Ingen vila i livet- såsom livet

(Fotot är lånat.)

"Nulla riposa della vita- come la vita" på originalspråket italienska- och detta ska handla om Umberto Saba, poeten från Trieste som Anders Österling ägnar en essay åt i sin samling" Längtan till Italien".

Umberto Saba (1883-1954) föddes och växte upp i Trieste och fortfarande kommer hans böcker ut i nya utgåvor på flera språk. Sabas far var italienare (och han "stack av" tidigt), modern var judinna och det var således hon som fick dra försorg om hem och barn.

Böcker och författande blev tidigt livet för Saba som innehade en antikvarisk bokhandel i sin hemstad under flera år (han gav samtidigt ut sina första skrifter på eget förlag). En av Sabas mest kända dikter (som enligt Österling lärs utantill av italienska skolbarn (åtminstone var det så på 60-talet....)) har titeln "Geten" och här är den i Österlings tolkning:

Jag har talat med en get.
Det stod på ängen, bunden.
Mätt av gräs den bräkte
i regnvåt ensamhet.

Det jämna bräkandet var
min egen smärtas frände.
På skämt jag bräkte till svar.
Enformig som evigheten
är smärtans röst, och jag kände
igen den rösten hos geten.

En get med semitisk nuna
anklagade undergivet
allt annat i livet.

Saba sägs vara den mest självbiografiske av alla Italiens poeter och enligt Österling "rymmer hans stora samling personlighetens hela livsmaterial av löst och fast".

"Hans lyriska humor kan ibland erinra om Chagalls måleri.---- Men i sitt accepterande av livets villkor står han på en plats för sig själv bland sina mestadels krismärkta och ångestridna diktarbröder i Italien." Så långt Anders Österling som avslutar sin innehållsrika essay med att citera en av Sabas "ålderdomsdikter" där han ser sig själv som Odyssevs, som söker sig ut mot det öppna havet.

I ungdomstiden brukade jag segla
utmed Dalmatiens kuster. Skärgårdsöar
ur bränningsskummet stego, där blott sällan
en fågel dröjer, lysten efter byte-
täckta med alger, slippriga och sköna
i solen som smaragder. När så högsjön
och natten täckte över dem, vi bredde
ut mot det öppna havet våra segel
att fly försåten. Men i dag mitt rike
är denna värld, som tillhör ingen. Hamnen
tänder för andra sina ljus. Jag drives
till havs ännu av en okuvlig ande
och av den bittra kärleken till livet.

Det finns ett par antologier med Sabas dikter i svensk översättning. "Poesie" Umberto Saba i svensk tolkning av Anders Österling (från 1966) och "Italiens lyrik" i urval och översättning av Estrid Tenggren (från 1964).

Risiera di San Sabba

Foto:Pier Luigi Mora

Mauro Covacich tar mig med till "Die Risiera von San Sabba" (boken:" Triest verkehrt", Wagenbach förlag, 2012). Här reser sig ett monument från en tid som vi inte ska glömma- och byggnaden kommer att bevaras som en evig påminnelse om några år på 1940-talet. En smärtans relik, skriver Covacich.

År 1913 uppfördes "Die Risiera" och som namnet antyder var det ris som bearbetades här. Det var innan andra arbetsuppgifter började utföras. År 1943 invaderade de allierade stora delar av Italien men just Trieste kom de inte åt. Här bet sig nazisterna fast och kvar. Risfabriken förvandlades till ett utrotningsläger - det enda på italiensk mark för övrigt, enligt Covacich. En triestinsk firma fick uppdraget att framställa en stor ugn - och den placerades nu inne i byggnaden. SS-Führer NN (jag tänker förbigå hans namn med tystnad) som för övrigt var från Trieste tog sig an arbetet med stor iver (han hade erfarenhet från Treblinka tidigare). Mellan 3000-5000 personer försvann in i förbränningsugnen och de som inte mördades här skickades  till andra läger för att pinas vidare. Den som stängdes in i en cell här visste att han aldrig någonsin skulle komma ut levande igen.

I april år 1945 övergavs lägret och krematorieugnen sprängdes i luften så att spåren skulle sopas undan. År 1965 förklarades byggnaden för "nationalen Gedenkstätte" och sedan 1975 finns ett museum inne i byggnaden "Museo della Risiera di San Sabba" .

Världens gång utanför mitt fönster

Trieste är känd för åtskilligt men kanske extra mycket för "boran". Bora är "en katabatisk vind - en vind som med hjälp av gravitationen bär luft med högre densitet nedför en sluttning. Det kanske inte säger lekmannen så mycket (själv blir jag inte direkt klokare) men se på fotot ovan (som är lånat) så blir det hela illustrerat. Jo, det ser intensivt ut måste man säga.

I Trieste kan det blåsa till rejält och plötsligt- 40 meter per sekund är inte ovanligt för den här vinden och gatorna i staden är försedda med handtag, rep och kedjor så att man som stackars utsatt fotgängare ska kunna hålla sig fast när det börjar fladdra runt öronen.

Mauro Covacich skriver givetvis om boran i sin bok "Triest verkehrt"- och så berättar han om sin mormor ,"Nonna Lisa", som kom från södra Italien - när boran satte igång som värst bänkade sig Nonna Lisa vid sitt fönster på tredje våningen i en bekväm kuddförsedd fåtölj (med en god kopp kaffe i näven) där hade hon nämligen fin utsikt mot en busshållplats. Så började underhållningen. När bussen stannade och släppte av sin last kravlade människorna runt, omfamnade lyktstolpar och en och annan drattade givetvis på ändan också och Nonna Lisa skrattade så att hon grät.

Lika roligt hade en känd svensk skald på sin tid- fast då var det ishalka det var fråga om. Esaias Tegnér skrev så här:

Världens gång utför mitt fönster
jag en stund betrakta skall.
Akten er, I dagens mönster,
som ett glas står gatans svall.
Det är farligt,
skynden varligt,
världen bringar er på fall.

Se, där går en stjärnprydd Herre.
Aj, Hans Nåd, han föll omkull!
Hela himlens här, dess värre,
rullar i den låga mull.
Kryp och bocka,
plocka, plocka
himlakartan åter full!

och så avslutar han den långa dikten så här infamt:

Dock - jag vill ej stå här länger
mina Bröder till förfång.
Ut ibland dem jag mig tränger,
ännu är dock dagen lång;
men till natten
slår jag vatten
över gatan än en gång.

Castello Miramare och två olyckliga kejsarinnor

Charlotte- prinsessa av Belgien och kejsarinna av Mexico (1840-1927). Vacker var hon- mycket vacker- men hennes liv blev sorgligt.

Mauro Covacich (f. 1965) är en triestinsk författare och han skriver på italienska, ett språk jag inte behärskar, och därför blev jag glad att hitta en tysk översättning av en bok han författat om sin hemstad "Triest verkehrt- fünfzehn Spaziergänge in der Stadt des Windes". Jag har inte läst om mer än två av promenaderna än men boken är ingen reseguide utan snarare en samling kåserier över hemstaden. Det börjar med en dag vid slottet Miramare.

Castello di Miramare ligger några kilometer utanför Trieste och alldeles invid havet. Nog ser det ut som ett sagoslott på fotot (som är från 1880). Kejsar Franz Josephs bror Maximilian av Habsburg lät bygga - och året var 1856. Fyra år senare vad allt färdigt (arkitekten hette Carl Junker) och då var slottet redo för inflyttning. Maximilian och hans hustru Charlotte tog huset i besittning på julafton år 1860.

Mauro Covacich råkar sig hit samma dag som en hel busslast med skolungdomar från Ungern väller ut för att tvingas bese slottets alla rum. (De stönar och stånkar och vill hellre vara utomhus och spela frisbee). Han filosoferar över en annan kejsarinna som också hon har anknytning till Miramare- den mera kända "Sissi"- även hon en stor skönhet på sin tid och - olycklig. Till Miramare kom Sissi för att hälsa på sin svägerska som bodde här under några år - ensam och förtvivlad. Maken Maximilian befann sig i Mexico. År 1867 lämnade Charlotte Miramare- hennes man hade mördats i juni samma år och hon tillbringade sedan resten av sitt liv i Belgien.

Kejsar Maximilians arkebusering i juni 1867. Målning av Édouard Manet.

Men åter till Covacich och hans Sissi- för han tycker att hon är som Trieste- en för evigt ung fyrtio-åring - en fyrtioåring som helt skulle smälta in i vår tidsålder- kanske med tatueringar, vältränad och mycket kostmedveten. Sissi var för övrigt mycket förtjust i långpromenader, hon red och hon såg till att motionera minst två timmar varje dag. Glöm alla filmer med Romy Schneider, säger Covacich-för hon representerar inte den "verkliga Sissi".

Covacichs Trieste är som "Sissi i spandex, med piercing, med koboltblått hår och med en salamander intatuerad på halsen." Dessutom biter hon på naglarna.

Jag tycker om Covacichs tankeflykt, hans blandning av nytt och gammalt och hans beskrivning av den gåtfulla hemstaden. Dessutom får jag stor lust att någon gång se Castello di Miramar med egna ögon. Under tiden läser jag om slottets historia HÄR.


En länk till Bodil Zaleskys Trieste HÄR.

As a Man Grows Older av Italo Svevo

Emilio Brentani är på väg mot medelåldern i rask takt. Hans tillvaro är trist och tråkig- en gång var han på väg att bli en riktigt lovande författare men nu tvingas han försörja sig som försäkringsagent. Föräldrarna är döda och han har bara sin syster, Amalia, kvar i livet, en blek, tunn och oattraktiv kvinna som är flera år yngre än vad han själv är. Hon månar om sin äldre bror med stor osjälviskhet och redan från början får vi veta att "Of the two it was really he who was the egoist".

Åren runt 40 brukar anses "farliga" och för en man som inte haft särskilt mycket roligt i livet blir det än mera frestande att plötsligt slå sig lös. Det är just det Emilio gör och han tycker sig ha fått en vitamininjektion och nytt hopp med Angiolina- en kvinna han nu börjat sällskapa med. Han kallar henne för "Ange", sin ängel, och han är helt besatt av henne. Angiolina kommer från enkla förhållanden men hon har en stark vilja att "komma upp" och det gör hon genom att utnyttja män som har det lite bättre ställt. Emilio lider alla helvetets svartsjukekval och både hans syster och hans gode vän Balli försöker att få honom att inse det vansinniga i förbindelsen med Angiolina.

Romanens huvudtema är Emilios olyckliga förhållande till Angiolina men det finns också en sidointrig som är väl så intressant. Systern Amalia blir nämligen förälskad i Balli och inte heller detta får någon lycklig utgång- och Emilio som borde vaka bättre över sin enda syster är helt upptagen med sig själv. Detta kommer att få katastrofala följder.

Speciellt en scen från romanen slår mig med speciell kraft- Amalia och Emilio har gått till teatern för att lyssna till Wagners musik och så spelas Valkyriernas dans. Amalia reflekterar:




"That magnificent stream of sound signified the whole of human destiny; she saw it pouring down an incline, its path shaped by the unequal conformation of the ground. Now it would flow in a single cascade, now it would be divided into a thousand smallers ones, all colored by an ever-changing light, and by the reflections which objects cast upon it. There was the the harmony of sound and color which held the epic fate of Sieglinde, but also, insignificant though it was, her own, the end of a part of life, the withering of a single twig. Her fate was no more to be wept over than that of the others; it deserved the same tears- no more; and the ridicule which had so cruelly oppressed her found no place in that picture which yet was so complete."

Den här romanen startar i ganska långsamt mak men sedan accelereras handlingen upp och det hela blir till en veritabel bladvändare (om man nu får lov att använda detta uttryck om en gammal klassiker.)

Lennart Erling (Den långsamma bloggen) har också läst och skrivit om boken HÄR.

Han hade det inte lätt

Jag talar om Italo Svevo (eller Ettore Schmitz som han egentligen hette). Han föddes och växte upp i Trieste och han fick två romaner publicerade under 1890-talet "A Life" och "As a Man Grows Older" (den senare romanen finns i svensk översättning från 1950-talet och har då titeln "Farväl till ungdomen".) Båda böckerna ignorerades i stort sett och Svevo började syssla med annat.

Tack och lov träffade han på en ung man som han anställt för att lära bättre engelska. Denne herre ville gärna titta lite närmare på Svevos produktioner - och när han väl läst blev omdömet "cum laude". Den unge läraren hette James Joyce och med hans hjälp trycktes nu "Zenos bekännelser" (och den går att få tag på via nätbokhandeln). Boken blev höjd till skyarna och översattes till flera språk.

Tyvärr råkade Svevo ut för en svår bilolycka år 1928- och den tog hans liv. Då hade han precis avslutat "The Tale of the Good Old Man and of the Lovely Young Girl".

Här en bild (lånad) på första-utgåvan av "As a Man Grows Older" ( Senilita)från 1892. Jag har precis läst ut den här romanen i engelsk översättning (utgiven av New York Review of Books - Classics). Jo, jag tyckte väldigt mycket om den och ska försöka ta mig samman till att skriva ner ett mera utförligt omdöme.

Café San Marco

Trieste och trakten kring Trieste skriver Magris om i "Mikrokosmos". Vilken början kunde vara bättre än ett kosmopolitiskt café för att beskriva den här stadens särart? Café San Marco! Det är som en Noaks ark "där ingen ges företräde och där ingen utesluts"- här finns det plats för alla. Människor går ständigt in och ut i den L-formade lokalen - på bardisken finns fruktskålar och champagneflaskor och en rödrandig lampskärm. "Om Kejsardömet fortfarande hade funnits kvar, skulle allt ha förblivit som det var, världen skulle ha fortsatt att vara ett Café San Marco".

Här en länk till Pequod Press som har skrivit om Trieste i nr 37/2006

Min nästa resa....

Hittills i år har jag rest med Martin Pollack till det gamla Galizien och sedan med Claudio Magris längs hundratals mil Donau. Det har varit två lärorika och väldigt inspirerande turer. Jag har lärt mig oerhört mycket och upptäckt många "gamla" och ofta (tyvärr) bortglömda författare. Några av dem har jag försökt att föra fram i ljuset och fler ska det bli, hoppas jag. Så ställde jag mig frågan- "Vad ska jag nu hitta på?" Jag tror jag har svaret. Tack vare bibliotekets vänner i Skanör är jag nu lycklig ägare till "Mikrokosmos" , Claudio Magris bok om den egna hembygden- trakterna runt hans hemstad -Trieste. Trieste som ligger vid "Italiens gräns mot den slaviska världen och mot Centraleuropa och som är en kulturernas och handelsvägarnas mötesplats". Som vanligt låter författaren oss möta både levande och döda- diktare, filosofer, konstnärer och revolutionärer. Det är en resa genom minnets landskap..... För "Mikrokosmos" tilldelades Claudio Magris Stregapriset år 1997.

Två städer med en mycket speciell historia

Vy över staden Thessaloniki- eller som den en gång hette "Salonica". Den här staden har varit en plats där öst och väst möttes- en plats där många språk talades och många kulturer fick samsas på ett och samma ställe.

Trieste... en gränsplats- och en stad med en mycket växlande och intressant historia. I Trieste levde Italo Svevo och därifrån kommer också Claudio Magris och den slovenske författaren Boris Pahor är född där. Boris Pahor är ett nytt författarnamn för mig och jag läser att han har varit på tal för nobelpriset. Han är född 1913 så jag är osäker på om han ännu är i livet.

Boris Pahors verk ser inte ut att finnas tillgängliga på svenska men på engelska går det att få tag på några av hans böcker (och andra språk också). Jag länkar här till en svensk artikel om honom av Åke Malm. Kan man hoppas på att det kommer översättningar till svenska också? Jag kommer hur som helst att försöka få tag på hans "Necropolis". Det känns mycket angeläget- speciellt också med tanke på denna dag.

Att se fram emot...

Elias Canettis självbiografiska böcker läste jag för ganska många år sedan men det är dags att friska upp minnet. Från biblioteket kommer "Den räddade tungan" och "Facklan i örat"- jag hittade också "Mikrokosmos" av Claudio Magris- nu skriver han om sin hemstad - det gåtfulla Trieste- "en kulturernas och handelsvägarnas mötesplats".

I det här huset i staden Ruse (Bulgarien) föddes Elias Canetti (1905-1994) - nobelpristagare i litteratur år 1981- och han skriver så här på sidan 12 i "Den räddade tungan":

" Ruse vid nedre Donau, där jag kom till världen, var en underbar stad för ett barn, och om jag säger att den ligger i Bulgarien ger jag en ofullständig föreställning om den, ty här levde människor av vitt skild härkomst, på en och samma dag kunde man få höra sju eller åtta språk. Förutom bulgarerna som ofta kom från landsbygden fanns det också många turkar, som bodde i ett kvarter för sig, och tätt intill detta låg spaniolernas kvarter, vårt eget. I staden fanns det vidare greker, albaner, armenier, zigenare. Från motsatta sidan av Donau kom det rumäner; min amma, som jag dock inte kan minnas var rumänska. Enstaka ryssar fanns det också."

Med den här båten kunde man färdas från Ruse till Wien. Ruse var en gammal Donauhamn. De år då Donau frös till åkte man i släde över till Rumänien, skriver Canetti.

I Ruse kalldes resten av världen för Europa "och om någon färdades uppför Donau till Wien, sade man att han reste till Europa, Europa började där det turkiska riket hade slutat en gång i tiden. " (s.13)

Nyfiken på: Italo Svevo

Italo Svevo hette egentligen Ettore Schmitz och föddes i Trieste år 1861 (död i en bilolycka år 1928). Mest känd är han för "Zenos bekännelser" från 1923. Svevo var mycket intresserad av Freud och hans psykoanalys.
-
James Joyce "upptäckte" Svevo under sin tid som lärare vid Berlitz språkskola i Trieste (Joyce undervisade Svevo i engelska). Joyce hjälpte till att få "Zenos bekännelser" utgivna på franska och på så sätt blev Svevo uppmärksammad som författare.
-
Trieste är en mycket speciell plats- ett "gränsland" - från 1382 till och med 1918 lydde det under den Österrikiska dubbelmonarkin- efter första världskriget blev Trieste italienskt.
-
I min hand har jag just nu en liten oavslutad kortroman (eller lång novell) av Svevo "En kort sentimental resa" utgiven av Pontes förlag. Boken handlar om Giacomo Aghios resa från Milano till Trieste. Aghios lämnar sin fru och son i Milano och så far han ensam med tåget. "Herr Aghios var i behov av livskänsla, och därför reste han ensam".
-
"Visserligen hade han aldrig varit så gammal som han var nu, men han hade heller aldrig känt sig så gammal och därtill så rostig. Och rosten kom säkert från familjen, den instängda miljö där det finns mögel och rost. Hur kan man undgå att rosta i en sådan monotoni?"
-
Aghios iakktar och han tänker, filosoferar på sin resa. Det är både humoristiskt och bitskt skrivet- och jag känner stor sympati med den här mannen. Han vill så gärna se det vackra här i världen och visa vänlighet mot sina medmänniskor.
Kapitlen i boken delas in i resesträckor. Milano-Verona. Verona- Padua etc...
Jag har ännu inte kommit till slutet på resan men det är mycket spännande att följa alla tankar och funderingar- (och Aghios har många...).
-
Min nyfikenhet är sannerligen väckt- jag vill gärna försöka ge mig på "Zenos bekännelser" också. En annan bloggare- "Den långsamma bloggen" har också skrivit om "En kort sentimental resa".