Nu har resenären nått fram till Schloss Sigmaringen- och här brinner pennan för Claudio Magris och jag läser och läser. Det ligger vackert, det stora slottet. Mot slutet av andra världskriget blev det ett säte för den franska Vichy-regeringen- och- det är det som får Magris att inspireras för med politikerna följde också författaren Louis-Ferdinand Céline. Persona non grata var han nu- efter att ha författat antisemitiska propagandaskrifter bland annat.
Nu- i krigets slutskede befann sig alltså Céline med hustru Lucette och katten Bébert i Sigmaringen "bland kollaboratörer och andra rymlingar i ett kaos av flyktingar från alla nationer". Av BBC hade han redan fått benämningen "mänsklighetens fiende". -
Nu- "bland de gamla feodalporträttens grinande masker i detta kungaslott av papier-maché lindrade Céline så gott han kunde de sjukas plågor, delade ut morfin till de som jämrade sig och cyankalium till dem som såg räkenskapens dag närma sig. Donau som flöt nedanför med sina krökar som formats av seklerna och sin kejserliga tradition var för honom historiens stinkande flod, det vill säga den universella skändlighetens och våldets flod." (sid 50, "Donau", Claudio Magris)
Célines mest bekanta verk torde vara "Resa till nattens ände"- här ett citat:
"Jorden är död… vi är bara maskar som krälar på dess äckliga lik för att käka opp inälvorna på’t och som enbart sätter i sej det som är giftigt… det finns inget att göra åt oss, vi är ruttna sen födseln… så är det."
-Boken har beskrivits som "en hallucinatorisk upptäcktsfärd under tiden kring första världskriget". Jo, jag har läst- men det är längesedan. Det känns som om det skulle vara dags för omläsning. En bok av Céline som jag däremot inte har läst är "D'un château l'autre"- som handlar om vistelsen i Sigmaringen. "En sammanfattning av historiens förryckta vansinne" för att citera Céline.
-
Magris skriver också om Célines mission- som var att avslöja ondskan. Anarkist, självplågare- han fick betala för "det förakt han livnärde sig av", säger Magris och han avslutar sitt mycket fängslande kapitel om Sigmaringen och Céline med dessa ord:
-
"Céline är faktiskt också en Tartuffe, fastän han garderar sig genom att lägga följande smädande definition av sig själv i professor Y:s mun "Mes accusateurs sont tous des employés- moi, non" - och detta är verkligen ett yttrande värdigt Tartuffe. Kafka, som just var tjänsteman, var sannerligen inte mer bracka än han. Fast Kafka var förstås jude".
2 kommentarer:
Man ska nog läsa Donau av Magris - jag var som sagt på väg en gång. Men just nu gäller det Murakamis Fågel med radions bokcirkel.
Lustigkulle: Det tycker jag absolut- jag kan varmt rekommendera boken som är så otroligt lärorik och som dessutom inspirerar till egna upptäcktsfärder- inte minst i litteraturens värld- men- Murakami är inte dålig han heller!
Skicka en kommentar