German Genius- nedslag i den tyska historien

 När en bok på nära 1000 sidor landar (med rejäl duns) i brevlådan skapas stora förväntningar. Jag tror inte att jag blir besviken men det går naturligtvis inte att sträckläsa den här typen av litteratur. Man får välja och läsa bir för bit (typ: hur äter man en elefant?).

Jag fastnade i caféernas Wien. På bilden ovan en interiör från Café Griensteidl. Vid förra sekelskiftet satt de här "allihop"- Arthur Schnitzler, Hugo von Hoffmansthal och Stefan Zweig - för att nämna några i den illustra skara som hade Griensteidl som stamlokus.

Kapitlet har fått titeln "Sensibility and Sensuality in Vienna" och här avhandlas en mängd kulturpersonligheter från "cafétiden". Konst, musik, arkitektur, psykologi och naturligtvis litteratur får sin beskärda del .

Jag kommer att fortsätta att kryssa i boken- ett stort avsnitt handlar t ex om Weimarrepublikens tid (som indelas i tre faser) den första som varade i sex år (1918-1924) handlar om revolution, inflation och experimentell konst. Fas två (1924-1929) karakteriseras av ekonomisk stabilitet och               "Den nya sakligheten"  Sista fasen (1929-1933) , nummer tre, blev dramatisk med stigande arbetslöshet och växande politisk oro (med våldsamma inslag). Konst och litteratur kvästes till att passa makthavarna.

Peter Watson (f.1943) är historiker och journalist. Han har skrivit ett flertal böcker men jag tror inte att hans verk har översatts till svenska.

Den svävande ängeln

Den svävande ängeln. (Katedralen i Güstrow). Fotot är lånat.


Ett av de sista kapitlen i Neil MacGregors bok "Germany Memories of a Nation"  har rubriken "Barlach's Angel". Güstrow är en liten stad cirka 15 svenska mil norr om Berlin. Katedralen som är i rödtegel byggdes mellan 1226 och 1335. Den hyser ett mycket känt konstverk, ett konstverk som i sig innehåller en viktig del av tysk historia.

Upphovsmannen till den svävande ängeln är konstnären (och författaren) Ernst Barlach (1870-1938) och han kom till  Güstrow år 1910. Han anmälde sig som frivillig i det första världskriget men kom hem helt desillusionerad. Det han hade sett vid fronten kom honom att avsky kriget och han blev pacifist. År 1926 fick Barlach i uppdrag att skapa ett krigsmonument inför katedralens stundande 700-årsjubileum. Resultatet blev den Svävande Ängeln och skulpturen är tänkt att visa bilden av en mor som söker efter sin döde son på fälten i Flandern.

Efter avtäckandet började missljuden- det blev på ren och skär svenska ett himla liv. Nazisterna kom att avsky ängeln (de föredrog avbildningar av vackra muskulösa män) - Barlach fick motta åtskilliga hotelser, spott och spe Efter år 1933 togs hans konst och hans skulpturer bort från det offentliga rummet.

År 1937 anordnade så nazisterna en utställning i München med tema "Degenererad konst". Två av Barlachs verk fanns representerade och i augusti samma år togs hans svävande ängel bort från katedralen i Güstrow- den smältes ner så småningom. Barlach hade dock vänner och de lyckades (efter hans död) lokalisera  gjutformen och en ny ängel kunde skapas. Hur konstverket till slut kom tillbaks till sin ursprungsplats är en lång och spännande historia och den kan man lämpligen läsa om i Neil MacGregors utmärkta bok.

Minnen av en nation

Ruinerna efter Kreuzkirche i Dresden (kyrkan förstördes av preussiskt artilleri år 1760 - målningen är gjord av Bernardo Bellotto (1720- 1780).

Neil MacGregor (f.1946) är chef för British Museum och han har gett ut flera mycket älskade och lovordade böcker. Senast på den listan finns "Germany- Memories of a Nation"och den har jag som morgonlektyr för tillfället. Det är en rejäl klump, en inbunden bok på cirka 600 sidor väger en hel del. Kanske kommer det så småningom en häftad upplaga (men jag hade inte tålamod att vänta).

Man bör läsa långsamt och med lite eftertanke och begrundan för Tysklands historia är mycket speciell. Boken inleds med en samling kartor som väl kan illustrera detta- och det går från ett sammelsurium av småstater (start: år 1500) till en enhet som visserligen är reducerad till storleken men dock en enda massa. På 500 år har denna del av Europa varit genom åtskilliga stålbad- och i det första kapitlet länkas historien samman genom författarens blick på monumenten och de minnen som är förknippade med dem. Boken är rikligt illustrerad och med hänvisningar till både konstnärer och författare.

Berättelsen börjar i München och med Siegestor. (Fotot är lånat)

Triumfbågen i München restes i mitten på 1800-talet för att hedra "Bayerskt mod och tapperhet". Vänd mot norr står stridsvagnen som förs av Bavaria med hennes fyra lejon - och så långt är allt som förväntat vad gäller en triumfbåge- men på monumentets baksida möts man av något annat- där finns en inskription av senare datum:" Dem Sieg geweiht, vom Krieg zerstört, zum Frieden mahnend."  ( förärad segern, förstörd i krig, manande till fred".- Wikipedias översättning).

"a very uncomfortable reminder of failure and guilt. It proclaims a moral message: that the past offers lessons which must be used to shape the future." (s.xxvii)

Näst på tur för mig står kapitlet med rubriken "Lost Capitals".

Från biblioteksmagasinets dunkla vrår

Här ett verkligt magasinsfynd - Ragnar Svanströms " Kejsaren- En bok om Wilhelm II" från 1978. Boken sorteras in under K - alltså historia- för detta är inte alls en regelrätt biografi utan snarare ett porträtt av en tid där kejsaren bara är en av många aktörer (även om han givetvis har huvudrollen på scenen här).

Det hela är lättläst, lärorikt och rikligt illustrerat. En bok som borde bli odödlig. Man kunde annars hoppas att den gavs ut igen på nytt för den är inte alls märkt av tidens tand. Vad som hänt en gång för länge sedan ger ringar på vattnet som sträcker sig långt fram i tiden- här kan man läsa om en viktig del av Tysklands historia från 1888 (Tronbestigningen) ända fram till 1918 och första världskrigets slut (som för kejsarens del ändade snöpligt med abdikation och landsflykt).

Ett helt kapitel ägnas dessutom åt Diktarnas krig. ( Gerhart Hauptmann, Thomas Mann och Hermann Hesse är några av de författare som figurerar där).

Jag har haft Svanströms bok hemma tidigare men den är så trevlig att jag gärna lånar om (och om) igen.

Jag är mycket tacksam över att boken ännu finns tillgänglig.

Bron i Tilsit

Bron i Tilsit har sin alldeles egen historia- upphovet var ingen mindre än tsaritsan Elisabeth (1709-1762), dotter till Peter den store. Den första bron uppfördes år 1758 (under sjuårskriget) - och det var general Fermor som då lät göra en flytande brokonstruktion över floden Niemen. Först 1907 erhöll staden sin första fasta bro. "Fantastisk ingenjörskonst" löd omdömet. År 1944 var sagan all.

Så här ser bron ut idag. (Lånat foto).

Idag är Tilsit omdöpt till Sovjetsk. Jag läser Ulla Lachauers bok "Die Brücke von Tilsit" Begegnungen mit Preussens Osten und Russlands Westen.

Anarkisten som trotsade övermakten

Erich Mühsam (1878-1934), ungdomsporträtt - (fotot från Wikipedia.)

Jag fortsätter min resa i Tysklands historia tillsammans med Günter Grass. Nu är året 1934 och just detta kapitel var extra tungt och svårt- att läsa. Det handlar om anarkisten Erich Mühsam som mördades av nazisterna i koncentrationslägret Oranienburg (Sachsenhausen) den 9 juli 1934. Efter att ha torterat Mühsam på det hemskaste sätt ville vakterna tvinga honom att sjunga Horst Wessel-sången. Det vägrade han och valde i stället Internationalen. Mühsam återfanns sedan död, hängande inne på latrinen.

"Tittade man närmare efter såg man hur klåparaktigt det hade skötts. Att efterhand fingera självmord genom hängning föll sig naturligtvis svårt. "---(s. 106 "Mitt århundrade").

Mühsam var mycket involverad i den Bayerska rådsrepubliken år 1919 (som man kan läsa om t ex i Steve Sem-Sandbergs roman "Allt förgängligt"). Han författade otaliga böcker (och flera diktsamlingar)-på svenska finns dock inte mycket översatt.

Wie ich dich liebe

Wie ich dich liebe!
Denn ich liebe alle dunkeln Fragen,
die die Wahrheit hinterm Auge tragen,
-und die Worte lieb ich, die verschwiegen
auf dem Grunde einer Lüge liegen.
-Sag' mir nichts! -
Ich will aus deinem Wesen
tief heraus mir jedes Goldkorn lesen,
aus dem Schimmer der Verschwiegenheiten
will ich deiner Seele Bild bereiten;
und es soll in meinem Herzen stehn,
hauchlos rein - und nur für dich zu sehn.

Frühling

Das Fell der Erde schäumt in Wellen.
Aus Bäumen und aus Schollen quellen
des Frühlings Knospen auf wie Gischt.
-Dröhnt, Fluten - zischt!
Schlagt an die Dünen meiner Brust!
Treibt Frühlingsgrün aus meinen dürren Hängen!
Macht Leid zu Lust
und meine Liebe zu Gesängen!

Här en länk till en sida på engelska som tillägnas Erich Mühsam.

1972 var inte 1968

Vy mot Heidelberg vid Neckar (Wikipedia)

Jag har läst Steve Sem-Sandbergs bok "Theres". Det har många andra också gjort för boken har flitigt recenserats och berömts. Vad ska jag säga.... givetvis är detta vad man kallar för "god litteratur" och givetvis har författaren lagt ner mängder av tid på att forska fram alla de uppgifter och dokument som den här dokumentärromanen innehåller. Det är inte någon "vanlig" roman som man läser på någon timme- dels är den ganska lång (nära 400 sidor) dels är texten inte löpande- den är skriven med collageteknik- fragmenten avlöser varandra och för mig gamla tant (jag börjar väl bli glömsk) är det svårt att alltid hänga med. Jag är inte odelat förtjust i det här skrivsättet. Jag hade föredragit kronologisk ordning- kalla mig trist och tråkig men det blir så oändligt mycket lättare då.

Theres är aliasnamn för Ulrike Meinhof och boken ger ett ingående porträtt av henne- den välutbildade (hon var journalist) tvåbarnsmamman som blev en av de mest eftersökta och jagade terroristerna under 70-talet. I boken levandegörs hon, författaren försöker förstå henne och han gör henne till människa av kött och blod (som hon givetvis var). Samtidigt tecknas ett historiskt skeende- och det är det skeendet som jag tycker är den stora behållningen. Varför och hur uppstod RAF (Rote Armée Fraktion dvs Baader-Meinhofligan).

Den tändande gnistan var dödsskjutningen (det var rena avrättningen) av Benno Ohnesorg i samband med protesterna mot shahens besök i Tyskland i juni 1967. Som om inte detta var nog sköts också studentledaren Rudi Dutschke kallblodigt ner i april 1968 av en högerextremist. Nu väcktes krafter upp som kanske annars aldrig skulle fått härja på det sätt de kom att göra.

Jag tycker att Sem-Sandberg har lyckats fånga tidsandan mycket väl- och det är som om man satt mitt ibland terroristerna (otäckt är bara förnamnet). Det är en berättelse om en tid som inte är alltför avlägsen- en förklaring. Däremot kan jag inte alls se några som helst likheter mellan Meinhof och Sophie Scholl. Jag värjer mig mot "nästan helgonförklaringen" av Meinhof- hon valde våldets väg- och "ändamålet helgar medlens väg". Det kan aldrig vara rätt att ta oskyldigas liv. Aldrig.

Jag minns när bomberna small i Frankfurt och Heidelberg år 1972. Min vän höll sitt tremånaders barn i famnen när glassplittret yrde in genom lägenheten mittemot Campbell barracks den 24:e maj. Hade det gått illa hade det väl kallats för "human collateral". (Tre amerikanska soldater fick dock sätta livet till.)

"Theres" var för mig främst en tillbakablick och en historisk förklaring till varför det hände som hände.

Det var en gång...

en tid då politik var viktigt- då politik var det man levde för. Vi var unga, vi ville förändra världen. Vi protesterade och vi var mycket aktiva. Sextiotalet var en omvälvande tid och några år in på sjuttiotalet fortsatte världen att tränga sig in i vardagsrummen på ett mycket skoningslöst sätt.

Jag har lagt upp en bild på Uwe Timms bok om Benno Ohnesorg - den kommer snart ut i svensk översättning på Thorén & Lindskog förlag. (Jag har läst den på originalspråket). Vill man försöka förstå det som hände i Tyskland under den här tiden (60-70-tal) är boken om Benno ett måste att läsa. Det var då allt började- så känns det i alla fall för mig, som var ung och idealistisk när "allt" hände i Europa.(och i den övriga världen också).

Jag läser just nu Steve Sem-Sandbergs bok "Theres" (som handlar om Ulrike Meinhof) och den får mig att minnas. Jag upplevde själv Baader-Meinhofgängets härjningar på alldeles för nära håll. "Too close for comfort". Men- jag ska inte föregå resten av boken om Ulrike M- jag har ganska många sidor kvar.

Verbrannten Bücher (Brända böcker)

Den här boken (som kom ut 2009) har kallats "en triumf över barbariet" och ett pionjärarbete. Här redogörs för så gott som samtliga de författare som fick sina böcker slängda på det stora bokbålet (10 maj 1933)- och många av dem blev sedan helt bortglömda. Nu tar Volker Weidermann fram dem ur glömskans mörker. Han har fått lysande recensioner för sitt arbete.

Jürgen Serke har också skrivit om bokbålet i sin "Die Verbrannten Dichter" (2003)- den boken verkar dock vara lite svår att få tag på. Volker Weidermanns "Verbrannten Bücher" går att skaffa via svensk nätbokhandel.

Dresden

Dresden var en gång en vacker gammal stad (fotot (Wikipedia) är taget 1910)

I februari 1945 såg staden ut på det här viset. "Klockan 9.51 tisdagen den 13 februari 1945 gick flyglarmet igen i Dresden. Denna gång var det inte falskt alarm. Staden hade inget försvar: allt artilleri hade flyttats österut för att möta den framryckande Röda armén. Först kom Mosquitoplan med lysbomber och på morgonen hade 796 brittiska Lancasterplan och 311 amerikanska Flygande fästningar släppt 4 500 ton spräng- och brandbomber över staden. En intensiv eldstorm dödade minst 25 000 människor och 34 kvadratkilometer av den historiska staden Dresden med ess ovärderliga konstskatter lades i ruiner." (från omslaget till "Dresden" av Frederick Taylor- 2004).



Kurt Vonnegut skrev en bok om sina minnen från Dresden. På försättsbladet till "Slakthus 5" står att läsa följande : " SLAKTHUS 5 eller Barnkorståget- En skyldighetsdans med döden av Kurt Vonnegut jr- tysk-amerikan av fjärde generationen nu levande i behagliga omständigheter i Cape Cod (där han röker för mycket)- vilken såsom amerikansk infanterist -hors de combat- som krigsfånge- bevittnade bombningen av Dresden i Tyskland- "Elbes Florens" för länge sedan

och överlevde för att berätta därom.

Detta är en roman en smula i den telegrafiska schizofrena stil som präglar berättelserna

på planeten Tralfamadore- som de flygande tefaten kommer ifrån. Frid.

"Men allt var mycket bättre nu. Han hade en liten trevlig lägenhet, och hans dotter fick en förträfflig utbildning. Hans mor brändes till aska under eldstormen över Dresden. Så kan det gå." (sidan 7, Slakthus 5, Kurt Vonnegut).

Jag har börjat läsa "Tornet" av Uwe Tellkamp- handlingen är förlagd till Dresden.

Golo Mann

Thomas Mann hade flera söner- en av dem var Golo,som blev historiker. Golo Mann föddes 1909 och blev filosofie doktor i Heidelberg 1932- när Hitler övertog makten året därpå gick Golo Mann i landsflykt. Han är mest känd för sitt verk om Tysklands historia under 1800- och 1900 -talet. (publicerad 1958). Boken på bilden ovan är en del av detta verk och utgiven i svensk översättning på Norstedts förlag 1969.
-
Jag har börjat läsningen som kommer att ta tid- men jag är glad för min bok (som jag hittade på ett nätantikvariat)- och hoppas lära mig mer om just tiden mellan världskrigen. Golo Mann gick bort 1994. År 1968 tilldelades han det mycket prestigefyllda Georg Büchnerpriset.