Salvatore Quasimodo (1901-1968) fick Nobelpriset år 1959 med motiveringen "... för hans lyriska diktning, som med klassisk eld uttrycker samtidens tragiska livskänsla". Jag gillar uttrycket "klassisk eld".........-
Priset till Quasimodo var det fjärde i ordningen (nu talar jag om litteratur) att gå till Italien.
Valet föranledde diskussioner- man ansåg att Ungaretti och Montale var mera förtjänta. (Montale fick priset 1975). Dessutom hade någon på förhand läckt ut vem priset skulle gå till (intet är nytt under solen...). I Italien var man i vissa kretsar också något ilsk eftersom man ansåg att Quasimodo var en "prokommunistisk poet, gillad av Moskva". (Källa: De litterära nobelprisen 1901-1983 av Helmer Lång)
-
I min lyrikhylla har jag diktsamlingen "Och plötsligt var det afton" (svensk tolkning av Arne Lundgren), FIB:s Lyrikklubb, 1959.
-
Gräsets vila
-
Drivande ljus, virvlar i flykt,
solars ändlösa rymder,
svindlande svalg stiger upp:
jag öppnar det stycke jord som är mitt
och lägger mig ned. Och sover-
sedan sekler vilar gräset
sitt hjärta hos mig.
-
Döden väcker mig upp:
till en ännu större enhet,
till en ännu vidare ensamhet,
vindens djupa slag-
det är natt.
2 kommentarer:
Jag skulle också kunna tänka mig en "italienska utmaning" även om mitt litteraturval skulle se helt annorlunda ut :)
Annika: Du kan väl lägga upp en sida med de böcker du skulle vilja läsa! Lite mera Italien-inspiration tycker jag känns angelägen! :-)
Skicka en kommentar