Kapitel 17- handlar om Ingolstadt- staden som belägrats så många gånger (även av svenska trupper) men aldrig erövrats.
Marieluise Fleisser (1901-1974) skrev teaterpjäsen "Pionjärer i Ingolstadt" (1928-29) -det blev stor skandal- författarinnan förlöjligades och nazisterna förbjöd henne senare att publicera något som helst.
-
"Pionjärer i Ingolstadt "skildrar med lakonisk intensitet landsortens grymma förtryck och det sociala och mänskliga lidande som drabbar den enskilda individen och framför allt kvinnan, vars vrål av smärta och revolt ljuder oavbrutet i författarinnans texter, ibland lika hest som de måsar som ikväll skriar i mörkret över floden". (Claudio Magris)
-
Fleissers stil beskrivs som "torr och realistisk kombinerad med blodfullt naturalistisk och med visionär kraft". Brecht gjorde henne berömd men det blev inte någon lycklig berömmelse för Marieluise Fleisser- hon hade avgjort mest ont av samarbetet med Brecht. "Brecht förtärde människor", skrev Fleisser, och hon själv blev också förtärd.
-
"Offren jämnar ibland vägen för sina plågoandar, vilket emellertid inte gör dessa mindre skyldiga. I sina från känslosvall totalt befriade verk, visar Marieluise Fleisser också vad som händer med kvinnor av hennes slag." (Claudio Magris).
2 kommentarer:
Ännu en underbar resa du är ute på Ingrid.
Mimmimarie: Jag har sällan läst något så lärorikt och givande som Claudio Magris "Donau"- det är verkligen en bok att skatta högt.
Skicka en kommentar