Idag färdas jag in i Wachau med hjälp av Claudio Magris. Trettio kilometer lång är dalen och den är numera listad som "Världsarv". Magris börjar sin resa i staden Linz där han gör ett längre uppehåll. Linz var staden som Hitler ville omvandla till något gigantiskt- något verkligt överdådigt och Albert Speer skulle hjälpa honom. Hitlers besatthet visste här inga gränser. I Linz skulle han tillbringa sin ålderdom, hade han tänkt. Av detta blev så klart intet.
I Linz bodde under många år den österrikiske författaren Adalbert Stifter (1805-1868). "I sitt hem ägnade han sig åt att skriva, vårda sina krukväxter, framför allt kaktusar, och han reparerade och polerade möbler, till exempel skrivbordet som än idag står kvar i hans rum". (s 125-126). Några av Stifters böcker har blivit översatta till svenska: "Kondoren och Vilda blommor" (1980) och "Brokiga stenar- ett urval" (1949 och 1968).
Så tar Magris oss med till modern tid och berättar om koncentrationslägret Mauthausen - där dog över etthundratiotusen fångar. Magris går ner för den så kallade Dödstrappan som ledde ner till Mauthausens stenbrott (186 trappsteg) - här bars och släpades kvarnstenar upp- om man inte orkade med sin börda dödades man av SS-soldater som stod redo med påkar och pistoler. Jag citerar: "På denna trappa känner man rent fysiskt hur överflödig individen är, hur lätt han kan förintas och försvinna, som om han vore en dinosaurie eller en okapi, ett utdött eller utdöende djur."
-
På bilden Schloss Artstetten- Habsburgarnas sommarresidens. Nu är det också ett sista vilorum för ärkehertig Franz Ferdinand och hans hustru Sophie. I slottet (fyllt av minnessaker och foton/porträtt) kan man bilda sig en uppfattning om vad för sorts man Franz Ferdinand var.-
Sista anhalten i kapitlet om Wachaudalen är Kierling. Här, i ett hus på Hauptstrasse 187, dog Franz Kafka den 3 juni 1924.
-
Jag tycker om Magris sätt att skriva- det är "vindligt"- precis som floden - och han gör inte bara nedslag i litteratur- här finns krigsherrar, konstnärer, musiker- ibland blir beskrivningarna väldigt detaljerade men alltid väcker Magris läsarens intresse för att lära mer- och jag känner att jag gärna skulle vilja göra en sådan resa, jag också.... väl påläst då förstås och med gott om tid. Ja, det går ju alltid att drömma..... Jag fortsätter resan mot huvudstaden och Café Central.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar