tisdag 14 maj 2013

Han hette Leif



Han var min allra käraste vän och kamrat på färden. Igår fick han stilla och lugnt somna in i mina armar. Nu är han en änglahund och någonstans däruppe på ett vitt och ulligt moln vill jag tänka att han sitter och blickar ner över mig.

Leif var namnet han fick och många skrattade åt det och tyckte att det var väl löjligt att kalla en hund så- men han blev högtidligt uppkallad efter Leif Ericsson, vikingen som upptäckte Amerika. Sämre namne kan man ha och det var ett kort och praktiskt namn att anropa med (inte alltid med önskat resultat).

Jag är gammal nog att ha suttit vid flera dödsbäddar- jag kan ändå konstatera att något mera sorgligt och svårt än att tvingas ta farväl av en älskad hund kan man inte tänka sig. Nu sörjer jag min mjuka, snälla, roliga, sociala (mycket mera social än matte någonsin kommer att bli), lekfulla och busiga hund. Det gör ont i hjärtat på mig och det kommer att ta tid innan allt faller till ro. Saknaden är utan gräns- bottenlöst djup.
Elegi över en död labrador (eller Golden Retriever)

Här kan det finnas, mitt i sommaren,
några dagar när det plötsligt är höst.
Koltrastarna i träden får en skarpare ton.
Stenarna står mycket bestämda ute i vattnet.
De vet någonting. De har alltid vetat det.
Vi vet det också, och tycker inte om det.

På hemvägen, i båten, just sådana kvällar,
kunde du stå blickstilla i fören, samlad,
och pejla de dofter som kom över vattnet.
Du läste kvällen, den svaga strimman av rök
från en villatomt, en pannkaka som gräddades
tre kilometer härifrån, en grävling
som i samma skymning stod någonstans
och vädrade på samma sätt. Vår vänskap
var naturligtvis en kompromiss; vi levde
tillsammans i två världar: min,
mest bokstäver, en text som går genom livet,
din mest dofter. Du hade kunskaper
som jag skulle offrat mycket för att ha:
förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek,
löpa som en våg genom hela kroppen,
från nos till svansspets, oförmågan
att någonsin acceptera att månen är ett faktum.

Vid fullmåne klagade du alltid högt emot den.
Du var en bättre gnostiker än jag. Och levde
följaktligen ständigt i paradiset.
Du hade en vana att fånga fjärilar, i språnget,
och mumsa upp dem, som några fann frånstötande.
Jag tyckte alltid om det. Varför
kunde jag inte ta lärdom? Och dörrar!

Inför stängda dörrar lade du dig ner och sov,
säker på att förr eller senare måste den komma,
som skulle öppna dörren. Du hade rätt.
Jag hade fel. Jag frågar mig nu, när denna
långa stumma vänskap är förbi för alltid,
om det möjligtvis fanns något jag kunde
som imponerade på dig. Din fasta övertygelse
om att det var jag som framkallade åskvädren
räknas inte. Det var ett misstag. Jag tror
att min trosvisshet om att bollen fanns,
också när den låg bakom soffan,
på något sätt gav dig en aning om min värld.

I min värld fanns det mesta dolt bakom
något annat. Jag kallade dig ”hund”.
Jag undrar mycket om du uppfattade mig
som en större, mera bullersam ”hund”,
eller som något annat, för alltid okänt,
som är vad det är, existerar i den egenskap
i vilken det existerar, en vissling
genom den nattliga parken som man vant sig
att återvända till utan att egentligen veta
vad det är man återvänder till. Om dig,
och vem du var, visste jag inte mera.

Man kunde säga, från denna mera objektiva
ståndpunkt: Vi var två organismer. Två
av dessa ställen, där universum slår knut
på sig självt, kortvariga, komplexa strukturer
av äggviteämnen, som måste komplicera sig
alltmer för att överleva, tills alltsammans
brister och blir enkelt igen, knuten
upplöst, gåtan borta. Du var en fråga,
riktad till en annan fråga bara,
och ingendera hade den andras svar.
Lars Gustafsson.

9 kommentarer:

Linse Daugaard sa...

Kære Ingrid, åh, hvor trist. Kondolerer med Leifs bortgang.

mimmimarie sa...

Åh jag lider med dig. Det tillhör mina värsta stunder när våra hundar har somnat in. En finare kamrat kan man inte få.

♥ Hannele sa...

Tråkigt, men du har haft en fin vän många år.

Böckerx3/Metta sa...

Jag beklagar verkligen, han har varit ett angenämt tillskott här på bloggen.

Hermia sa...

Åh så tråkigt och ledsamt! De varmaste kramar sänder jag dig.

Mrs Calloway sa...

så sorgligt, Ingrid! jag känner verkligen med dig. Leif ser så fin ut på dina bilder

Ingrid sa...

Tack kära allihop för all medkänsla- det känns trösterikt att veta att ni tänker på mig.

violejn sa...

Men så sorgligt! Jag har inte upptäckt det här förrän nu! Och det var när jag såg ordet änglahund vid Leifs bild.
Han verkar har varit en jättefin hund och har säkert levt ett mycket bra hundliv......samt varit en källa till motion för dig kan jag tänka!

Ingrid sa...

Violen: Tack ska du ha. Leif var den snällaste och gladaste hund man kan tänka sig- en helt underbar vän. Saknaden är stor men minnena är en stor tröst.