Gott Nytt År!

Boklig summering av 2011- mina favoriter

När jag går igenom mina läslistor månad för månad konstaterar jag ganska snabbt att år 2011 gick i det tyskspråkigas tecken (föga förvånande). Jag har också läst mest äldre litteratur (inte heller någon överraskning). Undantag finns dock- en av mina absoluta favoriter från 2011 års läsning blir "Livet börjar på fredag" av den rumänska författarinnan Ioana Pârvulescu. Det tog ett tag att komma in i handlingen men här visade det sig att tålamod ofta betalar sig- en vindlande och klurig roman som berättar om Bukarest i slutet av 1800-talet.

Edmund de Waal är keramiker- i "The Hare With Amber Eyes" tar han oss med på en resa i sin släkts historia genom ett antal små "netsuke". En oerhört spännande färd bakåt i tiden- och väldigt lärorik. Tråkigt nog har den här boken ännu inte blivit översatt till svenska som jag kan se.

Tack vare den tyskspråkiga litteraturen kunde jag lära mig mera om de bortglömda världarna i Galizien. Martin Pollacks bok om den här delen av det gamla habsburgska riket var något av det mest inspirerande jag kom över under året. Jag for med den gamla järnvägen och gjorde nedslag i byar och små städer- jag "hittade" nya författare och kände att "här vill jag nog stanna".

Bland allt det tyskspråkiga blandade sig en känd svensk författare: Eyvind Johnson. Under sommaren utmanade jag mig själv (och andra bloggare också) till att läsa några av hans romaner. För min del blev det en mycket lyckad utmaning och jag blev alldeles extra betagen i Krilon och hans vänner.

Andra stora läsupplevelser under året:

Arno Surminskis självbiografiska roman om Jokehnen- staden i Ost-Preussen som han och hans familj tvingades lämna under de där hemska månaderna i början av 1945- men boken handlar också om en lycklig barndom i en svunnen idyll.

Rose Ausländers finstämda dikter- poesi när den är som allra vackrast. Minnen av Bukovina...

Thomas Bernhards "Mina priser"

Hermann Sudermanns fina novellsamling "Resan till Tilsit"

och sist men inte minst den polske författaren Jozef Wittlins "Jordens salt". Den stannar kvar länge efter det att man lagt den åt sidan. Det är oerhört frustrerande att Wittlins böcker är så svåra att få tag på. Jag hade tur som kunde låna via biblioteket.

Läsåret 2011 var lärorikt och lite annorlunda för mig- bibliotekens magasin innehåller många fina bokskatter som borde ut och "luftas" lite oftare, det har jag i alla fall kunnat konstatera.

2012 års läsutmaningar

Jean Staffords roman "Puman" (The Mountain Lion) ingår i Panache-serien. Jag kommer alltså (som jag har sagt tidigare) att försöka läsa ett urval "Panacheböcker" under det kommande året. I den mån det går läser jag just den roman som ingår i serien- annars blir det något annat av samme författare. Alla utgåvor är inte lätta att få tag på och det får inte bli för tillkrånglat med "åtkomsten".

Jag har också tänkt att låta mig inspireras av John Sutherlands urval (från min julklappstegelsten) och där lär jag få läsa på engelska. Hela 294 författare har han skrivit om, Sutherland- så nog finns det att välja bland.....

Säkert kommer jag att hitta ytterligare någon utmaning- men det får tiden utvisa. Jag tänker fortsätta att läsa tyskspråkigt och jag vill gärna lära mig mera om central-Europas litteratur också. Jag hoppas att 2012 ska bli ett spännande läsår!

Lustig statistik

Jag håller med Mark Twain - det var väl han som myntade sentensen: "There are three kinds of lies- lies, damned lies and statistics." Under de senaste två veckorna har ett av mina inlägg (som handlar om den italienske författaren och nobelpristagaren Luigi Pirandello plötsligt blivit väldigt läst (eller i alla fall klickat på). Jag vet att sådant brukar ha en mycket enkel förklaring- ofta är det något skolarbete som ligger bakom (och inte ett nyvaknat intresse hos svenska folket att bekanta sig med Pirandello och/eller hans verk.)

Nu har jag i alla fall fått veta anledningen till Pirandellos första plats på min blogg (så länge det nu varar) :-) - den är ett korsord i Hemmets Journal. Alla sätt är bra utom de tråkiga, konstaterar jag och det lär vara nyttigt för vindlingarna att lösa korsord. Lycka till, önskar jag korsordsälskarna. Det finns värre hobbies.

En tegelsten med en trevlig blandning

Det här är julklappsboken med stort "J" för mig- cirka 800 sidor författarliv i inbunden form- men...man ska inte tappa den här luntan på tårna för då måste man nog uppsöka akuten. Tala om otymplig och tung.... läsningen får äga rum intill ett bord.

Det som är extra roligt är alla okända och ibland rent obskyra författare/författarinnor som Sutherland skriver om. Han skriver också att många av dem nog förtjänar att vara bortglömda... säkert kan det vara så. (Ibland illustreras det med valda citat ur alstren och då blir man inte alltid så väldigt sugen på att läsa mera....).

Kingsley Amis är naturligtvis varken okänd eller obskyr- och jag läser de fyra sidorna om hans författarskap och får lust att läsa om t ex "Lucky Jim" (översatt till svenska 1956 med titeln "Lycklige Jim"). "Lucky Jim" har handlingen förlagd till universitetsmiljö och jag minns den som bitvis hejdlöst rolig. Den här beskrivningen av en baksmälla borde väl gå till historien:

" He lay sprawled, too wicked to move, spewed up like a broken spider-crab on the tarry shingle of the morning. The light did him harm, but not as much as looking at things did; he resolved, having done it once, never to move his eyeballs again. A dusty thudding in his head made the scene before him beat like a pulse. His mouth had been used as a latrine by some small creature of the night, and then as its mausoleum. During the night too, he'd somehow been on a cross-country run and then been expertly beaten up by secret police. He felt bad."

Där dårars hjärtan bor- Edith Wharton

Edith Jones föddes in i en välbärgad New York- familj år 1862. Hon gifte sig ung med en tolv år äldre man, Edward Robbins Wharton (från Boston), - det blev ett olyckligt äktenskap. Edith var nog mera fäst vid sina knähundar (se fotot). Edith kom att tillbringa en stor del av sitt liv i Frankrike och det var också där hon gick ur tiden, nära 75 år gammal år 1937.

På senare år har Edith Whartons romaner fått en verklig "högrenässans"- både "Ethan Frome" och "Oskuldens tid" finns att få i billiga pocketutgåvor och det finns väldigt många svenska översättningar av hennes verk- över huvud taget. Några böcker har också filmatiserats.

Jag har länge haft hennes "The House of Mirth" i min hylla och äntligen kom jag "till skott". Titeln är hämtad från Predikaren (och jag fick leta i min pappas gamla konfirmationsbibel för att hitta rätt vers-"De visas hjärtan äro i sorgehus och dårarnas hjärtan i hus där man glädes." (7:5).

"The House of Mirth" anses väl inte vara Whartons bästa roman men den är absolut läsvärd. Det är den sorgliga berättelsen om den unga och vackra Lily Bart. Lily Bart är av en så kallad bättre familj men tyvärr är hon utfattig och föräldralös. Hon står utan nära familj och tvingas leva på nåder hos en äldre släkting. Hennes enda räddning i tillvaron är att försöka bli rikt gift. Handlingen tilldrar sig mestadels i New York- och bland den så kallade societeten (den kände Edith Wharton väl till). Det visar sig snabbt att det inte räcker att vara vacker för att överleva bland alla dessa överklasshajar- man måste vara slug och beräknande också- det är Lily inte.

Lily är en kvinna som är alldeles för godtrogen och lättlurad- hon lever dessutom över sina tillgångar och så går det rakt åt fanders.... "The House of Mirth" ger en intressant bild av ett oerhört skoningslöst samhällsskikt där hyckleriet och skvallret är legio och där man inte har en chans om man inte själv kan agera rovdjur. Jag lider med Lily som verkligen blir ett offer på konventionens altare.

I min julklappsbok "Lives of the Novelists" av John Sutherland får Edith Wharton hela tre sidor (det är mycket i den boken)- och John Sutherland anser att hennes "Oskuldens tid" är ett måste att läsa och han rekommenderar även Hermione Lees biografi "Edith Wharton" (2007). Jag ska leta i mina hyllor.....

Havets tystnad av Vercors

Jag tjuvstartar 2012 års läsutmaning (en av dem i alla fall) som för min del kommer att bli nedslag i "Panache-böcker"- (bland annat). Den här boken var en gång min mors och den har stått i hyllan länge utan att ha blivit läst (av mig).

Vercors är "nom de plume" för den franske författaren och illustratören Jean Bruller och "Havets tystnad" gavs ut mitt under brinnande krig på det underjordiska förlaget "Editions de Minuit". "Havets tystnad" räknas väl som novell eller möjligen mycket kort roman- och det är en berättelse från ockupationens Frankrike. Handlingen är tät och djup och ingenting är svart eller vitt i denna värld- det blir man snart varse.

En äldre man bor med sin brorsdotter i ett litet hus någonstans i Frankrike- så kommer kriget och den tyska armén marscherar in i landet. Det knackar på dörren - det lilla huset måste hysa en officer från ockupationsmakten. Det enda vapen mannen och hans brorsdotter har är tystnaden- de tiger och undviker officeren så gott det nu går. Men.... den här tysken är inte som de hade väntat sig- han visar sig dels tala utmärkt franska dels är han bildad och kultiverad. Han för resonenmang om musik och litteratur (jo, det blir monologer)- och han har en mycket romantisk bild av den tyska erövringen av världen. Nu ska Tyskland och Frankrike förena sina kulturer och vad månde det inte bliva..... Så kallas han till Paris för att diskutera "vidare åtgärder" i den ockuperade zonen. Så öppnas officerens ögon äntligen- han inser att det han pratat om så vitt och brett bara är egna fria fantasier. Hela tillvaron rämnar för honom - han söker sig till en säker död på ost-fronten. När han stänger dörren om huset stänger han också dörren om en spirande kärlek.

"Han stod stilla. Fullständigt orörlig. Och i hans orörliga, spända ansikte var ögonen mer orörliga och spända, fastnaglade vid min brorsdotters alltför vitt uppspärrade, alltför ljusa ögon. Han stod och väntade, väntade- hur länge? - väntade, tills den unga flickan äntligen, äntligen rörde på läpparna. Werners ögon strålade. Hon viskade: "Farväl".----- Och dörren slöts, och hans steg dog bort.

"Havets tystnad" var den allra första utgåvan i Panache-serien och den har också filmatiserats.

Den svenska översättningen är gjord av Elsa Thulin.

Anno 1897

Tänk... över hundra år gammal... och så fin. Igår kom den med posten- Flora Annie Steels roman om sepoyupproret (1857), utgiven år 1897. Just den här boken finns inte i svensk översättning men väl en novellsamling av samma författarinna " De gamla gudarna" (från 1904 och förmodligen inte så lätt att få tag på).

Mrs Steel bodde i Indien (Punjab) under en stor del av sitt liv och hon kom att älska landet. Mest känd är hon nog för sina barnböcker och hennes berättelser från Indien är populära än i dag- här en länk till "Bedtime stories".

Mitt bokfynd kom från ett antikvariat med det här passande namnet.

Bulgariska noveller och tidskriftsprenumerationer

Jag har bara ett minimum av dem- TLS ( TheTimes Literary Supplement) och Karavan. (Ja, Lyrikvännen är nytillkommen förstås)- men det är "det hele". Väldigt mycket går ju att tillägna sig on-line även om jag inte är överdrivet förtjust i att följa litteratursidor m m via datorn-jag tillhör "fel" generation och har inte lust att leva mitt liv framför en upplyst skärm av vad slag det vara må.

Hur som helst- TLS har många intressanta artiklar och bokrecensioner. En sida har titeln "Fiction in brief" och där hittar jag en liten blänkare skriven av den bulgariska författarinnan Kapka Kassabova. Hon recenserar en nyutgiven bok av landsmannen Miroslav Penkov- "East of the West"- en samling noveller som har handlingen förlagd till Bulgarien. ("past and present").

Ja, och så råkar det faktiskt vara så att det finns en svensk översättning (för ovanlighetens skull)- förlaget 2244 (som sorterar under Bonniers) har gett ut. Det kan nog vara något.... jag noterar och skriver upp.

Audrey Lilian Barker

Det är verkligen inte lätt att hitta information om A.L. (Audrey Lilian) Barker 1918-2002. Hon var en engelsk författarinna och mest känd blev hon för sina noveller även om hon skrev romaner också. Tio novellsamlingar och elva romaner blev det i allt. År 1947 tilldelades hon Somerset Maugham-priset för novellsamlingen "Innocents". Hennes roman "John Brown's Body" hamnade på korta listan för Booker-priset år1970.

"Innocents" översattes till svenska och fick titeln "De oskuldsfulla". (utgiven av Bonniers förlag i Panache-serien). Jag har läst de åtta novellerna i samlingen och det var verkligen mycket välskrivet och med en mycket speciell "touche".

Samtliga dessa åtta noveller beskriver vändpunkter, kriser i huvudpersonernas liv. "Ingen väg tillbaka" - ett avgörande och slutgiltigt ögonblick avslutar berättelserna. Det är omvälvande och ofta också makabert. Ms Barker är inte rädd för det obehagliga och svåra. Kuslig stämning är bara förnamnet.... En pojke blir vittne till en drunkningsolycka, en ung flicka blir med en gång varse att människor inte är att lita på, ett pojkstreck får hemska konsekvenser.....

Det här är noveller som inte lämnar någon oberörd. Mycket läsvärt.

A.L. Barkers böcker är svåra att få tag på idag men förlaget Faber & Faber har skapat en kategori "Faber Finds" för bortglömda böcker. Idag finns över 700 titlar upptryckta- av gammalt och bortglömt. Så bra! Faber Finds for lost books har en egen blogg också.

Jodå, det blev några hårda paket också....

Först en bok att avnjuta i långsam takt- "Lives of the Novelists" av John Sutherland. Nära 300 författarliv komprimerade på cirka 800 sidor. Kronologisk ordning (det tackar vi för) och fullspäckat av fascinerande litterära öden- England och USA i fokus. Så gott som helt anglosaxiskt alltså- men det har jag absolut ingenting emot.

En prenumeration på Lyrikvännen blev jag mycket glad för- då blir det spridning på julklapparna över året.

Någon är optimist.... det här oansenliga svarta häftet är i själva verket en Moleskine Book Journal. Ojdå, säger jag. Nu måste jag bli ordentlig och organiserad också... åtminstone under 2012. Här finns gott om plats att anteckna tankar om lästa böcker på ett väldigt präktigt sätt. Jag ska göra ett försök...

God Jul!

Till alla bokälskare (och andra)- en riktigt god och fröjdefull jul!

I år lyser snön med sin frånvaro men förra årets alla snöskottardagar minns vi nog alla...


Nu tar bloggen (dvs jag) ett par dagars paus för att ladda upp med nya läsäventyr (och lite god mat också förhoppningsvis). På återseende inom kort.

Julkalender 24: Julberättelser

En gång för många år sedan nu låg den här boken i vackert inslaget paket under julgranen. En julklapp till mig från mina föräldrar. "Julberättelser" gavs ut i en serie som hette "Regnbågsböckerna (Bonniers förlag)" "böcker som man har långvarig glädje av och som är värda att bevara i minnet livet igenom"- så står det på baksidan.

Selma Lagerlöf får avsluta min julkalender. Bortglömd är hon förvisso inte- tvärtom. "Omvärlden försvinner, verkligheten sjunker undan när hon tar till orda"..... Visst är det så.

"När jag var fem år gammal, hade jag en så stor sorg. Jag vet knappast om jag har haft någon större alltsedan. Det var då, som min farmor dog. Allt intill dess hade hon varje dag suttit i hörnsoffan i sitt rum och berättat sagor. Jag kan inte minnas något annat, än att farmor satt och berättade och berättade från morgon till kväll och att vi barn satt stilla bredvid henne och hörde på. Det var ett härligt liv. Inga andra barn hade det som vi." (från "Den heliga natten").

Julkalender 23: Denton Welch

Jag erkänner det genast- jag hade aldrig hört talas om den här författaren innan jag började kika på "Panaches" utgivningar. Jag vet inte om han är direkt bortglömd- hans böcker finns att få tag på via nätbokhandeln (om än inte i svensk översättning)- men han fängslar mig, den här mannen.

"Den gudarna älskar dör ung" lyder ordspråket, som passar bra in på Denton Welch - han blev bara lite över 30 år gammal. Han föddes i Shanghai år 1915 och kom att tillbringa både barn- och ungdom i Kina. Denton Welch lockades av konstens värld och han hade säkert blivit mycket mera känd som konstnär om inte en bilolycka hade satt stopp för hans karriär. Efter olyckan tvingades han till ett stillasittande liv och då återstod bara skrivandet för denne kreative unge man.

Han har kallats för en författare i Prousts stil och så här säger William S Burroughs: "Whenever a student tells me he has nothing to write about I refer him to Denton Welch. He makes the reader aware of the magic that is right under his eyes."

Edith Sitwell tog honom under sina vingars beskydd och mest känd är nog Denton Welch för sin bok "Youth is Pleasure" ("Ljuva ungdom") som finns i svensk översättning. Hans självbiografi "Maiden Voyage" lär också vara mycket läsvärd.

Denton Welchs självporträtt (som finns längst upp i inlägget) kan beskådas på National Portrait Gallery i London.

Lagom till jul

Igår kunde jag hämta romanen"Fem skuggor" av Eulalia Galvarriato på biblioteket.
Den har färdats ända från Stockholm- och nu får den bo hos mig över julen.

"Handlingen är förlagd till en småstad i norra Spanien vid slutet av förra århundradet (1800-talet). Förhållanden och miljö fängslar och griper. Än mer ,kanske, på grund av skildringens lågmälda ton.

Eulalia Galvarriato ger i denna bok fem fint tecknade människoporträtt, som intresserar envar med förståelse för det äkta och sant mänskliga". (från baksidestexten).

Boken är utgiven på Natur och Kulturs förlag 1953 och översättningen är gjord av Ingrid Bergquist. "Lagom" format- 200 sidor.

Den store berättaren

"som genom valörrika verk - ömsom skarpsynt verklighetsnära, ömsom suggestivt mångtydiga - har format en arabisk romankonst med allmänmänsklig giltighet”

Efter att ha läst första delen av Mahfouz Kairo-trilogi var jag tvungen att leta upp nobelprismotiveringen från 1988. Trilogin gavs ut på 50-talet och det var med den Mahfouz slog igenom på allvar som författare.

"Mellan de två slotten" (del 1) (Bayn al Qasrayn på originalspråket) är ett mästerverk i berättarkonst- och samtidigt får läsaren en inblick i Egyptens historia. När jag läst klart samtliga delar ska jag försöka mig på en sammanfattning.

Julkalender 22: Katherine Anne Porter

Man kan se på fotot att det här är en bestämd kvinna- Katherine Anne Porter ( 1890-1980-egentligen hette hon Callie Russell Porter) belönades med Pulitzerpriset och National Book Award för "The Collected Stories of Katherine Anne Porter" år 1965.

Då hade hon ett mycket rörligt liv bakom sig- född i Texas där hon växte upp med sin mormors berättelser från den gamla södern (södern som det var på 1850-talet )- flytt till New York och Greenwich village, många år i Mexico och så till Tyskland under 30-talet. Fyra äkta män och lika många skilsmässor. En enda roman skrev hon- "Ship of Fools" ("Narrskeppet" i svensk översättning 1963) den blev till film också med Vivien Leigh och Simone Signoret i huvudrollerna.

Novellerna är dock det Katherine Anne Porter har gått till historien med. Handlingen växlar mellan Texas, Mexico och Tyskland. Hennes mest kända novell "The Leaning Tower"( "Det lutande tornet") handlar just om Tyskland mellan de två krigen- en novellsamling med samma namn gavs ut på Bonniers förlag (Panache-serien) år 1946.

Något av det sista Mrs Porter gav ut var en redogörelse för rättegången mot Sacco och Vanzetti (en av de största rättsskandalerna i USA:s historia)- "Never-Ending Wrong" kom ut 1977.

Julkalender 21: Panache!

Idag handlar det om Panache- en hel bokserie. Panacheserien firar 65-årsjubileum i år och det tycker jag verkligen är värt att fira. Lagom till denna begivenhet har Bonniers förlag gett ut en liten skrift om seriens historia. Det torde höra till ovanligheterna att en så gammal serie fortfarande lever och har hälsan.

Allt började således år 1946. Kriget var slut och man ville ge en "slags litteraturens Marshallhjälp" (för att citera Magnus Bergh). Behovet kändes stort av bättre översättningslitteratur och så sparkades panacheprojektet i gång av Georg Svensson på Bonniers förlag. Hela sexton titlar gavs ut år 1946 och här kan man hitta titlar som Simone de Beauvoirs "Andras blod" och George Orwells "Djurfarmen".

En panache-trio från mina hyllor- boken längst till höger "Havets tystnad + Vandringen mot stjärnan" av Jean Bruller (Vercors) är den allra första boken i serien. "Havets tystnad" gavs ut i Frankrike 1942- helt illegalt (Éditions de Minuit) och den "skulle förstås som litteraturens tysta men viktiga roll i motståndskampen".

I Mats Berghs lilla skrift får man veta det som är värt att känna till (och lite till) om Panache-serien, historien, romanerna, författarna och sist men inte minst översättarna.

"Panacheserien- 255 författare varav 21 nobelpristagare i 286 böcker på 20 språk förvandlade till svenska av 164 översättare". I 2011 års utgivning kan man hitta "Tidens mörka rygg" av Javier Marías, "Dagbok" av Mircea Cartarescu och W.G. Sebalds "Dikt, prosa, essä" (stor samlingsvolym).

Här finns det mycket att lära, läsa och inspireras av.

Så här i slutet av året.....

Stadsparken i december 2010 (i år ser det helt annorlunda ut ....)Eget foto.

brukar det dyka upp intressanta summeringar av bokåret som gått med boktips och "årets bästa". I väntan på att min egen lista ska bli klar länkar jag till Kevin from Canada som jag tycker har en hel del intressanta titlar i sin sammanställning.

Det är mitt eget fel

eller "curiosity killed the cat" skulle man också kunna säga. Den första av Marek Krajewskis Breslau-deckare är läst och det blir inga fler. Inte för att det här var en dålig bok- tvärtom - men jag klarar inte av ritualmorden och alla andra snaskigheter. Skorpioner som krälar i offrets utskurna tarmar t ex. Not my cup of tea. Det är rått och det är svart och det är hårdkokt så till den milda grad.

Jag är dock fylld av beundran inför författarens lokalkännedom. Jag har visserligen aldrig varit i Breslau men jag är bergsäker på att alla beskrivningar på gator och environger är helt korrekta. Tidsandan har han också fångat väl- det är 30-tal och nazisterna har tagit makten i Tyskland- det bidrar till den otäcka stämningen, så klart.

Jag kan bara konstatera att den här typen av deckare inte passar mig. Jag får nog hålla mig till de engelska damerna (PD James, Margaret Yorke och Dorothy Sayers med flera.)

Julkalender 20: "Die Eifeldichterin"

Clara Viebig (1860-1952) skrev flera böcker med handlingen förlagd till "die Eifel"- ett vulkaniskt och kuperat område i närheten av Trier (västra Tyskland). Tankarna går onekligen till serien "Heimat" som ju börjar just i den här trakten (i den fiktiva staden Schabbach).

En typisk by i "die Eifel" (lånat foto).

Clara Viebig växte dock upp i Berlin och hon kom att bli en mycket populär författarinna. Hon skildrade ofta människor som slits mellan två kulturer, som har fått byta herrar flera gånger under ett liv. Viebig intresserade sig främst för okomplicerade personer som har nära samhörighet med naturen i sin hemtrakt. I hennes romaner hittar man småbönder i Eifel, daglönare i Posen och även fattiga i Berlin- och det är inte bara materiell nöd hon berättar om utan kanske mera existensiell sådan.

Under trettiotalet gick Clara Viebig i inre exil (hennes man var av judisk börd).

En del av Viebigs böcker finns översatta till svenska men dessa översättningar är av äldre datum och det finns inte många exemplar kvar i bibliotekens magasin.

Idag verkar det som om Clara Viebig fått en renässans- t ex har ett Clara Viebig-sällskap grundats- HÄR kan man läsa mer.

"Över ön ligger dimma. Höst. Av himmeln syns ingenting och inte heller av havet. Nordsjön har dragit en grå säck över huvudet. Fukten rinner genom luften och klibbar i sega droppar vid varje utskjutande föremål. Måsarna skriar klagande och klyver med oviga vingslag de tjocka töcknen.

Det luktar dy och förruttnelse. När västanvinden för ett ögonblick river hål i dimväggen skymtar ebbstranden fram. Regnpipare och småsnäppor kilar i väg över slambottnen, kvicka och ljudlösa som små möss. Floden har svept stora maneter på stranden. Nu ligger de där som grötaktiga kakor, halvupplösta och färglösa.

Allt är som gröt, land och strand. Nu sover också vinden över öns flata tallrik. Atmosfären är tung och trött."

Från "I dimman" av Clara Viebig. Översättning: Bengt Chambert. (Informationen om Clara Viebig + textutdraget är taget från All världens berättare nummer 2, 1949.

Julläsning

Jag är inte bra på planering- det brukar aldrig bli som jag har tänkt (på både gott och ont) ändå. Däremot kan jag ju önska... och då önskar jag ostörda stunder med Naguib Mahfouz och hans Kairo-trilogi. Nu har jag äntligen lyckats få tag på alla delarna (på engelska- för det var enklast så). Annars har jag gott om hyllvärmare- och jag har heller inte läst klart alla delarna i Romain Rollands"Jean-Christophe"- ett projekt jag absolut tänker avsluta.

Det blir nog något hårt paket att öppna också, tänker jag (förhoppningsfullt).

Galizien- i mitt hjärta: Romanen om Leib Weihnachtskuchen

Under ett års tid har jag kunnat bekanta mig med det gamla Galizien- ett land som inte längre finns mer än i böckernas och minnenas värld. Karl Emil Franzos är en av de främsta skildrarna av den här trakten- på fotot ovan är han representerad med tre böcker på tre språk (svenska, tyska och engelska).

Jag har läst ut "Leib Weihnachtskuchen and his Child"- en tragisk berättelse från 1870-talets Podolien (en del av Galizien). Leib är något så ovanligt som en genomärlig värdshusvärd och låneförmedlare- han spär inte ut spriten och han skinnar inte sina kunder och bekanta i övrigt heller. Han har skrupler och är med andra ord ingen affärsman - han förblir utfattig- till hustrun Chanes förtret.

Janko är en rutensk bonde som vuxit upp under mycket svåra omständigheter- han är ende sonen till alkoholiserade föräldrar och han får slita ont och mycket för att kunna behålla sin gård (som är pantsatt upp över skorstenen). Janko är dessutom mycket ful. Allt ont i hans liv har kommit från sprit och lånehajar, det är hans fasta övertygelse (och den torde väl vara korrekt) därför börjar han hata Leib. Så dör föräldrarna och nu har Janko bara sig själv att tänka på.

Leib och Chane har ett enda barn- en dotter- Miriam. Hon är vacker och omtänksam och så förälskar sig Janko i henne och med tiden kommer han också att förstå att Leib är en god människa. För Miriam har dock Chane och Leib andra planer- de måste se till framtiden och sin och dotterns försörjning. Ett rikt gifte för Miriam är den enda lösningen. Den ende kandidaten som äktenskapsmäklaren Mendele finner är den väl över 60-årige Reb David , ägare av ortens sågverk.

Så har förutsättningarna för den nedåtgående spiralen skapats och det börjar snurra i berättelsen- snabbare och snabbare.

Franzos lyckas återskapa hela den atmosfär som måste ha rått i de där små byarna i det habsburgska rikets utkanter- här har vi den myllrande blandningen av folk, språk och religioner- smutsen, fattigdomen och så det som aldrig dör- hoppet om en bättre tillvaro. Vi möter smeden Onufrij som går och hoppas på massor med lönsamt arbete när nu järnvägen ska dras genom bygden- här är den rättrådige fader Hilarion, skvallerkäringen Kasia som ställer till så mycket elände och många andra.

Porträttet av den saktmodige, och genomgode och kärleksfulle Leib Weihnachtskuchen kommer jag att minnas länge.
.

Julkalender 19: Harriet Stillert

Jag är så tacksam mot min far som prenumererade på All världens berättare under flera år- (han lät också binda in de flesta årgångarna i vackra linneband) för där hittar jag så otroligt mycket läsvärt och spännande av författare som nu verkar vara nästan totalt bortglömda. Författare vars böcker gömmer sig i bibliotekens magasin och på antikvariatens hyllor- svåra att hitta om man inte känner till existensen....

För nästan exakt ett år sedan hade jag ett blogginlägg om den svenska författarinnan Harriet Stillert. Då visste jag inte mycket om henne och jag vet väl inte så mycket mera nu- men lite grann har jag "bildat mig".

Harriet Stillert (1906-1986) fick boklotteriets stipendium år 1956 och hon har omnämnts i flera nummer av All världens berättare- bland annat nr 1 1950 (avbildat ovan). Stillert föddes i Solna och gjorde sin litterära debut år 1943 med romanen "Otro" (som finns tillgänglig på några få bibliotek). Om "Otro" läser jag följande : " Det är en äktenskapsroman, som emellertid inte främst kretsar kring erotisk otro utan kring den religiösa. I historiens centrum står en ung, modern prästfamilj, där mannen helt går upp i kall och karriär medan hustrun främst ser äktenskapet som en personlig angelägenhet."

"Harriet Stillert väljer den kultiverade underhållningsromanens form för sina böcker och har på det sättet inga svårigheter att nå kontakt med publiken. Samtidigt är det emellertid i grunden mycket allvarliga och väsentliga ämnen hon behandlar, och engagemanget märks trots den lugna och balanserade berättartonen." (Åke Runnquist)

Dröm mig in i tystnad

O, dröm mig in i intets vara

och alltings ursprung

medan hjärtat stillnar

under röda slag,

röda som det röda i en narciss bifamn

mellan vita sidenväggar

pudrade av fröets guldstoff.

O, dröm mig in i tystnad

innan dagen föds på nytt av morgon

och mina vita sidenväggar bågnar

under biets tyngd.

-Vinden stryker redan över gröna fält

prydligt rutade.

Men jag vill drömma ensam

innan jorden vaknar.

O, låt mig sova, och än en gång

ofödd nalkas Alltings första morgon.

Harriet Stillert

Att söka och att finna

Karl Emil Franzos böcker är inte lätta att få tag på längre- åtminstone inte om man vill läsa på svenska eller engelska. Hans roman "Pojaz" har jag ännu några sidor kvar i (fjärrlånad) och nu är jag så nöjd med att ha hittat ytterligare en roman av honom- den om Leib Weihnachtskuchen.

"Leib Wiehnachstkuchen and his Child" kom ut 1896 och handlingen tilldrar sig (som vanligt) i den östra delen av Galizien - Podolien. Vi skriver 1870-tal och i de här trakterna var det polackerna som utgjorde överklassen - ukrainarna i området såg till att "polonisera sig" för att låna översättarens (Michael Mitchell) ordval. Den här berättelsen är tragisk, läser jag. Passion och brist på pengar brukar inte vara någon bra kombination- Podolien var säkerligen inget lätt samhälle att leva i- avlägset, bortglömt, smutsigt...

"Anyone travelling by rail from Lemberg to Czernowitz might be forgiven for thinking that East Galicia is less densely populated than it is. Miles of desolate heath or poor farmland, a few cottages in the distance, but rarely a large village." (sid 1.)

Julkalender 18: Ett besök på Färöarna

Om man nöjer sig med att göra resan i soffan kanske man ska läsa något av en av de mest populära färöiska författarna , Heðin Brú, (eller Hans Jacob Jacobsen (1901-1987) som var hans "riktiga namn").

Han anses vara den störste språkkonstnären i den moderna färöiska prosan och han har skrivit ett flertal romaner och novellsamlingar. Några av dem har blivit översatta till svenska men annars kan man läsa honom på både danska och engelska. Heðin Brú gjorde sig också känd som en skicklig översättare.

Jag har inte läst något av denne författare men det hoppas jag kunna råda bot på eftersom det fortfarande finns en hel del av hans böcker kvar på bibliotekens magasin:


Brú, Heðin, 1901-1975. (författare)
Fattigmans heder / Heðin Brú ; övers. från färöiskan av Birgitta Hylin
1977

Brú, Heðin, 1901-1975. (författare)
Fjällskuggan och andra noveller från Färöarna / Heðin Brú ; i urval och övers. av Birgitta Hylin
1981

Brú, Heðin, 1901-1975. (författare)
Berättelsen om Högni / övers. från färöiskan av Nils Edberg och Sigfrid Lindström
1939

"Fattigmans heder" kom ut 1940- och är en samhällsskildring som beskriver Färöarnas förändring från jordbrukssamhälle till nyare tider (Färöarna förvandlades till en stor fiskenation). Stilen sägs vara både lyrisk och humoristisk. År 1964 tilldelades Heðin Brú Färöarnas litteraturpris.

Vårens utgivningar- några val

Gaute Heivolls roman har jag sneglat länge på- men den har bara funnits på norska (jag har inget emot att läsa på norska men priset var avskräckande)- nu kommer den i svensk översättning (äntligen) och då finns det säkert möjlighet att låna på biblioteket.

En annorlunda roman som tilldrar sig (åtminstone till stora delar) på Sardinien. "Själamakerskan" är den svenska titeln ("Accabadora" i original). Vinnare av Campiellopriset. Mycket lockande. Boken har också översatts till engelska.

Ja, här är den igen- Antonio Tabucchis "Tiden åldras fort". "Tid, minnen, relationer". Inte vill jag missa den här samlingen berättelser av en väldigt spännande författare.

Jag noterar också att Gregor von Rezzoris "En antisemits memoarer" kommer ut i svensk översättning.( Minnen från bland annat Bukovina).

Den finska författarinnan Riikka Pulkkinens "Sanningen" i svensk översättning noterar jag också. Det blir svensk premiär.

Julkalender 17: I pjönaleken

I början av 80-talet gjorde svensk TV en satsning på att filma några av Hertha Odemans noveller. År 1981 visades till exempel "Pjönaleken" (pjön = småfisk, mört eller löja).

Hertha Odeman (1890-1977) verkar vara helt bortglömd idag och det är bara att beklaga. På "nätet" hittar man inte särskilt mycket information om henne men jag har tack och lov andra källor. Hertha Odeman debuterade sent som författare, hon var 40 år gammal och debutboken var "Av skånsk lera" och med den skapade hon sig raskt ett namn. Sedan följde sju böcker till och år 1981 (förmodligen i samband med Tv-inspelningarna) gav man ut "Himmelens stjärnor och andra skånska noveller"som jag tror är ett sammanplock från flera tidigare utgivningar.

Hertha Odeman har blivit mest känd för sina skånska historier- men man ska inte förledas att tro att de bara kan klassificeras som bygdeberättelser. Människorna i novellerna är oerhört levande och ofta mycket tragiska figurer- I "Pjönaleken" sätts kvinnornas hårda lott i fokus. Storbonden Nils Jonsson har blivit änkeman sedan hans hustru dött i barnsäng- han skaffar snabbt en ny kvinna, den unga fattiga Karin. I hemmet finns tre hemmavarande barn- vuxne sonen Johan och de två döttrarna Klara (11 år) och lilla Svea (Fea).

---"Nils Jonsson visste väl själv, varför han valde henne. En grann tös var hon, och till di sturske hörde hon ente- han gjorde väl snart en ny Maristackal å henne...." Nej, Nils Jonsson är ingen sympatisk person- han är en hustyrann av värsta sort. Karin tyr sig till Johan - innan berättelsen är slut har två personer mist livet och kärleken mellan Johan och Karin är naturligtvis dödsdömd från början.

I "All världens berättare"talas det om Hertha Odemans förmåga att uppnå tragisk storhet- nog är det så. Det är de fattiga och utsatta som hon skriver om och det vilar en svart slöja över allt- mitt i den lantliga idyllen. Slutet är ofta oväntat.

Hertha Odeman skrev förutom skåneberättelser också några romaner - mest beröm fick hon för "Erna, John och Dora" och "Den stora biografen". Bibilioteken hyser fortfarande några få exemplar av dessa bokskatter.

Trevliga anekdoter

En bok fylld av engelsk (och för all del amerikansk) excentricitet. Det här är avkopplingsläsning och mycket småtrevligt. Craig Brown har verkligen lagt ner stor möda på att hitta passande möten mellan olika litterära (mest) storheter (men det finns gott om sångare och musiker också)- allt har han sedan lyckats länka ihop som ett dominospel. Här får man sig många skratt även om en del kanske fastnar i halsen.

Evelyn Waugh möter Alec Guinness i "The Church of the Immaculate Conception" i London (1955)- de är båda inviterade till Edith Sitwells upptagningsceremoni (i den katolska kyrkan). Det blir en händelserik (blöt) dag (och kväll) och vänskap för livet. Nästa dominobricka är Evelyn Waughs möte med Igor Stravinsky (de kom inte alls överens).

Waugh måste vara en av de mest otrevliga personer som har existerat- (om man ska tro alla beskrivningar)- Intervjuad av John Freeman bekänner han att hans värsta fel är att han är så lättirriterad - "och vad irriteras ni av", frågar Freeman? "Allt- döda ting, människor, djur- allt, allt." Amerikaner har han inte mycket till övers för: " Of course the Americans are cowards. They are almost all the descendants of wretches who deserted their legitimate monarch for fear of military service".

Och Stravinsky? Hans kommentar var "Not an immediately endearing character". (Vilket väl var en stor underdrift). Igor Stravinsky i sin tur möter Walt Disney (ett annat katastrofalt möte).

"One on One" är en mycket underhållade bok som jag tänker bläddra i då och då för att få mig ett om inte gapskratt så i alla fall ett stort leende.

Julkalender 16: "Ett djärvt och särpräglat författarskap"

Hon finns representerad i den här diktantologin-finlandssvenska Eva Wichman (1908-1975) men hon var sannerligen inte bara lyriker utan hade många flera strängar på sin lyra. Hon skrev noveller, romaner och så var hon en mycket duktig konsthantverkare dessutom.

Debuten kom 1937 med en prosabok "Mania" - "Mania" beskrivs som en samling noveller, sagor och prosadikter och de hämtar sina ämnen från naturen. Wichman använde sig gärna av naturen för att illustrera människolivets svårigheter och konflikter. Språket beskrivs som originellt och mycket uttrycksfullt.

Av Eva Wichman finns fortfarande en hel del titlar kvar på våra bibliotek men exemplaren är inte många. Jag tycker det är oändligt tråkigt att en så här fin författarinna ska vara bortglömd och jag tänker absolut försöka få tag på några av hennes prosaböcker/romaner. Det finns också en självbiografi (postum) "Bitar av livet, belysta" från 1977.



Här ett utdrag ur en av Eva Wichmans dikter:

-- " För alla är rosorna till.
För alla de mörka vågor av sorg
du har frihet att simmande överskrida.
De träsk i din väg
du har möjlighet övervinna
(möjligen drunkna i
om du vill över-)
om du vill nå de domäner
som dina är
- allas är."

Informationen om Eva Wichman har jag hämtat från All världens berättare nr 7 1949.

Vackert på ungerska

Jag förstår naturligtvis inte språket men det är en så otroligt vacker video och uppläsning- jag tycker att man kan lyssna och se ändå.

Att det är ett utdrag från diktsamlingen "Jona" av Mihály Babits står klart.

Julkalender 15: Pacifisten

Mihály Babits (1883-1941) är en av Ungerns mest kända författare- poet, romanförfattare och översättare (han översatte stora klassiska verk som t ex Dantes "Den gudomliga komedin"). Han har kallats för Ungerns motsvarighet till T.S. Eliot.

Under en tid var han redaktör för den litterära veckotidningen "Nyugat", en samlingsplats för de radikalt tänkande. Första världskriget blev en fruktansvärd upplevelse för Babits och han blev en aktiv förespråkare för pacifismen. Han skrev också flera mycket allvarliga romaner- bland dem en dystopi -"Piloten Elsa"- (jag kan inte se att den blivit översatt till svenska)- som lär gå i stil med Aldous Huxleys "Brave New World".

Babits blev kanske mest känd som lyriker- och på svenska kan man läsa hans versepos "Jona" som handlar just om bibelns Jona (han i valfisken). "Jona" ges ut av Brända böckers förlag och finns att köpa i bl a nätbokhandeln. I svensk översättning finns också romanen "Stork-kalifen" men den är av äldre datum och finns bara antikvariskt (och på biblioteken).

"I am the only hero of my verses,

the first and last in every line to dwell:

my poems hope to sing of Universes,

but never reach beyond my lonely cell."

Från dikten The Lyric Poet's Epilogue

och så vill jag ha den här...

Många kända och okända författare avhandlas här.....

Inspiration från SvD

Det finns många böcker som lockar i den låååånga listan i Svenska Dagbladet- men jag måste begränsa mig.

Lars-Olof Loelds lilla bok "Dagg och evighet" skulle jag gärna kika närmare på "solnedgångar, sädesärlor, talsamband i naturen och arrangemanget av hålen i Duchamps urinoar. Orden är lika viktiga som bilderna i arbetet." Den berömda urinoiren är avbildad ovan. Den kan säkert vara värd en hel bok i sig (och nu har jag igen lärt mig något nytt). "Dagg och evighet" ges ut av Ellerströms förlag.

Eva Marie Liffners "Lacrimosa" väntar jag på- den kommer ut i pocket inom kort- det tackar vi för.

Birgitta Holms biografi om Rut Hillarp har jag länge önskat mig- vi får väl se....

Rosemarie Waldrop är en poet som jag är mycket nyfiken på- "Äpplets vana att falla" ges ut av Rámus förlag.

Peter Handbergs essäer, Carl-Göran Heidegrens bok om bröderna Jünger.... listan kunde ha gjorts mycket längre.....

Julkalender 14: På de fattigas och utstöttas sida

Hon har kallats "The working class hero"- Fannie Hurst (1889-1968). I sina romaner skildrar hon ofta immigranternas villkor - mestadels då invandrare från Östeuropa- människor som strävar och kämpar mot alla odds. Kvinnorna står i förgrunden.

I All världens berättare (1945/5) kan man läsa: ---" hon är både läsbar och läsvärd och den stora kvinnliga publik runt om i världen, som korat henne till en av sina favoritförfattarinnor, har gjort det i en riktig känsla av att hon skådat in i kärlekens och äktenskapets problematik och klarlagt den på ett sätt som de förstår och känner igen.

Fannie Hurst hade tänkt sig att bli lärare men hon avbröt sina studier, for till New York och beslutade sig för att skriva i stället. Hon började med noveller och hennes första bok kom ut 1914.

Förra året skrev Sara på bloggen Glory Box om Douglas Sirks filmer (det finns en hel box!) och jag blev så intresserad- jag såg hela boxen och säger än en gång tack till Sara för detta fina tips. Bland filmerna fanns "Imitation of Life" från 1959 (men den har filmats en gång tidigare också)- handlingen baserar sig på en roman av Fannie Hurst (med samma titel).

Idag är Fannie Hurst så gott som totalt bortglömd och Mel Brooks rimmar "Hope for the best, expect the worst. You could be Tolstoy or Fannie Hurst".

På svenska finns: (men det är väldigt utgallrat på biblioteken= få exemplar).

Tjocka släkten : roman / Fannie Hurst ; övers. av Lisbeth Renner
1962

Hurst, Fannie (författare)
[Back street. Svenska]
Kärlekens bakgata / av Fannie Hurst ; översättning av Einar Malm
1933

Hurst, Fannie (författare)
Den trygga famnen : roman / av Fannie Hurst ; från engelskan av Einar Malm

Hurst, Fannie (författare)
Femtonöresbasar / med inledning av Anders Österling ; övers. av Einar Malm
1931

Hurst, Fannie (författare)
En mannekäng.
1927