En gång för länge sedan nu försökte jag lära mig italienska på egen hand. Jag lånade hem diverse böcker "100 lektioner i italienska" etc (eller vad de nu hette)- jag läste sådana där förkortade romaner i A-D gradering (vad avsåg svårighetsgrad) och jag till och med försökte mig på en "riktig" roman också- jag vill minnas att det var något av Grazia Deledda.... det gick inte så där väldigt bra... jag var väl övermodig. En av de där förkortade romanerna var något av Ignazio Silone och jag blev väldigt begeistrad men jag hittade inget av honom i svensk översättning då.Jag har gett upp planerna på att lära mig italienska- det går trögare med åren och jag har blivit latare också. Jag har nog besvär med att försöka hålla kvar franska och tyska i hjärnan.
Ignazio Silone (1900-1978) är för övrigt ett nom de plume - författarens "riktiga" namn var Secondini Tranquilli. Han fick Campiellopriset år 1968 och visst finns det flera böcker av honom i svensk översättning - men de har alla några år på nacken och finns bara att få antikvariskt.
Hans Abruzzo-trilogi har jag beställt nu- och den ser jag fram emot att läsa så småningom.
2 kommentarer:
Italienskan är ett härligt, liksom mustigt språk. Tyvärr har jag aldrig ens kommit fram till ett försök att lära mig.
Monika: Jag föll också för italienskan- det är ett språk som är ja... rikt och som du säger mustigt. Vackert är det också.
Skicka en kommentar