , en mycket läsvärd och sorglig, bitvis också rolig bok om en äldre man som drabbas av alzheimers sjukdom. Arno Geiger är en österrikisk författare (f.1968) och nu har han kommit ut med ännu en roman- den här gången handlar det om ungdom och rotlöshet - en dvärgflodhäst spelar en avgörande roll i berättelsen, läser jag. Jag tror att boken kommer att översättas till engelska men ännu så länge har jag bara hittat den tyska originalversionen vid mina sökningar.

Jag blir intresserad av att läsa- bara det att få in en dvärgflodhäst i handlingen....

En ny utgåva av Berhard von Brentanos "Theodor Chindler" (ursprungligen skriven år 1936) finns också att få tag på. Här berättar författaren om en familjs strävanden under tiden kring första världskriget- scenen är Tyskland och Berlin.

Under 1930-talet tvingades von Brentano i exil (som så många andra författare) och han flyttade till Schweiz.  Von Brentano var produktiv men "Theodor Chindler" anses av många vara hans förnämsta verk.  Ytterligare en bok som jag väldigt gärna skulle vilja läsa och gärna också skulle vilja se i översättning.

Tyskspråkigt nytt

 Jag har kikat på "Bestenliste" - en lista som är hopställd av ett trettiotal tyska litteraturkritiker- över månadens favoriter. Två av böckerna känner jag ett omedelbart sug efter. Många har  läst Angelika Klüssendorfs "Flickan" (jag skrev själv om den här) . Nu kommer del två i den berättelsen- flickan fortsätter sin vandring genom livet och för den som vill veta hur det går är ju den här romanen ett måste. Som jag förstår det ska det komma en tredje del också med tiden. Jag är säker på att en svensk översättning är på gång av "April."

"Flickan" av Angelika Klüssendorf utgiven på Thorén & Lindskog förlag.

Familjeromaner- skrivs de fortfarande har en del kritiker undrat. Per Leos "Flut und Boden" har hur som helst klassificerats som en sådan. Här handlar det om en tillbakablick på Tysklands historia - med nazitiden i fokus. Allt "silat" genom två bröder som får helt olika öden. Idag är det barnbarnen som skriver om sina mor- och farföräldrars levnadsval och historia."Flut und Boden" är jag rejält nyfiken på.

Siegfried Lenz Amerika

Jag har skrivit om den här boken tidigare men eftersom de här dagarna får mig att minnas en annan tid- en tid som verkligen har etsat sig fast i hjärnan på alla oss som var med- blir det omtagning.

Siegfried Lenz har varit produktiv som författare i så gott som hela sitt liv och hans böcker har också översatts flitigt till andra språk- bland annat svenska (Förlaget Thorén & Lindskog har bidragit med två kortromaner "En tyst minut" och "Vilken teater").

Förra året kom Lenz ut med "de enda dagboksanteckningar" han fört- och det var noteringar från en resa i USA under hösten 1962. Resan varade i drygt en månad och författaren kryssade sig fram i staterna från öst till väst och så tillbaks igen via bland annat New Orleans. Avsnitten är korta och koncisa men Lenz är givetvis en mycket god iakttagare (med "the writer's eye)- han missar inte mycket med sin örnblick.

Nu var det alltså 1962 och när Lenz anländer hamnar han så gott som genast mitt i en av de allra största politiska kriser någonsin- Kubakrisen. I Boston råder det full beredskap den 24 oktober och invånarna där väntar på det krig som de är helt säkra på ska komma. Man frågar efter skyddsrum och "säkra platser". Hotellets portier säger "The United States are prepared to go to war". Lenz kan inte göra så mycket utan fortsätter att äta sin stadiga frukost (han uppskattar mycket frukostarna i USA).

"Amerikanisches Tagebuch" är lättläst och ger en mycket god bild av det amerikanska samhället som det var då- man kan också läsa om den tacksamhet som det tyska folket kände inför president Kennedy som "räddade Berlin undan ryssen". Det var inte för inte som Kennedy blev så hyllad i just Berlin sommaren 1962- men det är givetvis en annan historia.


Det här inlägget borde jag ha skrivit i torsdags men ... nu blev det bättre sent än aldrig.....

Wien år 1927

Justitiepalatset i Wien (foto från slutet av 1800-talet)- en mäktig byggnad.

Veckans tyska torsdag (som blev fredag för mig den här gången) förde med sig att jag äntligen har börjat ta mig an Erich Frieds memoarer "Mitunter sogar Lachen". Det är en bra titel - redan som sexåring fick han vara med om mycket skrämmande händelser (Fried var född år 1921).

År 1927 hade inte börjat bra i Österrike och redan i januari kom det  till en svår konfrontation mellan socialdemokratiska och högerextrema grupper- en arbetare sköts till döds och i den påföljande rättegången friades förövarna. (De försvarade sig med att de skjutit i självförsvar). Detta ledde till protester som kulminerade i juli samma år- polis och arbetare kom i våldsamt handgemäng med varandra- och våldet eskalerade snabbt och okontrollerat. Det kostade nära 90 människor livet (av dem 86 arbetare.)  Den lille Erich Fried kunde se hur man bar bort döda och blodiga människor från sitt fönster.

Justitiepalatset sattes i brand och det dröjde ända fram till småtimmarna innan brandmännen fick kontroll över elden.

Samma jul skulle Erich deklamera dikter på skolavslutningen- då såg han att polischefen satt i salen och så sa han "Mina damer och herrar jag kan tyvärr inte deklamera min juldikt. Jag har precis fått veta att polischefen herr Schober finns i publiken. Jag  såg hur det gick till på den blodiga fredagen (Blutiger Freitag)  med så många döda och sårade som bars iväg på bårar- ja, jag kan inte läsa någon dikt inför herr Schober"

En modig och vältalig liten pojke! (Herr Schober lämnade salen.....)

Om 1920-talet var oroligt så var det inget mot vad 1930-talet skulle bli.

Mitunter sogar Lachen har getts ut av Wagenbachs förlag.

Tysk läsning på gång

Jag har långsamt och noggrant gått igenom min önskelista av tyska böcker. Det blev till slut en trio som jag nu ivrigt väntar på att läsa. En av de tre är Mely Kiyaks bok om den tysta och lite bortglömda trädgården- en trädgård som ligger mitt i staden Fulda. Fulda är en stad i södra Tyskland och den gömmer på mycket av gammal historia.

Mely Kiyak skriver om trädgården som nunnorna vårdar och som också den har en lång och intressant historia.

"Mitten in der Altstadt von Fulda gibt es einen Garten. Dieser Garten hat eine lange Geschichte. Er gehört zu den Benediktinerinnen und ihrem Kloster. Wenn man im Sommer an der Sandsteinmauer entlang geht, erhascht man vielleicht einen Blick auf die Zweige eines Quittenbaums. Hinter dieser Mauer leben nach dem Zweiten Weltkrieg neunundneunzig Schwestern. Schwester Laurentia, damals schon über sechzig Jahre alt, erfährt von einem Pulver aus England, das binnen weniger Wochen Kompost in duftenden, krümeligen Humus umwandeln soll. Sie übersetzt das englische Buch und beginnt, mit der Rezeptur zu arbeiten. Auf einmal geht alles sehr schnell..."

En tysk fredag

Foto: Spongefeld


Bokmoster firade torsdag på tyska och skrev flera inspirerande inlägg om tyskspråkig litteratur. Jag är lite på efterkälken och så får det bli tysk fredag hos mig i stället. Den firar jag genom att titta lite extra på författaren Edgar Hilsenrath (f.1928 i Leipzig). Edgar Hilsenrath har varit världsmedborgare- inte för att han så gärna ville utan för att han blev tvungen. När Hitler kom till makten drogs snaran åt och Hilsenrath tvingades fly år 1938 (kristallnatten) med sin mor och sin bror till Bukovina. Hilsenrath överlevde kriget (i ett ghetto) och utvandrade sedan till Palestina. Där trivdes han inte utan for vidare till Frankrike och sedan till USA. Sedan år 1975 är Hilsenrath bosatt i Tyskland igen.

Ett par av Hilsenraths böcker har översatts till svenska (Nazisten och frisören , 1979 och Natt, 1981). "Das Märchen vom letzten Gedanken" hittar jag dock inte bland översättningarna men man kan läsa på engelska. Romanen handlar om armenierna och deras sorgliga öde.

Thorén och Lindskog förlag ger ut "Ruben Jablonskis äventyr"  av Edgar Hilsenrath i höst. En modern klassiker som jag absolut inte kommer att missa.

"I Edgar Hilsenraths självbiografiska Ruben Jablonskis äventyr följer vi författarens alter ego från början av 30-talet fram till Israels grundande. Ruben Jablonski föds i Halle i Tyskland men när Hitler kommer till makten tvingas hela familjen iväg. Jagade över halva den europeiska kontinenten drar de från Polen, vidare till ett judiskt getto i Ukraina, och via Bulgarien, Turkiet, Palestina och Frankrike, hamnar de slutligen i New York.Hilsenrath levandegör det judiska ödet under och efter andra världskriget på ett unikt sätt och berättar med legendens och det groteskas hjälp om de mörkaste åren av 1900-talet.Edgar Hilsenrath är född 1928 i Leipzig. Under kriget tvångsförflyttades han med sin familj till ett judiskt getto i Ukraina. Efter kriget flyttade han först till Palestina och sedan till New York, innan han 1975 återvände till Tyskland. Hilsenrath är den tyska litteraturens enfant terrible med en lång rad bästsäljare på sitt samvete." (förlagets beskrivning).

En universitetsmamsell

Dorothea Schlözer (1770-1825) var en av de så kallade "universitetsmamsellerna", en skara på fem lärda kvinnor som alla var döttrar till akademiker vid universitetet i Göttingen (och de var själva akademiker också, inte att förglömma).

Dorothea erövrade doktorsgraden i filosofi år 1787 och det var hon först om bland kvinnor i Tyskland. Hon kom så småningom till Lübeck där hon höll egen salong. Dorothea studerade också senare  i livet konst och blev skicklig med penseln. Hennes sista år blev svåra- hon miste två av sina barn (TBC)  och maken gick i konkurs. Dorothea Schlözer dog i Avignon i Frankrike dit hon rest med familjen för att komma i åtnjutande av ett bättre och mildare klimat.

Jag hittade den här boken som säkert är intressant att läsa men priset avskräcker.

'T' som i tyskspråkigt

Det är torsdag och då ska det vara tyskspråkigt. (Hej, Bokmoster!) I dag fick jag äntligen Klaus Wagenbachs "Die Freiheit des Verlegers" i brevlådan och jag har tillbringat en stund med att kika på kapitelrubrikerna och jag har faktiskt hunnit läsa några berättelser/essayer/minnen också.  Det här är en riktigt bra bok för den är innehållsrik och den spänner över många områden. Wagenbach skriver trevligt om barndomen, om författare, om tankar han har och har haft och underrubriken är ju också "Erinnerungen, Festreden, Seitenhiebe (pikar)".

Wagenbach är född 1930 så han har mycket att berätta. En väldigt vacker historia från barndomen är den om en speciell julafton- förmodligen år 1944. Familjen hade då sin bostad i Berlin men på grund av alla bombningar beslutade man sig för att flytta ut på landet. Kvar i huset lämnades lille Klaus angorakaniner (han hade många men pappa Wagenbach stannade kvar för att se om både kaniner och annat.) Så blev pappa sjuk, hamnade på sjukhus och när han kom tillbaka fanns inte huset kvar längre- det hade blivit bombat. I källaren sökte han så efter möjliga "rester av värde"- och vad hittar han då? Jo en liten angorakanin- en enda som överlevt detta förskräckliga. Kaninen hade klarat livhanken genom att kalasa på källarens innehåll av kål och äpplen. Så bäddades den lilla kaninen ner mjukt i en korg och överräcktes så småningom som julklapp till Klaus. Det blev den bästa julafton någonsin.

"Das war mein schönstes Weihnachten, ein Weihnachten mit meinem Kaninchen".

Fortsättning följer- det här är en bok jag inte kommer att kunna släppa.

En angorakanin. (Foto: Ross Little)

Tyskland/ tyskspråkigt i fokus

Idag ska man kika in hos Bokmoster för hon har utlovat "Tysk torsdag". Det ser jag mycket fram emot och jag tänker följa hennes exempel och försöka ägna den här dagen åt just det tyskspråkiga).

Igår tryckte jag på "send"-knappen för boken ovan. Jag tyckte att omslaget var vackert men naturligtvis var det mest innehållet som lockade. "Endlich Frühling" är en liten samling texter av (mestadels) tyska författare och de skriver naturligtvis om våren, den oftast så hett efterlängtade. Rainer Maria Rilke, Kurt Tucholsky, Heinrich Heine är några av dem (och jo, det finns ett par "engelskspråkiga" i översättning också men det får jag stå ut med). Jag tror att man lyckats få med mycket vackert på de 160 sidorna.

En kärleksförklaring till Berlin

När helgerna är över börjar postgången fungera igen och så hamnade den här fina boken i min brevlåda- den har jag längtat så efter. Författarnas Berlin kan den kanske också kallas. Kända och okända drar de fram genom sidorna- men alla skriver de om "sitt" Berlin. Fontane, Roth och Fallada är bara några av de författare som berättar om sina "Berlin-intryck".

Över 300 sidor och så mycket intressant att ta till sig...

Julius Hart inleder med sitt intåg i den stora staden (han reste med fjärde klass från hemstaden Münster).

"Auf der Fahrt nach Berlin! Vierter Klasse natürlich, durch eine warme leuchtende Herbstnacht dahin. Halb schlafend, halb wachend sassen wir, mein Bruder Heinrich und ich, und ein junges Geschäftsfräulein, das sich in Hannover zu uns fand, auf dem grossen Reisekorb, der unsere Schätze barg: Kleider, Wäsche, Bücher, Schreibzug, zwei Teller und Tassen und das Spiritusmachinchen."

"Berlin! Berlin! Nun hoch die junge Stirn,
Ins wilde Leben lass dich mächtig tragen.....

Bilder och dofter av Alsace

Kougelhopf (lånat foto)

Jean Egens "Die Linden von Lautenbach" är en hyllning till Alsace- och till den familj som bidrog till att ge honom en lycklig barndom. "Lindarna i Lautenbach" är en av de allra vackraste barndomsberättelser jag har läst- men den är inte bara fylld av idyll utan det finns också svåra partier med för Alsace har en historia som är kantad av krig och dragkamper mellan två stormakter. I sådana tvister brukar det vara civilbefolkningen som får betala det högsta priset- så också här.

Egens bok är rik på både syn- och doftintryck- förutom alla väl utmejslade porträtt av olika personer. Jean Egen var född år 1920 och det är mestadels i 1920-talets Alsace som vi kommer att befinna oss under läsningens gång.

Det första kapitlet har titeln "Döden i Alsace" och här beskriver Jean Egen först  sin älskade mormor Anastasias stilla insomnande i sitt hem i Lautenbach- hon var omgiven av sina kära och hela byn följde hennes sista kamp. Så följer ett par rader till: "Min mor hette Barbara- hon dog den 30 juli 1975, ensam bland andra sjuka som hon inte kände, i en sal på Lariboisièresjukhuset i Paris." Mellan de två dödsfallen ligger nära 50 år och en hel familjs historia.

Språket är vackert och det är omöjligt att inte bli berörd av de olika människoödena som ringlar sig fram på sidorna-  och fram träder också en provins historia- sedd ur den lilla människans perspektiv.

Alsace betyder också god mat och gott vin:

" Sontag ist Ess-Tag" det är då bagarna bakar "Bangala" och i hemmen serveras mustig soppa med tillsats av pepparrot som bränner i hals och svalg trots att man lagt i grädde för att mildra det starka. Massor av goda grönsaker, röda rädisor, svarta rättikor, krasse, tomater, gurkor.... och man serverar gärna vilt. Till efterätt så den starkt doftande Münsterosten- kungen av alla ostar enligt "Schangalas" (elsassiska för Jean) far.

"Und die Kuchen duften, und der Geist des Münsterkäses weht, eine gastronomische Liturgie am Rande der religiösen, die herrlichen Küchendüfte mischen sich zum Weihrauch, so eindringlich, dass ich jetzt meine Nase nicht daran hindern kann, sie zu würdigen."

Någon gång kan det hända att morbror Nicholas slaktar en kanin- hans kaniner har alltid namn efter starkt ogillade offentliga personer (t ex Mussolini och Von Papen).

"Schangala" berättar om sin första skolgång, om alla pojkstreck- men också om faderns svåra barn- och ungdom (pappa Seppala blev som nio-åring (och moderlös) skickad till en klosterskola i Frankrike- helt ensam). "Er hat sein Mutter verloren, er hat das Elsass verloren, und das Frankreich, das er sich ausgemalt hatte."--- Niemand ist so sehr allein ,wie der Seppala es ist." Så småningom blir Seppala inkallad till den tyska hären men han blir rasande arg och säger "jag är fransman och jag skiter väl i Tyskland"- då hamnar han i fängelse och sedan åter igen i tyska armén (som han lyckas fly från och så tar han värvning i franska armén som zouavesoldat i stället).




Boken slutar med de svarta åren- de år då Alsace åter igen blev invaderat av ovänligt sinnade trupper- nu marscherade de under hakkorsets fana. Detta blev också ett helt annat krig där inga "vanliga" regler gällde. År 1945, när Alsace var fritt,  hade också Schangalas familj decimerats och förötts av de hemska händelser som nästan ingen kunde värja sig mot.

Schangala blev vuxen, han flyttade till Paris men aldrig att han glömde sitt barndoms Alsace.

Sommar i Schlesien och en tur på Oder

Det hoppas jag få uppleva under julhelgen. Jag har letat vidare i min tyska hylla och här har jag funnit två böcker som jag bara måste ge mig i kast med. "Sommer gab es nur in Schlesien" är en samling korta berättelser (noveller och utdrag från romaner) av författare med anknytning till området. Här finns både kända och okända skribenter- bland de mera berömda: Hugo Hartung (det var han som skrev "Ich denke oft an Piroschka") , Gerhart Hauptmann, Horst Bienek och Jochen Klepper (1903-1942)- Klepper som fick ett så sorgligt öde. Mest känd är han för sin roman "Der Kahn der fröhlichen Leute"- en historia om en båtfärd på den stora floden Oder och om en lustig samling människor ombord. En lättsam berättelse förmodar jag och i bjärt kontrast till de onda tider som snart skulle svärta ner horisonterna för så många.

Önskelista: Tyskt i fokus

Bokmoster skrev mycket lockande om den här boken och jag har lagt upp den på min önskelista hos AdLibris. Jag väntar med att klicka på send-knappen ännu ett tag (bättre att vänta tills semestertiden är över och jag har nog att läsa för tillfället).

Franz Hessels strövtåg i Berlin på 20-talet skrev jag lite längtanfyllt om för ett tag sedan- det var på flanerandets tid... och här är ännu en bok som hamnat på önskelistan.

Joseph Roth upphör aldrig att fascinera mig- en fabuleringskonstens mästare är han. Soma Morgenstern har skrivit om Roths sista tid. Morgenstern tvingades i landsflykt år 1938 och kom att sluta sina dagar i USA (1976).

Jag behärskar tyvärr inte nederländska men Toine Heijmans roman har översatts till tyska "Irrfahrt" är titeln. En far tar med sig sin lilla dotter på en vådlig seglats. Boken har lovordats i tysk press- nå, vi får väl se.... Nyfiken blev jag i alla fall, tillräckligt nyfiken för att placera "Irrfahrt" på önskelistan. Nederländska författare i översättning råder det inte något överskott på, precis.

Tyska frestelser

Brevbäraren var vänlig nog att lämna Jean Egens självbiografi "Die Linden von Lautenbach" i lådan idag. Jag har redan börjat läsa- tyskan är inte svår och han har rejält med humor, författaren. En barndom i Elsass/Alsace är vad det mestadels handlar om. En berättelse om hur det var att växa upp i ett gränsland under framför allt 1930-talet.

En litterär guide över Berlin är väl mera lite av en uppslagsbok men jag hoppas kunna lära mig mera om både staden och alla de författare som har anknytning hit. Boken har också tips på litterära vandringar genom de olika stadsdelarna. Det hela börjar med "barock och upplysning" ovh sträcker sig långt fram till våra dagar. Det blir en del att smälta....

För att urvalet verkade så intressant....

Den här boken kunde jag inte motstå. Hela 30 kvinnoporträtt innehåller den och de löper över fem hundra år. En del kända och en del okända- precis så som jag tycker blandningen ska vara.


I ett av kapitlen får vi träffa konstnärinnan Maria Sibylla Merian (1647-1717) som målade utsökta naturbilder.

I ett annat introduceras Bettine von Arnim (1785-1859) som brevväxlade med Goethe.

Modern tid representeras av bland andra Anna Freud (dotter till Sigmund), Anne Frank och Friederike Mayröcker.

Två kungligheter får också plats i boken- "den stora" Maria Theresia (1717-1780) och drottning Luise av Preussen (1776-1810) - hon som försökte beveka Napoleon (det lyckades hon inte med).

Detta blir lärorikt och underhållande.

Älgattacker

Jag brukar gå in på Perlentaucher för att kolla vad som händer på bokfronten i Tyskland (man kan läsa de senaste bokrecensionerna från de större dagstidningarna bl a). Författarinnan Antje Ravic Strubel har ganska nyligen kommit ut med romanen "Sturz der Tage in die Nacht" - och hon deltog i årets bokmässa i Göteborg. Lär mer om henne här.

Antje Ravic Strubel har(haft?) en stuga i Värmland och hon har skrivit om sina svenska erfarenheter i boken ovan- den med älgomslaget. Jag läser att man bland annat får tips om hur man ska klara sig undan älgattacker när man plockar hallon i skogen.

"Sturz der Tage in die Nacht" har DDR som tema (det verkar vara en våg av "DDR-böcker" som väller fram just nu)- och den har fått blandad kritik- dock blev den nominerad till Deutscher Buchpreis (2011). Lite nyfiken är jag allt på den här författarinnan- kanske blir hon översatt?

Farväl till Heydekrug

Skulptur av Katharina Szelinski-Singer (född 1918) i Neusassen, Heydekrug.

Nu måste jag lämna tillbaka mitt exemplar av "Resan till Tilsit" av Hermann Sudermann. Den kommer att placeras på bibliotekets magasin igen. Tack för flera timmars underhållande läsning, säger jag till författaren varhelst han må befinna sig. (Förhoppningsvis på en bra plats). Boken har varit lite som en förkortad variant av "Tusen och en natt" med blandad litauisk/tysk "ton".

En väldigt trevlig novellsamling som jag minns med glädje.

Mitt tyska tröstpaket

Två "nya tyska" (Ja, den ena boken är förstås en litteraturhistoria men den behandlar enbart tiden efter 1945 så den får anses vara "ny".)

Angelika Overath skrev jag några rader om för ett par månader sedan- redan då ville jag läsa hennes dagbok från den schweiziska byn - Sent. Sent ligger i Unterengadin som är en del av kantonen Graubünden. Som jag förstår det ligger Unterengadin i det rätoromanska Schweiz.

Angelika Overath och hennes familj har en sommarstuga här och så bestämde de sig för att göra stugan till sin fasta boplats. I boken skriver hon ner sina tankar och funderingar - lagom lättsam litteratur för mig just nu. HÄR finns foton på trakten- det är hänförande vackert. Bokens titel är poetisk: Alle Farben des Schnees (Snöns alla färger).

Volker Weidermanns "Lichtjahre" är en bästsäljande litteraturhistoria som nu har kommit ut i pocketutgåva. Den ser jag fram emot att göra nedslag i- och att bli inspirerad att läsa flera tyska författare.

Behov av tröst....

Det blir ingen bokmässa för mig i år (heller)- och det är väldigt, väldigt tråkigt. Just årets tema är ju extra intressant. Nu ser jag fram emot många inspirerande blogginlägg- boktips- och givetvis ska jag titta på Babel i kväll. Fattas bara annat.

Ni som är där- njut av trängseln, mötena och all bokinspiration- och- som sagt- blogga på så att vi här ute i förskingringen får färska rapporter. Då känns det lite bättre.....

Det luktar lite gammal källare

Nu har jag räddat den här boken undan total glömska - för några kronor bara har den blivit min. Någon källare ska den minsann inte förvaras i- det blir bästa plats i biografi- och poesihyllan när jag väl har läst den. Fina illustrationer finns det också i boken om Tysklands motsvarighet till Rupert Brooke.

Haltet fest euer Herz,
Hütet euch sehr.
Wolken ziehen herauf vom Meer.
Nacht beginnt
Und der Sterbewind
Ächzt in des Dunkels Grunde.

O traurige Stunde
Wo böses erwacht,
Ihr werdet weinen
Zu Mitternacht. (från dikten "Der Abend") av Georg Heym

(Keep a firm hold on your heart. Take great care. Clouds are rising from the sea. Night is falling and the undertaker's wind is moaning in the heart of the darkness. Oh, sad is the hour when evil awakes; by midnight you will be weeping) (Översättning av Patrick Bridgwater).