The Tale of Beatrix Potter a biography by Margaret Lane

Foto: Beatrix med modern (som många tyckte liknade drottning Victoria) (Wikipedia).

Sällan har jag läst en så välskriven och intressant biografi som den som Margaret Lane har åstadkommit om barnboksförfattarinnan Beatrix Potter. Boken kom ut 1946 och den har reviderats 1985 (jag har den gamla versionen). Många foton och bilder förgyller läsningen.

Hill Top Farm- Beatrix Potter's "vattenhål". (Fotot från Wikipedia)

Beatrix Potter föddes i London år 1866 och hon växte upp i ett välbärgat hem. Margaret Lane beskriver hur den lilla Beatrix fick tillbringa största delen av sina dagar ensam- allt var inrutat och det måste ha varit fruktansvärt tråkigt för ett barn. "Prick klockan ett varje dag serverades hon en liten kotlett och till efterätt blev det vanligen en portion rispudding. ". Allt avåts i ensamhet i det egna rummet. Det enda som bröt av monotonin var resorna till Skottland varje sommar- då fick Beatrix (och så småningom hennes lillebror Bertram) smaka på friheten och naturen. Här kom hon i kontakt med djur och växter av alla de slag. Med till hemmet i London smugglades sedan allehanda "troféer" (paddor, skalbaggar, döda fåglar, ormskinn.....). Barnen började att teckna av sina fynd (Bertram blev så småningom konstnär) och till och med en gammal tryckpress hittade de och fick fart på.

Beatrix bodde kvar på Bolton Gardens i London och åren gick- föräldrarna hade sällan gäster och det var ett ensamt liv. Bertram hade flyttat hemifrån. Som barn hade hon haft en guvernant, Miss Carter, som hon var mycket fäst vid. Miss Carter hade nu blivit Mrs Moore och fått ett par barn. Så började Beatrix skriva brev med berättelser och illustrationer till barnen- det första brevet fick den lille Noël Carter:

"My dear Noël

I don't know what to write to you , so I shall tell you a story about four little rabbits, whose names were Flopsy, Mopsy, Cottontail and Peter. They lived with their Mother in a sand bank under the root of a big fir tree. "Now, my dears" said old Mrs Bunny, " you may go into the field or down the lane, but don't go into Mr McGregor's garden....."

Så var historien om Peter Rabbit född. Flera berättelser följde och de mottogs alltid extatiskt av de "utvalda" barnen. Nu tyckte Beatrix att hon kunde försöka få "Peter Rabbit" utgiven. och hon skrev till förläggarna "Frederick Warne & Co". Det blev många turer innan det äntligen "blev till något"- men boken kom ut- och den sålde bra. Det blev flera böcker och nu började de produktiva åren för Beatrix Potter.

Vägen till självständighet kom att bli mycket lång för författarinnan- hennes föräldrar stretade emot och ville inte släppa taget. För de första egna pengarna köpte dock Beatrix "Hill Top Farm" i Lake District- det kom att bli hennes oas under många år. Hon förälskade sig i Norman Warne (som tillhörde förläggarfamiljen)- då var hon nära 40 år och hon längtade efter att bilda eget. Föräldrarna ville inte ge sin välsignelse men det blev förlovning ändå. Det är därför så tragiskt att läsa att Norman dog strax efteråt i perniciös anemi. Stackars Beatrix!

På något äldre dar med maken William Heelis. (fotot från Wikipedia)

På Hill Top Farm lärde sig Beatrix att sköta ett jordbruk , visserligen med hjälp, men dock. Hon höll sig med djur av alla de slag och hon tecknade, målade och skrev. Hennes böcker började bli översatta på främmande språk. Riktigt roligt är det att läsa om de franska översättningsproblemen vad skulle man kalla Peter Rabbit på franska? och hur skulle det bli med Flopsy, Mopsy etc- den franska översättaren, Mademoiselle Ballon , lyckades hitta lösningar: "Flopsaut, Trotsaut, Queue-de-Coton et Pierre Lapin. Beatrix blev mycket nöjd och sa " I like the French translations, it is like reading someone else's work- refreshing."

År 1913 träffade Beatrix Potter sin blivande make, William Heelis . Föräldrarna trilskades i vanlig ordning men den 15 oktober samma år ägde bröllopet rum. Det blev ett lyckligt äktenskap. Nu avtog produktiviteten vad gällde författandet och Beatrix ägnade sig åt sitt nya liv som hustru och lantbrukare.

Mrs Heelis förunnades ett långt liv- hon dog den 22 december 1943. Då var hon sjuttiosju år gammal.

"She died as she had lived, as simply as possible, conscious of what she was doing, without fuss or regret. To the end she was aware of the beloved companion at her bedside, and she looked her last by daylight gazing as long as she was able on the spare wintry outline of the hills. "Sorrows of yesterday and to day and tomorrow"- did she remember her own words?- the vastness of the fells covers all with a mantle of peace."