Minha Vida de Menina (My life as a little girl).

Här är en modern vy över den lilla staden Diamantina i Brasilien. (fotot är lånat). Idag är staden ett av UNESCOS världsarv och platsen är rik på historia. Här började man bryta diamanter redan på 1700-talet och Diamantina blev snabbt centrum för den här näringen.

Jag har läst "The Diary of Helena Morley" (Helena Morley är nom de plume för Alice Dayrell Caldeira Brant) som skrevs mellan åren 1893- 1895. Alice' farfar var brittisk läkare (och en idealistisk och skicklig sådan, kan man läsa) - hans son- Alice' far -försökte tjäna pengar på diamantgruvorna men det lyckades inte så särskilt väl. Alice växte upp i relativ fattigdom, en fattigdom som hon delade med den större delen av befolkningen i Diamantina.

Dagboken är mycket underhållande läsning - tidvis sorglig för Alice/Helena skyr inte det svåra- dödligheten var hög och speciellt de små barnen var utsatta för både sjukdomar och olyckor. Berättelsens styrka är de ingående och skickligt tecknade personporträtten- och att det är en tonåring som skriver ger bara berättelsen extra krydda. (Tonårsflickor fick lika många fnitteranfall på 1800-talet som nu).

Här kan man läsa om den busiga apan som barnen ändå överlistade och de fick den att klättra högst upp i fruktträden för att sedan kasta ner det åtråvärda bytet till dem. Man kan läsa om alla bestyr i hemmet- om tvätt som soltorkade på marken om de svarta bönorna som noggrant tillagades (svarta bönor är fortfarande stapelföda, har jag förstått). Alice/Helena trivs i sitt hem- och här lyssnar hon på de äldre som berättar "hemligheter" alltmedan hon låtsas skriva i sin dagbok. (Dagboksskrivandet var för övrigt en ålagd uppgift som hon fått från sin lärarinna).

Här en anteckning från 1893:

"Yesterday, Ash Wednesday, Iaiá Henriqueta read the passion of Christ out loud while we all listened. Because it was a codfish day, grandma had three bottles of port wine opened for dinner. We ate and drank until we were full; Aunt Carolota drank more than all the rest of us and her eyes got very tiny and her nose as red as sealing-wax."-----

" Aunt Carolota went to the Bishop to confess. He won't let anyone tell his own sins, he likes to ask them himself. Aunt Carlota said that she was feeling very dizzy and she would like to have the Senhor Bishop ask her so she'd only have to reply. He began:

'Do you ever speak evil of others?'
She answered, 'Often, Senhor Bishop.'
'Do you miss Mass on Sundays?'
'Often, Senhor Bishop.'
'Do you wish harm to others?'
'Often.'
'Do you steal?'
'Often.'

Then he said, 'You are very drunk. Go home and sober up and then come back again.'.
We were all helpless with laughter when Aunt Carlota told us the story of her confession."

En mycket klar och stark röd tråd genom boken är Alice/Helenas kärlek till sin mormor - och den är helt ömsesidig. Hos mormor känner hon sig älskad och trygg även om hon också tycker att det kan vara besvärligt med alla böner och ceremonier i mormors hus. Det är en mycket vacker och ömsint skildring av en stark och kärleksfull kvinna som Alice/Helena förmedlar och dagboken slutar också med mormoderns död- ett mycket hårt slag för den unga flickan.

Helene Morleys dagbok är en mycket fängslande bok och jag kan verkligen rekommendera till läsning. Mitt exemplar (utgivet av Virago Modern Classics) har två förord - ett av Elizabeth Bishop som också översatt och ett modernare skrivet av Diana Athill.

Det finns en svensk översättning också "Mitt liv som ung flicka"- den går att köpa via nätbokhandeln också om man inte vill låna från biblioteket.

Mitt liv som ung flicka / Helena Morley ; översättning: Barbro Asplund och Ingrid Windisch

Morley, Helena: Minha vida de menina. (originaltitel)

ISBN 91-86536-46-X

Lysekil : Pontes, 1990

Svenska 254 s.

En bortglömd (bok)skatt från Brasilien

Jag citerar recensenten i "Telegraph" som skriver just så om "The Diary of Helena Morley". År 1893 påbörjade den då blott 12-åriga Alice Dayrell  en dagbok och hon fortsatte med detta under två års tid. Så glömdes dagboksanteckningarna bort, men år 1942, när Alice som då var gift med Augusto Mario Caldeira Brant (en mycket inflytelserik man i Rio de Janeiro på den här tiden) bestämdes att dagboken skulle ges ut under pseudonymen Helena Morley.

Alice bodde som ung i den lilla avlägsna gruvstaden Diamanthina och hennes far var en icke särskilt framgångsrik brittisk "diamantletare". Det var en tid av stora omvälvningar i Brasilien så dagboken är ett viktigt historiskt dokument också.

Den amerikanska poeten Elizabeth Bishop fick nys om boken på 50-talet och blev eld och lågor- hon översatte till engelska och idag går dagboken att få tag på i nya utgåvor. Jag har faktiskt beställt ett begagnat exemplar och väntar ivrigt på att läsa.

Jag kunde inte motstå

Brasilien berättar... noveller- hela 37 stycken. (Några av dem beskrivs som "mikronoveller")- det är Tranans förlag som ger ut. Jag hade lagt upp högavis med böcker på min önskelista men när det kommer till att köpa måste det till kraftiga nedskärningar (jag vill ju gärna ha mat i huset också....)- men just den här lilla boken tillsammans med Adriana Lisboas "The Hut of Fallen Persimmons" fick stanna kvar ända fram till slutögonblicket.... när jag tryckte på den sista send-knappen... nu får jag vänta (inte så länge,hoppas jag).

Noveller är normalt sett inte min favoritgenre men jag måste erkänna för mig själv att de utgör en mycket bra inkörsport till nya författarskap (framför allt). I den här samlingen finns det massor att utforska.

Rakushisha- Hut of fallen persimmons

Här övernattade en gång för länge sedan haikumästaren Matsuo Basho- det lilla huset är beläget i Kyoto. Adriana Lisboa har skrivit boken "Hut of Fallen Persimmons" och berättelsen vävs runt Basho och hans haikudiktning.

Den måste jag helt enkelt läsa.....

I'm a wanderer
so let that be my name –
the first winter rain

Basho

Symphony in White av Adriana Lisboa

Det gick inte att lämna den här boken när jag väl börjat läsa. Så skickligt hon väver sina berättelser, Adriana Lisboa (det märks att musiken har en stor plats i hennes liv). Så synd att hon inte har en större läspublik. Det hoppas jag att det ska bli ändring på.

Det här är historien om två systrar- Clarice och Maria Inês. De växer upp på en gård tillsammans med sina föräldrar Otacilia och Afonso. Det tar ett tag innan man kommer in i handlingen för Lisboa arbetar inte kronologiskt- det hela är en väv- delar- som långsamt blir till en helhet. Redan från de första sidorna förstår man dock att det vilar något hemskt och svart över systrarna- mörka hemligheter. Här finns en tystnad som talar.

I systrarnas liv finns också männen- konstnären Tomás- som får försörja sig på att måla dåliga porträtt av och till turister- men som står för kärlek och trofasthet; kusinen João Miguel och den rike Ilton Xavier.

"Symphony in White" handlar om förtvivlan och oförlåtliga brott men också om ljus och hopp, försoning. Vad rör sig i djupet av en människas själ? Det försöker Adriana Lisboa ta reda på.


" The multicolored butterfly beat its weightless wings as it flew so small over a forbidden quarry and softly brushed against a money tree that had never sprouted. That night Maria Inês once more believed it just might be possible."

Språket är så poetiskt...

" Once upon a time there was a butterfly that ripped the fresh mountain air and danced above a forbidden quarry where gray lizards warmed themselves in the sun. In the routine path of its flight, the butterfly could see, to one side, an abandoned form and a house with plants growing on the roof. To the other side, a farm with animals in the pasture that looked like toys and a river that was a long golden thread."

"Because at times love feeds on its own improbability. Because at times the other person causes a dizziness that it too broad, too encompassing, and the only way to embrace it and try and organize it is through the boundlessness of love- just as a drunk has that first shot in the morning to cure a hangover from the previous night."

"Symphony in White" har getts ut av Texas Tech University Press i serien "The Americas" .

Adriana Lisboa har fått en bok översatt till svenska. "Colombines kyss"- utgiven av bokförlagen Boca och Pocky i samarbete.

Jag kommer att (så småningom) läsa "Hut of Fallen Persimons" av samma författarinna. Även den boken är utgiven av Texas Tech University Press. Det finns också översättningar till franska av Lisboas verk.

Jag skulle vilja göra ett djupdyk....

För någon vecka sedan läste jag min första roman (Colombines kyss) av den brasilianska författarinnan Adriana Lisboa- och jag fastnade direkt för hennes vackra och poetiska språk och för hennes berättarteknik. Jag skulle vilja läsa väldigt mycket mer.... men... ja...portugisiska behärskar jag inte och det finns ännu så länge bara ett par böcker tillgängliga av Lisboa i engelsk översättning. Jag gör vad jag kan- jag har lyckats få tag på ett begagnat exemplar av "Symphony in White". Boken ingår i en serie "The Americas" (Texas Tech University Press).

"Symphony in White" belönades med "The José Saramago Prize 2003."

Adriana Lisboa

Jag ville så gärna veta mera om den brasilianska författarinnan Adriana Lisboa och har letat en del på nätet.

På svenska finns hon bara representerad med "Colombines kyss" men jag hoppas verkligen att det kommer flera översättningar. På engelska finns ytterligare två böcker:

Symphony in White Hut of Fallen Persimons

Det går också att läsa henne på franska och spanska (om man nu inte är så lyckligt lottad att man behärskar portugisiska).

Om några veckor kommer bokförlaget Tranan ut med en novellsamling med Braslianska författare. Brasilien berättar : Ljud av steg - Trettiosju noveller och mikronoveller.

(Adriana Lisboa har bidragit med åtminstone en av de trettiosju)

Jag behöver nog inte berätta att jag tänker läsa .....

Brasiliansk berättarkonst- jag är helt hänförd....

Detta är en outsägligt vackert skriven bok. Först av allt vill jag uttrycka min tacksamhet över att den finns översatt till svenska. "Colombines kyss" är utgiven av förlagen Boca och Pocky i samarbete och översättningen är gjord av Örjan Sjögren. (Örjan Sjögren har översatt författare som Clarice Lispector och Antonio Lobo Antunes bland andra).

En ung och känd författarinna, Teresa, drunknar under en simtur utanför Rio de Janeiro. Hennes kropp återfinnes inte och så utvecklar sig en sällsam berättelse- återgiven av pojkvännen (latinläraren João). Helt tillintetgjord av sorg letar João efter ledtrådar som kan förklara detta mystiska försvinnande- och han hittar ett manuskript i Teresas dator- och så börjar han läsa.... och skriva- och så rör vi oss mellan dikt och verklighet- och jag bara älskar det.

Att se det stora i det lilla... att njuta av stunden... att se in i livets outgrundlighet.... allt detta förmedlar texten. Det här är en bok man vill läsa om och om igen- den typ av bok som man återgår till för att hitta ny kraft, ny inspiration- och sällan har jag läst kärleksscener som är så vackert beskrivna.

"Kärleken, om den finns, är inget väsen. Kärleken är en miljon små saker. Det går inte att ha en allmän idé om vad kärleken är eller att försöka ordboksdefiniera den. Kärleken är en vissen blomma, ett gult bokmärke, en datordiskett, en skruvmejsel, en anslagstavla där man satt upp en brevlapp, en blå brevpress som föreställer jordgloben, en obäddad säng klockan tolv på dagen och ett halvtomt glas vatten, torra löv som kommit in med vinden, en mörk skugga i ögonen på grund av en diskussion med någon, den lilla mexikanska skulpturen av en fågel, pappersservetter på nattduksbordet, någon som slår i en spik i en annan lägenhet, en uppslagen telefonkatalog, inget annat."

Och jag, jag är stum av beundran. Dessutom får boken mig att vilja lära mig mera om poeten Manuel Bandeira (som spelar en stor roll i berättelsen). Jag hoppas också att det kommer flera svenska översättningar av Adriana Lisboas romaner.

ord som stalaktiter

Clarice Lispector har jag ännu inte läst något av men hennes biografi har jag (inte heller läst... för jag ville vänta med den tills jag åtminstone tagit mig tid med någon av hennes romaner. I min hylla har jag länge haft "Stjärnans ögonblick" (som ingår i Lyrans jordenruntresa för övrigt- en resa som jag inte följt med på i år, tyvärr.)

-

"Stjärnans ögonblick" har bara lite över 100 sidor- men jag upptäcker ganska snabbt att här går det inte att hasta på... nu tar jag lite i taget. Språket är så vackert....

"...och jag vet att varje dag är en dag man stjäl från döden."

-

"Orden är ljud överförda från skuggor som osymmetriskt korsar varandra, stalaktiter, spetsar, förvandlad orgelmusik."

-

Stalaktiter.... förvandlad orgelmusik.... Ja, jag är fast... ohjälpligt fast.