Korrespondenten som skrev historia

Alan Moorehead (1910-1983; och till vänster på fotot) lärde sig yrket i sitt hemland, Australien,- han arbetade i flera år på tidningar i Sydney och Melbourne innan kriget kom (det andra världskriget). Moorehead skickades iväg som krigskorrespondent och han var i princip "överallt" men mest kanske i nord-Afrika.

Han blev känd över en natt (nästan) med två böcker om Nilen och 1800-talets upptäcktsresor längs den stora floden.

"Den vita nilen" och "Den blå nilen" finns faktiskt i svensk översättning (båda från början av 60-talet).

Men- det var som krigskorrespondent Moorehead kom att lysa alldeles speciellt och mest känd har han blivit för sin trilogi om öken-kriget. "The Desert War Trilogy". Det gick inte så bra för de allierade i början och det tog tre år innan de tyska och italienska trupperna kunde besegras där i öknen. Rommel var en mycket skicklig general.

En annan australiensisk krigskorrespondent (och poet) var Kenneth Slessor och han skrev en av de mest sorgsna och vackraste dikterna om ökenkriget.

Beach Burial

Softly and humbly to the Gulf of Arabs
The convoys of dead sailors come;
At night they sway and wander in the waters far under,
But morning rolls them in the foam.

Between the sob and clubbing of gunfire
Someone, it seems, has time for this,
To pluck them from the shallows and bury them in burrows
And tread the sand upon their nakedness;

And each cross, the driven stake of tidewood,
Bears the last signature of men,
Written with such perplexity, with such bewildered pity,
The words choke as they begin -

'Unknown seaman' - the ghostly pencil
Wavers and fades, the purple drips,
The breath of wet season has washed their inscriptions
As blue as drowned men's lips,

Dead seamen, gone in search of the same landfall,
Whether as enemies they fought,
Or fought with us, or neither; the sand joins them together,
Enlisted on the other front.

En modern klassiker

Det finns "klassiker-klassiker" och moderna klassiker- Henry Handel Richardsons "The Getting of Wisdom" hör förmodligen till den senare varianten (kanske är den ett gränsfall...). Hur som helst så är jag mitt uppe i läsningen och det här är ett vackert psykologiskt porträtt av en ung flicka i en känslig ålder- men det kommer jag att återkomma till.

Henry Handel Richardson är pseudonym för Ethel Florence Lindesay Richardson som föddes i Melbourne (Australien) år 1870. Hennes föräldrar hade invandrat från England tjugo år tidigare-  fadern dog när Ethel bara var nio år gammal. Modern fick ensam dra försorg om familjen och hon fick arbete som postföreståndare i den lilla gruvstaden Maldon i norra Victoria. Ethel blev ivägskickad till internatskola - och det är de åren hon skriver om i "The Getting of Wisdom". Ethel Richardson hade tänkt sig en karriär som musiker - men hon lyckades inte med detta och så återstod skrivandet för henne.

Det hör till saken att Ethels mor och hela familjen flyttade till Tyskland (Leipzig) år 1888 bara för att göra det lättare för Ethel att studera musik. År 1895 gifte sig Ethel med J.G. Robertson (i Dublin) och år 1908 fick hon sin första roman publicerad (Maurice Guest). Den handlar om tiden i Tyskland. Maken (som var professor i tysk litteratur vid London University) dog år 1933 och då flyttade Ethel till Sussex- där skrev hon flera romaner och hon hann börja på sin självbiografi som dock inte blev klar. Hon dog år 1946.

Kartor till inre världar

Hur skall detta förstås? Den frågan ställer jag mig mer än en gång under läsningen av Gerald Murnanes novellsamling "Sammetsvatten" (Panache).

Murnane är född 1939 , bosatt i närheten av Melbourne i delstaten Victoria- Australien. Sitt hemland har han aldrig lämnat men hans resor har varit otaliga ändå. Murnane reser i sitt inre och hans noveller expanderar sig som universum (jag tror fortfarande på ett expanderande universum). Nutid och dåtid blandas och så här säger författaren i novellen "Den första kärleken" (det är nog den jag tycker bäst om i den här samlingen) :" Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas något sådant som tid. Det finns bara plats. Det som folk kallar tid är bara plats som följer på plats. Evigheten är redan här och det är inget mystiskt med det. Evigheten är bara ett annat namn på dessa oändliga landskap i vilka vi vandrar från plats till plats"

Elva noveller innehåller boken i allt. Kartor och drömmar- självbiografiska betraktelser- vindlande färder in i ett annat medvetande och så just det där tidlösa... det expanderande universum.

"His topic is endlessness," skrev en kritiker. Så är det. Tycker man om Proust tycker man nog om Murnane- och jag är själv andlös efter att ha läst dessa noveller.

"Framför mina ögon är himlen bara blå. Himlen är så blå och sträcker sig så långt att jag aldrig har sett den försvinna bortom min far eller bortom landskapet". (s.208).

Översättningen är gjord av Peter Samuelsson.

Australiensiskt-Helen Garner

En prisbelönad bok av en prisbelönad författarinna. "The Spare Room" blev en bästsäljare när den kom ut. (Den har inte blivit översatt till svenska såvitt jag kan se) (Tyvärr).

Ämnet är svårt men viktigt och gripande. Helen (bokens huvudperson) tar hand om en mycket god vän, Nicola, under några veckor. Nicola lider av cancer i slutskedet (men hon är "in denial" och accepterar inte att sjukdomen är på väg att ta hennes liv). Tre veckor kan synas vara en kort tid men när man ska vårda en dödligt sjuk människa är det kan framstå som en evighet och Helen förstår ganska snart att det är en näst intill omänsklig uppgift. Det hela förvärras också av att Nicolas behandling består av mycket krävande alternativa kurer och Helen misstror hela konceptet.

Jag tycker att Helen Garner har beskrivit hela det här skeendet mycket rakt och ärligt och som jag förstår bygger romanen på egna erfarenheter. Hon visar hur oerhört svårt det är att "gå bredvid", att alltid räcka till och att man inte är mer än människa. Det är givetvis också svårt att vara sjuk, att vara i händerna på andra och hoppet är det sista man förlorar. Döden vill man mota bort i det längsta.

Den här boken var omöjlig att släppa- den läste jag ut i en "sittning". Här finns mer att läsa om "The Spare Room" (men vill man läsa romanen ska man nog inte läsa.....).

En dag i Sydney: "Five Bells" av Gail Jones

"Where have you gone? The tide is over you,

The turn of midnight water's over you,

As Time is over you, and mystery,

And memory, the flood that does not flow"

Kenneth Slessor, "Five Bells".

Om minnet som en flod som inte flyter- och om det förflutnas eviga närvaro i oss - det är huvudtemat i Gail Jones vackra och mycket läsvärda roman om en dag i Sydney skildrad ur fyra personers perspektiv.

Fyra personer- med en sak gemensamt: alla har de drabbats av en mycket svår förlust- en förlust som för evigt påverkat och påverkar dem. Ellie. James. Catherine. Pei-Xing.

En sen sommardag stiger de alla av ett tåg (var för sig) vid Circular Quay i Sydney.

Ellie och James var en gång älskande- det är många år sedan nu. De har stämt träff igen och båda minns de sin ungdom och sin förälskelse. James - han som var klassens ljus med en strålande framtid att hoppas på- men han är så ömtålig och skör- inget blev som han hade tänkt. Det är en mycket svårmodig och deprimerad man som vandrar på Sydneys gator. René Magritte och hans målning "The Lovers" återkommer James gång på gång till.

Ellie är den robusta, den glädjefyllda- en överlevare.

Pei-Xing överlevde kulturrevolutionen i Kina- men det gjorde inte hennes föräldrar. Hon minns sin far, översättaren, han som älskade Pasternaks "Doktor Zhivago" och som alltid citerade några rader om snö... snö som faller.

Katherine är turisten från Dublin-och hon vandrar med sina minnen- från barndomens Irland- och med tankarna hos den älskade brodern Brendan.

"His soul swooned slowly as he heard the snow falling faintly through the universe and faintly falling, like the descent of their last end, upon all the living and the dead." Upon all the living and the dead. This was how Brendan haunted her, visiting at unexpected moments, falling over her, as from the sky, smoothing her own definition." (sid 58).

"Raglan Road, Ballsbridge, Dublin, Ireland, the planet Earth, the Milky Way, the radiant mess of blinking stars, the deep black, the filigree night, the whole endless Universe." (s. 86)

Det här är en mycket lyrisk berättelse- man sugs in i språkets virvlande skönhet. Det bjuds också på många litterära inspirationer- här citeras från "Doktor Zhivago" och från James Joyce's novell "The Dead"- lite påminner mig "Five Bells" om Joyce's "Ulysses" (men Gail Jones har inte ett så utbrett skrivsätt (romanen är bara på cirka 200 sidor och den är inte svårläst på något sätt).

"On the table before them lay the novel they had shared. Their reading was moving towards the inevitable conclusion. And they had been visited again by a kind of provisional peace; they had entered the fluidity that composed them; they had read their chapters." (s 122)

Jag kan utan vidare säga att "Five Bells" kommer att kvarstå som en av detta årets absolut mest minnesvärda och berikande läsupplevelser. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer en svensk översättning.

Och... här en länk till Luke Kelly's version av Raglan Road. Så vackert.

Nyfiken på... Gail Jones

Jag läste en artikel om Australien och där stod en del om Gail Jones- en författarinna som skriver böcker som får väldigt mycket lovord- och som tydligen listas i ett för diverse priser. Här kan man läsa lite grann och här är en intressant intervju med henne.

Gail Jones senaste roman "Five Bells" har fått mycket goda recensioner. Nog är det synd att det inte finns mera översatt av denna , som jag tror, mycket fina författarinna.

Åh, Sonya....

Jag är djupt försjunken i min tredje bok av Sonya Hartnett- "Fjäril"- jag har en känsla av att det blir fler.....

”Sonya Hartnett (Australien) är en av den moderna tonårsromanens främsta förnyare. Med psykologiskt djup och ett under ytan vibrerande raseri skildrar hon ungas villkor utan att väja för livets mörka sidor. Detta gör hon med språklig virtuositet och lysande berättarförmåga: hennes verk blir en kraftkälla”, lyder juryns motivering." - Sonya Hartnett fick Astrid Lindgrenpriset år 2008. Säkerligen ytterst välförtjänt.

De tre bäst säljande just nu i Australien

Nummer ett är "Calebs Crossing" av Geraldine Brooks. Geraldine Brooks har fått två böcker översatta till svenska- "Allahs döttrar" 1995 och "Undrens tid" (2003). Calebs Crossing har handlingen förlagd till 1600-talets New England. År 1665 närmre bestämt- det år då den första indianske mannen fick sin slutexamen från Harvard. Det är om honom och hans liv boken handlar.

Nummer två är faktiskt den bärnstensögda haren- alltså "The Hare with Amber Eyes" av Edmund de Waal- och det var väldigt roligt att se att man gärna läser den här fina boken i Australien också.

Bok nummer tre- en debutant står för den nämligen Tea Obreht med "The Tiger's Wife" här hamnar man i det forna Jugoslavien och det är en fantasifylld historia, verkar det som. Här kan man läsa mera om vad som är populärt just nu på andra sidan jordklotet.

Thursday's Child av Sonya Hartnett

Det gick av bara farten- och nu har jag läst bok nummer två av ALMA-pristagaren Sonya Hartnett. "Thursday's Child" (Torsdagsbarn). Jag väldigt imponerad av den här författarinnan. Det är nästan så att jag har lust att göra ett "djupdyk"- men tyvärr räcker väl inte tiden till för mig... det är så mycket annat som ska hinnas med.

"Torsdagsbarn" kom ut på svenska förra året- det var på tiden - ska det behöva ta tio år för en sådan bok att översättas, undrar jag stillsamt. Den här gången tar Hartnett oss med till depressionens Australien, till landsbygden och till en familj som lever på marginalerna. Harper Flute är det berättande jaget, en flicka som är sju år när historien börjar. Hon har fyra syskon och första kapitlet börjar mycket dramatiskt med brodern Caffys födelse och en hemsk olycka som nästan tar livet av Tin, den bror som är närmast Harper i ålder. Så får vi följa familjen Flutes kamp för tillvaron och Harper iakttar och berättar med brutal uppriktighet. Många olyckor drabbar familjen, många sorger. Fadern är opraktisk och gör dåliga affärer- modern orkar inte riktigt med. Det är barnen som håller familjen uppe.

Tin gräver ner sig i jorden och han är barnet som försvinner- blir som en skugga- men skuggan kommer till undsättning när saker och ting står som närmast katastrofens rand. Återigen blandar Hartnett in "fantastiska element" i sin berättelse. Det blir en lyckad blandning. "Torsdagsbarn" är en bok jag inte glömmer i första taget.

(Jag har läst på engelska "Thursday's Child" (Walker Books)

ALMA-utmaning: Sonya Hartnett

Så har jag läst min första "ALMA"-bok och det blev "Pojken i soffan" av den australiensiska författarinnan Sonya Hartnett. ALMA-priset fick hon år 2008. Jag är helt hänförd av berättelsen om Maddy (Mathilda)- huvudpersonen i boken. Vilken underbar läsupplevelse detta var! Ungdomsbok är beteckningen men jag undrar jag... nog är detta också en vuxenbok? Hur som helst, svårt att kategorisera.

När jag läser om Maddy går tankarna till Bo Setterlind och hans kanske mest kända dikt:

"Det gick en gammal odalman

och sjöng på åkerjorden.

Han bar en frökorg i sin hand

och strödde mellan orden

för livets början och livets slut

sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.

Det var den sista dagens morgon.

Jag stod som harens unge, när han kom.

Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satte mig i korgen

och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så."

och... de löper också till Shelleys "Ode to the West Wind" - för just västanvinden, Zephyros, spelar en viktig roll i berättelsen.

Handlingen? Jag skulle vilja sammanfatta och säga att det är en historia om liv, död och framför allt kärlek. Det är kärleken som bär orden framåt. Språket är oerhört poetisk och det är en ren njutning att läsa. Jag tycker också mycket om blandningen av saga och verklighet- det lyser och det skimrar om varje sida. "De stod i en miljon flyttande fjärilars fladdrande skara".

"...Världen förändras när något i den blir älskat. Ord blir otydliga. Färger glöder. Varje ögonblick vibrerar av möjlig betydelse. Och hjärtat som älskar undrar hur det kunde leva tidigare utan att älska- och hur det nu ska leva, när det älskar."

"Barrkskogen lever, men ändå inte. Den är ett oföränderligt landskap, en livslevande målning. Den är en levande varelse som inte andas."

"Pojken halade upp ankaret och Matilda hissade segel; den smäckra båten fångade den böljande brisen, kastade sig ut i de skummande gröna vågornas svall, och var borta."

Läs också Bokomatens tankar om "Pojken i soffan".

Australien i Les Murrays ögon

Så lyder en av de fyra "överrubrikerna" i den här essäsamlingen som innehåller fjorton "avsnitt" som alla handlar om Australien på något sätt. "Australien i Les Murrays ögon" är den samling berättelser/iakttagelser som jag tycker bäst om och de handlar om natur och myt i den för oss så (geografiskt) avlägsna kontinenten. Jag skrev lite om den stora bokarkaden i Melbourne igår (den måste nästan ha varit som ett av världens underverk på sin tid) - men det finns en del att säga om "Importen av årstider" och "Snöeukalyptus" också.

I "Importen av årstider " skriver Les Murray om en av de verkligt framträdande dofterna i Australien- regn på torr mark- vid mitten av 1960-talet upptäcktes det att orsaken var att finna i en gul olja som kunde utvinnas ur klippor och jord- oljan fick namnet "petrichor- förstenat blod". (Oljan kommer sannolikt ursprungligen från växtriket). "En gnutta av denna olja som stiger ur jorden ger upphov till den doft vi känner, en doft som många djur säkerligen är inställda efter. Till och med ökande luftfuktighet kan frigöra tillräckligt mycket för att förvarna det torra landskapets invånare med bra luktsinne om att det är regn på väg." Les Murray avlutar sin essä med de magiska orden " Petrichor kan på så vis vara ett av Regnbågsormens viktigaste ombud, och är alltjämt en kraftfylld doft från Drömtiden."

I essayen "Snöeukalyptus" (på fotona ovan från Wikipedia) handlar det om Australiens vinter- Les Murray skildrar årstiden på ett magiskt sätt- han skriver om prästernas årliga välsignelse av snön (en tradition som invandrarna tog med sig från Bayern och Österrike)- , han skriver om den "svinkalla staden" Nimmitabel på Monarohögplatån- men vackrast blir det när han berättar om snön ute i vildmarken- "en avtärd, hemlighetsfull ensamhet". "Snön ligger i skogarna av vindpinad snöeukalyptus och de enda märken som syns på den är en kråkas kilskriftliknande fotspår." Klar is- basaltklippor- uråldrig nothofagus- dofterna av kyla och förruttnelse-" bushens instinktiva tystlåtenhet".....bushen där man måste brottas med änglar för att överleva....

-

Jag kommer att få anledning att läsa mer och läsa om mer i Les Murrays poetiska beskrivningar från sitt Australien. Boken kommer jag att placera på mitt nattduksbord.

Till regnbågsormens land

"I den tropiska delen av Australien och i delar av det tempererade Australien som det nu är svårt att avgränsa exakt, var och är fortfarande på sina ställen den mytiska Regnbågsormen den mest vördade av de skyddande förfäderna. Man trodde att hon var skapelsens moder som rådde över alla former av fruktbarhet. Hon bodde i vattenhål, i och omkring de platser där man oftast hittar ormar, och hennes form upprepades i de slingrande bäckarna och strandbankarna.--- Hon visade sig som en regnbåge på himlen eller som regnbågsfärger i skum och fallande vatten. Åskan var hennes röst och blixten hennes spelande tunga. Djur och människor gick in i hennes kropp och blev återfödda, fysiskt eller i anden genom initiation".
-
Les Murray från essayen: "Importen av årstider" ur Nonchalens, sjabb och odödliga fräknar- Brombergs förlag.

Resor bakåt i tiden-i två världsdelar

Just nu reser jag mellan Ostpreussen och Australien- det blir stora kliv men inte desto mindre intressant och lärorikt. Andreas Kossert har inte bara skrivit om Masuren (Masurien) han har också fyllt en hel bok med historia om hela området Ostpreussen. Jag vistas för tillfället i Königsberg- och kommer att rapportera inom kort.
-
Min australiensiska resa går också vidare med hjälp av Les Murray.

Cole's Book Arcade

Long ago the Rainbow was a Sign it is said,

Now 'tis the Sign of Cole's Book Arcade.

So, when in the sky a bow is displayed,

Be sure that you think of the Book Arcade.

Cole's Book Arcade strange as it looks,

Contains more than a million books.

New and second-hand, common and rare,

Can get most any book you want there.

-

Vissa saker var bättre förr. (Min reflektion).

Femton essäer av Les Murray

Jag tycker mycket om essäer. Mitt helt oplanerade rea-fynd" Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar" av Les Murray innehåller hela femton stycken och de handlar alla om olika aspekter av livet "down under".

-

Essä nummer fyra har titeln "Ett folkuniversitet" och här får bokälskaren verkligen sitt lystmäte. Det handlar om E.W. Coles berömda Book Arcade i Melbourne (på fotot ovan). Den här eminenta bokhandeln hade sin storhetsperiod under 1800-talets tjugo sista år. I arkaden fanns mer än en miljon böcker på massor av hyllor och det fanns också annat att fästa blicken på- ett aphus, en tesalong, en basar.....

-

Vem som helst fick läsa så mycket han eller hon ville- inget köptvång. Bokarkaden var Melbournes stolthet under en lång tid. Den skapades av Edward William Cole- en excentrisk och mycket humanistiskt inriktad herre. Han kom ursprungligen från England och via en del turer hit och dit kom han så småningom att hamna i Australien- först under guldruschen. Han upptäckte snart att det var mera lukrativt att sälja förfriskningar till guldgrävarna än att själv slita med hacka och spade. Så småningom fick han möjlighet att förverkliga en dröm- han öppnade en stor bokhall- "The Book Arcade" i Melbourne.

-

Etablissemanget finns inte kvar men Cole's minne lever kvar i hans skapelse "Cole's Funny Picture Books" som fortfarande ges ut.

Det var inte alls meningen....

Diktsamlingen i mitten hade jag sedan tidigare- biografin skaffade jag för någon månad sedan och så igår, när jag "bara skulle titta lite" i bokhandeln, fångades jag in av en rea-bok... den låg kvar och liksom väntade på mig.... Nu har jag alltså en essäsamling också- allt med Les Murrays stämpel.
-
Les Murray är poet- från Australien. Han har varit med i "nobelprisdiskussioner".
-
" Why write poetry? For the weird unemployment. For the painless headaches, that must be tapped to strike down along your writing arm at the accumulated moment. For the adjustments after, aligning facets in a verb before the trance leaves you. For working always beyond your own intelligence. For not needing to rise and betray the poor to do it. For a non-devouring fame."
(Från "The Instrument" av Les Murray).
-
Det senaste förvärvet: Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar" av Les Murray är utgiven på Brombergs förlag. Översättning gjord av Jonas Ellerström och Lars Ahlström. (2007)

En poet från Australien: Gwen Harwood

Gwen Harwood (1920-1995) tilldelades the Patrick White Award år 1978 och fick även många andra litterära priser för sin diktning.

-

.... to strip the cloak of daily use

from language. Could one seize and move

the stubborn words to yield and sing,

then one would write as one makes love

and poems and revelations spring

like children from the mind's desire,

original as light and fire.

(från O Could One Write As One Makes Love - Poems- 1963)

-

Language is not a perfect game,

and if it were, how could we play?

The world's more than the sum of things

like moon, sky, centre, body, bed,

are all the singing masters know.

(från "Thought is Surrounded by a Halo")

-

Death has no features of his own.

He'll take a young eye bathed in brightness

and the raging cheekbones of a raddled queen.

Misery's cured by his appalling taste.

His house is without issue. He appears

garlanded with lovebirds, hearts and flowers.

Anything, everything.

He'll wear my face and yours.

Not as we were, thank God. As we shall be

when we let og of the world, late ripe fruit falling.

What we are is beyond him utterly.

(Death Has No Features of His Own - The Lion's Bride 1981)

-

Rock on, rock on, my songs enfold you,

the moon slides down and the water's wild,

the snowpeaks gleam on the far horizon,

the sun will rise like a golden child.

You asked for night and look it is falling

your peace is here, your sorrow is gone,

lie at my side in the rocking darkness

Baby, my baby, the night comes on.

(Från The Owl and the Pussycat Baudelaire Rock- The Present Tense 1995)

How about Australia this year?

Patrick White tilldelades Nobelpriset år 1973. Han använde pengarna han fick till att instifta ett eget pris- "The Patrick White Award". En prissumma på 25 000 Australiska dollars delas ut varje år: "to a writer who has been highly creative over a long period but has not necessarily received adequate recognition. Such writers are automatically eligible without the necessity for submissions."

-

Jag har roat mig med att gå igenom pristagarna för att se om deras verk blivit översatta till svenska. Resultatet måste sägas vara mycket nedslående. Det går nästan att räkna på ena handens fingrar.....

-

Christina Stead (pristagare 1974) "Miss Herbert" på Alba förlag 1980

-

Sumner Locke Elliott (pristagare år 1977)" Den slutna dörren" (Wahlström 1967)

-

Randolf Stow (prisgagare år 1979) "Besökare"(Forum 1983), "Karusellen i havet" (Cikada 1982), "Tystnadens landskap"(Cikada 1981), "Midnadt- en riktig rövarhistoria"( Cikada 1981)

-

Vivian Smith (pristagare år 1997) "Hästen från heden" (Rabén & Sjögren 1972)

-

Gerald Murnane (pristagare 1999) " Inlandet" (Symposium 1995), "Slätterna"(Bonnier Panache-serien 2005), "Sammetsvatten" (Bonnier Panache-serien 2009)

-

Janette Turner-Hospital (pristagare 2003) "Elfenbensgungan" (Trevi 1984), "Gränsland" (Trevi 1987), Tigern i tigergropen (Trevi 1985)"

-

Artur Lundkvist uppmärksammar bl a Bruce Beaver (pristagare 1982) i sin bok "Segling mot nya stjärnor- artiklar om utländsk litteratur" (1987).

En icke så uppmärksammad poet

Ja, i Sverige alltså. I sitt hemland Australien skördade Gwen Harwood (1920-1995) många lagrar. År 1978 tilldelades hon till exempel "The Patrick White Award".
-

Anniversary

So the light falls, and so it fell
on branched leaved with flocking birds.
Loght stole a citys weight to swell
the coloured lofe of stone. Your words
hung weightless in my ear: Remember me.
-
All words except those words were drowned
in the fresh babbling rush of spring.
In summer's dream-filled light one sound
echoed through all the whispering
galleries of green: Remember me.
-
Rods of light point home the flocking
starlings to wintry trees, and turn
stone into golden ochre, locking
the orbit of my pain. I learn
the weight of light and stone. Remember me.

Les Murray

Les Murray nämns ofta i Nobelprissammanhang- en del av hans dikter finns faktiskt översatta till svenska (Brombergs förlag) men jag väljer att läsa honom på originalspråket och har nu en tjock volym med "New Collected Poems". En bok med så många dikter -och över 500 sidor tjock- läser man inte på en dag. Det är långtidsplanering som gäller här för mig. Jag har börjat med diktsamlingen "The Ilex Tree" som är från 1965. Dikten "Tableau in January" fångar mig direkt- det är verkligen en tavla av vinterns Australien- man kan känna den omänskliga hettan i raderna, se bilderna av den dallrande luften... ( Jag har ändå aldrig varit i Australien- men det här är ungefär så jag föreställer mig en januaridag där)-

-

January, noon. The idle length of the street...

There is more light than world, and what few outlines

Persist forget their meaning in the heat.

-

The metal sea's too bright to walk upon.

Thoughts pass, and figment shops, and random glimmers

From crystals in the concrete, and oiled swimmers.

The sky does not exist when it's outshone.

-

On the dazed white sand, umbrellas stiffly lean

To pose and impose their shade upon the shifting

Langour of bodies and glare, and all the sifting

Motes of dim music mingled with the scene

Fade into summer, January, drifting....

-

Things drift apart, significances fade.

The returning street, once blue, is taut with azure

Tension between persistence and erasure.

In the cool of doorways, shirts drink lemonade.

-

January, noon. The unreal, idle street.

There is more light than world. The poet, smiling.

Takes his soft lines and bends them till they meet.

-

och... jag tycker om hans ord.... sitting... shifting... drifting.... glimmers... shimmers.....

-

Ulrika Kärnborg har intervjuat: se här.

-

(Fotot är lånat)