The Hare With Amber Eyes av Edmund de Waal

Den är vacker, den lilla haren på bokomslaget- en av 264 netsuke som nu är i Edmund de Waals ägo. Vägen dit har varit mycket slingrig och det är den han berättar i sin prisbelönta och lovordade "The Hare With Amber Eyes".

Edmund de Waal är keramiker till yrket- här länken till hans egen internetsida. År 1991 fick han ett två-årigt stipendium för att studera i Japan. Nu råkade det sig så att Edmunds "great-uncle", Iggie Ephrussi sedan många år tillbaka var bosatt i Tokyo och en eftermiddag varje vecka tillbringade författaren hos honom. Iggie hade ett vitrinskåp med små vackra netsuke- de beundrades, betraktades och "behandlades". Tre år senare var Iggie död och samlingen var nu Edmund de Waals. Nu ställer han sig frågan "Vad är det jag har ärvt? Vad följer med dessa små, utsökta föremål? Har de en historia att berätta?

Det har de - och det börjar i Paris år 1871. Adressen är 81, rue de Monceau, Hôtel Ephrussi. Här bodde Leon Ephrussi- född i Odessa- inflyttad först till Wien och sedan till Paris. Leon Ephrussi var en mecenat av hög rang- och han var också den förste ägaren (i familjen) till de 264 netsuke. I Paris får vi träffa Manet, Marcel Proust, Degas, Renoir.... och hit importeras den nyupptäckta japanska konsten. (Japan hade inte varit öppet för utlänningar särskilt länge.) Så hamnar netsukesamlingen i Wien- som en mycket generös bröllopsgåva till en brorson- Viktor Ephrussi.

Från år 1899 fram till 1938 "bor" samlingen i Wien. Åh, detta habsburgska rike, det upphör aldrig att fascinera och här får vi verkligen så många glimtar av livet som det tedde sig under glansens dagar. Kejsar Franz Joseph ville göra Wien till en modern metropol- och han såg till att många nya byggnader växte upp- rådhus, operahus, teater, museum.... Tolv nationaliteter- sex erkända språk och fem likaledes erkända religioner. Det habsburgska riket var en smältdegel och Franz Joseph ivrade för tolerans. Familjen Ephrussi var judisk och antisemitismen florerade även i Wien men Franz Joseph var bestämd " I will tolerate no Judenhetze in my Empire", sa han. Men... det habsburgska riket är statt i upplösning... tills vidare är dock netsuke-samlingen i tryggt förvar hos Viktor Ephrussi (den står i hustrun Emmy's "dressing-room" där barnen får lov att ta ut de små föremålen och leka med dem.)

Edmund de Waals farmor Elisabeth Ephrussi (dotter till Viktor och Emmy) var en mycket begåvad kvinna med författarambitioner (hon brevväxlade med Rilke)- men det blev juridiken som hon kom att ägna sitt liv åt.

Så är vi framme vid ödesåret 1938- Anschluss. Förbundskansler Kurt von Schuschniggs avskedsord sänds i radio "So in this hour I take my leave of the Austrian people with a German word and a heartfelt wish: God protect Austria (Gott schütze Österreich)." Så spelade man "Gott erhalte Franz den Kaiser". Sedan kom nazisterna (och von Schuschnigg hamnade i Dachau). Familjen Ephrussis hem blir föremål för husrannsakan- allt vänds upp och ner på. Familjemedlemmarna lyckas rädda sig utomlands under stora svårigheter och umbäranden.

Jag tänker inte avslöja flera turer - det är en mycket välskriven bok - skriven med stor empati och med respekt för de människor som avporträtteras. Det är en familjehistoria som sträcker sig över många länder och flera kontinenter. Som en röd tråd dessa gåftulla netsuke. Många gånger under läsningens gång får jag tårar i ögonen- det är så svårt att ta till sig det hemska som hände mellan 1938 och 1945. Slutsummeringen blir: "The Hare with Amber Eyes" är en av de bästa böcker jag läst i år.

Överst i läshögen just nu:

Förutom den bärnstensögda haren (som snart är utläst) och Folke Schimanskis Weimar-bok ligger Tornet och Städernas svall näst på tur här i mina bokhögar.

Netsuke

Flera netsuke finns att beskåda här.

Igår fastnade jag i "The Hare With Amber Eyes"- Edmund de Waals berättelse om de 274 "netsukes" som han följt tillsammans med sin familjs historia. Vilken otroligt intressant släktskildring och vilken resa i kultur (både från när och fjärran). Nu har jag avverkat Paris- och är snart klar med Wien (givetvis hamnade jag åter igen i det Habsburgska riket...).

Jag konstaterar också att somliga verkligen har rötter på många ställen i världen. Själv får jag nöja mig med torpare från Väse i Värmland.... (fast jag har en upprorsmakare från Bornholm i familjeträdet - honom är jag stolt över men särskilt kulturell var han kanske inte. Han såg väl snarare till att "förnya kulturutbudet" genom att skjuta ihjäl den svenske guvernören år 1658....).

Hur som helst- "Haren med bärnstensögonen" kommer jag att skriva mera om- en så fin bok!! Hoppas att det snart kommer en svensk översättning.

Ett bokpaket!

En ungdomsbok, en barnbok , en nätt liten antologi "Sommardikter" och så den omtalade tegelstenen "Tornet" av Uwe Tellkamp (ungdomsboken: Christine Nöstlingers "Flyg ollonborre, flyg" - barnboken är Veronique Tadjos "Mamy Wata och monstret" (och den stannar inte så länge i mitt hem). "Tornet" läses just nu av Bai och av Böcker,böcker, böcker- det ska bli så spännande att se vad de tycker om denna väldigt omtalade bok. Kanske finns det flera bokbloggare som håller på med Tornet?

"Sommardikter" har jag redan bläddrat i lite grann- det är alltid trevligt med diktantologier och Britt Dahlström har gjort ett fint urval (tycker jag). Dessutom är boken utgiven av "En bok för alla" så den har ett sympatiskt pris. Poeterna står i bokstavsordning (tack för det!). Bengt Anderberg är representerad (vilket gör mig extra glad).

Önskning

Önskar att i juni vara
lärkan med ljusgrå vingar,
lärkan, som när mörkret kommer,
fäller sina fjädrar, blir till mullvad,
och i världens dunkla tid
vilar som ett nystan utav liv
i sitt gyllne sandbo ner i jorden.

ur Den känslofulle vargen, 1952.

Bok på väg

Jag tror att jag får den här idag- den är på väg med posten i alla fall. Nästan 1000 sidor .. Bai läser också och har det besvärligt med den tunga och stora boken (jag vet inte heller hur jag ska lösa problemet med läsningen av tegelstensklump i kubik...). Jag lägger pannan i djupa veck just nu... "Tornet" recenseras för övrigt av Per Svensson i dagens Sydsvenska- en mycket fin och positiv recension som verkligen lockar till läsning.

En gammal bok med fina illustrationer

Mammas gamla skolatlas (tryckt 1925...) och den är dessutom tysk- 44:e upplagan står det på försättsbladet och den är tryckt i Leipzig. Den är verkligen utförlig och gjord med tysk noggrannhet. De gamla kartorna är väldigt intressanta man har till och med märkt ut alla krigsrörelser och arméernas ställningar. Röda markeringar betecknar alltsom oftast "tyska segrar" medan blå markering markerar "fientliga ställningar- und so weiter...." Man måste läsa med vetskap om källan....men detta till trots- de gamla kartorna upphör aldrig att fascinera.

Vilken teater! av Siegfried Lenz

Den här kortromanen kom ut 2009 ("Landesbühne")- och jag är fylld av beundran för Siegfried Lenz som trots hög ålder fortsätter att skriva sina små (nu talar jag om formatet) mästerverk.

"Vilken teater!" är en stor liten berättelse. På ytan är det komedi men i djupet handlar detta om något helt annat. Huvudpersonerna är två män som av en ren tillfällighet råkat få samma bostad- nämligen en cell i Isenbüttels fängelse. Hannes har roat sig med att leka polis och inkassera böter och Clemens har som universitetslärare (specialitet "Sturm und Drang") varit alltför frikostig med att dela ut examina till de flickor som han gillar bäst (och som han också haft som sängkamrater). Ett teatersällskap anländer till fängelset- nu ska fångarna roas- och roar sig gör det verkligen för de stjäl turnébussen och far iväg. De kommer inte så långt... de stoppas av något så udda som en "nejlikfestival" i den intilliggande byn. Det blir många lustiga turer av allt detta men det roliga tar slut efter ett tag.

Så sitter de åter i sin cell- Hannes och Clemens- med sina drömmar och sin frihetslängtan- men boken slutar ändå hoppfullt. Vad är det som gör oss till människor, vad förenar oss trots olikheter? Vad är det som är viktigt i tillvaron? De frågorna ställs vi inför i den här romanen. Jag tänker på Verner von Heidenstams vackra dikt "Vi människor"

Vi, som mötas några korta stunder,

barn av samma jord och samma under,

på vår levnads stormomflutna näs!

Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?

Samma ensamhet oss väntar alla,

samma sorgsna sus på gravens gräs."

och turnébussen återkommer till fängelset- vad man spelar? "I väntan på Godot" av Samuel Beckett..... "Vilken teater!" är en berättelse som fortsätter att väcka tankar långt efter det att man lagt den åt sidan.

"Vilken teater!" är utgiven av förlaget Thorén & Lindskog. Översättningen är gjord av Jörn Lindskog.

Infångad av en bästsäljare.....

"You have in your hands a masterpiece" (säger Frances Wilson på Sunday Times). Jag känner på mig att det här kommer att bli ytterligt fascinerande läsning. Jag tror och hoppas att boken kommer i svensk översättning snart.

De här små figurerna spelar en avgörande roll i boken (japanska "netsuke"). Läs Carl-Johan Malmbergs recension i Svenska Dagbladet här.

Och jag kan inte bärga mig... nu ska jag kasta mig över boken!

En bulgarisk poet

" Bloodaxe books" brukar innebära kvalitet. Kapka Kassabovas diktsamling "Geography for the lost" har getts ut av just Bloodaxe Books. Kapka Kassabova är född och uppvuxen i Bulgarien men när muren föll och järnridån drogs upp följde hon med sina föräldrar till England- (då var hon 16 år gammal). Hennes boplatser i världen har varit många och skiftande. Hon är Nya Zealändsk medborgare och skriver numera bara på engelska- men- hennes själ är bulgarisk och som hon säger "The only language in which I can pass off as a local is Bulgarian." Jag läser hennes dikter och jag känner verkligen för denna unga poet som fångar stämningar och känslor så väl.

The Ghost of Anna Seghers in Marseille

There was no escape except the port
for us, we were possessed by departure.
We hung around it for years. And then-
farewell Europe. Africa, goodbye.

A man, a woman and a child
stand with ice creams in the dying sun.
The century of transit's over.
Their feet are planted on the shore.

Oh, it can take an age to know
how finite continents can be,
how quick the future and how short the past.
Before we've found out exactly

what happened and what never will,
it's time. I have an old port,
everywhere to go and nowhere to arrive.
Here comes the last boat of the night.

It collects the souls of the dead
and ferries them in circles round the port.
Come to think of it, the souls of the living
did the same. Farewell Europe. Africa, goodbye.

Den här ser jag fram emot att läsa

Jag rotar gärna runt i olika hyllor på biblioteket- tittar på titlar, drar fram- sätter tillbaka och ibland tar jag med hem också. I går släpade jag ut en hel liten hög- och i den detta fynd- för visst måste "Historien om Weimar" betraktas som ett fynd. Folke Schimanski har alldeles nyligen skrivit en bok om Berlins historia (den har jag redan i min hylla) och jag blev verkligt glad att hitta en bok till av honom- och denna gången handlar det alltså om Weimar. Här grundades så mycket av tysk kultur- Goethe, Schiller.... kompositören Liszt bodde också här under en längre tid. Tyvärr blev staden sedan också förknippad med ett av Tysklands största koncentrationsläger (Buchenwald)- men nu ,efter murens fall, reser sig Weimar igen som fågel Fenix ur askan. Jag ser så fram emot att läsa om Weimar- från gamla tider och fram till nutid.

Det finns ett översättarlexikon

Jag fick ett fint tips av en anonym kommentator- nämligen länken till det översättarlexikon som är utlagt på nätet. Här kan man lära sig mycket om detta fina skrå. En viss reservation gör jag dock- de översättare som finns representerade i lexikonet är, såvitt jag kan se, alla avlidna. Jag saknar "de ännu levandes" namn och historia. Jag tror dock att mera är på gång- jag väntar och avvaktar med stor spänning för detta är ett verkligt fint projekt.

Här är länken.

Hur kommer saltet i havet?- eller 70-talet i fokus

Jag har en känsla av att 70-talet börjar komma i ropet igen- lite lagom nostalgiskt och för de som inte var med verkar en viss nyfikenhet vara väckt. Jag har läst en av två fjärrlånade tyskspråkiga (Österrike) romaner från den här tiden. Först ut var "Hur kommer saltet i havet?" av Brigitte Schwaiger. Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om Brigitte Schwaiger förrän jag läste Jürgen Serkes "Frauen schreiben".

"Hur kommer saltet i havet?" blev en verklig hit, en storsäljare när den kom ut 1977. Över en halv miljon människor köpte boken och den satte Brigitte Schwaigers namn på den litterära kartan (men någon lika stor bästsäljare lyckades hon sedan inte åstadkomma).

Det här måste ha varit en kultbok på sin tid- och det är en historia som engagerar- man grips direkt av det här kvinnoödet från första sidan. Boken är skriven i jag-form och som en enda lång berättelse - men med små andningspauser (klart avskilda stycken). Helt klart har romanen mycket starkt självbiografiska drag. Försättsbladets citat anger tonen-

" Just det, alldeles riktigt! Avkoppling! Det är den djupaste meningen! Till avkoppling är de avsedda. Därför är jag också emot de så kallade intressanta kvinnorna. Kvinnor skall inte vara intressanta, de skall vara angenäma." (Arthur Schnitzler, Liebelei).

Det börjar med bröllopet- med stort B. Det som ska vara den stora lyckliga tilldragelsen... men... är det så? Från början förstår vi att här kommer det inte att bli några rosenröda moln- här finns inte några som helst sådana förutsättningar. Snart nog kommer vardagens verklighet att bidra med ännu mera gråskalor och ännu mera tristess. "Varför gifte hon sig med en typ som hon egentligen inte gillade? Varför gifte hon sig med en våning, en TV-apparat och en tvättmaskin i stället för att ta reda på vad hon egentligen ville?" Maken till tråkig tillvaro får man också leta efter- mannen utvecklar sig till att bli både kontrollerande och urtråkig- allt vet han bäst - en riktig kvinnoförtryckare är han. (Dessutom är han elak mot hunden).

"Yrke: hemmafru, står det i mitt nya pass. Snigel hade de lika gärna kunnat skriva. Snigel. Hår: färgat. Ögon: bruna. Särskilda kännetecken: inga, står det i passet. Massor. Det är bara det att man inte ser dem vid första ögonkastet. Särskilda kännetecken: slarvig, orättvis, otacksam, okunnig, orealistisk, olycklig, otillfredställd, lat, elak. Duka, duka av, diska, handla , laga mat, duka, duka av, diska."

Den här kvinnan utvecklas men det är plågsamt och svårt innan hon når sin frigörelse- för fri blir hon till slut. Jag tycker att Brigitte Schwaigers roman håller än- den är fortfarande mycket intressant att läsa och jag tycker att den i allra högsta grad är förtjänt av nya läsare. "Hur kommer saltet i havet?" finns på Bokbörsen och den går givetvis också att låna på biblioteket (även om jag misstänker att det i de flesta fallen då blir fråga om fjärrlån- men den här boken är värd lite väntan).

Översättningen är gjord av Karin Löfdahl. Här länkar jag till en intressant intervju med henne- och det kan vara värt att notera att Karin Löfdahl är den som har översatt de flesta av Herta Müllers böcker till svenska.

Familjen Oppermann av Lion Feuchtwanger

(Jag har läst boken i engelsk översättning). Den här romanen kom alltså ut år 1934. 1934. Det tål att upprepas under läsningens gång (och det gjorde jag också). Så otroligt insiktsfullt han har skrivit om nazismen och dess rätta ansikte- Lion Feuchtwanger. Han fattade med det samma vad som skulle ske. Den här romanen är ett mästerverk, tycker jag. Just för att den är så klok- skrämmande klok. Den blev också en bästsäljare på sin tid (ja, inte i Tyskland förstås- där brändes den upp på bokbålet i maj 1933).

Den judiska familjen Oppermann består av flera bröder och systrar," ingiftingar" och några barn. När boken börjar fyller Gustav Oppermann femtio år och allt är väl- det blir en lycklig familjesammankomst. Det dröjer dock inte länge tills de första orosmolnen börjar hopa sig. Oppermanns äger ett möbelimperium och man har alltid lagt sig vinn om att sälja hyfsade möbler till mycket konkurrenskraftiga priser (sådant väcker givetvis avund).

"One's foundations were firm, one was equipped with comprehensive knowledge, enjoyed the fine things bygone centuries had developed, had a substantial bank balance. It seemed ridiculous to imagine that the tame, domesticated beast- the common man- threatened to revert to his wolfish nature."

I tre delar får vi nu följa hela familjens via dolorosa. "Yesterday- Today- och Tomorrow". Snaran knyts åt allt mer- och så går imperiet under. Det är skildringen av denna väg som är så skickligt gjord av författaren- det är otäckt och skrämmande. Man tänker. "Ja, så måste det ha varit." När jag läser tänker jag också på Ionescos "Rhinoceros"- om hur till synes helt "vanliga" människor förvandlas - till något fult och fasansfullt.

Jag grips särskilt av Berthold Oppermanns öde- Berthold, den unge gymnasisten med en så ljus framtid- en framtid som helt grusas bara för att han vågar ha en egen åsikt om Arminius ("Herman the German") som inte gillas av den brunfärgade läraren.

"It was only by means of revolt, even at the risk of defeat that the Germans came to understand their own natures, crystallized themselves, learned to live. If they had not revolted in those days, they would never have entered history, they would have had no history and would have vanished into obscurity. It was only through Arminius that they won a name and arrived. Name, reputation, is all that counts. What sort of a man the real Caesar was, is without interest: what lives is the legendary Caesar."

Jag tycker att det är mycket synd att "Familjen Oppermann" inte finns i nytryck- det är en oerhört stark och viktig roman om en tid som vi aldrig får lov att glömma.

Om spärrballonger

Som jag har skrattat! Jag har läst ett flertal av novellerna i Jordan Raditjkovs "Middagshetta" som alltså har översatts från bulgariskan av Ulla Roséen. Mest skrattade jag åt berättelsen om "Spärrballongen"- som han kan skriva Raditjkov. Bara indelningen i avsnitt får mig att nästan ligga dubbelvikt. Här några exempel: Första delen- Omständigheterna kring spärrballongens uppdykande. Andra delen: Beskrivning av spärrballongen Tredje delen: Det utomordentligt starka intryck spärrballongen gör med sitt uppdykande... ja och så fortsätter det (tio avsnitt är det allt som allt).

Det handlar alltså (om det skulle råda minsta tvekan) om en spärrballong och dess "liv och äventyr". Det är nästan så att man vill gråta en liten skvätt när ballongen möter sitt öde- men man har haft så roligt under tiden dit att det må göra det samma. Den här spärrballongen dyker alltså upp "på den blå Tjerkazi-himlen och utsätts för förföljelse" (det hela tilldrar sig under sommaren 1944 och ballongen har slitit sig från någonstans i Rumänien (där den skulle utgöra skydd mot amerikanska bombangrepp).

" Med sin mjukt avlånga form påminde den om en honungsmelon, den var skinande blank och släpade långa, glänsande linor efter sig. Dess omfång var överväldigande och alla som såg den blev genast övertygade om att den skulle begrava alla husen i byn, om den föll ner från himlen."

Det där med sidenet lockar bybefolkningen- man vill gärna bärga ballongen och så sätter jakten igång (för ballongen stannar inte kvar på samma plats- det är en mycket gäckande spärrballong vi har att göra med. Den tar fram mycket oväntade drag och egenskaper hos folk också. Någon hittar en gammal turkisk pistol och fyrar av den ena salvan efter den andra- i grannbyn vill man också komma åt ballongen och det utbryter strid om bytet . "Den tjerkazkiska meningsyttringen avbröts då och då av utropet "Där fick ni era kärringar!" Följt av ett skott från den gamla turkiska pistolen: "Paang!" Folket från Gorna Kamenna Riksa lyssnade allihop under tystnad."

Vilken fin och trevlig läsupplevelse det här har varit. Det finns ytterligare en bok av Raditjkov på svenska- "Bortom Ural" även den översatt av Ulla Roséen. Givetvis tänker jag läsa....

Två tyska författarinnor - inspiration från "Frauen schreiben"

Någon har fått leta i magasinet på Malmö stadsbibliotek. Idag tog jag tacksamt emot dessa två fjärrlånade böcker - för nu ska de förvaras hos mig i några veckor. Brigitte Schwaiger (1949-2010) och Barbara Frischmuth (f. 1941) var/ är båda från Österrike.

Om "Hur kommer saltet i vattnet"av Brigitte Schwaiger står det så här på Wikipedia:

Her first novel, Wie kommt das Salz ins Meer? (1977) (How does the Salt get in the Sea?) became a sensational bestseller which sold several hundred thousand copies throughout the German language region. The heavily autobiographical first-person story tells of the monotony of everyday married life and of unsuccessful attempts to flee this world. In 1988 the novel was dramatised in a German film by Peter Beauvais, starring Nicolin Kunz and Siemen Rühaak.

Och jo- jag ska uppmärksamma översättarna till båda dessa böcker också men först ska jag läsa....

Tribut till en översättare: Ulla Roséen

Jag tycker att det är en alldeles utmärkt idé som Mrs C på bloggen "A ROOM OF MY OWN" - har kommit på :att biblioteken (exempelvis) sammanställer en bok/ett häfte med information om våra översättare. De är alldeles för anonyma.

Idag har jag hämtat hem ett antal mycket (som jag tror) spännande böcker från biblioteket. På bilden en av dem den bulgariske författaren Jordan Raditjkovs "Middagshetta" utgiven på Rabén & Sjögrens förlag (1976) och i översättning av Ulla Roséen. I förordet skriver hon om Raditjkov som föddes i en liten by på den bulgariska landsbygden men så småningom kom till den stora staden Sofia. Hans hjärta blev dock kvar hos människorna i hembyn och han skildrar deras liv (i myt och verklighet) i sina berättelser. "Middagshetta" består att ett urval av dessa berättelser - hämtade från flera novellsamlingar. Så citerar jag Ulla Roséen: "Ytterligare bruksanvisning för läsningen av dessa noveller torde vara överflödig. Jordan Raditjkov lyckas nämligen med konststycket att försynt få oss att se med nymornade ögon på en verklighet som kan tyckas främmande och exotisk men som i hans varsamma händer blir anbelägen och allmängiltig. Raditjkov avled år 2004.

Här länkar jag till en oerhört intressant artikel om Ulla Roséens arbete och här en länk till Kultur i öst (Bokförlaget Perenn) . Här kan ni läsa två av Jordan Raditjkovs noveller i översättning av Ulla Roséen.

"Ulla Roseen är översättare, född 1946 och bosatt i Nora. Hon var tidigare bland annat förlagsredaktör för Rabén & Sjögren under tio år men är från 1987 frilansande översättare och lektör på heltid. Ulla Roseen översätter framförallt från ryska, bulgariska, spanska och engelska. Bland författare hon översatt till svenska märks t.ex. Isabel Allende, Paul Auster, Camilo José Cela, Fjodor Dostojevskij, Seamus Heaney, Lev Tolstoj och Jeanette Winterson." (från Svenska Akademiens webbsida).

Jag kommer att uppmärksamma flera översättare här på min blogg.

Antologi

(Bilden är lånad)

Antologi betyder blomstersamling- vilket fint ord! Jag läser vidare i Britt Dahlströms lilla bok. Här får man lära sig att den äldsta kända antologin är mer än två tusen år gammal. Det är verkligen imponerande. Den tillskrivs greken Meleagros (han samlade cirka femtio författare från flera sekler i en antologi).



Den första svenska antologin kom först år 1737 - så där ligger vi i lä....


Antologier som Dahlström särskilt vill framhålla är:


1. Carl Julis Lénströms "Svensk Antologi 1840-41. Hans antologi var den första som ställde upp författarna efter levnadsår.



2. F T Palgraves "The Golden Treasury of English Verse" (den har jag i två exemplar - det ena ganska sönderklottrat, tyvärr- boken har flitigt studerats en gång i tiden). Jo, jag håller med Britt Dahlström om att den är originellt upplagd - den är inte lätt att hitta i och många gånger har jag svurit ve och förbannelse över kaoset (fast det finns ett register längst bak med dikternas första rader- men dock inget författarregister....)


3. Levande svensk dikt av Sten Selander (1928) (Han var mycket sträng mot 1800-talet, läser jag).



På 1900-talet samlade man gärna dikter kring teman- landskap, djur, natur etc. Detta tilltalar många läsare (det håller jag absolut med om för egen del!)



Anders Österling satte ihop många antologier (han var under många år Svenska Akademiens ständige sekreterare)- under åttio år skrev han egna dikter också och han översatte stora mängder av poesi. Jag citerar från Britt Dahlströms bok " Österling berättar om en resa i Holland då han träffade poeten P C Boutens , även känd som översättare av antik diktning. De befann sig på en båt utanför kusten ochi vågbruset reciterade Boutens Sapfo på grekiska, raderna om den älskade som väntar i natten. Han upprepade dikten på holländska, därefter på tyska, engelska och franska och var gång med tårar i ögonen. För honom var Sapfo världslyrikens A och O.

Här är raderna Boutens reciterade- i svensk översättning av Emil Zilliacus.

Plejaderna har sjunkit och månen
gått ned, och midnatt är inne.
Vår mötestimma är liden,
men ännu ligger jag ensam.

Tyska poeter-Sarah Kirsch

Jag frossar i Sarah Kirschs dikter- nu har jag hittat en engelsk översättning (selected poems) och så har jag skaffat "Katzenleben" på originalspråket. Här ett exempel från diktsamlingen "Tail Wind" (Rückewind)

Bird of Prey

Bird of prey sweet is the air
I never circled like this above people and trees
I won't plunge through the sun like this again
And drag what I seized into the light
And fly away through the summer!

Tyska poeter- Friederike Mayröcker

Så många fina dikter i den här lilla volymen som jag tyvärr bara har till låns... jag funderar starkt på att köpa (det får nog bli antikvariskt i så fall för som så ofta med lyrik- det trycks inte upp särskilt stora upplagor).

Den här dikten går rakt in i själen på mig.

HELLRE RESA I TANKEN, HOKUSAI
på rygg, eller i lampans sken,
gå till foten av Fuji och blicka upp mot
den snötäckta toppen, snörkängorna
fuktiga, kalla, halskråset slokar.
Hur, frågar jag, upptäcka ett fjärran
med egna fötter, hur, frågar jag, erfara ett fjärran
med egna ögon. Hur förena längtan till fjärran
med bofasthet. Hur, fot och öga,
glädje och gråt.

(Från Indianhår, Friederike Mayröcker- översättning: Ulla Ekblad-Forsgren. Ellerströms förlag. 2005.

Fint sätt på sängkanten av Peter Plys

(År inte Peter Plys det samma som Nalle Puh? Vill minnas det,) Hur som helst- här hittas det gamla böcker! Från 1944 är den här bästsäljaren. "Här finns mycken humor och mycken äkta älskvärdhet. I Danmark har 25 000 människor sökt finna ökad lycka i denna kloka och muntra handbok i levnadskonst." (Månntro det :-)

" I sängkammaren är personligheten starkt belyst och rovdjursinstinkterna kommer fram. Det finns vissa avarter av sänggångare, bland vilka må nämnas:

1. Simhopparen, som kastar sin cylinderformade lekamen på madrassen med en duns, som kommer en eller ett par spiraler att sjunga och skälva.

2. Madrassboxaren, som hoppar i slafen på alla fyra i hopp om att övermanna madrassen och som efter några välinriktade stötar mellan spiralerna lägger sig för att strax därefter resa sig igen och ge huvudkudden en knockout;

3. Grötkokaren, som genast rullar ihop lakanet och sig själv och drar täcket över huvudet, tills lufttrycket lyfter det och man hör några bubblande explosionsartade ljud, som när man kokar gröt i en kastrull.

Ingen av dessa sedvänjor kan förenas med korrekt uppförande. Den taktfulle kavaljeren sätter sig mjukt och lätt på sängkanten, och om det är hans egen låter han sin utmattade anatomi i sakta avslappning glida bakåt och lägger sig med naturlig värdighet till rätta på madrassen."

Humor från 1944. Sött och oskyldigt och småtrevligt.

Forna tiders deckare...

En bokhylla ska tömmas på sitt innehåll (och så ska det stuvas om lite bland de övriga)- jag hittade idel deckare av äldre modell. Så väcktes minnena upp... sommaren 1961 lyckades jag med konstycket att få vattenkoppor (som bröt ut på självaste midsommarafton)- det kliade som f-n och det är konstigt att Maria Langs "Tragedi på lantkyrkogård" inte är inpyrd med potatismjöl fortfarande (det gick åt stora mängder av den varan)- Maria Lang var alltså sänglektyr den gången och jag minns att jag tyckte att det var jättespännande och så lyckades jag glömma alla kliande kroppspartier (åtminstone under långa stunder).

Dorothy Sayers böcker tillhörde en gång min mamma (som inte precis var någon deckarläsare - men hon gjorde vissa undantag och Dorothy Sayers gillade hon). "Kamratfesten" och "De nio målarna" finns fortfarande kvar i hyllorna.

Raymond Chandler... en annan klassiker. Hårdkokt. Jag gillar också hans "Främlingar på tåg" som jag har på DVD.

Josephine Tey- här i En bok för allas version av " En gammal skandal"- mycket spännande om ett gammalt brott. Nu ska hennes deckarhjälte Alan Grant försöka lösa mysteriet med de två prinsarna i Towern. Blev de mördade? Var i så fall Richard III den skyldige?

(Jag hittade också en hel drös med Ed McBains böcker.....). De får jag kika på en annan dag.

Jag läser The Oppermanns

"This 1933 Germany is no longer the Germany of our youth. It has nothing to do with the Germany of Goethe and Kant; we shall have to get used to the idea. He can't learn much from "Faust" about present-day Germany; to do that he'll have to study "My Battle" (Mein Kampf)."

(Lion Feuchtwanger)

Om översättningar

På bilden: Den helige Hieronymus

Länge leve alla översättare- dessa alltför ofta anonyma uttolkare av ord och tankar från främmande språk till det egna, mera välbekanta. Vad vore vi utan dessa ordkonstnärer? Jag sänder en tacksamhetens tanke idag och de flesta andra dagar med läsning på "schemat".

Idag läser jag ytterligare ett kapitel i Britt Dahlströms eminenta bok "Bara om böcker- ur litteraturens värld från Anonym till Översättare" (och- den här essäsamlingen finns fortfarande att köpa för bara några tior i internetbokhandeln). Och... ja...ni förstår säkert att jag har börjat bakifrån.

Det finns massor av språk på vår jord- cirka femtusen, läser jag. Det är verkligen en stor mängd. Givetvis behövs det då "förmedlare", mellanhänder. De allra första översättningarna gjordes av klassiska verk och översättarkårens skyddshelgon är Hieronymus (347-420). Om översättandets historia i Sverige (från medeltid och fram till 1900-tal) har Greta Hjelm skrivit- i "Gud nåde alla fattiga översättare" (Carlssons förlag, 1996). Här får man lära sig att bibelöversättningarna blev en riktlinje för språket på sin tid. År 1526 inleds det som kallas det "nyare svenska skriftspråket". På 1800-talet tog det verkligen fart med översättandet- nu började det bli populärt med "följetänger"och översättarna hade bråda dagar. Ibland när det var stormigt på havet uteblev en del leveranser- ja, då fick översättaren fylla ut handlingen. (Men man fick ta det lite försiktigt med påhitten).

Flera av 1800-talets översättare var mycket skickliga och deras arbeten har blivit odödliga. Här nämner Britt Dahlström CVA Strandbergs Byrontolkningar och CJ Backmans Dickensöversättningar. Wendela Hebbe fick försörja sig och sina barn som språklärare innan hon anställdes som journalist på Aftonbladet hos Lars Johan Hierta. Hon översatte verk av Prosper Mérimée, Bulwer Lytton och Charles Dickens. Carl August Hagberg är en annan mycket känd översättare (själv har jag stött på honom när jag försökte traggla mig igenom en del Shakespeare-dramer under studietiden).

Så citerar jag dessa tänkvärda ord från Britt Dahlström:" Översättare är betydelsefulla kulturförmedlare och det tror jag att de känner. Det är en yrkesgrupp som tycker om att tala om språk och litteratur. De reflekterar gärna över sin uppgift." Det talas om översättarens fyra dygder: " noggrannhet, känslighet, anspråkslöshet, djärvhet."

Jag tycker också att vi ska tänka lite på vad Greta Hjelm säger i "Gud nåde alla fattiga översättare": " De flesta översättare har nog upplevt, att ett fel på hundra sidor uppmärksammas mer än hundra sidor god översättning av herrar recensenter."

Jag sänder många tacksamhetens tankar till de översättare som har hjälpt mig att kunna ta del av världslitteraturens pärlor.

En morgon i april....

Ibland tycks det som om tiden stått stilla.... så här såg det (nästan) ut för 100 år sedan också....

Ätliga ogräs- massvis av dem. Nässlor och kirskål. Det är bara att förse sig. (Fast... jag nöjde mig med att fotografera).

Nu slår bokarna ut i norra stadsparken... så vackert!

En repris....romersk visdom- odödlig.....

För två år sedan (nästan exakt) skrev jag lite om Marcus Aurelius- hans självbetraktelser finns i det som en gång var min mammas bokhylla. Nu har jag tagit fram boken igen- det finns så mycket tänkvärt i den.

Marcus Aurelius var kejsare över det romerska imperiet 161-180- han var också en stor filosof.
Hans självbetraktelser tillhör världslitteraturens verkliga klassiker.
Betraktelserna är indelade i olika böcker som i sin tur är indelade i numrerade segment- jag väljer några som jag särskilt har fattat tycke för:
-
"Den mänskliga livstiden är ett ögonblick lång, människans väsen är som en rinnande ström, hennes förnimmelser äro dunkla, kroppens vävnad är hemfallen år förruttnelse, själen är ett snurrande hjul, dess öde är en gåta, människans dom över människan godtycklig. Kort sagt, vad till kroppen hör är en ilande flod, vad till själen hör är dröm och dunst; livet är en kamp och en färd i främmande land; eftermälet är glömska. Vad finns då som kan leda en igenom? Endast och allenast filosofin."
-
"Tro aldrig, att något är gagneligt för dig som föranleder dig att svika ett förtroende, bryta mot hedern, hata, misstänkliggöra, önska ont över eller hyckla för en människa."
-
"Alexander av Makedonien och hans mulåsnedrivare ha efter döden hemfallit åt samma öde, ty endera ha de återupptagits i samma världsfrö, eller ha de båda upplösts i atomer"

Beatrix Potter

Länge har jag haft Margaret Lanes biografi om Beatrix Potter (1866-1943) på min önskelista. Äntligen hittade jag ett begagnat exemplar och har slagit till. Under tiden läser jag om Miss Potter i Britt Dahlströms fina essäsamling "Bara om böcker" ( En bok för alla). Så här skriver Britt Dahlström: "Inget annat författarliv liknar hennes. En barndom så ensam och reglerad att det liknade en ödemark; föräldrar som visserligen var hyggliga men så självupptagna att de med dagens normer skulle riskerat fråntas vårdnaden om sina barn, ett senare lyckligt och stilla liv." Tydligen är Margaret Lanes biografi mycket välskriven och med "gammaldags stuk". Trots föräldrarnas ointresse (Beatrix hade en bror också) fanns det många glädjeämnen - somrarna tillbringade familjen i Skottland och där fick Beatrix och brodern Bertram ströva fritt i skog och mark- de var nyfikna och en gång kokte de en död räv för att få möjlighet att studera skelettet.... insekter och smådjur smugglades med till London vid säsongens slut. Guvernanten var förstående och vänlig- uppmuntrande.

För sina sparpengar lät Beatrix trycka upp historien om "Peter Rabbit" (Pelle kanin) och det gick mycket bra- nu fick hon egna inkomster och nya bekanta. (Föräldrarna bara surade). Beatrix kunde så småningom köpa en gård i Lake District. Vid 47 års ålder gifte hon sig med William Heelis och det blev ett lyckligt äktenskap. Nu väntar jag ivrigt på att få läsa mera om denna fascinerande kvinna!

The Ghost of Roger Casement

Banna strand



O what has made that sudden noise?
What on the threshold stands?
It never crossed the sea because
John Bull and the sea are friends;
But this is not the old sea
Nor this the old seashore.
What gave that roar of mockery,
That roar in the sea's roar?


The ghost of Roger Casement
Is beating on the door.



John Bull has stood for Parliament,
A dog must have his day,
The country thinks no end of him,
For he knows how to say,
At a beanfeast or a banquet,
That all must hang their trust
Upon the British Empire,
Upon the Church of Christ.

The ghost of Roger Casement
Is beating on the door.


John Bull has gone to India
And all must pay him heed,
For histories are there to prove
That none of another breed
Has had a like inheritance,
Or sucked such milk as he,
And there's no luck about a house
If it lack honesty.


The ghost of Roger Casement
Is beating on the door.


I poked about a village church
And found his family tomb
And copied out what I could read
In that religious gloom;
Found many a famous man there;
But fame and virtue rot.
Draw round, beloved and bitter men,
Draw round and raise a shout;


The ghost of Roger Casement
Is beating on the door.

William Butler Yeats

Den 24 april 1916- Roger Casement in memoriam

Roger Casement var en av understödjarna till påskupproret år 1916. Hans plan var att smuggla in vapen till upprorsmakarna - och ett tyskt fartyg skulle vara behjäpligt. Engelsmännen avslöjade planerna och Casement tillfångatogs vid McKennas Fort den 24 april 1916- då hade han satts iland vid Banna Strand (County Kerry) några dagar tidigare. Casement fördes till London och sattes i Towern. Han avrättades genom hängning (Pentonville prison) den 3 augusti samma år. Han kom att bli ytterligare en martyr för Irland.

Veckans tyskspråkiga

Ja, en av dem blir i alla fall romanen om familjen Oppermann av Lion Feuchtwanger (1884-1958).

Jag fuskar lite och läser på engelska.... men boken finns i svensk översättning också (Oppermanns, 1933). Feucthwanger var en mycket klarsynt författare som mycket tidigt insåg varthän allt barkade i Tyskland. "The Oppermanns" kom ut redan 1934 (och då befann sig Feuchtwanger i landsflykt)- och den skildrar en judisk familj som sedan många år tillbaka har drivit en framgångsrik affärskedja (möbelförsäljning)-men nu håller tiderna på att förändras.

Feuchtwangers böcker brändes på det stora bokbålet i maj 1933- och han lyckades med nöd och näppe fly undan Gestapo och så småningom kom han till USA- där tillbringade han resten av sitt liv.

The House Guest av Barbara Anderson

Barbara Anderson är en ny och intressant författarbekantskap från Nya Zealand. Jag har läst hennes "The House Guest" som är från 1996.

Det är spännande att läsa en berättelse som har handlingen förlagd till vår antipod- och det blir lite av en resa i sig att följa med i handlingen. Jag tycker om språket som är lite lagom finurligt med skarpa iakttagelser och icke utan ett visst mått av sarkasm (men i lagom portioner). Handlingen? Det är lite av en utvecklingsroman och lite av en spänningsroman- en blandning. Robin Drumgoole växer upp tillsammans med sin ensamstående mor- "only son of a widowed mother". I grannskapet bor två familjer som kommer att prägla Robins liv i fortsättningen- familjen Shield och Miss Bowman med systerdotter Emmeline. Berättelsen kretsar hela tiden kring detta grannskap och hela romanen är ett riktigt mikrokosmos.

Ett äktenskap som egentligen är ett misslyckat hastverk... (och därför avslutar författaren det på ett något annorlunda sätt)- ett mysterium- vem är Emmeline Bowman och vad är Miss Bowmans hemlighet? Just när man tror att "det får vi inte veta" så uppdagas hela sanningen. Romanen är lite över 300 sidor lång- den första halvan är avgjort den bästa- mot slutet sugs det för länge på karamellen i mitt tycke och det blir något långrandigt. Det hade nog gått att kapa ett antal sidor utan att boken blivit sämre. "The House Guest" är en bok som väcker intresset för Barbara Andersons författarskap- jag tänker absolut läsa mera av henne. På omslaget står det " A writer with flawless observation"- jo, det skriver jag under på.

Från min önskelista - böcker att längta efter

Den här boken av Maurice Gee ser intressant ut - eller är det bara omslaget som drar ögonen till sig? Maurice Gee är ytterligare en av dessa så gott som icke uppmärksammade författare från vår antipod (NZ). Några av hans böcker finns översatta till danska.... men jag kan då inte se att det finns något på svenska av honom. Jag är nyfiken på hans författarskap och tänker absolut försöka att läsa något från hans stora produktion.

Maxine Kumin (f 1925) är en amerikansk författarinna- poet- och hon är bosatt i New Hampshire. Poesi från New England kan jag inte motstå och med en titel som "Where I Live" ja... inte går det att värja sig då....

Min egen italienska utmaning fortsätter givetvis- tyvärr är det svårt att hitta översättningar. Jag har stora förhoppningar att Stregaprisvinnaren 2009 , Tiziano Scarpa ,inte ska lämnas i skymundan här i Sverige. "Stabat Mater" kommer i vart fall på engelska under året. (Augusti ser det ut som). Vad boken handlar om? Musik och dess betydelse. En ung flicka upptäcker Vivaldi.

Patricia Grace's far tog värvning och for till Italien under andra världskriget för att slåss på de allierades sida." 28th Maori Battalion reinforcements" handlar den här romanen om- en roman som skildrar kriget ur en kanske något annorlunda synvinkel.

Lisa Tetzners klassiker - den hemska, svarta berättelsen om sotarpojken finns nu som grafisk roman. Den vill jag absolut läsa.

Nedslag på Nya Zealand

Det är inte alldeles lätt att hitta litteratur som har rötterna på Nya Zealand- Janet Frame, Katherine Mansfield, Ngaio Marsh, Keri Hulme har förstås översatts till svenska- men vad finns det mera? Jag har letat lite (och jag fortsätter att leta). Jag är väldigt intresserad av författarinnan Patricia Grace (hon är maorier) och har bestället hennes "Potiki"- hon har skrivit böcker för både barn och vuxna och är en av de mera kända Nya Zealändska författarna- hon skildrar ursprungsbefolkningen i sina berättelser. "Potiki" är Patricia Grace's andra bok och den handlar om en maorifamilj som kämpar för att bevara sin kultur och sitt land. Här en länk till en recension av "Potiki."

Just nu är jag helt fördjupad i läsningen av "The House Guest" (en verkligt spännande roman med många vindlingar ). Barbara Anderson har ett lite speciellt sätt att skriva på- men mycket fängslande är det att följa handlingen. Det här är en bok jag har svårt att släppa så med strålande solsken ute och en läig plats på terrassen... det blir fortsatt läsning....

Jag har läst ut "My Companions in the Bleak House" av Eva Kanturková

Av den tjeckiska författarinnan Eva Kanturková finns inte mycket översatt till svenska. Via Libris hittar jag två böcker: "Den svarta stjärnan" (Alba, 1980) och "Minnesbok : ett urval ur Eva Kantůrkovás verk "/ urval och redigering: Miloslava Slavíčková ; översättning: Karin Mossdal . (1995).

Eva Kanturková är född 1930 i Prag och hon har studerat filosofi och historia. Hon skrev på Charta 77 - och hon fick en bok- "We Have Met in this Book"- publicerad utomlands- i den boken kommer kvinnor som utsatts för politisk förföljelse till tals. För denna "frispråkighet" fick Eva Kanturková tillbringa tio månader i fängelse (utan rättegång) under 1981-1982.

"My Companions in the Bleak House" kom ut i engelsk översättning 1987 (översättaren valde att vara anonym). I boken skriver Eva Kanturková om sin tid i Ruzyne-fängelset strax utanför Prag. Allt "silas " genom berättelser om cellkamraterna- som kommer och går. I allt blir det cirka ett dussin porträtt. Det är en skakande historia om kvinnor vars öden i de flesta fall är oerhört tragiska. Klart och nyktert och utan sentimentalitet låter Kanturková dessa kvinnor få sina röster hörda. Samtidigt beskrivs fängelsets nedbrytande interiörer och den korruption som råder innanför murarna. Här gäller det att vara stark.

"One gray iron table, three gray lockers up on the wall, yellow linoleum and dull green walls, bits of cheese stuck to the ceiling bearing witness to someone's protest at the food, bars on the window high in the wall, and a metal door with no handle but a peephole. So this was the end of the road".

"How difficult it is to keep the present alive in us. It is easier for those who think both of the past and the future in the present moment. Hope is always possible for them. But those who see only what is NOW are worse off, because the force of gravity of what IS destroys hope and all that is left is a fleeting vision and a bad taste in the mouth. The NOW that IS does not know what NOW will be coming next".

Jag är djupt tagen när jag lägger boken ifrån mig- och jag tackar Bokmania för detta författartips.

Resor jag skulle vilja göra

Tre platser skulle jag vilja utforska speciellt... den första är Montségur... katarernas sista fäste. Ända sedan jag läste Emmanuel Le Roy Laduries bok "Montaillou" har jag drömt om att få vandra runt bland de gamla katar-fästena. Avfällingar, rebeller... det lockar mig att få känna historiens vingslag där i södra Frankrike.

Berlin är nummer två på listan. Jag har aldrig varit i Berlin. När jag var ung delades staden av muren och det kändes inte alls trevligt att åka till en stad som bara var en skugga av sitt forna jag. Nu är muren borta och Berlin har levt upp- och dessutom bor jag ju bara ett stenkast bort (nästan i alla fall). Det finns massvis att se och upptäcka här (och som jag har förstått stora och välsorterade bokhandlar också....)

Tredje resmålet.... Bukowina (eller snarare det som en gång utgjorde denna lilla stat). Finns bokarna kvar? Hur ser det ut idag i Czernowitz? Kan man över huvud taget se spår av det förflutna där? Bukowina av idag hör till Ukraina. Jag får fortsätta att drömma.....