tisdag 8 mars 2011

Lyrik på söndag (tisdag) bokstaven R


Bai utmanar med ett poetiskt R den här veckan. Den första uppgiften är att hitta en dikt där rytm och rim spelar en betydande roll.
-
1. Jag har valt en dikt som fortfarande skickar rysningar längs ryggraden på mig. Johan Olof Wallins "Dödens ängel" är precis en sådan dikt som fångar in mig helt- och det gör den just med rytmen (framför allt). Den har många verser så jag begränsar mig till två (de mest kända).
-
"I Adams barn, som av jorden födens
och vänden åter till jorden om!
I ären mine, I ären dödens,
alltsedan synden i världen kom.
Jag står i öster
och når till väster
och tusen röster,
I tidens gäster,
jag bär till eder med Herrans ord
från luft och lågor och hav och jord,"
-
I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar ...
Men över tröskelen stiger jag:
då stannar dansen,
då sänkas ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden,
och sorg är änden, som Skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.
-
Hela dikten kan man läsa här.
-
Uppgift 2- "Renessansen er sentral i vår kunst- og kulturhistorie. I denne perioden var synet på verkelegheita, verda og mennesket i ei nyorientering, bort frå den katolske kyrkja som einerådande premissleverandør og over mot eit stadig aukande fokus på mennesket si rolle i verda. Biletkunsten viser mindre typiske og meir individliknande mennesker og Cervantes gir ut Don Quioute, den første moderne romanen. Denne tenkemåten, kor mennesket står i sentrum har vore eit viktig fundament for utviklinga dei seinare århundra og renessansehumanistane kan på mange måtar seiast å ha laga grunnlaget for kulturen og tenkemåten som framleis pregar biletkunst, musikk og litteratur i vår tid. Presenter eit dikt frå renssansen.
-
2. Jag reser till renässansens England. Sir Philip Sidney (1554-1586) hör hemma i högrenässansen och han tillhörde en av de så kallade "sonneteers".
-
With how sad steps
-
With how sad steps, O Moon, thou climb'st the skies!
How silently, and with how wan a face!
What! may it be that even in heavenly place
That busy archer his shart arrows tries?
Sure, if that long-with-love-acquainted eyes
Can judge of love, thou feel'st a lover's case;
I read it in thy looks; thy languished grace
To me, that feel the like, thy state descries.
Then, even of fellowship, O Moon tell me,
Is constant love deemed there but want of wit?
Are beauties there as proud as here they be?
Do they above love to be loved, and yet
Those lovers scorn whom that love doth possess?
Do they call virtue there ungratefulness?
-
3. Till sist- en poet på R. Mitt R blir Rumi eller "Jelahuddin Balkhi".
-
ett utdrag från "Where everything is music"
-
So the candle flickers and goes out.
We have a piece of flint, and a spark.
This singing art is sea foam.
The graceful movements come from a pearl
somewhere on the ocean floor.
Poems reach up like spindrift and the edge
or driftwood along the beach, wanting!
They derive
from a slow and powerful root
that we can't see.
Stop the words now.
Open the window in the center of your chest,
and let the spirits fly in and out.

Inga kommentarer: