Zablotow- en barndom

I sin självbiografi "Die Wasserträger Gottes" skriver Manès Sperber om sin födelsestad Zablotow som låg i nordöstra Galizien. "Zablotow- så hette den lilla orten som var så lik hundratals andra städer där Galiziens judiska befolkning trängdes på en liten yta. Vid förra sekelskiftet hade Zablotow cirka 3000 invånare och de var till 90 procent av judisk börd.
-
Det var en smutsig och fattig stad och Manès Sperber tillbringade sina första tio år här. Det fanns varken gas eller elektricitet och husen saknade vattenledningar. Man fick förlita sig på brunnar- och de var få till antalet. De som hade råd anlitade vattenbärare (Wasserträger) och inne i husen förvarade man sedan vattnet i stora tunnor. Ofta trängdes två familjer i ett litet hus och de fick dela kök- inte undra på att fruarna skällde och bråkade med varandra.
-
Redan vid tre års ålder fick Manés börja skolan och genom fönstret kunde han titta ut över Karpaternas höjder som ändrade färg i takt med årstiderna. Bergstopparna tycktes nå ända upp i himlen.... Läraren talade om det fina vattnet som fanns i bergskällorna - om att det var samma klara vatten som funnits där sedan urminnes tider- men ändå aldrig samma vatten. Senare förstod den lille eleven att detta var en första undervisning i begreppet "panta rhei" (allting flyter).
-
Zoblotow ligger vid floden Pruth som är en biflod till den stora Donau. En stor järnbro gick över floden från en sida av staden till den andra. Ibland kunde man göra en tur med flotte. På sommaren badade man och det fanns en speciell badbrygga- till höger var det männens plats och till vänster kvinnornas. Järnbron var stadens stolthet.
-
Att växa upp i Zablotow innebar flerspråkighet- vare sig man ville det eller ej. Man måste göra sig förstådd på ukrainska, polska, jiddish, hebreiska och tyska. Manès Sperber lärde sig fort att Wasser, Woda och Majim var ord för samma sak men han skriver att han orden framkallar olika bilder i hjärnan på honom- så blir det slaviska "woda" något flytande som tas ur en brunn- det hebreiska "majim" tas ur en källa och det tyska "Wasser" kommer från en vattenkran.
-
Vattenbäraren var en viktig person i Zablotow- han var kraftigt byggd och han bar vattnet in i husen under alla årstiderna. Varje gång hade han två fyllda ämbar som hängde från ett ok. Hans rygg kröktes under bördorna. Den lille Manés trodde att vattenbäraren måste vara den rikaste mannen i Zablotow eftersom han arbetade så mycket- men så fick han veta att visserligen var det ett tungt arbete men det var ändå så enkelt att utföra att det inte värderades högt alls. Där såddes ett frö i den lille pojken om att världen var mycket orättvis. Från det ögonblicket "stod han på vattenbärarens sida".
" Mich empörte es, dass Gott uns die Treue so schlecht lohnte, ja, dass er uns bestrafte und nie belohnte. Wir waren die Wasserträger Gottes! Wenn er gerecht war, wie konnte er es dann zulassen, geschweige denn fordern, dass wir von Ewigkeit zu Ewigkeit seine Wasserträger seien?"

Jag började läsa Manés Sperbers "Die Wasserträger Gottes" i går kväll. Det är en mycket levande barndomsskildring om en lika levande stad- men barndomen varade inte länge nog- famlijen tvingades fly undan ryssarna strax efter första världskrigets utbrott. Deras hus fördärvades och alla familjefotona brändes av kosackerna som härjade sig genom staden.

-

Den slutliga dödsstöten för Galizien kom med nazisterna år 1942.


"Die Wasserträger Gottes" , Manés Sperber . På svenska kan man hitta "Som tårar i havet" utgiven år 1957 på Rabén och Sjögrens förlag.