Jakarandaträdet

Herbert Ernest Bates är en mycket läsvärd författare- hans roman "Jakarandaträdet" blev översatt till svenska år 1950. Jag har dock läst på engelska eftersom det är betydligt enklare att hitta Bates böcker på originalspråket. Omslaget är vackert och man skulle kunna tro att handlingen är romantisk men så är icke fallet.

Läsaren hamnar i stället i Burma år 1942 och kriget står för dörren. De japanska trupperna är på väg mot en liten engelsk bosättning och det hastar att ge sig iväg - fienden rör sig med stor snabbhet. Det är Paterson (han förestår en risplantage) som tar initiativet till flykten- och han är en kontroversiell person bland sina landsmän- inte bara för att han har avancerat i hierarkin trots sin unga ålder utan också för att han håller sig med en burmesisk älskarinna (hennes bror är anställd som uppassare).

Så sätter flyktkaravanen i gång och det blir en resa fylld av konflikter, småaktighet, "kolonialistbeteende" och tragik. Här kommer snart mycket att ställas på sin spets och den som anses som galen och dum visar sig vara precis tvärtom. Bates har skrivit en mycket spännande och samtidigt psykologiskt ingående (och otäck) skildring av människor som ställs inför stora prövningar och som inte (i flera fall) klarar av att hålla huvudet kallt och behålla det som kallas för sunt förnuft.

"Jakarandaträdet" är en roman väl värd att ge ut på nytt.

Blommande jakarandaträd (lånat foto)

En resa längs "The Cut" och en ung flickas vedermödor

 Jag är just nu helt fördjupad i en roman av den engelske författaren Alan Patrick Herbert och boken ser ut precis som på bilden ovan-( ingen ska säga att jag köpte den för det vackra omslagets skull.)
Jag tror inte att den här författaren finns översatt till svenska (men jag har inte kontrollerat) - och nu lär det vara för sent, tråkigt nog, för han skriver riktigt fängslande.

A.P. Herbert (1890-1971) var en flitig skribent och han hann med att ge ut många böcker och skrifter.
Romanen "The Water Gipsies" är nog en av de mera kända av hans alster och den fick ett gott mottagande på sin tid (utgivningsåret var 1930). A.P. Herbert kan vara både ironisk och elak i sitt iakttagande av mänskliga svagheter- och han gisslar speciellt den så kallade överklassen (men alla kan få sin släng av sleven- oavsett klasstillhörighet).

Slussen vid Brentford (lånat foto)

Huvudpersonen i "The Water Gipsies" heter Jane och hon är dotter till en änkling som verkligen inte har haft så stor tur i livet (och han blir inte hjälpt av en god portion dåligt omdöme)- Jane bor på en husbåt tillsammans med pappa och en yngre syster- hon är förnuftig och nyfiken, ivrig att lära sig mera om livet men med utnyttande av hjärnvindlingarna hon begåvats med.

Jag har inte läst hela boken ännu men blev så begeistrad i både handling och personbeskrivningar att jag kände ett näst intill tvång att skriva några rader om denna speciella berättelse. Tiderna som man hamnar i kommer naturligtvis aldrig tillbaka men det är lärorikt och spännande och författaren har verkligen ett härligt sinne för humor. (Han är vass).

Ett kapitel har fått titeln "Up the Cut"- och vad är då "The Cut"- det undrade jag också. Att det var en vattenväg, det förstod jag men var fanns den och hur såg den ut? Jag blev mycket nyfiken. Jag hittade en hel sida om "The Cut" eller "The Grand Union Canal" som den egentligen heter.

The Grand Union Canal in England is part of the British canal system. Its main line starts in London and ends in Birmingham, stretching for 137 miles (220 km) with 166 locks. (Källa: Wikipedia).

A P Herbert var mycket förtjust i just "The Cut" och här är ett litet smakprov:

The locks are the landmarks and milestones and strenuous obstacles of the water highway. At the locks the boatwomen draw their water, buy their bread and milk: the lockkeeper comes out of his little house and, leaning over his garden fence, distributes the news of the day. On closing day the village lovers hand over the high gates and watch the boats go through, drawn by the water and the strange charm of gipsy vessels.

En svunnen tid... men underbar att läsa om. Här ytterligare ett utdrag från boken (och då handlar det om politik). Jag är mycket nyfiken på hur det ska gå för Jane så jag vet vad jag ska göra idag!

En bortglömd klassiker

Ännu en, ska jag väl säga. Om Ford Madox Ford vet jag inte särskilt mycket men för många år sedan läste jag  hans "The Good Soldier"- jag kommer inte ihåg mycket av handlingen, tyvärr. Nu har hans romanserie "Parade's End" (fyra delar ) åter kommit i rampljuset eftersom BBC har gjort TV-serie på den med många fina skådespelare i huvudrollerna. (Tyvärr kommer serien inte att visas på svensk TV).

Tiden är förlagd till åren kring första världskriget och huvudpersonen är Christopher Tietjens, en ung man från samhällets övre klasser. Man får följa hans öden både före, under och efter kriget (som han alltså överlever). Peter Landelius skriver utförligt om romansviten  här. (Dixikon).

Den ständigt fascinerande Graham Greene

Slaget vid Dien Bien Phu 1954

Under våren ger bokförlaget Modernista ut Graham Greenes roman "Den stillsamme amerikanen" - en idag kanske något bortglömd klassiker. Jag hittade ett gammalt slitet exemplar av boken inne på bibliotekets magasin (en hund ser ut att ha tuggat lite på pärmarna).

Jag tycker mycket om Graham Greenes sätt att skriva och så gillar jag hans nedslag i olika länder och olika miljöer. Han har skrivit böcker om t ex Kongo, Haiti och så "Den stillsamme amerikanen" som har handlingen förlagd till Vietnam (och då är det i början av 1950-talet).

"Den stillsamme amerikanen" kom ut år 1955 och då hade fransmännen precis förlorat den stora striden vid Dien Bien Phu- men- kriget i Sydostasien var långt ifrån över. Greene kunde spå vad som komma skulle och tyvärr fick han rätt- in på scenen stiger USA. "Den stillsamme amerikanen" har den engelske journalisten Fowler i huvudrollen- en desillusionerad man med en ung vietnamesisk älskarinna (Phuong) och så möter han Alden Pyle, amerikanen, som verkar så stillsam och så oförarglig. Skenet bedrar och allt utvecklar sig till en både hemsk och mycket spännande historia om korruption, mord och fruktansvärd hänsynslöshet.

Man säger att den generation jag tillhör definierades av Vietnamkriget och nog är det så. Vi som var unga på 1960-talet fick vänja oss vid TV-skärmar som fylldes av dunkande helikoptrar, visslande bomber och lemlästade och förstörda människor. Graham Greene sätter fingret på det som behöver komma i fokus i sin roman. När jag läste hade jag hela tiden Phil Ochs ballad                           "Talking Vietnam Blues" ringande i öronen.

En stor eloge till bokförlaget Modernista som satsar på utgivning av klassiker!

Om att stiga och falla

Fotot ovan är taget i Paris i oktober år 1863. Platsen är Marsfältet (det är där man numera kan hitta Eiffeltornet). Folk har samlats i stora skaror för att få vara med om något spännande och historiskt. En ballonguppstigning av sällan skådat mått.

Huvudpersonen var en man vid namn Félix Tournachon men han var mest känd under sitt alias "Nadar". Den stora ballongen på marsfältet kallade han "Le Géant" (jätten) och med den skulle han komma att göra flera uppstigningar. Den i oktober år 1863 blev lyckad men han hamnade strax utanför Hannover i Tyskland efter sjutton timmar i luften- vindarna var hårda och jag kan tänka mig att färden inte har varit alltför bekväm.

Jag har läst Julian Barnes essäsamling "Livslägen" - en kollektion av i allt tre betraktelser med en gemensam nämnare "lägen över marken". Barnes inleder med "Höjdens synd" och sedan går han vidare till fast mark för att slutligen landa i det som han kallar förlusten av djup. Den sista essayen är den avgjort mest berörande för här skriver Barnes om hustrun Pat som rycktes bort allt för tidigt och som lämnade honom ensam och utan livsdjup. En oersättlig förlust.

"De instrument vi råkar ha visar samstämmigt", skrev Auden om Yeats död, "att dagen då han dog var kall och mörk." Så mycket kan instrumentet säga om själva dagen. Men sedan då, längre fram? Visaren överger tavlan, termometern mäter ingen temperatur; barometrar sprängs av trycket. Livets ekolod är trasigt och man kan inte längre avgöra hur långt ner det är till bottnen." (s. 111)

Vad lyfter oss och vad får oss att falla? Det funderar man sannerligen på under läsningens gång och att de människor vi älskad djupt och innerligt är oersättliga- det kan även jag skriva under på.

Översättningen har gjorts av Mats Hörmark.

Nyförvärv

Foto: Billy Lindblom


--
Make me content
With some sweetness
From Wales
Whose nightingales
Have no wings,-
From Wiltshire and Kent
And Herefordshire,
And the villages there,-
From the names, and the things
No less.

Let me sometimes dance
With you,
Or climb
Or stand perchance
In ecstasy,
Fixed and free
In a rhyme,
As poets do.

Från dikten "Words" av Edward Thomas

 

Bloodaxe books har gett ut "The Annotated Collected Poems" av Edward Thomas. Det här är en fin samling för den har ett mycket välskrivet förord och dessutom har varje dikt fått en egen förklarande efterskrift. Omslagsbilden visar ett förött landskap med tre soldater i en skyttegrav. Det är passande - Edward Thomas stupade i slaget vid Arras. Det var annandag påsk år 1917 och Thomas hade just överlevt en granatattack när han skulle koppla av med en pipa tobak. Ytterligare en granat fräste helt plötsligt förbi och chockvågen gjorde att Thomas ljöt en ögonblicklig död.

"Now All Roads Lead to France" är Matthew Hollis prisbelönade (2011) och hyllade biografi om Edward Thomas sista fem år. Från den engelska landsbygden till skyttegravarna i Frankrike går berättelsen om den ofta så plågade poeten och hans tragiska öde. Vänskapen med Robert Frost löper som en röd tråd genom boken (som jag ännu inte har läst klart).

---Now all roads lead to France
And heavy is the tread
Of the living; but the dead
Returning lightly dance:---

Från dikten "Roads"av Edward Thomas

Med nostalgi i blicken: En handfull 50-talsböcker

Längst bak i "Our Spoons Came From Woolworths" av Barbara Comyns finns två sidor med rekommendationer på vidare läsning av romaner i lite samma stil. Så gott som alla dessa böcker har getts ut under 1950-talet.

Barbara Comyns blev också känd och älskad för "The Vet's Daughter" (1959).

 "The Tortoise and the Hare" (jag har läst den) handlar om en ung och oskyldig kvinna (Imogen) som blir utmanövrerad i sitt äktenskap av en äldre och inte alls särskilt attraktiv dam- Imogen ser inte faran förrän det är för sent. Mycket läsvärt och mycket underhållande (på ett ibland ganska diaboliskt sätt).

Rosamond Lehmann kan konsten att skriva om intriger och mänskliga relationer- som ingen annan. Här handlar det om två systrar och samma man (hustrun och älskarinnan: ett tema som här blir satt på sin spets). "The Echoing Grove" kom ut år 1953.) Den svenska översättningen fick titeln "Ekolunden".

"The L-Shaped Room (1960)" minns jag från 1960-talet för det var då jag läste den (och jag tyckte mycket om den.) Jag borde läsa om. Ung kvinna blir med barn och hennes far kastar ut henne hemifrån. Jane (bokens huvudperson) får lära sig att leva på egen hand. Tillvaron är hård men romanen är inte enbart sorglig. (Boken finns i svensk översättning "Rum för obemärkt", 1963).

 För något år sedan gjorde jag ett djupdyk i Elizabeth Taylors romaner- det har jag inte ångrat. En mycket fin författarinna. "A Game of Hide and Seek (1951)" handlar om kärlek som aldrig får "komma till skott", om att leva i falska världar och om att tysta sin inre röst.

En självbiografisk roman (från 1952) och det här är tredje delen av fyra (den första var "Frost in May)- relationsroman (och den här vill jag gärna läsa). Den svenska titeln: Pepparkakshuset.

Bisarrt, underligt men säkerligen inte tråkigt

Jag visste ingenting om den engelska författarinnan Barbara Comyns innan jag beställde hennes roman "Our Spoons Came From Woolworths". Titeln lockade mig och så såg jag att det finns en del nya utgåvor av Comyns böcker (Virago Modern Classics). Någonstans måste man börja och jag väljer alltså att börja med de där Woolworh-skedarna.

Barbara Comyns (1907- 1992) fick ett synnerligen omväxlande och rikt (och svårt) liv. Hennes barndom verkar ha varit fri och vild- hon och hennes fem syskon fick göra lite som de ville. Pappan var en otålig, våldsam och ofta skrämmande man- mamman blev döv när hon var 25 och ägnade mera tid åt en tam apa än åt sina barn. Barnen tillbringade mycket tid i båtar, enligt Barbara C- och detta trots att de flesta av dem inte kunde simma. Hon flyttade hemifrån tidigt och gifte sig när hon var bara 21 år gammal- med en konstnär (Barbara var själv duktig på att både teckna och måla och kunde säkert ha blivit en stor konstnär själv om hon bara haft möjligheten). Äktenskapet höll inte och "after two children and many troubles, we parted more or less amicably".

För att försörja sig och sina barn fick Barbara ta arbete som konstnärsmodell, bilförsäljare, pudeluppfödare- och hon skrev hela tiden. Debutboken kom 1947 "Sisters by a River" och den gick som serie med undertiteln "romanen som ingen vill ge ut". År 1950 var det dags för roman nummer två som blev den delvis självbiografiska "Our Spoons Came From Woolworths".

Maggie O'Farrell (som har skrivit förordet i den upplaga jag nu ska läsa) säger: "It's safe to say that this is a novel in which you are never quite sure what will happen next". (Huvudpersonen, Sophia, har en tam? salamander som hon ständigt bär med sig och som brukar få simma då och då i glas med vatten) Salamandern är till och med närvarande vid Sophias bröllop. Annars är boken nog inte "haha-rolig" utan snarare sorglig men på ett mycket annorlunda sätt om jag har förstått det hela riktigt.

Jag skulle tippa att helgen är räddad för min del (dessutom har jag bunkrat upp med Howards End av E.M. Forster och några böcker ur "Mytserien". Brist på lektyr har jag således inte.)

Ännu en roman av Elizbeth Bowen

Den nu snart gångna sommaren har  gått mycket i engelsk tappning för mig och jag är mycket nöjd med att ha återstiftat bekantskapen med Barbara Pym och Elizabeth Bowen- och framför allt för att jag har "hittat" flera fina romaner av dem.

Det är inte alltid det lättaste att skaffa äldre litteratur- biblioteken gallrar och har gallrat- antikvariaten har ibland inte heller det man söker efter och jag tycker att Bokbörsen är lite bökig att använda ibland (men jag är ju gammalmodig och opraktisk, kan tänka). Hur som helst- Elizabeth Bowen's "Friends and Relations" hamnade till slut på mitt läsbord och det var med en viss ledsnad som jag skilde mig från den.

"Friends and Relations" är inte översatt till svenska, den kom ut år 1931 och tillhör kanske inte en av de mest kända av Bowen's romaner. Synd, säger jag för det här är en pärla i typisk Bowen-stil. Elizabeth Bowen använder sig inte av de stora rörelserna- hon tycker om att antyda och att skapa mysterier. De mysterierna får läsaren klura ut själv i slutänden och någon definitiv lösning ges sällan. Det är det som är tjusningen.

I "Friends and Relations" hamnar man i ett getingbo men naturligtvis ser allt så lugnt och fint ut på ytan. Familjerna Tilney, Meggatt , Studdart och till viss del familjen Thirdman har alla gemensamma trådar som vävs samman - ibland löst , ibland så hårt att man befarar att väven ska spricka. I fokus står de två systrarna Studdart (Laurel och Janet) - båda vackra och eftertraktade på äktenskapsmarknaden. De hittar också var sin make och därmed sätts karusellen i gång. Laurels man, Edward, blev som litet barn mer eller mindre övergiven av sin mor (Lady Elfrida) när hon inledde en kärleksaffär med upptäcktsresanden Considine Meggatt. Janet Studdard gifter sig med Rodney Meggatt som råkar vara Considines arvinge (och brorson).  Spänningarna visar sig inte på allvar förrän tio år framåt i tiden då de båda systrarna är väl etablerade i sina äktenskap och med barn på vardera sidan.

En bifigur som verkligen fängslar läsaren (vilket porträtt, säger jag bara!) är den mycket originella (om än inte sympatiska) Theodora Thirdman. Denna unga dam kan konsten att skapa intriger och att tänja på de flesta gränser.

Precis som bloggaren Book Snob säger jag- jag är arg för att jag inte läst mera av Bowen tidigare! Här länkar jag till Book Snobs innehållsrika recension av Friends and Relations.

Kloka fruarna på Lyndon

Så heter den svenska översättningen av Margaret Kennedys roman (originalet från 1923) från 1926. Jag skulle inte tro att det  är mödan värt att försöka leta upp boken på biblioteket för där har den med största säkerhet blivit bortgallrad. Synd, säger jag men gläds i stället åt Vintage Classics nyutgåva som jag alldeles nyligen har läst ut.

Margaret Kennedy (1896-1967) föddes i London men kom som ung till Oxford där hon studerade vid det prestigefyllda  Somerville College.  Ladies of Lyndon är Kennedys debutbok och den är verkligen inte alls dålig även om jag tyckte bättre om hennes succébok från 1924- The Constant Nymph.

Det handlar om de övre klasserna och deras problem- och mest då om Agatha som känner ett socialt tryck att gifta sig "rätt" och då blir det så klart fel och Agatha (och även maken) blir olycklig och uttråkad. Agatha är intressant som kvinna eftersom hon vågar följa sitt hjärta till slut även om priset är högt- men hennes svåger, James, den utstötte konstnären (familjens svarta får) är den som berör mig mest av bokens karaktärer. I en värld av fånighet och hyckleri utmärker han sig för sin totala ärlighet och förmåga att leva som han vill och känner är riktigt (för honom).

Margaret Kennedy kan konsten att skriva både underhållande och med budskap- det kunde vara banalt men så blir det inte. Lättläst och tänkvärt och en härlig resa bakåt i tiden.

Bokomslaget är gjort av Riikka Sormunen och här kan man ta sig en titt på flera av hennes verk.

The Heat of the Day

Jag har börjat läsa Elizabeth Bowen och hon är en magnetisk författarinna. Hon har ett mycket speciellt sätt att skriva och det blir ofta intensivt, tätt och meningarna måste läsas med  långsamhet.

"The Heat of the Day" ("Middagshöjd" blev den svenska titeln, en titel som jag inte är förtjust i  men jag har läst på engelska och min utgåva kommer från Vintage Classics (1998).)

Den här romanen hör till en av Bowen's mest omtyckta och kanske mest lästa. Jag kan förstå varför. Vi hamnar i ett nästan spöklikt London som är hårt härjat av blitzen- året är 1942 och kriget håller på att ta en vändning. Det är mörkläggning och matransonering- det vilar något kusligt över hela den här anrättningen som Bowen så skickligt dukar upp.

Kärlek och spioneri- ond bråd död och diverse sidointriger- allt blandas och läsaren dras in i handlingen ganska snabbt även om det är långsamhet som är mantrat i den här romanen. Huvudpersonen är den intelligenta och aristokratiska Stella, änka efter Victor men nu i en ny relation med Robert, en man som lever med en hemlighet som inte kommer att avslöjas förrän på de allra sista sidorna. En annan viktig person i berättelsen är den mystiske Harrison som dyker upp med jämna mellanrum- han formeligen smyger sig in både på sidorna och i Stellas lägenhet. Vem är han? Kan man lita på honom?

Stellas son Roderick blir arvtagare till en irländsk herrgård och skapar en alldeles egen sidohandling med sina nedslag i familjehemligheter och annat. I den här boken är inget som det synes vara och som läsare sitter man där ofta med rynkad panna och ett stort frågetecken målat i ansiktet. Allt får sin lösning och sina uppklaranden till slut men det är egentligen inte "facit" som är viktigt- det är resan genom boken i sig.

"Every love has a poetic relevance of its own; each love brings to light only what is to it relevant. Outside lies the junk-yard of what does not matter." (sid. 99)

Mot norr

Hon borde få en renässans, Elizabeth Bowen. Bli nyöversatt- få flera verk översatta- och så vidare. Det är allt tur att de engelska förlagen inte behandlar hennes böcker lika styvmoderligt som de svenska. Det är över trettio år sedan det kom ut något i  svensk översättning av Bowen om jag ser rätt. Jag misstänker att hennes romaner har blivit flitigt utgallrade på våra bibliotek dessutom.

Nu har jag fängslats av hennes "To the North" (från 1932). Det är tjugotal och det är England- människorna som befolkar sidorna hör till den överklass som inte egentligen behöver arbeta för att försörja sig- de driver runt, går på cocktailparties, reser (i den här romanen reser man flitigt) och ser ut att ha verkligt härliga liv. "Charmed lives". Men.... skrapar man på ytan är det något helt annat som träder fram och Elizabeth Bowen skrapar rejält.

Persongalleriet är precis lagom stort för att man ska kunna greppa det (utan att fråga sig "vem sjutton var nu det?) och det är väl utmejslade porträtt dessutom. Bowen skriver med stundtals vass humor och man måste läsa långsamt för att inte missa de små fina svängarna. Huvudpersonerna är två kvinnor- Emmeline och hennes svägerska Cecilia (Cecilia är änka efter Emmelines ende bror). Cecilia och Emmeline bor tillsammans i St Johns Wood i London- Emmeline är delägare till en liten resebyrå och går rätt mycket upp i sitt arbete. Cecilia lever på kapitalet och söker efter en ny make.

"Towards the end of April a breath from the north blew cold down Milan platforms to meet the returning traveller." (Tala om klassisk inledning!). Vi möter först Cecilia som är på väg hem efter en resa till Italien- på tåget möter hon den skrupellöse "Markie"(Mark Linkwater)- ett möte som ska få ödesdigra konsekvenser, inte för Cecilia utan för svägerskan Emmeline.

Så utvecklar sig handlingen i sakta mak- och spiralen böjar vridas mer och mer och slutet blir oväntat och svart. Vägen går mot kyla i hetta kan man säga. "To the North".

Det är inte bara det superbt skickligt tecknade porträttet av Emmeline som speciellt fastnar utan också beskrivningen av den sakliga och tämligen känslokalla Cecilia, den snokande ingifta tant Georgina, den stackars föräldralösa  Pauline och tråkmånsen (äktenskapskandidaten) Julian. Alla ingår i berättelsen som viktiga personer och de speglar tidsandan under ett numera svunnet England.

Jag kan varmt rekommendera denna bok men man måste läsa på engelska för jag tror inte att det finns någon svensk översättning.

Love's Civil War

Elizabeth Bowen och Charles Ritchie träffades i ett krigshärjat London år 1941- och så började en kärlekshistoria som skulle komma att vara i över 30 år (fram till Elizabeths död år 1973).

Elizabeth Bowen (eller Cameron som hon hette som gift) kom från Irland och hon tillbringade sina första år på Bowen's Court , herrgården som varit i familjens ägo under många år. Bowen's Court kom att bli navet i hennes tillvaro så småningom och platsen för många möten med den högt älskade Charles Ritchie.

Ritchie var kanadensare och han var sex år yngre än Elizabeth Bowen. Han var också en man i karriären (den diplomatiska) och i boken framträder han som kylig och en aning beräknande. Dessutom var han inte någon direkt trogen älskare (han var något av en Don Juan). När Charles och Elizabeth träffades var hon gift sedan nära tjugo år tillbaka och han gifte sig år 1948 med en kusin (Sylvia). (Om man vill göra diplomatisk karriär bör man vara ordentligt stadgad).

I boken (som är redigerad av Victoria Glendenning) får man ta del av Ritchies dagboksanteckningar och Elizabeth Bowens brev. De utgör ibland intressanta kontraster till varandra och Elizabeth skriver med stor glöd och passion. Det råder ingen tvekan om att Charles Ritchie var hennes stora kärlek i livet. Ritchie är mera återhållsam och ibland också hjärtlös. Ändå dog aldrig den här kärleken och kanske berodde det på det nästan ständiga fysiska avståndet mellan parterna. Han fick arbeta i Tyskland, USA och Kanada och hon var så gott som hela tiden fast i England och/eller på Irland (med några korta utflykter till USA som universitetslärare.) De lyckades träffas så gott som varje år och ibland mera ofta- men de levde skilda vardagsliv.

Trettio år är en lång tid av en människas liv och den här boken är också fylld av historia för Elizabeth Bowens brev är mycket innehållsrika och hon avhandlar både vänner, familj och världshändelser.

När Elizabeth insjuknade i lungcancer (1972) stod Charles vid hennes sida och han var med henne när hon dog i februari året därpå. Han saknade henne mera än han någonsin kunnat ana.

Så här skriver han i en dagboksanteckning från december år 1973:

"I need to know again from her that I was her life. I would give anything I have to give to talk to her again, just for an hour. If she ever thought that she loved me more than I did her, she is revenged."

Love's Civil War kom ut ffg 2008 och på Simon &Schuster förlag. Victoria Glendenning är en mycket välrenommerad författare som har skrivit flera rosade biografier (bl a över Anthony Trollope och Rebecca West).

Blight, Mildew and Smut

 Garsington Manor

Det är farligt att umgås med författare- det förstår man när man läser Aldous Huxleys debutroman "Crome Yellow" (Kromgult).  Risken är överhängande att bli avporträtterad i kommande verk (och ofta inte så särskilt smickrande).

Garsington Manor hette herrgården som ägdes av Lady Morrell (med make)- paret bjöd frikostigt dit diverse kulturpersonligheter (författare, konstnärer etc) under framför allt 1920-talet. Aldous Huxley var en ofta förekommande gäst på Garsington Manor och "Crome Yellow" har handlingen förlagd hit (fast det kan man inte upptäcka utan att "ha tillgång till facit").

Lady Ottoline Morrell (1873-1938)

Lady Ottoline var en spännande dam- hon levde i ett så kallat fritt förhållande med sin man och båda två höll sig med en rad olika älskare/älskarinnor. (Bland Lady Ottolines "favoriter" fanns t ex Axel Munthe och Bertrand Russell).

"Crome Yellow" (som jag inte har läst ut ännu) är verkligt underhållande och det är då främst personbeskrivningarna (och miljön) som fängslar.

Huvudpersonen är Denis Stone, en stackars missförstådd poet som söker sin väg i livet. Ja, han har det inte lätt, kan man konstatera... Här blir han ansatt av en kärlekskrank ung dam.

"Mary renewed her attack. ' Which of the contemporary poets do you like best?' she asked. Denis was filled with fury. Why couldn't this pest of a girl leave him alone? He wanted to listen to the horrible music, to watch them dancing- oh, with what grace, as though they had been made for one another! - to savour his misery in peace. And she came and put him through this absurd catechism! She was like 'Mangold's Questions': "What are the diseases of wheat?- Which of the contemporary poets do you like best?'
'Blight, Mildew and Smut', he replied, with the laconism of one who is absolutely certain of his own mind."

En Pymsk sommar

Det har blivit (precis som jag önskade och planerade) en sommar som har gått väldigt mycket i Barbara Pyms regi. De flesta av hennes romaner har jag läst (och underhållits av också - i allra högsta grad). Högst upp på min favoritlista kommer förstås den svartaste av Barbara Pyms böcker: Höstlig kvartett. En berättelse om åldrande och ensamhet och ett mästerverk som sannerligen borde ges ut på nytt.

Så fortsätter jag att inspireras av Pym. En av hennes favoritböcker var Aldous Huxleys debutroman "Crome Yellow" (Kromgult) och den har jag just nu på mitt läsbord. Det var betydligt lättare att få tag på den engelska originalversionen för den svenska översättningen är ordentligt utgallrad från våra bibliotek.

Huxley är en intressant författare och han har skrivit bra mycket mer än "Brave New World". Essayer, romaner, noveller, biografier och skådespel. Nog minns många filmatiseringen av hans "Djävlarna i Loudun"? (Den filmen blev först totalförbjuden här i Sverige och när den sedan faktiskt visades så köade givetvis folk. Jag minns att jag nästan kröp på golvet på den där biografen i Stockholm för det var vidriga scener (tortyr) som spelades upp på duken.

 

Då är det kanske trevligare att kika lite på den enda barnbok som Huxley författade (och som också den finns i svensk översättning (Kråkorna i Päronvik)). Här handlar det om en elak och glupsk skallerorm som så småningom blir överlistad av herr och fru Kråka.

 

Höstlig kvartett

År 1977 gick Bookerpriset till Paul Scott och hans "Staying On" - en av de andra nomineringarna (som hamnade på korta listan) var Barbara Pyms "Quartet in Autumn" och därmed var denna fina författarinna åter ett namn att räkna med i böckernas värld.

"Quartet in Autumn" översattes till svenska så gott som omedelbart (Brombergs förlag). "Höstlig kvartett" blev titeln men tyvärr är den ganska utgallrad från biblioteken numera (jag var tvungen att fjärrlåna mitt exemplar).

Det är en betydligt mindre glättig Pym som möter oss på sidorna. Boken handlar om åldrande och ensamhet och huvudpersonerna är fyra "kontorsslavar" i 60-årsåldern. Marcia, Letty, Norman och Edwin har egentligen bara ålder och arbete gemensamt- de lever annars sina ensamma liv på olika sätt och vis och de umgås inte efter arbetet. Ändå kommer de att tvingas tillsamman på grund av sjukdom och dödsfall.

Marcia är den sorgligaste figuren av de fyra- helt ensam lever hon i sin mors hus och hon har inget som helst umgänge. För henne blir pensioneringen en katastrof och hon överlever inte denna nya tillvaro. Romanen kommer annars att kretsa mest kring de två kvinnorna som båda har problem att tampas med - och som hanterar dem på olika sätt.

Med "Höstlig kvartett" visar Barbara Pym igen vilken skicklig författare hon är- personskildringarna är så "på pricken" och så berörande att det är svårt för läsaren att inte hamna mitt i handlingen själv. Dessutom aktar sig Barbara Pym väldigt noga för att falla i "lyckligt-slut-fällan"- det finns inget snuttigt eller rosafärgat i den här skildringen. Människorna är så trovärdiga, så levande och vardagen blir just vardag utan "exter och krusiduller". Det är detaljerna som gör det, skulle jag vilja säga för Barbara Pym är en mästare på just detalj.

En helt underbar bok som borde komma ut i nya upplagor.

En författares röst

Den 4 april år 1978 kunde engelska radiolyssnare ta del av ett föredrag av Barbara Pym som berättade om hur hon hade hittat sin alldeles egen röst som författare.

Hon talade om hur hon hade skrivit romaner i över fyrtio år (med framgång och motgång) - hon började redan som mycket ung skolflicka. Den bok som hon först blev  inspirerad av var Aldous Huxleys roman "Crome Yellow"  (Huxleys debutverk från 1921-Kromgult-i svensk översättning 1926). Barbara var bara 16 år när hon läste och lät sig imponeras av Huxleys prosa. Hon tänkte "om jag ska skriva en roman så ska den vara som Crome Yellow."

 Så passerade också ett antal andra författare revy- de flesta kända storheter som D.H. Lawrence och Rupert Brooke men också Ivy Compton-Burnett (som inte fått särskilt många av sina verk översatta till svenska). "More Women than Men" handlar om en flickskola, läser jag. Jag är själv inte särskilt bekant med Compton-Burnetts författarskap. Hon anses nog som lite knepig och använder sig så gott som uteslutande av dialog. (Ibland utan skiljetecken så man får säkerligen vara mycket koncentrerad under läsningens gång.)

 Stevie Smith är känd för sina dikter men hon har också skrivit romaner. "Novel on Yellow Paper" blev en inspirationskälla för Barbara Pym "a fantasy written with all the humour and pathos of her poems".

Beverley Nichols skrev om hus och trädgård och han var produktiv. En hel del av hans (det är en han)  böcker finns  i svensk översättning. Även han är en av Barbara Pyms inspiratörer.

"Memory is a great transformer of pain into amusement"- den inställningen tillkämpade sig Barbara Pym genom åren- och även om hennes böcker ofta är humoristiska finns alltid en släng av svärta med. Nog anar man att allt inte bygger på "en dans på rosor".

Varför skriver man över huvud taget, frågar Barbara Pym- och så citerar hon Compton-Burnett: "Most of the pleasure of making a book would go if it held nothing to be shared by other people. I would write for a dozen people.... but would not write for no one." Så känner även Barbara Pym och hon tänker sig att hon skriver för det där dussintalet läsare och det sporrar henne och så känner hon sig inte ensam där i sin skrivarlya. " I try to write what pleases me and amuses me in the hope that a few others will like it too."

Avdelning nonchalerade författarinnor

 

 " I have lately taken to reading Charlotte M. Yonge. I've found much enjoyment and richness especially in "The Pillars of the House", which is a very churchy one. What wonderful length books were allowed to be in those days before the telly and all that!"

Så skriver Barbara Pym i ett brev till Philip Larkin i juni år 1971. Då hade hon precis opererats för bröstcancer och var hemma och försökte återhämta krafter. Under över 15 år blev Barbara Pyms böcker (hon var idog och slutade aldrig skriva) ignorerade av förlagen "I cannot get anything published" skrev hon i samma brev.

Charlotte Yonge (1823-1901) hade inga problem med att bli publicerad och flera av hennes böcker finns också i svenska översättningar- men.... det är översättningar som är en bra bit över 100 år gamla i de flesta fall och idag är det näst intill omöjligt att få tag på nya utgåvor av Yonges romaner (hon var synnerligen produktiv). Det är möjligt att man kan hitta något i Gutenbergprojektet (jag har inte kontrollerat).

Om Charlotte Yonge skriver John Sutherland i sin "Lives of the Novelists" från 2011. "She made goodness attractive" . Yonge bekände sig till traktiarianismen och Sutherlands kommentar är "half-way to Rome" om än med båda fötterna fast förankrade i Oxford. Hemmet lämnade hon knappt och hon vigde sitt liv åt att undervisa (söndagsskola) och att skriva romaner. Mest känd är nog hennes "The Heir of Redclyffe" (1853).

"I have always viewed myself as a sort of instrument for popularising Church views", sa Charlotte Yonge.

Charlotte Yonge gifte sig aldrig och när hennes ende bror gick bort år 1892 blev hon ganska ensam (föräldrarna hade dött 1854 respektive 1868) men hon hade ändå en viss tröst i en rik brevväxling med "litterära bekantskaper."

Jag har mig veterligen aldrig läst något av Charlotte Yonge men ska försöka få tag på "The Daisy Chain" (som Barbara Pym  skriver lite om i ett annat brev.)

The Sweet Dove Died av Barbara Pym

I had a dove, and the sweet dove died;
And I have thought it died of grieving;
O, what could it grieve for? its feet were tied
With a single thread of my own hands weaving...

John Keats

Barbara Pym tvingades (mer eller mindre) till tystnad under många år. Man kan därför dela upp hennes författarskap i två delar. "The Sweet Dove Died" hör till den senare delen. I den här romanen använder sig Pym av en mycket mörkare palett än den jag blivit van vid från de tidgare böckerna.

Humphrey Boyce är innehavare av en liten antikvitetsaffär i London, en affär som han sköter tillsammans med sin brorson, James, en ung man med fördelaktigt utseende. In på scenen träder (med buller och bång) Leonora Eyre, en medelålders kvinna (som börjar märka av att hon åldras) som lever på sitt kapital och samlar på "viktoriana." Humphrey börjar sin uppvaktning av Leonora men hon är intresserad av James och så utvecklas berättelsen till att bli en veritabel och trasslig kärleksknut. James har nämligen en flickvän - Phoebe- som dock Leonora snabbt manövrerar bort. Lika lätt får hon det inte med Ned (ung stilig amerikan)- som ser rakt igenom Leonoras krumbukter och sluga beräkningar- han lägger beslag på James. 

Barbara Pyms porträtt av Leonora är djävulskt skickligt gjort- och jag kan inte påstå att jag direkt fattar tycke för damen i fråga även om jag kan känna viss empati för hennes totala ensamhet och utsatthet. I den här boken finns inga präster och inga puttriga äldre damer- bara den kyliga och beräknande Leonora och några bipersoner (som är intressanta de också).

En mörk bok- men den etsar sig fast och min beundran för Barbara Pyms författarskap växer med varje bok av henne jag läser.

Hunt the Slipper

"Hunt the Slipper"egentligen en lek (HÄR en beskrivning) men det är också titeln på en av Violet Trefusis romaner. "Hunt the Slipper" kom ut redan år 1937 men jag har läst Virago Modern Classics utgåva från 1983 (med exakt det omslag som ses ovan).

"Molly Benson was clipping a small yew with a virtuosity, a flourish that would have put many a professional topiarist to shame". Så börjar hela historien - och nog är det en originell inledning.

Molly och Nigel Benson kamperar ihop- de är bror och syster, hon 50 och han 49 år gammal. Molly har sin trädgård och Nigel njuter av mat och goda drycker och så vackra kvinnor för han är lite av en Don Juan. Engelsk överklass är det som skildras här och det gör Violet Trefusis med både skärpa och humor. "Hunt the Slipper" är en mycket underhållande bok .

Det är Nigel som kommer att bli huvudpersonen i romanen,  Nigel och Caroline- en ung (gift) kvinna som han motvilligt blir förälskad i. Stormande förälskad dessutom. Läsaren tas med på resor tvärs över Europa, hemliga möten på diverse platser och handlingen intensifieras, skruvas lite och så tar allt slut på ett mycket fyndigt sätt.

Är det stor litteratur? Nej, kanske inte men det är roligt och absolut läsvärt.

Här ett litet utdrag (det handlar om Nigel):

" He enjoyed the harlequinade-like facetiousness of winter, which fitted people with false red noses and caused them to slip up on unsuspected panes of ice, the confidential unfolding of the past, the retreat of the present, the narrow privilege of ceiling after the unearned spaciousness of sky. But one reason he would omit. Winter was kinder to middle age than summer. Middle age does not look its best in a bathing-suit, in open-necked shirts, with a pitiless sun probing wrinkles, counting chins."