Tysk torsdag: Mira och Irma av Sabine Gruber

Tack alla högre makter för de små förlagen. Utan dem hade vi stått oss slätt, vi bokälskare.       Thorén & Lindskog  specialiserar sig på översättning av modern tysk litteratur och jag har precis läst ut "Mira och Irma" från årets skörd.

Spegelroman- kallas det så? Annars är det en bra beskrivning på den här romanen som suger läsaren till sig från så gott som första sidan. Irma och Mira, två kvinnor i två städer och med helt olika bakgrund och förutsättningar - men ändå inte helt väsensskilda från varandra. De kommer till tals i vartannat kapitel och först landar vi i Rom, på ett sjukhem där Mira arbetar som vårdare. Hon lever ett grått liv med ett dåligt äktenskap och med ett slitigt och ofta otacksamt arbete. Hon är omgiven av död och framför allt förgängelse,

I Wien finns Irma ,ensamstående mamma till Florian (tre år gammal). Hon är en svårt njursjuk kulturjournalist som även hon lever med döden i hasorna. (Dessutom skriver hon artiklar om "utdöende yrken"), En transplantation blir räddningen för Irma och hon blir besatt av att få veta mera om den person som donerat njuren.

Sabine Gruber är en mycket duktig berättare och orden flyter lätt genom sidorna. För mig är den stora behållningen tankarna som kommer efteråt- för jag tycker att romanen har ett djupare plan än det rent händelsemässiga. Vad innebär det att vara människa- vad kan vi välja och vad får vi oss tilldelat? Kärlek, förgängelse och slutligen död är de tre grundstenarna. Sabine Gruber har sett till att blanda ingredienserna på bästa sätt.

Och- ja- hon lyckas också med att knyta ihop säcken och få en gemensam nämnare innan boken tar slut. "Mira och Irma" (eller "Über Nacht" som är originaltiteln) blev nominerad till Deutscher Buchpreis år 2007.
.

Wien år 1927

Justitiepalatset i Wien (foto från slutet av 1800-talet)- en mäktig byggnad.

Veckans tyska torsdag (som blev fredag för mig den här gången) förde med sig att jag äntligen har börjat ta mig an Erich Frieds memoarer "Mitunter sogar Lachen". Det är en bra titel - redan som sexåring fick han vara med om mycket skrämmande händelser (Fried var född år 1921).

År 1927 hade inte börjat bra i Österrike och redan i januari kom det  till en svår konfrontation mellan socialdemokratiska och högerextrema grupper- en arbetare sköts till döds och i den påföljande rättegången friades förövarna. (De försvarade sig med att de skjutit i självförsvar). Detta ledde till protester som kulminerade i juli samma år- polis och arbetare kom i våldsamt handgemäng med varandra- och våldet eskalerade snabbt och okontrollerat. Det kostade nära 90 människor livet (av dem 86 arbetare.)  Den lille Erich Fried kunde se hur man bar bort döda och blodiga människor från sitt fönster.

Justitiepalatset sattes i brand och det dröjde ända fram till småtimmarna innan brandmännen fick kontroll över elden.

Samma jul skulle Erich deklamera dikter på skolavslutningen- då såg han att polischefen satt i salen och så sa han "Mina damer och herrar jag kan tyvärr inte deklamera min juldikt. Jag har precis fått veta att polischefen herr Schober finns i publiken. Jag  såg hur det gick till på den blodiga fredagen (Blutiger Freitag)  med så många döda och sårade som bars iväg på bårar- ja, jag kan inte läsa någon dikt inför herr Schober"

En modig och vältalig liten pojke! (Herr Schober lämnade salen.....)

Om 1920-talet var oroligt så var det inget mot vad 1930-talet skulle bli.

Mitunter sogar Lachen har getts ut av Wagenbachs förlag.

"I write of love and death. What other subjects are there?"

Arthur Schnitzler 1870-1931

Det yttrandet tillskrivs den store (och nog ser han också imposant ut?) österrikiske författaren Arthur Schnitzler. 

Schnitzler föddes och dog i Wien och utbildade sig först till läkare- ganska snart kom dock författandet att uppta all hans tid och han skrev såväl drama som romaner och noveller. Han hör hemma i den så kallade dekadenta skolan.

Just nu är jag på gång att läsa hans kortroman (eller långa novell) "Sterben" som även finns i engelsk översättning (och Schnitzler kan man också läsa på svenska- det finns många verk att välja bland).

Schnitzlers böcker hörde till dem som brändes på bokbålen i Tyskland år 1933.

Wien, Wien nur du allein....

Jag blir aldrig mätt på att läsa om Wien, Österrike och helst då under tiden för det gamla habsburgska riket. Romantiska griller kanske men tänk så många människor som passerat revy i den här staden- och då inte bara "inhemska". Wien har varit en tillflyktsort och en kulturmetropol under långeliga tider.

Célia Bertin (f.1920)  (en fransk författarinna som har tilldelats både Prix Renaudot och Légion d'honneur) har skrivit om kvinnor i Wien under Freuds tid. Jag läser och jag läser men lite rörig är den här boken allt (eller också är det mina kunskaper i franska språket som är skralare än vad jag trodde). Däremot går det ju utmärkt att leta vidare och läsa mer om en del av de kvinnor hon berättar (ofta lite väl kortfattat) om.

Frederic Mortons bok om Wien under 1913-1914 hittade jag på biblioteksmagasinet och den läser jag parallellt.

Under den här tiden vandrar en "haltande bondtölp" omkring i staden- han kom långväga ifrån och hade ett pass utställt på Stavros Papadopoulos fast han riktiga namn var Josef Dzjugasjvili. Den här mannen var förklädnadernas mästare och blev så småningom mera känd som Josef Stalin. Sejouren i Wien varade för övrigt inte så länge- bara fem veckor men det kom att bli den längsta tid Stalin skulle vistat utomlands- någonsin.

Samtidigt sitter en ung man med pensel och staffli på Männerheim (ett ungkarlshotell) och målar vykort.  Han hade till och med sin egen stol, invid ett fönster och nåde den som av misstag råkade sätta sig där. När samtalsämnet kom in på politik blev han helt vild " Han började tala, skrika, predika. Med väsande konsonanter och dånande vokaler vräkte han ur sig tirader om moral, rasrenhet, tyskarnas uppgift och slaverna förräderi, om judar, jesuiter och frimurare." Mannens namn? Adolf Hitler.

Hilde Spiel (1911-1990) var en österrikisk journalist och författare- hon skrev för många stora tidningar och tidskrifter under sitt liv- Österrike tvingades hon lämna år 1936 (Spiel var av judisk börd) och hon bosatte sig i England. Jag är mycket nyfiken på hennes böcker och vet att det kommer en del nytryck på engelska snart.( Jag har inte lyckats hitta något i svensk översättning.)

Adele Bloch-Bauer och historien om ett porträtt

Jag satt och slötittade på Barnes & Nobles webbsida och plötsligt dök den här boken upp på bildskärmen. Då vaknade jag till rejält. Inte bara för den vackra målningen (som är av Gustav Klimt) utan också för att den här boken handlar om så mycket mera.

Tavlan tog tre år att färdigställa och klar blev den år 1907. Hundra år senare såldes den för en svindlande summa (135 miljoner USD) och den hänger nu på Neue Galerie som ligger i New York (och inte i Wien där man tycker att detta porträtt skulle höra hemma).

Adele Bloch-Bauers man Ferdinand var en stor konstmecenat i förra sekelskiftets Wien. Adele dog redan 1925 men i sitt testamente bad hon att målningen skulle få stanna kvar i Österrike och hänga på Österreichische Galerie Belvedere. Så kom kriget och nazisterna roffade åt sig. Ferdinand Bloch-Bauer lyckades fly till Schweiz men utan konsten. Han i sin tur testamenterade vidare till sina syskonbarn och ja- nu hänger alltså tavlan där den hänger.

Jag har beställt Anne-Marie O'Connors bok och så hoppas jag att kunna bilda mig.

Med Per Landin till Österrike

"Ett land med få bokläsare" är rubriken på kapitlet om Österrike. I artikeln nämns en antologi skriven av Jochen Jung- som jag tycker verkar ge intressanta om än kanske något deprimerande inblickar i litteraturens Österrike. Här några citat:

"Österrike, ja, ja - jag kan inte hålla mig för skratt när jag hör ordet. (Peter Rosei)

"Jag vill hävda Österrikes geografiska, politiska och litterära inexistens" (Helmut Eisendle).

Som om det inte räckte med Thomas Bernhards utgjutelser över hemlandet....

Österrike beskrivs som ett land som blev svårt sargat av två världskrig och därefter "placerat i ett slags ingenmansland" men det finns hopp, menar Jung. Trots det lever väldigt många av Österrikes författare utomlands.

Nu skrevs ju Landins artikel för väl över 20 år sedan och kanske har mycket ändrat sig sedan dess. Författare som nämns särskilt i boken är Peter Handke, Gerhard Roth och Franz Innerhofer.

(Både Handke och Roth har översatts till svenska). Ovan den prisbelönta romanen "Det stilla havet". Temat i boken är "flykten och sökandet efter en identitet i vardagen". En läkare har lämnat sin familj och sitt arbete och flyttat ensam till landet. I det stilla livet lyckas han finna sig själv så småningom. (Jag har inte läst själv men det vill jag gärna göra efter att ha inspirerats av Landins möte med författaren).

Per Landin: Tyska samtal- en resa genom fyra litteraturer. Utgiven 1988 . Symposion förlag. Läsningen fortsätter.

Tyska poeter- Friederike Mayröcker

Så många fina dikter i den här lilla volymen som jag tyvärr bara har till låns... jag funderar starkt på att köpa (det får nog bli antikvariskt i så fall för som så ofta med lyrik- det trycks inte upp särskilt stora upplagor).

Den här dikten går rakt in i själen på mig.

HELLRE RESA I TANKEN, HOKUSAI
på rygg, eller i lampans sken,
gå till foten av Fuji och blicka upp mot
den snötäckta toppen, snörkängorna
fuktiga, kalla, halskråset slokar.
Hur, frågar jag, upptäcka ett fjärran
med egna fötter, hur, frågar jag, erfara ett fjärran
med egna ögon. Hur förena längtan till fjärran
med bofasthet. Hur, fot och öga,
glädje och gråt.

(Från Indianhår, Friederike Mayröcker- översättning: Ulla Ekblad-Forsgren. Ellerströms förlag. 2005.

Tante Jolesch och andra original i det gamla Österrike....

Friedrich Torberg (som var ett nom de plume- han hette egetligen Friedrich Kantor- föddes i Wien 1908. Hans far var tjeckisk och hans mor var ungerska- vad kunde vara mera typiskt för detta Habsburgska rike (som då ännu existerade).

-

"Tante Jolesch or the Decline of the West in Anecdotes" finns nu i engelsk översättning (2008)- men på svenska lyser den med sin frånvaro. Ack, så beklagansvärt- för detta är en omistlig bok. Torberg tar oss med till en tid som inte finns längre- till caféernas Wien som det var under åren före "Anschluss"- här samlades originalen och personligheterna- och bokens titel är helt passande. När kriget kom försvann allt för att aldrig igen återuppstå. Då är det så härligt att kunna läsa och med litteraturens hjälp få lov att delta i denna svunna värld.

-

I förordet skriver Torberg "This is a book of melancholy. It is inspired by a memory-well, a fountain that I knew when it was still in use and flowing with life. And when I close my eyes to better remember my childhood, the home I grew up in, ------- when I think back on all that with closed eyes, it almost seems to me that I too am one of those shadowy figures passing before my eyes, for whom that long dried-up fountain of my memory was still actual sustenance.

-

De människor han skriver om bodde alla i någon eller några av de många länder som var infogade under det Habsburgska kejsardömet- de hörde alla till de två element som nu har försvunnit ur den västerländska civilisationen "den kejserliga och kungliga monarkin och dess judiska bourgeoisie".

-

Torberg avslutar sina inledningsord med "This is, and I shall state it again, a book of melancholy. Maybe I should have written a book of sorrow- but I want to mourn on my own. Melancholy can smile. Sorrow cannot. And smiling is the legacy of my tribe.

-

Det finns så många underhållande anekdoter i den här boken- det är svårt att välja men jag har fastnat för berättelsen om advokat Hugo Sperber - han hade tydligen den här skylten utanför sin dörr "If you molest, rob or murder, consult only Dr Sperber". Sperber kom från Mähren och Torberg säger att han mest liknade en judisk släkting till Franz Schubert. Sperber tyckte om att sova- och sova gjorde han lite varstans, på caféer, i rätten, på spårvagnen- överallt där det var fysiskt möjligt. Det där med personlig hygien var han inte så intresserad av och han brukade vara täckt av cigarettaska.

-

En gång blev Sperber bjuden på fin middag på en likaledes fin restaurang av goda vänner- och så här beskrivs detta:(Det var dåliga tider i Österrike och restaurangen/nattklubben hade inte många besökare)- "The age-old tradition of night clubs to impress customers functioned none the worse: a secret signal by the doorman alerted the staff that guests were approaching, bustling activity was feigned at a moment's notice, the band struck up a snappy tune, two waiters busied themselves at tables with cups, glasses, and other utensils, the dancing couple employed by the club danced- in other words, every single activity the bar had to offer was put into play.

-

Sperber grasped what was going on:

-

"I bet the washroom attendant is sitting on the can and crapping".

Österrikiska noveller

En samling med österrikiska noveller och essäer fick följa med hem från biblioteket i går också- bokförlaget Tranans "Varma och kalla bad" (från 2007).

"Det habsburgska kejsardömet var en gång i tiden ett stort rike, där människor av olika nationaliteter vandrade in och ut över gränserna. "Tyskt blev Österrike först i och med Anschluss"., är ett uttryck som jag ofta fått höra. Ursprunget är slaviskt brukar nobelpristagaren Elfriede Jelinek hävda "Halva telefonkatalogen i Wien består av människor som heter Jelinek" Från bokens förord - av Yvonne Ihmels.

Bertha von Suttner

I en hylla hittade jag denna bok- Bertha von Suttners "Ned med vapnen" utgiven på Baltiska förlaget år 1927 . Boken ingår i en serie som heter "Världslitteraturens mest bekanta verk"- fast om "Ned med vapnen" är så bekant längre- det undrar jag allt. Bertha von Suttner tilldelades Nobels fredspris år 1905.

-

Förordet är verkligen skrivet med patos (av Axel Rydstam, som också har översatt boken till svenska). "Den hänförelsens glöd som fyller författarinnan, då hon höjer sin flammande protest mot kriget och dess tillskyndare och sin brinnande bön om förskoning från dess gissel, kunde ej undgå att väcka gensvar hos hennes läsare.---- "Hon dog den 21 juni 1914 , åtta dagar före mordet i Sarajevo, som kom de skockade molnen att urladdas. Det "jättekrig" hade kommit som hon redan i Ned med vapnen förutsett.

-

I boken ska finnas en mycket otäck skildring från det stora slaget vid Königgrätz år 1866- där den Österrikiska hären led ett svårt nederlag. I sin essäsamling " Flyktigt" skriver Daniel Hjorth en del om Bertha von Suttner- han är dock inte fullt lika begeistrad i hennes romaner som Axel Rydstam ovan....... men "Ned med vapnen" anses i alla fall vara läsvärd- jag tror jag gör ett försök!

Fynd från magasinet

(Längst till höger "Fanjunkaren i snön" av Mario Rigoni Stern).
-
Radetzkymarschen av Joseph Roth är utgiven i sin svenska översättning år 1933- och jag kan se att boken varit flitigt utlånad under 30-talet. "Ett epos över den gamla österrikisk-ungerska monarkien" står det på omslaget.
-
På pärmens insida en inklistrad lapp som får mig att känna nostalgi....
-
" Boken tillhör Hököpinge Kommunbibliotek och är värd..... kr.
Låntagare är skyldig att noga akta bibliotekets böcker. Särskilt iakttages, att anteckningar eller ritningar i böckerna med blyerts, bläck eller dylikt äro förbjudna. Låntagare ansvarar för all skada, som vederfarits böckerna under den tid, de varit utlånta till honom. Person, i vars hem smittosam sjukdom förefinnes, kan ej erhålla lån i biblioteket. Låntagare, i vars hem smittosam sjukdom utbryter, skall därom underätta bibliotekarien.
Bibliotekets styrelse.
-

På detta passar det nog bra med den gamla nationalsången.... Gott erhalte Franz den Kaiser.

(melodin känns igen- jag föredrar den Österrikiska versionen).

Hur ska jag våga....

Jag skulle så gärna vilja skriva några rader om Thomas Bernhards bok "Undergångaren"- men jag känner att jag måste ge mig tid... förbereda .... inte slarva iväg (då är det bättre att inte skriva alls). Stor litteratur är det. Mycket stor. (Varför fick Bernhard aldrig nobelpriset, kan man undra).

Nyckelord: Död, självmord, musik, Mozarteum, Horowitz, Glenn Gould....

-

" Då jag inte är född till filosof gjorde jag mig, inte helt omedvetet måste jag säga, till aforistiker, till en av dessa vedervärdiga filosofideltagare, som det finns tusentals av, sade han, tänkte jag. Att med endast små hugskott skjuta med riktigt stor verkan och bedra mänskligheten, sade han, tänkte jag. I själva verket är jag inte annorlunda än en av dessa samhällsvådliga aforistiker, som med sin gränslösa skrupelfrihet och gräsliga fräckhet beblandar sig med filosoferna likt ekoxarna med oxarna, sade han, tänkte jag. Om vi inte längre dricker, törstar vi ihjäl, sade han, på sådana visdomsord går alla dessa aforismer ut på, såvida de inte är av Novalis, men även Novalis pratade mycket strunt, enligt honom, tänkte jag."