Guiseppe Berto (1914-1978) fick Campiellopriset år 1964 för boken "Il male oscuro" - hans roman "Himlen är röd" kom ut år 1947 och översattes till svenska 1949. (Albert Bonniers förlag).
Berto tillhör en av de författare som Göran Börge har intervjuat för sin "111 italienska författare". Berto tog värvning som mycket ung i fascistmilisen och han skickades till Abessinien där han kom att stanna i fyra år. År 1942 kom han som inkallad soldat till Nord-Afrika men han blev tillfångatagen av amerikanerna 1943 och skickad till ett fångläger i Texas.
Göran Börge refererar till "Himlen är röd" som en av de bittraste romanerna om krigsårens Italien. Boken har blivit filmad. (Berto skrev den under sin tid i fånglägret).
Handlingen kretsar runt en grupp barn/ungdomar som blivit ensamma när deras föräldrar och anhöriga dödats i bombangreppen över den stad de bor i. Nu lever de bland ruinerna och försöker så gott det går att klara livhanken. Ingenting fungerar under de här åren strax efter kriget och det sociala skyddsnätet är så gott som helt söndertrasat. Vill man ha mat måste man stjäla och flickorna måste prostituera sig. Att läsa den här romanen är som att stiga ner i helvetet. Varje dag är en kamp, en kamp som de här unga människorna är dömda att förlora.
Berto skriver rakt och enkelt- utan krusiduller- det här är ingen svårläst berättelse. Stilen kallas för "poetisk realism"- jo, det tycker jag passar bra. Avsnittet som handlar om bombningen av staden tycker jag är kusligt välskrivet.
"Hundratals flygplan hade flugit hela natten för att nå den lilla staden. Varje plan hade sin besättning, varje man sin uppgift. Piloter, spanare, radiotelegrafister, bombfällare. En vältränad personal som inte svek.---- Spanarna tittar ner och känner igen orterna som de studerat på kartor under förberedelserna för flygningen. Nu följer de järnvägslinjen. Där framme syns stationen inte större än ett paket cigaretter med knippen av spår och viadukter. Där ett stycke längre bort måste järnbron över floden ligga.------ Och man bryr sig inte om att i husen bor människor, många människor. Den lilla staden har över hundratusen invånare, nu när så många flyktingar från städerna i grannskapet tagit sin tillflykt hit. Över hundratusen människor gripna av skräck. De har sett ljusen och hört motorerna och förstått. Men de andra uppe i luften tänker inte på detta. De vet ingenting om människorna som de gör sig redo att döda. De vet inte hur de talar och hur de lever, med vilka förhoppningar och vilka olyckor. De har aldrig sett dessa hundratusen personer."
När jag läser minns jag hur min mamma berättade om en resa hon gjorde till Schweiz med buss - det var 1946. Bussen gick rakt ner genom ett fullständigt sönderbombat Tyskland. Mamma sa att det bara fanns ruinhögar kvar av en gång blomstrande städer. Varje gång bussen stannade rusade skockar av tiggande barn fram för att kanske få någon matbit. Mamma hade bara sockerbitar att ge- hon glömde aldrig dessa trasiga, magra barn och det som etsade sig fast på hennes näthinnor den gången för många år sedan har jag nu kvar i mitt minne. Giuseppe Berto har skrivit precis som det var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar