måndag 19 december 2011

Galizien- i mitt hjärta: Romanen om Leib Weihnachtskuchen

Under ett års tid har jag kunnat bekanta mig med det gamla Galizien- ett land som inte längre finns mer än i böckernas och minnenas värld. Karl Emil Franzos är en av de främsta skildrarna av den här trakten- på fotot ovan är han representerad med tre böcker på tre språk (svenska, tyska och engelska).

Jag har läst ut "Leib Weihnachtskuchen and his Child"- en tragisk berättelse från 1870-talets Podolien (en del av Galizien). Leib är något så ovanligt som en genomärlig värdshusvärd och låneförmedlare- han spär inte ut spriten och han skinnar inte sina kunder och bekanta i övrigt heller. Han har skrupler och är med andra ord ingen affärsman - han förblir utfattig- till hustrun Chanes förtret.

Janko är en rutensk bonde som vuxit upp under mycket svåra omständigheter- han är ende sonen till alkoholiserade föräldrar och han får slita ont och mycket för att kunna behålla sin gård (som är pantsatt upp över skorstenen). Janko är dessutom mycket ful. Allt ont i hans liv har kommit från sprit och lånehajar, det är hans fasta övertygelse (och den torde väl vara korrekt) därför börjar han hata Leib. Så dör föräldrarna och nu har Janko bara sig själv att tänka på.

Leib och Chane har ett enda barn- en dotter- Miriam. Hon är vacker och omtänksam och så förälskar sig Janko i henne och med tiden kommer han också att förstå att Leib är en god människa. För Miriam har dock Chane och Leib andra planer- de måste se till framtiden och sin och dotterns försörjning. Ett rikt gifte för Miriam är den enda lösningen. Den ende kandidaten som äktenskapsmäklaren Mendele finner är den väl över 60-årige Reb David , ägare av ortens sågverk.

Så har förutsättningarna för den nedåtgående spiralen skapats och det börjar snurra i berättelsen- snabbare och snabbare.

Franzos lyckas återskapa hela den atmosfär som måste ha rått i de där små byarna i det habsburgska rikets utkanter- här har vi den myllrande blandningen av folk, språk och religioner- smutsen, fattigdomen och så det som aldrig dör- hoppet om en bättre tillvaro. Vi möter smeden Onufrij som går och hoppas på massor med lönsamt arbete när nu järnvägen ska dras genom bygden- här är den rättrådige fader Hilarion, skvallerkäringen Kasia som ställer till så mycket elände och många andra.

Porträttet av den saktmodige, och genomgode och kärleksfulle Leib Weihnachtskuchen kommer jag att minnas länge.
.

2 kommentarer:

Läst, sett & hört sa...

galizien och breslau - sådana namn sätter igång min fantasi. främmande namn främmande miljöer. mycket spännande

Ingrid sa...

Mrs C: Det finns så mycket att läsa från det gamla Galizien- ett otroligt "rikt" område- vad kultur gäller. Jag är ständigt på jakt efter "nya fynd".