Ingolstadt vid Donau- resan fortsätter

Kapitel 17- handlar om Ingolstadt- staden som belägrats så många gånger (även av svenska trupper) men aldrig erövrats.

Marieluise Fleisser (1901-1974) skrev teaterpjäsen "Pionjärer i Ingolstadt" (1928-29) -det blev stor skandal- författarinnan förlöjligades och nazisterna förbjöd henne senare att publicera något som helst.

-

"Pionjärer i Ingolstadt "skildrar med lakonisk intensitet landsortens grymma förtryck och det sociala och mänskliga lidande som drabbar den enskilda individen och framför allt kvinnan, vars vrål av smärta och revolt ljuder oavbrutet i författarinnans texter, ibland lika hest som de måsar som ikväll skriar i mörkret över floden". (Claudio Magris)

-

Fleissers stil beskrivs som "torr och realistisk kombinerad med blodfullt naturalistisk och med visionär kraft". Brecht gjorde henne berömd men det blev inte någon lycklig berömmelse för Marieluise Fleisser- hon hade avgjort mest ont av samarbetet med Brecht. "Brecht förtärde människor", skrev Fleisser, och hon själv blev också förtärd.

-

"Offren jämnar ibland vägen för sina plågoandar, vilket emellertid inte gör dessa mindre skyldiga. I sina från känslosvall totalt befriade verk, visar Marieluise Fleisser också vad som händer med kvinnor av hennes slag." (Claudio Magris).

Ibsen i gammal utgåva

Det här är band fyra... och det innehåller Ett dockhem, En folkefiende, Gengångare , Vildanden och Rosmersholm. Tryckt 1907 i Kristiania. En vacker gammal bok- men pjäserna blir aldrig gamla.

Nostalgi

Mannen på bilden är Arnold Wesker. År 1968 - (minnesrikt och omvälvande) visade TV-teatern hans trilogi "Rötter"- "Hönssoppa med korngryn" och "Jag talar om Jerusalem").
-
I huvudrollerna fanns bland andra två väldigt "färska" skådespelare- Per Ragnar och Anita Wall. Pjäserna kom att bli ett stort genombrott för båda två.
-
Jag minns att jag satt som klistrad vid TV:n- en oförglömlig upplevelse var det. Jag önskar att det kunde bjudas på en repris....
-
Det lär jag få titta i november efter så jag ska läsa om trilogin i stället.

Long Day's Journey Into Night/Lång dags färd mot natt av Eugene O'Neill

Jag har läst dramat "Long Day's Journey Into Night" av den amerikanske nobelpristagaren Eugene O'Neill (jag återkommer till honom vid ett senare tillfälle).
-
Under en intensiv sommardag år 1912 får vi följa familjen Tyrone- far, mor och två söner.
-
James Tyrone är skådespelare och missnöjd med sitt liv- han har alltid fört en kringflackande tillvaro på grund av sitt yrke. Hans hustru Mary har tvingats acceptera och för henne har detta nomadliv inneburit social isolering och stor ensamhet. Sin själsliga smärta dövar hon med morfin.
-
James Tyrone och sönerna tar i stället till alkohol för att söka tröst- det är en dysfunktionell familj- en familj i upplösning, vi möter.
-
Allt kretsar kring sonen Edmund som har en svår och envis hosta- Mary vill helst tro att det rör sig om en vanlig sommarförkylning- men de övriga vet att så inte kan vara fallet- Edmund har drabbats av TBC. Beskedet kommer från familjens läkare under dagens lopp.
-
Vädret är under dagen dimmigt... diset kommer och går... mistluren tjuter och allt sveps in i detta gråa, dunkla, ogenomträngliga.....det vilar undergångsstämning över det hela. Jag känner det som om jag åker hiss rakt ner till underjorden. Det går inte att värja sig mot intensiteten i dramat.
-
Eugene O'Neill baserade den här pjäsen på sina egen familj (föräldrar och bror). "Lång dags färd mot natt" sattes upp för första gången år 1956 och då på Dramatiska teatern i Stockholm. (Detta i enlighet med O'Neills önskan). Uppsättningen på Dramaten i Bengt Ekeroths regi blev en succé. I rollerna: Lars Hansson, Inga Tidblad, Ulf Palme och Jarl Kulle.
-
Tyrone: Mary! For God's sake, forget the past!
Mary: Why? How can I? The past is the present, isn't it? It's the future too.
-
---
Tyrone: (citerar Shakespeare) "We are such stuff as dreams are made on, and our little life is rounded with a sleep".
Edmund:-------- We are such stuff as manure is made on, so let's drink up and forget it. That's more my idea.
-
Edmund:--- Stammering is the native eloquence of us fog people.
-

-